Detta har varit min längsta frånvaro från Numoori by far. Och som alltid när jag dyker upp igen så kommer alla känslorna på en och samma gång, och jag är tillbaka och keysmashar en sväng och nostalgar mig. Glädjs åt att se alla välbekanta namn poppa upp, och än mer åt de nya jag inte känner igen. Hej på er hörrni!! Jag är då Kyo, en av grundarna på sidan, waaay back i låtsasåret 2005. Var senast aktiv för tamejfan tio år sedan typ.

Fick höra att den här kanalen skapades efter en tråd på forumet som skakade om communityt. Jag var inaktiv sedan länge då, hade endast tittat in en snabbis 2019, så har ingen insikt i annat än det jag kan pussla ihop i efterhand, då tråden inte är tillgänglig längre. Men har förstått att det handlade om en mix av känslor av utanförskap, som sedan urartade i riktiga elakheter och påhopp(?), vilket gör ont att höra. Bläddrade faktiskt tillbaka i #chatt-kanalen och läste discord-inlägg från den tiden, och var glad att se att folk ändå supportade varandra efteråt (av vad jag kan se, såklart). Folk lyfte saker som att i text är det lätt att misstag sker, att man verkar mer brysk eller som att man ignorerar varandra, och att alla jobbar hårt för att Numoori ska vara ett inkluderande community där folk känner sig välkomna. 

Så skapades den här kanalen där man fick försöka skriva av sig, eller lyfta grejer som kanske annars är svåra att prata om eller som kan “förstöra stämningen”. Så sitter nu och försöker skriva jag också, det som har varit så svårt att formulera. Det är som dags efter över tio år liksom HAHA

Sorry, vet inte riktigt hur jag ska börja, blir lite keysmashing och oplanerat av det här också. Men det är ju in character för mig tho. Känns som att det kommer bli LÅNGT dessutom, ber om ursäkt.

Vi kör på: Idag känner jag nostalgi, glädje, och sting av sorg.

När numoori närmade sitt tioårsjubileum så satt jag och grät IRL. För jag kände mig så utanför, och ville så gärna vara med på Numoori igen. Det var 2015, och det var nog senaste gången jag gjorde rejält försök att vara aktiv och bidra till communityt.  

REWIND TIME

Numoori, år 2005-2010. Jag är f12 och rollar varg med mina kusiner över skype, och med Nevada på stallet.se. Sen en kväll efter att ha blivit less på stallet och efter snack med Nevvie, så finner jag Jinity (då kallat mylava), och första versionen av Numoori skapades. Fun fact: Användaren Frost var första användaren på sidan, tom. innan Nevada, om jag minns rätt. Satt och grejade med tidiga sidutkastet sent på kvällen, och postade sedan en länk till stallet.se ungefär samtidigt som jag mejlade Nevvie om att hon skulle komma in och hjälpa till för faen. Minns när första okända användaren dök upp, en liten Frost, och jag ba: “wow, en människa! Som hittade hit!” Lilla tolvåriga jag ropade på mamma och pappa, och de kom in och tittade över axeln och där blev det ett ännu högre “Åh WOW, vår nördiga lilla dotter har SKAPAT en HEMSIDA” lol. Var lite mer imponerande i deras ögon rent teknikmässigt än verkligheten kanske hahaha.

I alla fall. Numoori, the beginning! Det är high chapparall, vilda västern alltså, men jävla kul var det. Sedan starten så var Numoori enormt kollaborativt, vi byggde världen tillsammans. Fun fact nr 2: Till skillnad från de andra gudarna så fick Chaibos sitt namn inte av mig utan av en riktigt tidig användare, som i något inlägg nämnde att hens karaktär “trodde på dödsguden”. Och så utvecklades Chaibos lore och fick bli en del av Numoori, likt så mycket annat. 

Man växte från tolv till fjorton-femton. Områden och raser utökades, mycket av användarna själva som skickade in förslag. Månvarg, Vren, Caza, Ninjavarg(Toga), Hellhound(Marulv), the list goes on. Raser lades antingen till officiellt i Numooris lista för de som ville, eller behölls som ras som krävde tillstånd av skaparen.

