Det hade gått så pass lång tid sedan han lovat att låta Flippa anordna en blinddate - med hjälp av Malva - att han trodde att hon glömt, när hon letat upp honom med en alldeles för exalterad uppsyn denna förmiddag för att informera honom om hans nu kvällsplaner. Alonso hade mottagit informationen med ett artigt leende och spelad nyfikenhet. Egentligen var han inte alls intresserad, men hade det inte i sig att göra henne besviken. Han visste att hon förmodligen skulle gå över sina befogenheter för att göra den förbestämda platsen så vackert dekorerad hon bara kunde. Han såg nog mer fram emot att få se vad Flippa gjort, än att möta vem det än nu var som skulle vänta på honom där.
     Alonso hade fått strikta order att vänta tills solen gått ner innan han begav sig av mot utvalda platsen i utkanten av Grendels trädgård. Där hade skulle hans date vänta på honom med en korg av tilltugg. Flippa hade till och med lämnat honom en ros som hon plockat från Itrozo som hon ville att han skulle ha med sig. Flippa var för snäll för att rätt ut beordra honom, men han hade uppfattat hennes bestämdhet ändå. Trots det velade han ett tag innan om han verkligen skulle ta med sig den. Han ville inte att Flippas uppenbara entusiasm skulle spilla över på honom och måla upp det här mötet till något det kanske egentligen inte var. Men så insåg han att den han skulle träffa förmodligen också fallit offer för Flippas förtjusning.
     Mörkret hade lagt sig över Civitas när han äntligen rörde sig ut mot trädgården med rosen i munnen. Det var svårt att inte känna sig löjlig, men han hade inga problem med att dölja den känslan bakom artighet och ordentlighet. Långt innan den bestämda platsen i trädgården började stigen smyckas av blomblad och små eldar lägrade i små, grunda stenskålar. Ju längre han gick på stigen ju intensivare blev dekorationen. I de unga fruktträden började det hänga liknande arrangemang av buketter och de små eldskålarna. Det var synnerligen en magisk uppsättning som påminde honom om något ur teatern från när han var ung.
     I slutet av stigen som varit kantad av bäddar av blommor och buskar öppnade slutligen platsen upp sig. En ihålighet bland fruktträden, en cirkel som utgjorde en perfekt plats för stjärnskådning. Ikväll lystes den upp av det varma, omfamnade skenet och blev en tydlig mötesplats. Han kunde se en silhuett där, sittandes på de fällar som Flippa och hennes medhjälpare så noggrant placerat. Trots att hans föga entusiasm för den rådande tillställningen kunde han inte låta bli att bli nyfiken på vem det var som satt där.
     Med lätta steg och höjd blick närmade han sig och tog med sig hans bästa vänliga, ungdomliga min.
     “God kväll,” hälsade han med len röst och ännu lenare leende. Rosen höll han fortfarande i sitt grepp, noga med att den uppmärksammades innan lade ner den mellan dem.
     “Är allt väl? Jag hoppas ni inte behövt vänta på mig för länge.”

[Öppet för någon som vill gå på date med Alonso! Arrangerat av Flippa och Malva som förmodligen hittat dejten i fråga.]

Två väldigt färgsprakande varginnor hade på något vis lyckats övertala Poppel att gå på en som dom kallade det, blind date. Utan att ens riktigt veta vad det var så hade hon gått med på det, mest för maten som dom lovade skulle finnas där. Den större och äldre av dom hade även tvingat ner henne i ett bad. Deras exalterade stämmor fyllde luften medans dom hjälpte Poppel att göra sig klar inför denna dejt. Dom hade bara berättat att hon skulle träffa någon efter solen hade gått ner och hon hade inte tänkt så mycket mer på det, mest hade hon undrat varför hennes vardagliga jag inte dög. Det var inte fören dom hade lämnat henne vid platsen där dom skulle mötas. Utan att hinna vända sig om och fråga så hade dom två lockiga vargarna försvunnit. Lite chokat tittade dom tvåfärgade ögonen sig om men allt hon såg var trädgård och växter. Lite som den hemma fast väldigt mycket större och, tråkigare. En förminskade känsla växte lite honom henne när hon gick igenom arrangemanget som Malva och Flippa hade pratat lyckligt om hela tiden dom pysslade om henne. Poppel kände sig urbota dum som inte försod fören nu vad en blind date är, i och för sig så hade hon aldrig riktigt fått chansen att fråga ordentligt då dom två syskonen hade varit så uppe i spel. Överlyckliga mer eller mindre. 
Solens sista strimma var påväg att dra sig tillbaka och den unga Togo tiken gjorde som dom hade sagt, satt sig på fällen och väntade. Framför henne fanns det en liten korg med ätbart, inte riktigt vad hon hade förväntat sig. Försiktigt stoppade hon en bit i munnen och provade, överraskade god. Snabbt stoppade hon in en till och tuggade nöjt. Poppel hade varit så inne i sitt att hon inte hade märkt att någon hade kommit. Snabbt vände hon på sig och kollade mot den främmande hanen. 
"Åh, God kväll." hälsade hon tillbaka med en aningen nervös stämma och sänkte lätt nosen i en hälsning. Poppel kunde känna hur värmen inom henne steg till max och nervositeten låste fast henne för ett ögonblick. Hanen la ned en ros mellan dom dom tvåfärgade ögonen betraktade den noggrant. Ett litet leende växte fram och hon tittade upp på den mörka hanen som hade satt sig ned.
"Nejdå. Det är bara fint. Det måste vara du som är Alonso. Dina vänner har talat gott om dig." stämman var mjuk men en liten hint av nervositet låg kvar där i bakgrunden. Allt detta jätte kärleksfulla pynt gjorde Poppel lätt, obekväm.
"Mitt namn är Poppel."

