Efter att Alek och han själv bevittnat nordanljuset tillsammans hade det varit det enda Trian tänkt på. Dels på Aleks varma kropp, men mest på norrskenet. Dess skådespel över himlavalvet, detta bekanta ljus som fått Trian att känna sig hemma. Hemma. För första gången hade Numoori känts som hemma. 
     Trian hade därför vandrat norrut för att förhoppningsvis få uppleva det igen. Få uppleva den varma känslan, de vackra minnena från nordanbergen. För ett ögonblick leka med tanken på att hans familj beskådade samma ljus. För ett ögonblick låta minnena av hemma bestå av lyckliga skratt istället för blod och själasmärta. 
     Solen hade gått ner för längesedan, dagarna var rätt korta nu men Trian var ändå förvånad över hur länge solen var uppe här i Numoori. Där han var född innebar vintern att solen gick i en lång dvala under en period. En period när flocken tänt eldar och sovit tillsammans i den stora bergssalen för att hålla värmen när vintramonstren stred utanför. Visst blev det mörkt här söderut också, men inte alls så mörkt som det Trian var van vid. Inte alls lika mörkt som hans inre. 
     Hans huvud var lågt buret, blicken fokuserad. Tankarna var någon annanstans och nog kunde man skymta ett becksvart mörker kring hans stora tassar när han tog sig fram. Hans amulett glimmade till när det taniga ljuset från månen smekte den saffirblåa ytan. Så plötsligt sken månljuset på något i snön, en liten påse gjord i skinn med prydliga stygn som föreställde någon slags blomster som slingrade sig. Den hörde inte hemma där i snön. Någon måste ha tappat den.
     Trian stannade upp och såg sig omkring. Snön skvallrade om att någon gått här nyss. Lätta steg. Feminina. Doften som vilade i dem viskade om en tik. Kanske påsen var hennes? Kanske hon skulle sakna innehållet? Han tog försiktigt upp den med sina kraftfulla käkar och längde på stegen för att komma ifatt tiken. Hans stora snöskor till tassar gjorde det lätt för honom att ta sig fram över snön och hans långa ben var inte en nackdel heller. Snart såg han henne. "Hey hey hey!" påkallade han hennes uppmärksamhet. "Vänta!" ropade han. "Jag har något som är ditt"

Det var en av de kallaste nätterna på veckor, och zimaerna hade för deras gäster tänt allt fler värmande brasor och lägereldar - allt för att få dem att trivas. Hade det inte varit för den tjocka pälsen och det faktum att kyla var en av hennes förmågor hade Astrid kanske frusit också. Men istället rörde hon sig på det öppna fältet, utom räckhåll för eldens värme och i månljusets famn. Flera tankar irrade omkring i hennes huvud, allt från relevanta djupare frågor till vad som skulle ätas dagen därpå.
    “Hey hey hey! Jag har något som är ditt.”
    Astrid rycktes ur sina tankar som om en blixt slagit ned från klar himmel och såg sig förvirrat omkring. Vem befann sig hellre här i kylan än i festens mitt? Den bleka blicken förflyttades från månen till röstens ursprung, och ett par meter bort skymtade hon en individ. Det var en hane, kanske i hennes ålder, med mörk fäll. I hans käkar vilade hennes egengjorda påse av skinn som hon tillsammans med sin far dekorerat. Hur hade hon kunnat tappa den?
    “Oj,” fick hon fram, förvånad över att hon inte lagt märke till förlusten. Hade hon varit så djupt försjunken i sina tankar? Tydligen. “Jag måste tappat den, förlåt.” Skuldkänslorna skiftade i hennes annars självsäkra och vackra anlete. “Tack för att du hittade den, den är väldigt viktig för mig.” Det ryckte varmt i hennes läppar.
    Astrid mötte främlingens klara blick, och hon sneglade bakom honom för att se om han var ensam eller i sällskap.
    “Får jag fråga, vad du gör här ute i kylan när värmen är där?” Astrid blickade bakåt där eldens sken steg mot ytan för att förenas med norrskenets dans.

Trian travade med lättsamhet fram till henne med påsen försiktigt mellan käkarna. "Det är lugnt" Han knyckte lätt på nacken och lade varsamt ner påsen framför henne. Den var ju viktig för henne, då tänkte han ju inte slänga omkring på den hur som helst liksom.
     Hans ungdomliga, blå blick gick genast på upptäcktsfärd över hennes kropp. Det vackra ansiktet, ögonen, de smäckra dragen. Den starka kroppen som skiftade i jordiga färger. Wow. En alldeles för impulsiv lust sköljde honom, en lust som glimmade till för en sekund i hans självsäkra blick. 
     När hennes blick vandrade bakom honom följde hans med och han tittade en sekund mot eldarnas sken som dansade med skuggorna. Blicken återgick sedan till hennes. "Nja, värme är inte riktigt min grej serru" han gjorde en liten menande min som i hallå-har-du-sett-min-bergakropp-med-jättetjock-päls? 
     "Jag är liksom född i snön, men visst, eld är najs, men det finns ju helt klart bättre sätt att värma sig på" log han snett. Han insåg rätt fort hur mycket som kunde tolkas in i det svaret, vad tusan kanske lät det sliskigt som tusan. Här kom han och snackade som något peddo. Nej nej nej, rädda upp det Trian.
     "Alltså - genom att jaga typ" fick han fram. "Eller jag vet inte, brodera påsar supersnabbt? Det lär man väl bli rätt varm av eller? Har du gjort den själv?" Han nickade mot påsen Rikta fokus mot påsen. "Sjukt fin" berömde han med ett snett leende. Trian hade inte broderat ett stygn i sitt liv, men hans syster Lya hade varit riktigt duktig.

