(Privat för Alxyz c; )



Tassarna sattes taktfast, men inte skyndsamt, ner i snön och lämnade stora avtryck efter sig.
Han såg sig lugnt omkring och den isblå blicken gnistrade i solskenet.
Vintern regerade.
Han var stolt över den.
Den skapade gnistrande, nya vyer där allt förr var grönt och trist.
Vitt, vitt, vitt. Underbart.
Han stod på toppen av en kulle, med utsikt över det fluffiga, släta vita täcke av snö som slätten alltid var insvept i.

Djupt andetag.
Den klara, friska luften renade honom, och fick honom genast att känna sig mer uppåt.
Mmmmm…
Han gick runt två varv i en snäv cirkel innan han satte sig ner och svepte med den yviga vita svansen i snön.
Öronen tippade framåt, vinklades då och då åt olika håll för att uppfatta så mycket som möjligt.

Det enda ljud som hördes var vindens stilla susande över snön, och så det svaga ljudet av hans egna, lätta andetag.
Ännu ett djupt andetag.
Åh, vad han älskade vintern.

Han såg lugn och stark ut där han satt, säker på att inget skulle kunna överraska honom här.
Han skulle genast få syn på någon om de skulle närma sig.
Det han kanske inte tänkte på lika mycket, var att de också skulle få syn på honom, där han tronade på snökullen.



(Kort :c )

Hennes vita hår lekte i vinden.
Det var länge sedan hon var här, det senaste besöket hade varit kort.
Hon hade bara svept igenom området för att se förändringarna. Inte ens hade hennes mjuka tassar nuddat snön som packades mer år för år. Hon hade passerat stället i luften, där hon själv trivdes som bäst.

Men nu var hon alltså här igen. Varför vet hon inte, hon hade dragits hit... på samma sätt som hon för många år sedan dragits här ifrån. Öronen var spetsade till fullo, lika koncentrerade som hennes blick. Den svepte omkring effektivt, men noggrant.

Vingarna fälldes smidigt ut, precis som hon ville. Lätt lyfte hon från marken och fylldes av den magiska känslan att känna sig fri. Hon landade lika smidigt som hon hade lyft, på en hög kulle. Ett djupt andetag, sen ett till... total sinnesfrid. Inget som störde henne. Snön som hon stod på var tunn här uppe, antagligen på grund av den kraftiga vinden. Vädret hade varit perfekt att flyga i... det skulle gått snabbt. Men samma kraft som hade lett Alxyz hit fick henne att stanna. Exakt där hon stod just nu.

Hennes lysande ögon spärrades upp och blicken letade sig fram efter ljudet hon hade hört. Hon såg honom. Morrningen inifrån henne kom snabbare än väntat.
(Mitt är kortare xD )

Han satt och såg ut över landskapet när en flygande gestalt plötsligt syntes på himlen.
Den kom närmare och närmare, och landade till slut på hans kulle.
Det var en tik, vit som snö och med blå, snirkliga tecken.
Han höjde ett ögonbryn.

Hon verkade först inte alls märka honom, trots att han inte stod långt bort.
Hon drog djupa andetag och såg glad ut.
Plötsligt vändes hennes uppmärksamhet mot honom.
Hon morrade.

Han skrattade till.
Skrattet klingade extra länge då det studsade nerför kullens mjuka sidor och ner över skaren.
Skaren som glittrade så fint i solskenet.

(Vi kör korta, eftersom du är ny? Nöjd :3 )

Hon slutade morra och höjde sitt huvud en aning, ett tecken på att han inte var något hot mot henne.
"Och du är?" Sa hon och fällde ståtligt ut sina vingar.

Han pressade ihop läpparna till ett tunt streck för att inte visa att han egentligen log.
Men ett litet leende syntes ändå.
De isblå ögonen betraktade henne ett slag, innan han öppnade munnen igen.
”Jag har flera namn, min sköna.”
Han blinkade en gång med ena ögat, piskade till med svansen och vände sig om.
Leendet försvann så fort han vänt bort huvudet och hon inte kunde hans ansikte.

Hennes blick gled över hanen. Hans päls var vit som hennes, men det fanns något i hans blick... något hon inte hade sett förut. Något som intresserade henne, som gjorde att hon stannade kvar och inte gav honom en spydig kommentar och lämnade honom.

Ett tecken, var det enda hon behövde för att lyda sina inre instinkter nu för tiden. Hon bannade sig själv för att låta det goda inom henne ta för mycket kontroll. Förr i tiden så krävdes det många tecken för att hon skulle lyssna på det. Men det fanns vissa tillfällen, då hon inte kunde kontrollera det.