Strävan var verkligen efter att numoori skulle bli shared storytelling. Var riktigt vilda västern som sagt, lite too much alltså - kommer ihåg att jag delade ut de 4 elementargudarna till folk som fick turas om att spela dom i omgångar och starta shit all over Numoori HAHA. Som sagt, vilda västern.

I alla fall:

Användare som var passionerade och aktiva på Numoori bjöds in att bli crew, och dessa crew lade i sin tur till ännu fler för att vårda och utveckla numoori. Gemensamt var en passion för att underhålla, och hålla lite styr på, denna låtsasvärld vi byggde upp tillsammans. 

I starten klev vi endast in då folk var taskiga eller verkligen PP:ade eller Godmoddade, och reglerna var väldigt lösa. (Ännu en fun fact: på tidiga sidan skrev jag “att man är godmodig” istället för godmodding, det minns jag lol.) 

Men under de tidiga åren så introducerades fler regler kontinuerligt till allas trivsel, karaktärsgräns och lite riktlinjer för krafter och ras, för att göra allt mer strukturerat, rättvist (och roligare!) för alla användare. 

Numoori, 2010-2015

Man hade då alltså vuxit från tolv till arton år, med Numoori bredvid sig som en parallell värld att om igen dyka ner i igen. 

Vet inte exakt när det började, sådant här kommer smygande. Men det var nog där någonstans runt 2010. Sådant här är så svårt att ta på, och det mesta nu är bara vaga minnen. Men jag började känna mig utanför, och en misstanke om att jag inte var välkommen längre började växa. 

De tidiga åren skedde uppdateringar oftast i short burst of energy istället för kontinuerligt och planerat. Förslag kom från användare via PM eller i forumet, och sedan även över MSN och så småningom Skype. (Och nu slutligen Discord!)

Det var rätt fria tyglar - förslag från medlemmar fick en snabb granskning av crew, och arbetet av uppdatering eller ändringar av hemsidan skedde dels i grupp, dels spontant av individuella i Crew.

Medlemmar i crew kom och gick genom åren. Det var aktiva medlemmar som i olika omgångar blev inbjudna att bidra. Jag var ofta inaktiv i längre perioder, och det var där under någon frånvaro där de dåvarande i Crew plötsligt blivit mycket mer organiserade. Inte till det negativa - organisation är bra - men paranoian smög sig på att jag inte var välkommen längre. 

Men framförallt hade något annat, mycket mer amazing hänt. Något som än idag får mig att le och bli så ofantligt jävla glad, även om det var något jag stod utanför. ALLA i Numoori hade blivit tightare. Folk hade blivit vänner på riktigt, hade kontakt utan för numoori, träffades IRL. Det blev stugträff och grejs! Chattede med varandra om sin vardag, om problem och framgångar - hade format vänskaper som höll i år. 

Men ja, någonstans, började runt 2010 någon gång. Har svårt att peka ut specifika instanser, vet inte om det skulle hjälpa ändå. Minns att det var något om att jag gärna ville diskutera om att lägga till gamla anteckningar om Svavlinare och Numooris historia, nått om nya områden, andra smågrejer och förslag. Bara att sita och chatta om vardagliga saker med folk, så hade jag känslan att jag inte var välkommen. Att jag var jobbig men ingen sa det, "Hur blir vi av med den typen", liksom. Ingen sa aldrig något rätt ut, så utifall jag gjorde något fel var det ju inget jag kunde åtgärda heller! Men så mycket av det har att göra med den växande oron och paranoian från min sida, vilket gör att jag tolkade allt så mycket mer bryskt än vad det egentligen kanske var. Och när oron väl satt sig, så är den svår att bli av med. 

