[Utspelar sig natten innan styrkorna drar till strid]

Fullmånen hängde stor och rund över trädtopparna, buskarna var fyllda av trötta fåglar som stoppat huvudet under vingen för att inta nattens stilla sömn. I hålor vilade smådjuren med svansarna över nosarna och andades stilla. Det var alldeles tyst. Några moln hängde likt en slöja kring månen, men annars var det alldeles stjärnklart. 
     Stjärnorna fick Harlis tiara att glittra i mörkret där hon försiktigt tog sig fram genom det vissna höstgräset. Hon ville inte väcka någon, varken vän eller fiende. Den ljuslila blicken glimmade till när hon stannade utanför Riens lya. De hade knappt hunnit ses något de senaste veckorna, då Rien varit i full gång med att träna inför striden. Hon hade ibland smugit till träningsplatsen och kollat in när de tränade. Varje gång hade hennes hjärta slagit hårt, varje gång hade hennes blick varit fast på Rien. 
     Senast de träffats en längre stund än en lätt hälsning, ett leende, en nick var vid tjärnen där Harli drabbats av panikångest. Visst hade det gjort ont att han lämnat henne när hon behövde honom som mest, men samtidigt förstod hon. Hon förstod om han inte visste vad han skulle ta sig till eller om han inte orkade med henne. Hon förbannade sig själv för att vara så irriterande och pinsam. 
     Hela dagen hade hon gått och tänkt, oroat sig inför morgondagen när styrkorna skulle ge sig av. Hon ville ju träffa honom, hon ville ju dra in hans doft i lungorna en sista gång, hon ville ju vara med honom. Men samtidigt hade skammen legat så tung över henne att hon bara blygt slagit undan blicken när deras blickar mötts vid middagen. 
     Nu stod hon där, utanför hans lya. Hon borde gå. Hon borde gå tillbaka till sin lya och tvinga sig själv till sömns. Men istället tog hon några försiktiga steg in i hans lya. "Rien?" viskade hon. Hon ville ju inte skrämma honom. "Sover du?"

Rien ligger bekvämt på en hög med fällar och halvsover. Det är varmt och skönt inne i lyan och trots att tankarna och oron gnager i kroppen så känns morgondagens sammandrabbning med Lykoris så långt borta. Rien sveper ut och in i drömmar och det rycker i nosen. Han har som vana att alltid vila med minst en tass i direkt kontakt med marken. Han känner sig blind och naken utan den fysiska kontakten med marken. Plötsligt är han vaken. Han känner välkända steg närma sig lyan, men han rör inte en fena. Tiken går in i lyan och yttrar hans namn. Sover du?
Rien öppnar det enda fungerande ögat och fäster den enögda blicken på tiken. I skenet från elden utanför skiner det likt en aura omkring henne. I det ögonblicken har hon aldrig varit vackrare. Rien har försökt att inte tänka så mycket på deras senaste möte vid tjärnen. Han hade bestämt att ge henne utrymme om det är det hon behöver. Låta det vara upp till henne om hon vill ta kontakt igen. Han vill inte tvinga sig på om hon inte vill det. Nu står hon här i lyans öppning. Rien lyfter huvudet från fällen.
"Inte längre". Svarar han med ett milt leende. "Är allt okej?" Frågar han och tippar huvudet på sned.

Harli slog undan blicken när han enda öga glimmade till därinne i dunklet. "Å, förlåt, det var inte meningen att väcka dig" sa hon blygt och öronen vinklades bakåt en aning, svansen låg slappt mellan bakbenen. Såklart hade hennes uppsåt varit att väcka honom, även om hon hoppats att hon skulle slippa störa honom.
     Hon klev försiktigt in i hans lya. Det luktade Rien därinne och tanken på att han skulle lämna henne fick det att smärta i bröstet. Kanske kunde hon sova här medan han var borta? Kanske kunde hon borra ner nosen i den varma fällarna och andas in hans doft när hennes kropp värkte av saknad?
     "Jag kan inte sova" sa hon lågt, likt en valp som väckt sin far efter en mardröm. "Jag kan inte sluta tänka på att ni lämnar oss i morgon" Att du lämnar mig i morgon. 
     Hon satte sig ner en bit ifrån honom, kanske ville han inte att hon skulle vara så nära? Kanske han tyckte det skulle bli skönt att få vara ifrån henne? Tankarna snurrade. 
     "Jag är så rädd att något ska hända dig Rien. Tanken på att jag inte hade fått säga adjö ordentligt höll mig vaken"

"Det är lugnt". Säger han. Så djupt sovande var han inte ändå. Han ser på henne med sitt enda fungerande öga. Studerar henne när hon talar. Han ler lätt. Vänligt och avslappnat. Vill inte avslöja att han själv är väldigt spänd inför vad som ligger framför honom i tiden. Han skakar sakta på huvudet.
"Se det inte som ett adjö. Säg Vi ses igen". Han vet inte hur han ska få hennes oro att lugna sig. Senast gick det inte så bra. Han vet inte hur han ska handskas med sådana situationer. Där och då var det bästa han kunde komma på att bara ge henne utrymme. Hade han gjort tvärt om och försökt närma sig henne hade det kanske bara blivit värre. Han se den söta tiken framför sig, men samtidigt kan han inte låta bli att se en liten rädd valp som kan explodera när som. Och han känner sig så hjälplös att han inte kan hjälpa henne.

Harlis tiara glimmade till i dunklet när månen späda strålar nådde in i lyan. Hon såg ner på sina små tassar som satt så perfekt intill varandra, snövita. Hennes mor hade uppfostrat henne till adelsdam och en sådan skulle alltid sitta tätt intill med framtassarna. Alltid rak i ryggen, sträckt nacke, svansen elegant svept intill kroppen. När Harli inte var ihopkrupen av skräck så kunde man verkligen skymta till vad hon var menad att bli - en blåblodad dam. 
     "Vi ses igen? Vi båda vet att du inte kan lova mig det Rien" hennes ljuslila blick föll sakta på honom. "Jag önskar så att ni inte behövde lämna oss. Jag önskar så att jag kunde få dig att stanna" hennes röst var låg, studsade knappt mot lyans jordiga väggar. 
     "Om ödet skulle skilja oss åt, så är det något jag vill att du ska veta" hon släppte honom inte med blicken. Den späda bröstkorgen hävdes långsamt upp och ner. "Jag är dig evigt tacksam för att du fann mig den där kvällen Rien. Jag tror inte att jag fortfarande hade varit vid liv om du inte tagit hand om mig, om du inte hade hjälpt mig" hon skakade på huvudet. När Rien hade hittat henne hade hon varit nära döden, sargad både fysiskt och psykiskt av Meteus - hennes älskade. 
     "Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda dig" hon skakade på huvudet. "Och nu är jag rädd att du ska ryckas ifrån mig och att jag aldrig kommer få chansen att visa min tacksamhet på riktigt. Du betyder så mycket för mig"