Och vad gör du här?" Morrade hon dovt.

Han stannade till mitt i en rörelse.
Han stod med ryggen mot henne, men hörde ändå tydligt hennes ord.
Himlade tyst med ögonen.
Svängde runt och stod henne öga mot öga igen.
"Vad jag gör här? Det skiter väl du i?
Det enda du vill är att få mig sticka härifrån."
Det sista muttrade han bara tyst.

Han skulle precis vända sig om igen, men något fick honom att stanna.
Öronen var vinklade halvt bakåt, och raggen aningen rest.

Hon backade och hoppade smidigt över till honom.
Hennes steg var hotfulla när hon började cirkla runt hanen.
"Jag vill veta vem du är och vad du gör här" Fräste hon.

Hon brukade inte kunna retas upp såhär enkelt, hennes tålamod borde vara enormt... hon hade tränat upp det så. Men det var han... han gjorde någonting med henne, något hon inte kunde förklara.

Svansen hängde ner, upp stod den bara när hon var lugn, hade sinnesfrid eller bara var lycklig. Detta var inte ett sådant tillfälle.

Den vite hanens överläpp började darra.
Han stod blickstilla medan hon cirklade och höll på.
Larviga typ.
"Jag hoppas du gillar..."
Han tog en paus.

Morrningen satte igång som en spinnande motor i hans buk.
En skrämmande ton som mullrade inom honom.
Han blottade tänderna genom att lyfta den darrande överlöppen och ge ifrån sig en knappt hörbar väsning.
"... att bli besviken." svarade han vasst.
Han backade ifrån henne med huvudet höjt och kall blick.

Hon hånskrattade, elakt.
Stannade öga mot öga med hanen som morrade mot henne, såg på henne som många hanar såg på honor. Med överlägsenhet.

Hon himlade med ögonen åt sin tanke och fäste blicken i honom. Alla hennes sinnen var nu totalt fokuserade på honom, öronen spetsade, ögonen fast och nosen uppskjuten rakt mot honom.
"Säg" Fräste hon åter igen.

Han lade huvudet på sned med ett näst intill lekfullt flin på sina läppar.
"Nix."
Han stannade och såg okynnigt på henne.

(askort och snabbt!)

Hon gick närmare honom, kände dem tunga andetagen. Bara någon centimeter mellan deras nosar.
"Vad är ditt namn?" Fortsatte hon trycka på.

Hennes morrningar slutade och hon fortsatte betrakta dem där ögonen med intresse, det fanns någon historia i blicken... något speciellt.

Han dolde ett brett leende.
Vände bort skallen och tryckte ner blicken i marken.
"Övertala mig."
Sade han sedan, borrade in sin blick i hennes.
Den utmanande glimten gick inte att ta fel på.

Hon borde inte ha lyssnat på det inom henne, hon borde gått ifrån honom.
Den stora irriterande frågan var varför hon inte gick ifrån honom nu... men hon visste att hon inte kunde. Hon behövde stanna.

"Vilken är din klan?" Sa hon lågt.

Klan?
Han höjde ett ögonbryn och kom av sig lite.
Sedan bet han ihop käkarna.
Hårt.
"Flock, menar du?"
Han fnös, skarpt som en pisksnärt.

"Jag är en enkel nomad, lever för mig själv, skaffar mitt eget levebröd." sade han, halvt sarkastisk.
men med en gnutta allvar som satte någonting i brand.

Hon morrade högt och visade hotfullt sina tänder.
Hennes blick svepte åter igen till hans ögon, hon kunde inte slita blicken från dem.
Hon började på en mening... men kom snabbt av sig, hennes huvud las en aning på sne och öronen hängde med, ögonen var verkligen fascinerande.

Hon stirrade på honom, och hans stirrade tillbaka.
Ursinnigt som isen, passionerat som elden.
Envisheten hos dem båda var... otrolig.
Ingen gav upp.
Någonsin.
Skulle de stirra förevigt?
"Blake." viskade han, och han visste inte om hon hörde, för orden bars snart bort med den isande vinden.

Hon nickade, uppfattade minsta ord han sa.
"Alxyz" Svarade hon lika tyst som honom.
Hon släppte honom inte med blicken. Aldrig någonsin i hela hennes liv hade hon upplevt sådan här intensitet mellan två vargar. Hon hade inte ens hört om det.

Öronen som för någon sekund sedan hade varit på helspänn slappnade nu av, varför vet hon inte. Detta hade ingen förklaring... han fick henne att känna sig lugn mitt i stormen.

