Tätt intill sin mor låg Red kurad i hennes tjocka, varms päls. Hennes mor hade på senare tid blivit allt svagare och tröttare men Red var säker på att vila skulle få upp mors styrka igen. Varma pussar omfamnade hennes lilla ansikte och ett stort leende spred sig på valpens läppar. Hon reste sig upp, sträckte på sig och gäspade stort. "Mor, får jag se mig omkring?" Frågade Red uppspelt. "Ja, men var försiktig och vandra inte iväg för långt bort" Svarade modern med en varm men svag röst. Red sken upp och pussade sin mor ivrigt, upptäcktsfärd! 

Det fanns inte mycket som skymde sikten här, det var rätt öppet men trotts det, väldigt spännande. Hon skuttade fram, jagade de löv hon kunde se och låtsades att de va byten. Höll fast dem med framtassarna och sparkade på dem med de bakre tills de gick sönder för att sen skutta iväg till nästa offer. Efter en stunds lekande slog en doft henne rakt i ansiktet, hon nös och landade på baken. Huvudet tiltades på sned och nosen sökte vart doften kom ifrån, den var nära. Hon hade lovat mor att hålla sig nära, men hennes nyfikenhet hade aldrig varit hennes starka sida. Utan att riktigt tänka efter lät hon hennes små valpben föra henne närmare. 
Skutt, skutt och tvärnit! När hennes olikfärgade ögon fick syn på vad som hade lockat henne kunde hon inte avgöra om det var en jääättestor fjäril, fågel eller varg som rullat sig i världens alla färger. Red rynkade nosen och lade huvudet på sned, hon hade aldrig sett något liknande. Efter en liten stund bröstade hon upp sig och försökte härma sin bortgågne fars ståtliga ställning och med den lilla pipiga rösten ropade hon "Hey! Är du ensam?" En del av henne hoppades det, den lilla konstiga främlingen var mysko nog, att stöta på en jätte version av den kändes lite otäckt.

Pixie hade blivit beordrad av Lucius att stanna där hon var medan han skulle jaga. Hon hade lovat honom det så just nu låg hon på mage och följde små insekter med sin blick på marken. Hennes fokus avbröts av att en liten röst sa något. Pixie ställde sig upp och fick syn på en annan liten vargunge. "Hej! Ja, jag är själv just nu. Vem är du? Är du också själv?" Pixie tittade nyfiket på valpen och viftade på sin svans. Tänk om denna valp ville leka? Pixie hade aldrig haft en lekkamrat förut. Hon blev glad och ivrig av bara tanken.

Ruby hoppade till lite när den färgglada främlingen svarade, det var iallafall ingen konstig fågel! "Hej! Ja, jag är själv just nu. Vem är du? Är du också själv?" Just nu? Så främlingen hade sällskap. Ja, det var nog ganska självklart, det såg ut som en valp i hennes ålder. Ruby började att smyga närmare. Skuttade från grästuva från grästuva allt närmare. tills det återstod någon meter mellan dem. Ruby var fortfarande lite förvirrad över hur den andre valpen kunde bära alla regnbågens färger. Ruby hade noll respekt för private space och nästan tryckte upp sitt ansikte i främlingens och kollade skeptiskt på henne. "Varför ser du ut sådär?" Hon var även rak på sak och menade sällan någon illa, men hon var så nyfiken. "Oh, jag heter Ruby, men mamma kallar mig Rue. Vem är du?" Frågade hon sedan och fortsatte att inspektera främlingen. 

Hade Pixie varit en normal och icke sprallig valp hade hon backat och blivit sur över den direkta frågan om hennes speciella utseende. Men istället sken hon upp som en sol och log stort. "Åh, vilket vackert namn! Jag heter Pixie. Jag har alltid sett ut såhär. I alla fall vad jag minns." Pixie tittade in i den andra valpens ögon och såg att ögonen hade olika färg. "Varför har du två olika ögon? De är coola!"

Pixie fick stora ögon när Rue berättade om björnen. "Vad häftigt! Jag har fått fly undan problem hela mitt liv tills Lucius lät mig följa med honom. Han har tre huvuden och är ganska... trött och sur. Han gillar inte att varken leka, prata eller skratta. Så jag är ganska ensam trots att jag är med honom." berättar Pixie. "Men du kanske vill leka?!" hennes ögon glittrade till av förhoppning.

Pixie tjöt till av skratt när Ruby hoppade på henne och de började lekfullt brottas. Dock hade Pixie aldrig lekbrottas förut överhuvudtaget. Hon har bara sett andra göra det på avstånd. Så hon hamnade ibland i underläge. Ganska ofta faktiskt... Men det gjorde inte henne något. Hon hade för första gången kul med någon i sin egna ålder. Pixie skrattade och tog sig loss för femhundrande gången och tittade på Ruby. "Du är bra på detta! Jag har aldrig lekt såhär med någon förut... Bara tittat på... på avstånd. Jag brukar leka smygjakt när jag är själv. Vill du prova det?"

Eftersom att mor inte hade haft orken hon en gång hade så hade lekarna blivit mindre intensiva, rätt ofta hade Ruby fått använda fantasin och roa sig själv så detta var den bästa dagen på länge!
"Du är bra på detta! Jag har aldrig lekt såhär med någon förut... Bara tittat på... på avstånd. Jag brukar leka smygjakt när jag är själv. Vill du prova det?" Hon rullade runt på rygg och kollade upp på Pixie med en frågande blick "Smygjakt? Vad är det? visa mig!" Hon skuttade upp och väntade ivrigt på att Pixie skulle lära henne något nytt. 

