[Lite stämningsmusik: [Länk]]

Ljuset hade dragit Fiir norrut. Böljande stråk av grönt och blått och rött som dansade över himlens djup och speglades i vargarnas ögon. Färger som lockade något djupt inom henne. En saknad efter något hon aldrig haft, erfarenheter hon var för ung för att ha upplevt. Hade någon frågat vad norrskenet väckte för känslor inom henne så hade hon nog inte kunnat ge ett bra svar. Åtminstone inte något som täckte allt.
     Fiir hade lämnat Adena och Cahkat redan i Kaiwood. Hon hade inte ens brytt sig om att säga något, kanske i hopp om att de inte skulle upptäcka det. Om det var för att hon inte ville bli hittad, eller för att hon var rädd för vad Adena skulle säga – skulle göra – om hon blev det, ville hon inte tänka på. En del av Fiir var rädd för att bli ensam. Det hade alltid skrämt henne, hade alltid hållit henne kvar. Men en större del, en som vuxit sig starkare och starkare under resan norrut, önskade inget hellre än att komma bort. Försvinna iväg. Klara sig själv, ensam och stark som hur hon alltid var i sina fantasier.
     Det var kallt i Eriinari. Fiir hade hört berättelser om det snöklädda norr, men det var en annan sak att vara där själv. Hon kunde inte påstå att hon gillade den frostklädda luften som bet djupt ner i hennes lungor, eller hur snön smälte i pälsen och gjorde henne blöt och ännu kallare. De unga tassarna värkte efter en jäktad vandring. Nos och öron gjorde ont av den kalla vinden. Men hon var inte helt ensam längre, för här bröts tystnaden av ett myller av vargar och liv.
     Fiir hade precis anlänt vid utkanten av zimaernas läger, där vargar av former och storlekar hon aldrig sett rörde sig om varandra. De var samlade runt eldar, delande berättelser, dans och skratt medan färg och ljus skimrade i luften mellan dem och över lågorna, som en spegelbild av himlen ovan. Folkmängden hade lockat henne lika mycket som norrskenet på natthimlen. Den lilla rösten i hennes inre som ogillade ensamheten sved i hennes bröst. Värkte ihop med hungern i hennes mage. Kanske kunde hon hitta något att äta här. Värma sig en stund. En liten stund kunde inte skada.

Astrid hade befunnit sig vid utkanterna av lägret när en ensam individ fångade hennes uppmärksamhet. De flesta som anlände, åtminstone i den åldern och vid den här tiden, anlände tillsammans med föräldrar eller familj och oftast såg det ut som om de såg fram emot vistelsen hos zimaernas fest. Den här varginnan såg dock alldeles för ung ut och aningen fel placerad i situationen. Det hade inte krävt mycket tänkande från Astrids sida innan hon bestämt sig för att möta henne. Hela hennes personlighet präglades av ödmjukhet och vänlighet.
    Astrid närmade sig med sin vanliga sprudlande energi och värme, men höll ändå ett visst avstånd. Hon hade under de här dagarna lärt sig att alla inte uppskattade närheten från hennes håll hela tiden, och valde därför att stanna framför henne.
    “God kväll och välkommen. Jag såg dig komma alldeles nyss,” hälsade hon varmt. “Är du hungrig? Kall? Om du vill kan jag visa dig till en av lägereldarna.” Astrid tystnade och granskade diskret den andra. Hennes drag var vackra, men omvärlden verkade ha påverkat både päls och utseende på ett orättvist sätt.

En ljus, fläckig varg separerade sig själv från samlingen och kom Fiir till mötes. Tiken var större än henne, grövre och som byggd av bara mjuka former. En rak motsats till Fiir själv, som mest var spretig. Tanig, med vassa kanter. Hennes första instinkt när främlingen närmade sig var att kura ihop något, med raggen rest, öronen platt mot bakhuvudet och läpparna dragna i ett spänt streck. Den lilla, varnande morrningen hann knappt ta form i Fiirs buk innan främlingen stannat och hälsat med en röst lika varm och mjuk som resten av henne.
     Är du hungrig? Kall? Om du vill-
Fiirs blick pendlade skärrat över främlingens ljusa ansikte. Hon hade varit beredd på… hon visste inte. Nån form av motstånd kanske? Att behöva tigga eller förtjäna att sluta upp vid de andra vargarnas eldar. Att bli bemött av en främling som direkt erbjöd mat och värme kändes… misstänksamt. Suspekt. Som att där fanns en hake bakom som Fiir inte kände till ännu. Hon förblev defensivt hopkrupen, med raggen osäkert spretande och öronen bakåtvikta.
     "Vad," började Fiir osäkert, men rösten fastnade i halsen, oanvänd och köld-hes. Hon harklade sig, och en kall rysning vibrerade genom kroppen. "Jag har… Har inget, ehm…" Skärpning! Vad var det här för sätt? Tala tydligare, snorvalp. Har du ingen värdighet i kroppen? Fiir drog ett djupt andetag och stålsatte sig själv innan hon försökte igen med lite stadigare stämma. "Vad vill ni ha för mat, och… och värme?"