Snart slappnade han av, huvudet sänktes till manknivå och de isblå ögonen fortsatte se intresserat, djupt in i hennes.
Nyfiket. Spänt.
Detta var nytt.
"Du undrar vem jag är, hona."
Viskade han och fortsatte se in i hennes ögon, utan att kunna slita blicken från dem.
Han såg sig själv i dem, de var som två stora, blå speglar.
Han såg känslorna bytas snabbt som vinden kan vända, tankar som svishade förbi innanför dem med otrolig fart.
Vilket sinne.
han var hänförd.
Han undrade vem hon var.
Det fanns något där inne, något gammalt, en uråldrig styrka.




(Aww<3)

Alxyz vände bort blicken.
Hennes ögon fästes nu mot kullen hon nyss själv hade stått på. Mer snö hade blåst bort.
"Så vad gör du här?" Sa hon och la sitt huvud på sne.
Öronen låg fortfarande vilade, svansen lika så.

Han gjorde något med henne.
Hon kände det.
Inom sig, men det var ingen kraft.
Det var bara något med honom som påverkade henne.

Dem isblåa ögonen vändes åter igen mot Blake, i väntan på ett svar.

"Jag har alltid varit här. Ingen plats är kall nog för mitt frusna hjärta."
Han sa det halvt på skoj, tyckte det lät lite fånigt.
Men det var ju sant, det visste han.
Innerst inne.
Han var en kall typ, om man säger så.

"Vad gör du här själv, förutom att knocka hanar?"
Den yviga vita svansen svepte stilla bakom honom.
Blå, forskande blick.

Alxyz fnös.
"Om ditt hjärta hade varit så kallt hade du gått för länge sen" Sa hon och log ironiskt.
Hennes ögon fortsatte utforska honom med intresse.
Ond verkade han inte direkt, även fast han försökte med det.

"Jag kommer hit till och från" Svarade hon och ignorerade det sista han sa om att knocka hanar. Hon behövde jaga snart, det kändes. Hennes mage var tom... hon hade inte ätit på flera dagar eftersom hon hade tillbringat dem i luften.

Han höjde ett ögonbryn.
"Jaså? Hade jag det?
Är det det du kallar ond. Att fly?"
Han fick något hårt i blicken, och drog sig undan.
Nu var det kanske två meter mellan dem.

"Du vet ingenting om mig, Alxyz. Du vet inte vad som händer när mitt tålamod sätts på prov."
Han hade fått en liten rynka mellan ögonen, och käkarna var spända.
Raseriet var än så länge långt borta, men skulle hon prova honom visste man ju aldrig.
Han blev häpen över sig själv när han hoppades att hon inte skulle göra det.

Han var svag, och det visste han själv.
Inte alls svag i kroppen - snarare rät muskulös.
Men svag mot sin påtvingade kraft.
Raseri.
Blev han tillräckligt uppretad och mekanismen satte igång, kunde han inte kontrollera sig själv.
Då gällde bara döda, döda, döda.

Alxyz morrade dovt. Hon hatade när folk bossade runt henne, sa till henne vem hon var.
"Det jag menar är att om du på riktigt hade varit ond så hade du dödat mig för länge sen eller tröttnat på mig och gått!" Fräste hon.
Hon tvingade sig själv att lugna ner sig som sagt så hade hon ju tränat på detta.

Honan granskade hanen med ilska. Hon tolde honom inte, hon borde dödat honom... eller i alla fall försökt. Men hon gjorde det inte. Där var den där kraften som stoppade henne. Samma kraft inom henne som hade sagt att stanna med honom, att återvända hit. Öronen var på helspänn igen på jakt efter något minsta tecken på liv förutom dem två. Svansen viftade i snön på grund av upprördhet men vingarna låg fortfarande infällda, lugna.

"Påminn mig om att testa det till dem yttersta gränserna" Sa hon och försökte låta hotfull, men lyckades tyvärr inte så bra på grund av hennes så mjuka röst. Den klingade fram och fick till och med dem elakaste orden att låta snälla.

Plötsligt stod han vid henne igen, alldeles framför.
Nosen högst tre centimeter från hennes.
Hans andedräkt var isande kall, han själv hade aldrig vetat varför. (Krafterna spelar in..)





"Så gärna.... min sköna." andades han och det ryckte i hans mungipor.
Ett mystiskt leende, den där utmanande glimten i blicken som var så typsikt honom.
Plötsligt var han på väg därifrån, meter efter meter uppstod mellan dem.
Han var på väg nerför kullen.