(Utspelar sig i dåtid, är inte ett "aktuellt" roll.)


Den stora, vita hanen stod i stark kontrast till det mörka områdets färger när han vandrade över den spruckna marken. Han såg ut över Lavaöknens vidder. Dött. Så hade det alltid varit. Masquerade hade spenderat hela sitt liv på denna plats, även när brodern lämnade den. Av någon anledning hade han inte haft många tankar på omvärlden, trots att han visste att en sådan sak fanns. Allt var inte öken, även om det var just det som hela hans värld bestod av. Han hade aldrig sett något annat och därför hade han svårt att föreställa sig hur det såg ut. Han kunde minnas att modern hade berättat om exotiska saker som snö, gräs och träd. Han fann sig själv i undran om hur träd såg ut.

Flockens sista möte hade avslutats en stund tidigare och Selva hade givit sig ut på vandring. Masquerade var inte ensam denna gång, eftersom hon lämnat sin yngre syster i hans vård tillsammans med en uppgift att träna valpen. Han hade givetvis accepterat sin uppgift utan vidare invändningar. Valpen var honom hack i häl när han lämnade mötet. Han hade först inte riktigt vetat vad han skulle göra, men sedan bestämde han sig för att återvända till sin egen lya. Denna låg inte på samma plats som de andra, utan fanns längre bort - cirka femton minuters vandring - bland några stora klippblock. Han kunde se dem härifrån. 

Den vite såg sig över axeln för att se till att valpen var med. Denna hade väldigt hastigt lämnats hos honom utan vidare förklaring utöver den korta order han fått. Han kände inte heller den lilla sedan tidigare annat än att han känt till hennes existens. Dessutom hade han inte precis någon normal relation till sin flock, utan levde på sidan av utan att socialisera. Han stannade till.

*Vad är ditt namn?*

Allting hade förändrats. Allting som hon kände till, den vardag som kommit att bli hennes liv sedan den stund hon varit stor nog att ta sina första steg, hade plötsligt ryckts ifrån henne. Efter sig hade det lämnat ett gapande hål, ett hål som kändes skrämmande stort... Situationen hon blivit satt i var för henne ny, främmande. Den äldre systern, och ledaren över den flock som just rivits itu, hade alltid varit hennes fasta punkt i livet. Det var systern som uppfostrat henne, tränat henne och sett till att hon inte svultit ihjäl i detta karga landskap. Systern hade alltid funnits där. Om än det hade varit en hård uppfostran, med mycket tillrättavisningar och omotiverade bestraffningar så var det vad hon vuxit upp med. Det var vad hon kände till. Och nu skulle ingenting längre vara sig likt...
Den unga honan följde i tystnad efter den ljusa hanen som hon blivit presenterad för under mötets gång. En hane som hon aldrig haft någon kontakt med tidigare, men som nu verkade spela en så stor roll i hennes liv att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera det. Selva hade alltid velat ge sig ut på vandring, se landet och samla kunskap. Det hade hon vetat varit systern största önskan. Men att hon skulle välja att splittra flocken för att kunna uppfylla den hade den unga aldrig kunnat föreställa sig. Flocken hade varit systern allt. Hennes födslorätt. Hennes rättmätiga rang hade varit att stå som alfa. Och nu... nu hade hon lämnat dem alla åt sina öden, och Nemos öde verkade vara i skuggan av denna främmande hane. Varför hade systern inte velat ta henne med sig..? Var det för att hon var för långsam? Var hon inte stark nog? Tyckte hon inte om henne längre? Hjärtat värkte i den lilla bröstkorgen, och hon kände sig uppriktigt sagt utom av sorg inför det beslut som tagits av den som hon respekterade mest av allt i hela världen.

Det var med långsamma steg som hon följde den äldre hanen, utan att uppmärksamma vars de var påväg någonstans. Svansen hängde bakom henne och de mörka öronen var vinklade bakåt. I de blå ögonen reflekterades endast sorg och ängslan. Hon visste ingenting om denna hane. Hans namn, möjligtvis, men inte mer än så. Selva hade berättat att han var trogen flocken och alltid hade varit det, och när hon delat med sig av nyheten att han nu skulle ansvara för hennes yngre syster verkade han inte ha haft något problem med det beslutet. Må så vara att han var en främling för den unga honan, men det var inte honom hon var besviken på. Hur kunde Selva bara lämna henne..?
Så talade hanen. Eller, det var inte ord som yttrades för att färdas genom den varma luften och sedan finna sin plats i hennes öron. Det var på ett annat sätt som han talade. Ett sätt som hon var bekant med tack vare sin andra syster, Tosca. Även den systern såg hon upp till och respekterade, men Selva hade varit den som haft ansvaret för henne. Tosca hade hjälpt henne med sina telepatiska förmågor, och därför kände hon nu igen sättet att kommunicera som hanen använde sig av.
Hon lyfte blicken som varit placerad på marken framför sig och placerade den på hanens ansikte.
"Nemo." Rösten var tunn, försiktig. Inte för att hon oroade sig för hur hanen skulle reagera på henne, utan endast för att hon kände sig så pass tömd på energi att hon inte orkade lyfta fram sitt vanliga energifyllda, glada jag. Vanligtvis var hon en valp full av energi, som hittade på de flesta grejer som gav Selva en anledning att läxa upp henne. Men för stunden fick hon kämpa för att orka hålla takten uppe så att hanen inte skulle gå ifrån henne.