Det gick inte att ta miste på det osäkra uttrycket i den yngres ansikte och kroppsspråk. Astrid var inte säker på hur hon skulle bemöta främlingen utan att skrämma iväg henne. Utifrån vad hon kunde se behövde inferon både mat och värme snart, innan kölden skulle krypa henne tätt intill skelettet.
    “Vad vill ni ha för mat, och… och värme?”
     Astrid lutade huvudet något åt vänster av den andres ord. Det gjorde ont i henne att se någon så ung ha hamnat så fel, och att hon inte kunnat göra någonting för att hjälpa till. Åtminstone inte förrän nu.
     “Ingenting,” svarade hon mjukt. Astrid kämpade emot lusten som sade åt henne att närma sig. “Min familj har en lägereld några minuters promenad härifrån. Du kan få följa med mig om du vill.” Hon insåg att främlingen inte hade någon anledning att lita på henne, men kanske var behovet efter mat och värme tillräckligt starkt.
    “Du kan värma dig där, och så kan jag lösa mat.” Fortsatte hon. Ett litet, försiktigt leende växte fram på hennes läppar.

Ingenting. Fiir öppnade och stängde munnen några gånger, men fick inte fram något svar. Hennes blick flackade snabbt mellan främlingen till eldarna och de många vargarna som rörde sig en bit bort. Det var tydligt att hon inte litade på orden, men vad hade hon egentligen för val? Det var inte som att hon kunde vända om igen. Och så som kölden bet i hennes nos, ner i hennes lungor och skallrade i hennes ben, så var kanske risken värd det.
     Ingenting. Fiir klarade inte riktigt av att möta främlingens blick igen, utan stirrade istället nervöst på den andras ljusa tassar. Till slut lyckades hon få fram en stel nickning. Öronen vek sig hårdare bakåt mot nacken, och svansen var gömd långt in under hennes kropp. Ingenting. Vad var det värsta som kunde hända?

Astrid väntade tålmodigt på någon typ av reaktion från den yngre, och kände en lättnad när det var en nickning.
    “Du behöver inte presentera dig om du inte vill,” sade hon mjukt och nickade mot lägereldarnas håll. “Men jag tänker presentera mig ändå, jag är Astrid.” Det ryckte åter i hennes läppar innan hon började att röra sig tillbaka mot centrum av festen igen. “Kom, följ mig.”
    Tillsammans rörde de sig fram genom den täta samlingen. Eller, tillsammans kanske var att ta i då ynglingen rörde sig mer i hennes skugga än bredvid henne. Det gjorde inte Astrid något, utan det gladde henne snarare att hon faktiskt lyckats få med henne till eldarna.
    “Så, värm dig nu.”

