Den gyllenefärgade tiken går med långa kliv på marken kring Yanamore, hennes bärnstensbruna ögon såg sig hela tiden omkring och hon sveper lite med svansen. Den lugga bruna luggen är trasslig och faller ner mjukt över hennes ansikte. Ett stort ärr efter skogsbranden prydde hennes ena ansiktshalva men hon hade som tur var inte mist synen på det ögat.

Hon ser sig omkring på eldarna som hade tänts och vargar från många delar av Numoori och i alla olika storlekar hade samlats runt omkring eldarna. Hon kunde höra skratt och prat från dem och det vilande en skön stämning här.

Det är alltid roligt att möta andra vargar från andra delar av Numoori, många av dem hade saker med sig som hon hade aldrig sett förr men även många hisorier berättades här.

Hon gick vidare, i sina egna tankar och ser inte vart hon går utan går rakt i någon varg. Hon böjer genast på huvudet i en ursäktande gest - Förlåt mig, jag såg mig inte för. Hon höjer blicken för att möta den andres blick för att se vem det är.

Ännu en natt var Rien ute och vandrade i Yanamore. Han trivs väldigt bra av den mysiga atmosfären från eldarna och vargars spontana sånger. Gemenskapen runt eldarna och den vänliga stämningen. Denna natt är väldigt lugn. Liksom de flesta andra. Det är sällan något händer som kan ställa till med besvär. Och det är alltid spännande att stanna till vid någon eld där någon börjat berätta en spännande historia, eller bara för att lyssna på sången. Ibland hör han även skvaller. Yanamore är en bra plats att befinna sig på om man vill höra om vad som pågår runt om i landet. Vissa vandrare kommer långväga ifrån. Det är alltid lika spännande att se ett nytt ansikte. Rien sätter sig vid en eld och det görs plats för honom. Han tackar hjärtligt och känner hettan från elden i ansiktet. Det finns ingen annan plats han hellre vill vara på, kalla hem. I alla fall inte i nuläget. Där flocken är kommer alltid att vara hem. Rien flinar brett åt främlingen jämte sig som just berättat ett gubbskämt och ger Rien en armbåge i sidan.
En bit ifrån hörs plötsligt någon butter typ ryta ifrån på någon. Rien reagerar direkt och är uppe på tassarna. Han får syn på Aziza som verkar ha upprört en stor bufflig varg som inte verkar glad. Förmodligen en nyanländ som är trött och butter efter en lång vandring och skulle må bra av lite vila och ett gott mål mat. Rien skyndar sig fram och ställer sig mellan Aziza och främlingen och klistrar på sig ett charmerande leende.
"Har ni kikat in vad som finns till erbjudan i matväg, min bäste herre?" Frågar Rien och främlingen ser buttert på honom. Rien fortsätter. "Om ni bara fortsätter förbi den där elden". Rien pekar med tassen. "Så kommer ni kunna känna doften. Det går inte att missa". Främlingen verkar mjukna lite och grymtar ett tack och går förbi Rien. Han verkar kasta en sur blick på Aziza men inget mer. Rien vänder sig mot tiken och flinar lätt. "Trevlig kväll att möta nytt folk, eller hur?". Han skrattar lätt.

Hon rycker till när den stora buffliga vargen hon råkade stöta ihop med ryter till åt henne. Hon hamnar i någon slags chocktillstånd då hon inte alls var beredd på att han skulle skälla på henne.

Men hon försöker hålla en god min och inte visa att hon tog illa vid sig och hon skall just öppna munnen för att lugna ner främlingen när hon hör Riens välbekanta stämma och sedan är Riens gestalt mellan henne och främlingen. Hon står tyst och stilla medan Rien lyckas få främlingen lugn och han visar honom mot eldarna. Hon får en sur blick från främlingen, hon böjer på huvudet i en ursäktande gest mot honom, i hopp att han skall förstå att hon inte menade något illa.

hon drar en lättnads suck, hon hade dött av skam om det skulle bli ett bråk här, och det skulle inte se bra ut för IA om det blev bråk för något litet.
Hon hörde Rien tala till henne och hon möter hans blick och rodnar en aning - Jo det är det, men det var mitt fel, jag såg mig inte för, och jag bad om ursäkt för det också säger hon och log försiktigt/blygt mot Rien.

Rien flinar lätt.
"Jag är säker att det inte var värre än det såg ut". Säger han och ser efter främlingen. "Vissa är lite sura när de varit på vandring". Den enögda blicken fästs på Aziza igen. "Annars verkar det lugnt som vanligt". Rien sveper lätt med svansen. De är så skönt att atmosfären i Yanamore brukar vara så lugn och lättsam. Speciellt om nätterna när eldarna är tända och vargar berättar historier eller sjunger tillsammans.

[Kortis x'D]

Hon rodnar en aning men samtidigt håller hon med det han säger. Främlingar som har vandrat långt och är trötta är lite mer lättretliga me  det är inget man skall ta åt sig. 

Hon möter hans enögda blick med sin bärnstensbruna, trots det stora fula ärret i ansiktet efter skogsbranden i lövskogen för länge sedan så hade hon inte mist synen och det var hon glad för. 

Hon log mot honom och nickade så den långa bruna luggen dansade över hennes ansikte - ja det är lugnt som vanligt, men det är väldigt rofyllt också. Hon släpper honom inte med blicken och fortsätter med sin milda röst - det är rofyllt att höra sånger och berättelser från när och fjärran och ljusen från elderna gör att det blir magiskt. 

Hon visste inre om hon lät konstigt nu, men det var så hon kände. Hon är alltid fascinerad och nyfiken på berättelser och sånger från andra delar av Numoori.