“Jag förstår,” hon nickade instämmande. “Det är egentligen inte min grej heller, är också född i norr med det här fluffet. Men lägereldarna är mysiga. Och det viktigaste för mig är stämningen, alla berättelser och sällskapet.” Hon log, och funderade en kort stund på vad han menade med andra sätt att värma sig på, innan han avbröt hennes tankar. Astrid var för naiv att märka av lusten som för ett par sekunder syntes i hans blick. Det var ingen nyhet för någon att hon var dålig på att flörta. Hon hade omedvetet avvisat flera som bjudit ut henne, helt enkelt för att hon inte fattat vinken. Och varje gång hade någon ur hennes familj stått bredvid, alldeles fulla av skratt över att hon inte förstod. Hade de sett henne nu hade de väl varit döda vid det här laget.
    “Jaga… ja, jo det blir man ju varm av…” Astrid hade aldrig reflekterat kring det tidigare. “Och ja, jag har gjort den!” Stoltheten lyste upp i hennes blick. “Tillsammans med min far, men jag gjorde mesta av jobbet.”
    Astrid granskade honom mer ingående nu när skammen över att ha tappat något lagt sig, och insåg hur stilig han var. Hon kom på sig själv med att stirra, och ruskade på huvudet.
    “Ehhhhh…” Hon som alltid var den som lade ord i folks mun, hade nu slut på idéer. “Jag, du vet... Mitt namn! Mitt namn är Astrid.”

Trian nickade lite när hon berättade att hon hade gjort den tillsammans med sin far. Wow, bara tanken på att hans egen far skulle sitta ner och brodera något fick honom nästan full i skratt. 
     "Astrid" log han snett på det där pojkiga Trian-viset. Fastnade lite i hennes ögon för en stund och fick en sådan där plötslig känsla av att behöva säga något. 
     "Du passar att heta Astrid" Ehm, va? Var det det bästa hans unga hjärna kunde klämma fram? Japp, tydligen. "Alltså, det är fint liksom" lade han till, vilket väl egentligen inte gjorde det hela bättre men aja. 
      "Jag heter Trian" presenterade han sig och gjorde någon lite fjantig bugning fullt med charm i blicken. Mest för att clowna till sig lite och bli av med den pinsamma känslan i kroppen. 
     "Du råkar inte vara lika hungrig som jag? Min mage har seriöst kurrat lika högt som ett bergatroll de senaste timmarna. Tänkte att oooom du är lika hungrig så kan vi kanske hitta något att käka ihop? Jag vill veta mer om broderiandet och det" och dig.

Astrid log, och slog generat undan blicken för ett par sekunder. Hon var inte van vid komplimanger, och när hon väl fick dem brukade hon inte ens märka av det.
    “Tack,” sa hon med blicken fäst på hans tassar. “Trian passar dig också, det var fint.”
   En stund blev det alldeles tyst. Hon brukade inte vara tyst i vanliga fall men situationen gjorde henne nervös, hur skulle hon tolka hans ord? Men så fort han nämnde hunger och mat, sken hennes ansikte upp i ett enda stort leende.
    “Jag är ALLTID hungrig,” skrattade hon. “Du måste prova pappas renkött som han har bytt till sig, det är helt underbart! Åh vilken bra idé!” Astrid hade nu åter fäst blicken vid hans.
    “Kom, kom!” Svansen hade exalterat börjat vifta bakom hon henne och utan att vänta på honom hade hon börjat pulsera sig genom snön tillbaka mot lägret.

Trian flinade brett när hon sa att hon alltid var hungrig. Fantastiskt, någon med samma galna aptit som han själv. 
     "Renkött, wow, det var galet längesedan jag åt det" flämtade han hungrigt till. "Jag visste inte ens att ni hade renar här? Jag lär mig fortfarande om er värld liksom" sa han och började smidigt ta sig genom snön vid hennes sida, noga med att inte gå för fort då hans vana bergvargsben bar honom snabbare genom snön än de flesta andras. 
     "Jag är född i norr, du vet, berg, kyla, mörkt större delen av året faktiskt MEN det finns sjukt mycket god ren" berättade han. "Och vårkalvarna skojar man inte bort" 
     Varför gick han här och snackade mat när det var henne han ville veta mer om. Jisses Trian, get your game on. 
     "Men du är född här eller? Tänker att du nämnde din pappa och sådär. Har du mamma och syskon också?" 