Astrid. Fiir följde henne, lågt pressad mot marken som om hon hoppades att en mindre silhuett skulle göra upp för hur hennes mörkare päls stack ut mot snön. Blicken flackade oavbrutet mellan vargarna runt dem när de tog sig genom samlingen av främlingar. Det var så många vargar. Så många kroppar att försöka hålla koll på. Så många livade rörelser och högljutt skrattande röster att rycka undan från som om hon var slagrädd. Vilket kanske var sant.
     Astrid stannade upp vid en eld, och bjöd Fiir att värma sig. Fiir stod stelt kvar på avstånd en stund, innan hon ryckte till av en rörelse i ögonvrån och med skyndsamma steg slöt upp bredvid Astrid och elden istället. Att säga att värmen var skön var en underdrift. Det gjorde nästan ont när eldens närhet började tina den frostbitna kroppen. Fiir kröp närmre lågorna, kurade ihop sig alldeles för nära och släppte ut ett djupt andetag som det kändes som att hon hållit för evigt.
     Hon låg stilla bara en kort stund innan ett osäkert ljud från Astrid fick henne att ryckas tillbaks till verkligheten igen. Fiir satte sig abrupt upp, mentalt förbannande sig själv över att ha släppt garden om så bara för ett ögonblick, och med öronen platt mot nacken såg hon tillbaks mot Astrid. Det tog ett par alldeles för långa ögonblick innan Fiirs tankar kopplade Astrids uttryck som oro. Fiir pendlade osäkert med blicken till elden, innan hon nervöst såg tillbaks till Astrid igen.
     "Jag, eh…" Fiir svalde runt den ursäktande tonen i rösten. Hatade, hatade, hatade den. Hatade hur vek den fick henne att låta. Hon fortsatte, svagt, medan hon långsamt stack en demonstrativ tass i lågorna som redan borde ha fångat åtminstone kanten av hennes päls. "Den, eh… rör mig inte." Hon satte ner tassen igen, och kröp ihop i en så liten form hon kunde uppnå. Hon tillade, ännu lägre och mer som en eftertanke: "Förlåt." Svag. Ynkrygg. Patetisk.

[Liiite PP. Som vanligt bara att hojta om du vill att jag ändrar nått <3]

Astrid kände hur oron växte inom henne när den yngre lagt sig ned alldeles för nära elden. Hade det varit hon själv hade hennes päls redan stått i lågor. Hon öppnade munnen för att be henne att backa, men hann inte längre än ett ord innan ynglingen rest sig upp till sittande position.
    Nervöst men också lite nyfiket följde hon den andre med blicken när hennes tass rörde sig närmare lågorna. Det knöt sig i magen på henne, men det släppte snabbt när hon insåg att elden inte skadade inferon.
     “Du behöver inte be om ursäkt till mig. Allra minst till mig, okej?” Astrid sänkte sitt huvud för att komma lite närmare. “Jag var bara orolig att du skulle bränna dig. Du förstår, så nära elden kan inte jag vara utan att börja brinna.” Hon såg ned på sina egna tassar. “Bara att stå här är för nära.” Det ryckte i hennes läppar. “Jag är tvärtemot dig.” Hennes blick var fortsatt fast på sina tassar, men långsamt sökte hon sig till den andres blick. För ett par sekunder övervägde hon att sänka temperaturen runt om dem för att visa vad hon talade om, men insåg att det vore dumt att utsätta valpen för plötsliga temperaturskillnader.
     "Nå vad sa vi? Är du hungrig?"

"Jag är tvärtemot dig."
Ja. Astrid verkade vara allt Fiir inte var. Stor och mjuk, där Fiir var liten och spretig. Raggig. Ful. Hopplös. Meningslös. Svag. Feg. Astrid erbjöd saker fritt, där Fiir inte kunde annat än ta. Hon hade aldrig lärt sig något annat än att ta. Hon nickade åt frågan. Jo, hon var hungrig. Samtidigt väntade hon på haken bakom allt. För där måste finnas en. Det bara måste. Att ge utan krav fanns inte i hennes värld. Så när där aldrig kom en hake, ingen kostnad eller krav för att ta, så kunder Fiir inte riktigt greppa det.
     När Astrid återvände med kött, och Fiir fick stycket för sig själv, så fick Fiir kämpa för att inte morra eller blotta tänderna åt alla i närheten som kom för nära. Hon hade alltid behövt slåss för sin bit, försvara den för att få behålla den. Att det här köttet var hennes, fritt givet och utan konkurrens eller hot, var ett koncept hon hade svårt att helt greppa på så kort tid. Det ryckte oavbrutet i nosen, och ögonen flackade spänt mellan varje rörelse runtom. Men ingen kom för att ta biten ifrån henne. När hon – kanske lite för snabbt – hade tryckt i sig allt så var det som att rädslan hon känt inte orkade längre, och känslan gav istället plats för en plötslig trötthet.
     Kanske borde hon ha sagt tack till Astrid, som snällt suttit kvar i närheten. Kanske skulle hon komma ihåg att göra det senare, även om det var ett ord Fiir aldrig lärt sig ordentligt. Där fanns inte mycket plats för att ge tack när allt var en kamp för överlevnad. Men innan Fiir helt hann reflektera över det så hade värmen från elden, och tyngden av mat i magen, vaggat in henne i en utmattad, drömlös sömn.

[Avslutat]