Lÿs hade utan att tveka valt att följa med sin farbror och farfar tillsammans med sina störande syskon norrut till festligheterna. Dels för att hon ville ta del av vad som fanns där, men också för att hon inte för en sekund tänkte stanna hemma själv med sina föräldrar. Hon var tvungen att vara lika häftig som sina syskon. Dessutom hade hon hört att det fanns alldeles utsökt och delikat kött i norr – och den chansen tänkte hon absolut inte missa. 
    Ungtiken hade smitit ifrån sina två barnvakter och lyckats ta sig till utkanten av centrumet. Där hade hon en perfekt utsikt över himlen och landskapet som bredde ut sig framför henne. Norrskenet var vackert. Vackrare än vad Lÿs någonsin kunnat föreställa sig att himlen kunde bli. Betydligt vackrare än när månen klättrade högt upp och spred sitt kalla, blå sken över dem. 
    Det störde och irriterade henne. Lÿs ville stjäla åt sig färgerna som dansade på himlavalvet och ha det för sig själv. Hon ville att alla runtom skulle se på henne och inte himlen. 
    Någonting glimmade till i skenet från de stora eldarna. Det fångade hennes uppmärksamhet och fick den lilafärgade blicken att vändas bort från himlens föreställning. Blicken hamnade istället på ett halsband som hängde runt en äldres nacke. Det glödde starkt i eldens röda sken. Lÿs hade aldrig ägt ett halsband så vackert, men nu när hon såg det framför sig ville hon ha det. Om hon inte kunde stjäla himlens färger tänkte hon ta halsbandet som hängde runt främlingen. 
    I jämförelse med henne var han enorm. Medan hennes kroppsbyggnad var slank och nätt var han ett rent muskelberg. Dessutom krönte ett par enorma horn hans huvud och ett par stora tänder. Han såg ut att vara några år äldre än hon själv, men trots det kunde hon inte låta bli att imponeras och känna ett uns av avundsjuka för hans unika utseende. 
    Med tysta och eleganta kliv närmade hon sig. Hennes lockiga fäll släpades bakom henne, ögonen tindrade från alla ljuskällor. Än visste hon inte hur hon skulle lyckas sno åt sig halsbandet, men hon var fast besluten att det skulle ske på ett eller annat sätt. 
    “Du där.” Kallade hon med sin silkeslena röst.

Lev varit den enda som stannat kvar på slätten medans de andra gett sig längre in bland folkvimlet igen efter jakt på mat. Som de flesta andras var hans ansikte vänt upp mot de dansande ljusstråken. Det var förtrollande vackert, även för han som annars aldrig tycktes bry sig om sådant. Ändå var det inte främsta anledningen till varför han låtit sina syskon gå i förväg. Han ville vara ifred.
     Det dröjde inte många ögonblick förrän han blev avbruten. Lev höll undan den plötsliga irritationen, om än blicken var trött och bitter när han vände på huvudet. En tik, så vit att himlens färger nästan fångades upp av den lilla tydligt som på snön. Han dröjde med att svara innan han insåg att hon förmodligen väntade på honom.
     “Vad?” Det lät lite hårdare än menat. “Du har tagit fel,” fyllde han snabbt i. Oavsett vad hon hade för intentioner så var Lev övertygad om att han inte hade något med det att göra, eller ville ha något med det att göra. Han höjde lite menande på ögonbrynen innan han vände bort blicken igen i hopp om att hon skulle försvinna.

Det bittra uttrycket på främlingens ansikte påminde henne för ett par sekunder om hennes pappa. Molok tycktes alltid ha ett bittert ansiktsuttryck och kroppsspråk förutom när han såg på deras mamma. 
    Lÿs lutade huvudet åt vänster när han talade, lät de långa lockarna längs hennes ansikte falla i en långsam rörelse. Hans röst var hård och trött likt blicken som vilade på henne. Nu påminde han mer om Rök än Molok. En våg av irritation sköljde över henne inre när hennes bror dök upp i hennes tankar; och för ett par sekunder ville hon slänga ur sig en spydig kommentar. Dock fick halsbandet henne att hålla tillbaka. Varför hade främlingen det halsbandet? Ett vackert halsband till vad hon fått se en ful personlighet 
    “Hur vet du att jag har tagit fel?” Frågade hon fastän han vänt blicken ifrån henne. “Du kanske är precis den jag ville prata med.” 
    Lÿs hade inga intentioner på att lämna honom ifred förrän hon fått det hon ville. Med tysta, små kliv gick hon runt och ställde sig rätt framför honom så att han inte hade något val än att se rakt på henne utan att vända bort huvudet. 
    “Du är väl inte heller härifrån?” Om hon kunde prata med honom lite kanske han kunde mjukna upp lite innan hon tog det hon ville ha.