Ett mjukt, lätt förläget skratt lämnade honom åt hennes uttalande.
     “Förstås, de ville väl inte skrämma bort dig,” Alonso slog sig ned bredvid henne, “mer än vad det här redan gör.” Han svepte menande med blicken över den överdrivet dekorerade platsen. Han såg på henne igen, men lät inte blicken vila där för länge. Han kunde plocka upp den svaga antydan till nervositet i henne. Det var inte konstigt. Det här kändes nästan opassande storslaget.
     “De är väldigt intensiva, mina vänner,” förkunnade han med en värmande tillgivenhet i rösten. “Men de menar bara väl,” log han. Alonso anade att Poppels dag hade varit mycket mer dramatisk än hans egen. Hon såg ung ut, kanske lite för ung. 
     “Ah,” den gröna blicken hade fallit ner i den flätade korgen framför honom, “du har redan börjat märker jag.” Han skrattade ett kort, lättsamt skratt. “Det är ingen fara,” försäkrade han snabbt. “De hade lovat mig två hjortöron, och jag ser att det saknas ett.” Leendet blev skämtsamt. “Visst är de goda? Mina favoriter.” Ingenting med hans uppsyn speglade att han faktiskt brydde sig om det saknade hjortörat. Istället sträckte han sig efter något annat i korgen - någon torkad, senliknande bit - och lät Poppel ta det andra örat om hon så ville. 
     “Så vart kommer du ifrån Poppel, och hur lyckades systrarna Stjärnsten lura dig till det här?”

Ju mer Poppel försökte slappna av ju mer nervös blev hon och ju mer hon försökte dölja det ju tydligare blev det. När Alonso nämnde hjortörat ville hon krypa in under en sten och försvinna för all evighet. Gud så oförskämt at henne att börja utan honom, hon hade bara blivit så hungrig efter allt putsande och pyssel under dagen. Utan att tänka efter hade hon krympt ihop lite av skam. Trotts hans lugna stämma så ville hon helst springa därifrån, inte sitta här och skämma ut honom. Det var inte fören Alonso frågade var hon kommer ifrån som Poppel vaknade upp lite ur sin bubbla och tittade på honom med stora ögon. "Åh, jag är inte helt säker. Dom frågade om jag ville träffa en av deras favorit vänner. Och jag gillar att skaffa nya vänner så tänkte, varför inte. Men detta var nog inte det jag förväntade mig." ett lite försiktigt leende sprack fram och nervositeten släppte lite. Kanske var det inget att vara nervös över trotts all fin dekor. "Jag kommer från bergen. Det närmsta av detta jag har kommit är nog mors trädgård men detta är något i sin helt egna nivå." Poppel försökte ta ett djupt andetag och skruvade på sig lite till. "Jag ber om ursäkt för, örat. Jag var bara så hungrig efter dagens upptåg och jag um.." det var sällan Poppel får tunghäfta men nu vet hon inte alls vad hon ska göra eller säga. Hon har aldrig umgås själv med en kille förr, än mindre en som är lite äldre. Tanken att göra bort sig gnager henne i märgen, tanken att hon redan har ger henne lagom med panik.

“Ah,” ett lättsamt skratt lämnade honom, “jag förstår. De valde sina ord med försiktighet,” konstaterade han roat. De hade faktiskt inte varit helt uppriktiga med situationen, och Alonso kunde inte låta bli att undra om det samma gällde för vem de sagt att han var. Kanske låg det mer av Malvas idé i det här än Flippas. Nå väl.
     “Bergen,” upprepade han lite försiktigt. “Det var väldigt intetsägande. Det finns många berg,” konstaterade han sakligt men med ett uttryck i det mörka anletet som vittnade om att han fann det roande. Kanske ville hon helt enkelt inte delge sitt ursprung, eller så var hon kanske bara inte så kunnig om landet. Han kunde inte klandra henne för någon av anledningarna. Det var inte som att han själv hade några egna erfarenheter av att resa. Faktum var att han knappt lämnat Civitas. Den enda anledningen till att han visste om landet i övrigt var för att han råkade ha en levande uppslagsbok till far.
     “Åh, inget att be om ursäkt för,” skrattade han avdramatiserande. “Det är ingen fara. Ärligt.” Han log uppmuntrade åt henne. “Jag åt faktiskt innan jag kom hit,” sade han med en ursäktande ton. 
     “Ta för dig, för all del. Se på det som ersättning för allt Stjärnstenssystrarna utsatt dig för idag.” Alonso sköt korgen närmare henne.