Han gick långsamt till platsen de bestämt som mötesplats. Han ville inte lämna valparna egentligen. Glädjen han hade inom sig varje gång han tittade ner på dem var endast underlägsen den hans bröstkorg fylldes av när han såg Sirocco. Det vore en lögn att säga att det inte fanns en viss stickande känsla i bröstkorgen på honom varje gång han tänkte på att de endast var fosterföräldrar. Det var till viss del deras uppgift att sköta om dem, ta hand om dem och det var något han gärna gjorde. Han ville inte känna avundsjukan och den var inte stor inom honom. Men den fanns där. Liten. Obetydlig. Inte värd sin egen existens. Men ändå så dök den upp.

Det var inget han lade sin tid på. Istället fokuserade han sin energi på annat varje gång och det kändes bra. Han stannade upp innan han kom fram till gläntan som Sirocco redan väntade vid. Norrskenet hade varit en stor förändring för honom. Han gillade inte att tänka på den han var innan. Samtidigt behövde han det. Han behövde komma ut. Han var tacksam för det.
Ökker grävde försiktigt i marken. Det fanns inte samma tid längre att be. Han ville inte minska på hjälpen han erbjöd flocken och han ville inte ta onödig tid från valparna. Men när tiden gavs, som denna kväll, var han noga med att bära ut några av de örter och blommor som hade torkat ut, som inte längre var dugliga till det de behövdes. Han grävde ett hål försiktigt på ställen där han inte förstörde något annat och försiktigt begravde det. Bönen var inte lika komplicerad nu. En undertanke till den var alltid att han och Sirocco skulle få sina egna valpar. Men nu var bönen mer om säkerhet för de som redan existerade, de små valparna som nu sov stilla och flocken som hjälpt honom så mycket. För Sirocco. För hans syskon och föräldrar. Han satte nosen mot den lilla biten av försiktigt rörd jord när han var färdig och tackade Moriko för att hon lyssnade, han hoppades att hon gjorde det trots allt. Och begav sig för att möta Sirocco.

Sirocco satt i utkanten av gläntan när han anlände. Han nämnde inget om lukten av nygrävd jord. Han lät endast sina ögon möta Ökkers när han satte sig bredvid honom och lutade sig mot den svarta vargen. De båda borrade in nosarna i varandras päls och njöt av varandras närvaro. Efter en stund höjde han huvudet, men Sirocco höll det kvar. Han var nästan säker på att han kunde se något grönt dansa i den mörka himmelen och det påminde honom om norrskenet. Om hur trots allt, så hade de aldrig lämnat varandras sida. Inte på riktigt. Trots dumma beslut.

Det hade varit mycket han hade velat säga till Sirocco. Ursäkter han haft i bröstkorgen under en längre tid. Men i just det ögonblicket så fanns det inga ord som ville lämna honom. Det var inga ord som behövdes. Det kunde de spara till en annan dag. En bättre dag. Och han ville säga dem, men han visste att Sirocco kanske inte ens behövde höra det längre. Han pressade undan fuktiga tårar. Någon dag skulle han ge Sirocco allt han ville ha. Alla valpar han någonsin kunde begära av honom. Men inte idag.

[Ensam/eventuellt om Sirocco också vill göra något. Utspelar sig relativt nyligen efter att de tagit hand om valparna och en snäll flockmedlem vakar över valparna medan de spenderar en kort ensam tid, tillsammans.]