Minns att jag ivrigt försökte bolla idéer hursomhelst, och kände som att jag inte blev hörd eller bara var jobbig, om och om igen. Det mesta är lost in time till gamla skypeloggar. Försökte då och då komma tillbaka till numoori med mellanrum, men paranoian bara växte. Och det var den oron, den rädslan som var värst. Är jag jobbig? Blir de irriterade på mig?

Och ja jo, kanske var jag nog jobbig emellanåt. Ber om ursäkt isåfall. Vet att jag 2015 verkligen gjorde ett ryck, som säkert bara var irriterande. Var som ett “last stand” nästan, att tamejfan jag vill vara med! Tog på mig den superivriga class-clown-rollen och var säkerligen alldeles för hyper. En motreaktion på att känna sig utanför och ledsen är ju istället att gå fckn all-in och låtsas som ingenting. Och då kan nog resultatet vara rätt irriterande, heh. Sen var man ju alltid jobbig som tonåring och begick flertales sociala fuckups och synder, garanterat.

Ber verkligen om ursäkt utifall jag var jobbig. Perioden runt 2015 särskilt då jag bara dök upp igen, kan se tillbaka och jag var nog väldigt class-clownig. Hade börjat koda lite då, minns jag skapade interaktiv karta till numoori (Som jag sen givetvis inte underhöll då jag gav mig av, sorry), spånade på idéer till event och testa fixa “spel” och tjoho, men i bakgrunden var bara den ständiga oron och sorgen att de vill inte ha mig här längre. Och det var nog det som gjorde mest ont. Att ha oron, rädslan och misstanken att de jag “vuxit upp med” online, de jag såg som vänner, inte ville ha mig där, men aldrig sa något. 

Det mesta var via skype, förstås - och precis som med Discord så är det nog i den typen av “snabba-puckar-chatt” som kommunikationsproblem ofta uppstår. 

Svårigheten i att kommunicera över text, och den komplicerade psykologin när man upplever sig socialt exkluderad

Riktig fancy rubrik dehära, men vill försöka få fatt i vad jag tror är kruxet när det kommer till situationer som dessa.

Problem nummer ett: Vi kommunicerar över text.

Detta är jävla svårt. När man kommunicerar över text, så är det så mycket lättare att läsa in saker som kanske inte finns där, utifall att en oro har smygit sig på. En chatt kan gå i 180, meddelanden kan försvinna, någon kanske inte är särskilt “på” att diskutera ett ämne just då. Lägg till det faktumet att vi alla kommunicerar olika - vissa är en keysmasher by nature (hrm hrm), medans andra har ett rakare språk. De olika sätten vi kommunicerar kan krocka - och framförallt, framförallt, så går det inte att läsa av tonläge eller ansikte över text. Så mycket går förlorat, och så många missförsstånd kan ske.

Problem nummer två: Att uppleva social exkludering är en otroligt smärtsam upplevelse, som går tillbaka till vad som egentligen är våra jävla urinstinkter!

Vi är “flockdjur“, sociala varelser, och att vara exkluderad betydde en gång i tiden döden. Det triggar oss, det är otäckt, och det är rent utav smärtsamt.

https://www.sciencedaily.com/releases/2014/02/140227101125.htm

Problem nummer tre: Kombinationen av de två ovanstående, och den resulterande paranoian

Att uppleva social exludering är ingenting som dyker upp över en natt, utan den oron byggs upp under lång tid. Och när den oron väl har slagit fäste, är den väldigt svår att bli av med. Växer till paranoia. Och ännu svårare att konfrontera.

Inbillar jag mig? De kanske bara ignorerade mig av misstag. Låter hen inte lite irriterad på mig? Är jag jobbig? Vill de bli av med mig? Usch, jag vet inte.

Och framförallt, så är det inte ett problem som oftast blir löst inom den sociala kontexten i sig självt - utan det kräver att man stoppar upp det vardagliga snacket. Att man slutar låtsas som ingenting, slutar försöka “passa in” eller “hänga med”, utan det kräver metakommunikation. Och detta är i sin tur oerhört svårt att göra, och upplevs väldigt riskabelt rent emotionellt. 