Lev suckade och slöt ögonen långsamt till den yngre tikens svar. Hans läppar bildade ett stramt sträck. När han öppnade ögonen igen och såg henne rakt framför sig istället djupnade fåran mellan hans ögonbryn ytterligare. Lev stirrade på henne länge, men hennes självsäkra utstrålning gav inte vika det minsta. Även om hon hade dragit en korrekt slutsats så lät han bli att bekräfta det på något sätt. Kallpratet som hon försökte inleda nappade han inte på. Vad som däremot började locka fram ett intresse var vad hon egentligen ville.
     “Vad vill du?” Rösten hade tappat lite av sin bittra underton om än den låg kvar i den gröna blicken. Ögonen smalnade av lite när de mötte hennes på nytt. Något kändes lite lurt. Efter att ha vuxit upp med många syskon - kanske främst Aleksandr då - hade det nästan blivit som ett sjätte sinne känna av rackartyg. Känslan var så ingraverad i honom att han inte kunde skaka av sig den när han väl lade märke till den.
     “Du har tagit fel,” upprepade han igen. Denna gång var tonen betydligt allvarligare och bestämd. Orden tunga och betonade, menande. Lev motstod instinkten att se sig över axeln, rädd att mötas av ett regn av snöbollar eller liknande. Vad än hon hade planerat, tänkte han inte gå med på det.

Trots att hans blick var skarp och genomträngande likt is förflyttade hon sig inte en millimeter. Lÿs var övertygad om att han inte kunde skada henne här bland alla andra även om han skulle vilja. Det vore ett dumdristigt drag, till och med för henne som var villig att korsa flera gränser för att få det hon ville. 
    “Du har tagit fel.” 
    Lÿs himlade med ögonen åt hans upprepning. Hon gav ifrån sig en lågmäld suck och skakade lite på huvudet för att visa sitt missnöje. 
    “Är du döv eller bara trög? Jag säger ju att det är dig jag vill prata med.” Lÿs sträckte på hakan något. Det gick inte riktigt som hon planerade, hon var tvungen att behålla lugnet och inte förlora förståndet. “Jag har inte tagit fel.” 
    Hon valde att se bort från honom under ett par sekunder och istället låta blicken vila på spektaklet som fortfarande ägde runt på himlen. Vinterluften var kall och isande att andas in, men precis det hon behövde för att lugna ned sig själv. 
    “Se inte sådär misstänksam ut, jag vill bara prata,” fortsatte hon försäkrande fortfarande med blicken bortvänd honom. “Kan du klandra mig?” En dramatisk suck. “Jag är alldeles ensam på denna kalla plats med så mycket folk, och du var den närmsta och den som verkade mest intressant att prata med." Blicken vändes långsamt mot honom igen.

Blicken fortsatte att vila tankfullt på henne även när hon vände bort sin egen. Även genom sin skepsis anmärkte han på hennes näpna, söta anlete och hur vackert pälsen föll kring hennes nacke och hals. Lev var trots allt ännu ung och om än han aldrig skulle erkänna det så var han rätt ytlig. Guld, ädelstenar och det mesta som glittrade fångade alltid hans blick, och om än tiken framför honom inte glittrade så fångade hennes päls upp norrskenets ljus i ett skimmer. Kanske var det därför han inte valde inte gå därifrån direkt, trots den gnagande misstänksamheten i magslutet.
     Lev mötte hennes blick på nytt, men lämnade den snabbt igen när han lät den glida vidare över folksamlingen. Det var en dålig ursäkt, ansåg han. Ändå kunde man nästan se hur han funderade över om det var sant. En del av honom ville nästan tro på henne, men den andra kände sig dum som ens övervägde det.
     “Varför?” frågade han plötsligt. De gröna ögonen sökte sig till hennes igen. Han höjde lite på ögonbrynen och såg nästan lite road ut. “Varför verkade jag vara den som var mest intressant att prata med?” Det var ett direkt och uppenbart försök att ställa henne mot väggen. Hur skulle hon slingra sig ur det här?