Leendet på Astrids läppar försvann inte ju mer de talade. Istället tycktes det växa sig större.
    “Ptja, det är inte jagade här utan mer i norr. Men det finns säkert renar här också, har sett avtryck i snön.” Hon blickade upp mot honom, han var trots allt betydligt större än henne.
    “Näää jag är inte född här! Vet faktiskt inte vart jag är född, om jag ska vara ärlig.” Hon hade aldrig reflekterat över hennes födelseplats eftersom den i sig inte var särskilt viktig för henne. “Vi är en nomadfamilj,” förtydligade hon, “så jag och min familj har varit i rörelse så länge jag kan minnas. Vi har inget fysiskt hem, utan vårt hem är i sällskap till varandra.”
    När hon talade om sin familj glimmade det till av lycka i hennes blick. Familjen hade alltid varit det viktigaste för henne, och det skulle aldrig förändras.
    “Hela min familj och släkt är här kan man säga! Mamma, pappa, mina syskon, kusiner, alla! Zelenoch ledde oss hit.” Hennes blick vandrade ifrån bergsvargen framåt, för att landa på sin familjs gestalter. “När man talar om trollen. Då ska vi se vad vi kan hitta för gott käk.”

Trian lyssnade nyfiket på varenda ord hon yttrade medan han gick där bredvid henne. Han hade hört om nomadfamiljer där han kom ifrån också, flockar som flyttat sig i takt med hur bytesdjuren förflyttade sig under året, men hans egen födelseflock hade inte varit av den typen. Livsstilen lockade honom dock och han var en smula avundsjuk på hur mycket av världen som Astrid måste ha fått se. 
     "Så du menar att jag går bredvid värsta världsvana tjejen?" log han snett. "Du imponerar redan och vi har bara känt varandra i några minuter, hur ska det här sluta va? Kommer jag att vara ditt största fan innan solen går ner?" 
     Trian fyrade av ett sådant där charmigt, pojkigt flin och fortsatte kliva genom snön. Hans ljusblå blick föll på en hel drös med vargar som på ett eller annat sätt alla liknade Astrid. Hennes familj, återigen glimmade avundsjukan till i hans bröst, men denna gång av mycket sorgligare karaktär. 
     Trian presenterades vänligt inför hennes familj, de åt tillsammans, han fick en detaljerad rundvisning där han mest log stort medan Astrid berättade små anekdoter och kuriosa. Det var något med hennes sätt som fängslade honom, även om han självklart inte kunde låta bli att fyra av någon retsam kommentar då och då. 
     När solen började gå ner tändes eldarna och Trian fann sig sittandes bredvid Astrid medan flammornas sken lekte över deras ansikten. Han samtalade även med hennes far. Det var något hos den äldre hanen som påminde Trian om hans egen far, även om de också var otroligt olika. Att få sitta där tillsammans med hennes familj fick honom att känna någon slags tillhörighet, kanske en tillhörighet som han hade saknat. En sådan som bara känns i ett sällskap av vargar som delar blodsband. 
     Mest hade han dock ögon för Astrid och när stjärnorna spred ut sig likt ett magiskt glitter över vinterhimlen så gick de en promenad. Samtalsämnena verkade aldrig ta slut. De talade om allt och ingen av dem verkade vilja att dagen skulle ta slut. De slog sig ner vid en frusen sjö där isen låg blank, täckt av ett tunt lager pudersnö. De satt nära och ändå kunde inte Trian låta bli att sätta sig lite närmare, skyllde lekfullt på att han tyckte det var kallt även om det var rätt uppenbart att hans bergakropp inte påverkades särskilt av nattkylan. Där satt de och pratade, om allt och ingenting medan timmarna gick.
     Solen började sakta klättra över bergstopparna när Trian kom på sig själv att ha nickat till, sittandes med huvudet varsamt över Astrids vackra nacke. Han såg sig yrvaket omkring innan blicken föll på hennes lika nyvakna ögon. Han tänkte precis säga någonting om hennes vackra ögon då han hörde några röster som ropade hennes namn från skogen. Hennes familj letade efter henne, givetvis, här hade hon försvunnit iväg mitt i natten och inte återvänt efter att hon skulle säga farväl till en främling. Klart de undrade vart hon hade tagit vägen. 
     Han fuktade de mörka läpparna och drog lite på ena mungipan. "Din familj letar efter dig. Du borde gå till dem innan de tror att jag har rövat bort dig. Jag menar, jag tror faktiskt att din familj gillar mig och det vore trist om det ändrades" 
     Trian lutade sin panna emot hennes i en mjuk, kärleksfull gest och för en sekund så möttes deras utandningslufter i ett enda fuktigt moln. 
     "Jag hoppas att vi ses igen Astrid" Hans röst var raspig, mjuk och låg. Ämnad endast för hennes öron. "Glöm mig inte, okej?" han drog undan sin panna från hennes och travade iväg in i skogens skuggor. Jag kommer aldrig att glömma dig. 

[Avslutat]