När jag kom tillbaka nu, och i efterhand pusslar ihop det som hände för två år sedan, så tänker jag på att alla reagerar olika på den typen av långvarig oro och stress. Vissa reagerar med att bygga upp ett agg eller ilska som slutligen exploderar, efter att ha hyst känslor om social exkludering istället. Detta ursäktar aldrig smutskastning eller påhopp, utan bara en bild gällande känslorna bakom som sedan leder till ett (i detta fall oacceptabelt, om jag förstår det rätt) aggressivt utspel. Känslan av social exkludering är något som växer under lång tid under ytan, en paranoia byggs upp hos den som upplever det. Det är lätt att läsa in saker som kanske inte ens finns, och detta lagras och byggs på tills dess att en katalysator utlöser det hela och “exploderar” Det är osynligt, det växer i mörkret! Vilket då givetvis kommer som en chock och ett trauma för alla.

Alla reagerar olika. Vissa fortsätter ignorera det och kör på, i ständig oro. Andra drar sig undan. 

Men oavsett så är nog det bästa att våga säga “Jag är orolig att när du skrev x. Jag blev orolig att du är irriterad på mig över y. jag sa x förut, och i efterhand undrar jag om det var klumpigt uttryckt, hoppas det inte tolkas som y. Jag skrev x för ett tag sedan och vill gärna prata om det, upplever detsom att jag inte blev hörd.”

FAST FORWARD, the 2010-2015 retrospective

För ja. Vad skulle ha hänt om jag lyft frågan då? Tagit tjuren vid hornen liksom? Men jag vågade inte. Jag vågade nog just inte eftersom att det var FÖR viktigt, på något vis, och jag var rädd för svaret. Jag var flockdjur, och det skulle vara döden.  Ja, du är jobbig. Nej, du är inte välkommen med förslag längre. Det kändes så, och känslan var så smärtsam att jag aldrig vågade konfrontera något av det rakt ut. För vad skulle svaret bli? 

Och den kontrasten jag upplevde, från att ha skapat och sedan gemensamt ha byggt en värld med alla er andra, till att sedan uppleva att jag stod utanför, att jag bara var jobbig när jag kom med idéer, var en så smärtsam kontrast. Så i slutändan drog jag mig undan.

Nu är allt detta så längesedan. Tio år, jävlar alltså. Och så jag har sörjt och gråtit alltså. Men nu gör det inte så ont längre, har fått sådan distans och lång tid till detta way back then. Och känns inte så viktigt längre - Eller viktigt är fel ord, mer att jag inte är rädd längre. Och det är viktigt att lyfta frågan, viktigt att de som känner sig exkluderade på Numoori har ett forum eller kanal där de kan ge uttryck för sin oro eller känsla av exkludering - för det är nog enda sättet att försöka bota det, är att vara “jobbig”(och modig!) och konfrontera det. För det är ingenting som sker av sig självt i sociala grupper, utan det kräver metakommunikation, någon form av “konfrontation“, vilket kan vara oerhört svårt att starta. Särskilt när det gäller något så känsligt som sociala grupperingar. 

MEN, jag är inte rädd att konfrontera det längre, att skriva ner det. Det är enormt lättande att slutligen ha fått skriva ner detta, lindrande att få tala om gamla sorger. Känns renande.

Om du har läst såhär långt, ett stort tack att du hängde med hela vägen! 

Och ännu större tack till alla ni som har gjort Numoori så levande genom åren. All mängd konst, karaktärsdesigner, påpyggande av lore, event, fantastiska släktträd som breder ut sig genom tid och förs vidare. Jag går in och läser om de vargar som är barnbarn eller barnbarnsbarn till karaktärer som endast fanns på Jinity-tiden. Det är mäktigt alltså.

Är blitt tårögd nu när jag skrivit. Sitter inte o lipar men lite suddigt blev tangentbordet allt! Men som mitt ofta upprepade mantra, man FÅR gråta över magiska låtsasvargar. Och särskilt vad det har betytt för en.