Pixie log. "När jag är själv brukar jag smyga omkring i det område jag är, försöka att inte höras, bestämma ett mål. Det kan vara en sten, ett löv, en myra eller vad som helst. Sen smyger du det bästa du kan och när du är framme så hoppar du på det! Dock har jag aldrig lekt det med någon annan förut... Vi skulle kunna smyga på varandra!" berättar hon och visar hur hon brukar göra själv. "Det finns säkert ett annat namn för denna lek bland vargar som har familj men jag har alltid fått komma på egna lekar och namn." säger hon när hon visat klart.

Denna lek påminde ju om när mor jagade. Ruby lyssnade och iakttog när Pixie visade hur leken gick till. "Såå du vill att en av oss ska vara bytesdjur och den andra jägare? Mor brukar göra sådär fast med mat" Frågade hon lite fundersamt, det lät dock jättekul och det kunde vara bra träning. "Okej! Du får försöka fånga mig, om du kan!" Skrattade hon retsamt och började skutta iväg för att hitta en bra plats. Det fanns lite högre gräs och några få stenar inte så långt bort, perfekt plats! Ruby kämpade sig upp på de mindre stenarna till de större, hon kom plötsligt på vad hon hade lovat mor. Blicken sökte sig omkring tills hon fick syn på sin moder och ställde sig på bakbenen för att visa att hon fortfarande var i närheten. Hennes mammas nickning tydde på att det inte ännu var dags att komma tillbaks, så Ruby försökte ta sig ned igen men slant lite och gled ned på marken med en duns. Hon ruskade lite på sig och sedan försvann in i det lite högre gräset.

Pixie nickade och vände sig om för att inte fuska och se vart Ruby tog vägen. "Jag sitter här en stund så du får en chans att försvinna." sa hon och började nynna lite. Efter en stund vände hon sig om igen och såg sig omkring. Sakta började hon smyga mot det höga gräset. Hon såg att det rörde sig. Eftersom Pixie var van att hålla sig gömd för faror förut var hon ändå ganska duktig på att smyga. Hon sniffade i luften och började komma närmre. Hon såg något röra sig, låg och väntade lite och sen hoppade hon på sitt byte. "Har dig!"

Hennes självsäkerhet var kanske lite för hög, hon satt där och tyckte att hon var såå still. Det fanns inte en chans att Pixie skulle hitta henne här. Segern var så gott som... "Har dig!" Ruby röck till och blev skrämd, och i samma stund innan Pixie hann vidröra henne försvann tankarna på en grop i närheten och helt plötsligt satt hon med baken i den ihopkrupen. Det var bara en meter ifrån det höga gräset. Ruby förstod ingenting och satt där med stora ögon. "Pixie!" Ropade hon smått i chock. Hon förstod inte att hon precis upptäckt sin första kraft. Hon sprattlade i hålet med en lite bitter min och var helt säker på att det var Pixie som skojade med henne. Hon lyckades åla sig ur gropen och ruskade av sig jorden. "Det där är ju fusk! Jag va inte beredd. Vad gjorde du?" Ruby kliade sig med bakbenet på örat och var fortfarande väldigt förvirrad över det som just hänt.

Pixie skulle precis vidröra Ruby men plötsligt... POF! Hon var borta? Pixie hörde Ruby ropa hennes namn från en grop. "Ruby!" ropade hon tillbaka och när vargungen kom upp började hon skälla på henne? "Vadå jag? Jag har inte gjort något... Jag skulle precis ta dig och så försvann du och sen hörde jag dig ropa från gropen... Jag gjorde inget... jag lovar..." Pixie såg lite ledsen ut då hon inte ville att Ruby skulle vara arg på henne. "Gjorde du dig illa?" frågade hon sen mer oroligt för Ruby.

När Pixie förnekade att hon låg bakom detta blev förvirringen bara större. Mitt i allt började Pixie se lite ledsen ut vilket gjorde henne lite obekväm. Hon tassade fram till sin nya vän och la tassen på hennes huvud. "Inte en skråma! Men om det inte var du..." Hennes ögon blev stora igen och hon skuttade in i det höga gräset igen till platsen hon gömt sig på och började nosa och krafsa på marken, sen stack hon ut huvudet och mötte Pixie's blick "Ingen portal, bara jord" Ruby hade hört många sagor från sin far, det var där ifrån hon hade fått idén att det kanske fanns en hemlig portal där inne. "Jag är inte arg, det var bara lite läs.... jag menar, jag blev chockad!" Hon satte sig bredvid sin vän, det var så hon såg Pixie, och puttade till henne på kinden med nosen och log.

Pixie tittade på sin nya vän och log mot henne men sen blev även hon fundersam. "Om det inte var jag, vilket jag är säker på att det inte var, och det inte var en po... portal... Vad hände då? Var det något du kanske gjorde utan att tänka på det? Du blev ju... chockad. Kanske du gjorde något då?" Pixie funderade så det knakade och petade försiktigt på Ruby. "Du verkar inte ha något konstiogt på dig i alla fall..."

Valpen hörde vad Pixie sa men kunde inte förstå hur hon själv kunde ha gjort detta. "Ääh det var nog gudarna som hade tråkigt" Sade hon och viftade bort allting. "Men det har du!" Sa hon lite retligt och naffsade henne lekfullt vid ena vingen. Plötsligt stannade hon upp, en främmande doft nådde henne. Hane blandat med färskt blod, och hennes mors doft blev också allt starkare. Ruby lade sig platt på marken och viskade till Pixie "Vi är inte ensam längre. Känner du?"