Han såg bara ängslan och utmattning hos valpen. Hennes korta ben kämpade för att hålla takten. Han saktade in en aning för att hon lättare skulle hinna med, vände fram blicken igen. 
*Nemo.* upprepade han, och lade det på minnet. *Jag skulle talat till dig med min mun om min röst fungerat, men det har den aldrig gjort. Jag hade tur som utvecklade min telepatiska kraft.* 
Han skakade lätt på huvudet med ett litet leende som hon inte kunde se.  Det hade tagit många år, men han hade accepterat sitt öde som stum till slut. Nu var det en del av hans identitet. 
*Har du upptäckt om du besitter några krafter ännu?* 
Eftersom hans uppgift var att träna valpen ville han veta vad han hade att göra med. Vilken kraft hon än hade skulle han givetvis kunna träna hennes kropp rent fysiskt, men möjligheten fanns att han skulle kunna träna henne i magin också. 

På grund av hans ensamma liv och uppväxt var han inte alltför bekväm i sociala situationer, men han ville träna bort det. Han ville även se världen och skaffa nya erfarenheter, och hade bestämt sig redan vid mötet att han skulle ge sig av. Nu när flocken inte längre fanns hade han ingenting som band fast honom på denna plats, och tanken fyllde honom med både spänning och en gnutta osäkerhet. Han hade absolut ingen aning om hur framtiden såg ut, vad han skulle möta där ute. Nu skulle han dessutom ha med sig en valp. Tanken fick honom att rynka ögonbrynen och tveka. Han undrade om han skulle kunna hålla henne säker där ute, vad som än där fanns. Kanske skulle det å andra sidan bli en viktig del av träningen att låta henne möta världen, hon med. Han kastade en fundersam blick på valpen. Just nu såg hon inte mycket ut för världen, liten och sorgsen, men han skulle nog allt kunna ändra på det. För Selva.

Trycket som låg över den tunna lilla bröstkorgen fick den unga valpen att försöka fylla lungorna med luft för att kunna sucka - kanske skulle det lätta lite på den snara som tyckts ha lagt sig om henne. Men andetaget blev ryckigt, och hon lyckades inte andas in lika mycket syre som hon önskat. Istället undslapp en liten fnysning henne, om ljudet lyckades nå hanen skulle det antagligen uppfattas som ytterst svag nysning, och hon lät huvudet gunga sakta från sida till sida i ett försök att få ordning på tankarna som kaosartat susade runt i huvudet på henne. Om än många känslor stormade inom den lilla valpen så var en av dem större än allt annat. Utmattning. De två som presenterats för varandra under mötet som blivande resekompisar hade knappt ens hunnit ge sig ut på sin vandring och hon kände sig dödstrött. Som om hela världen beslutat att lägga sig på hennes axlar utan att ge minsta förvarning.
En bekymrad rynka tog plats mellan ögonbrynen, och hon lyckades till sist fylla lungorna så pass att en tung suck kunde lämna hennes lilla kropp. Varför lämnades jag kvar? Varför vill du inte ha mig med dig? Är jag bara till besvär...?

Återigen kunde hon uppfatta hanens röst, inte med sina öron, utan i sinnet. På något sätt var det nästan lugnande... Minnena från när den andra systern, Tosca, tränat henne i att föra konversationer via tanken värmde en aning. Detta var ett välbekant sätt för henne att kommunicera. Kanske var det vad hon behövde. Men hanen tycktes ha så mycket att tala om, och med den utmattning som fick hennes ögon att göra ont var det svårt att veta hur hon skulle kunna fokusera. Han talade om sin mun. Att den inte fungerade..? Fungerar inte? Telepati. Krafter. Hennes krafter. Han frågade om hennes krafter.
Hon stannade upp. Att hanen sänkt farten hade hon märkt, och hon uppskattade det, men nu stod hon helt stilla. Öronen var fortfarande vinklade bakåt, svansen hängde bakom henne. Blicken vilade matt på marken framför henne, men så slöt hon ögonen.
Telepati.
Att använda kraften, någonting som borde vara lika vardagligt som att andas (vad Selva sa till henne varje gång hon tuktades), krävde koncentration som hon för stunden inte riktigt förmådde ge. Ändå lyckades hon få fram ordet, föra det via den öppna kanalen mellan deras sinnen som hanen redan byggt upp, och försäkra sig om att han hörde det.
Ögonen slöts lite hårdare, och hon kunde känna hur musklerna i hennes kropp blev ännu tröttare av ansträngningen. Men hon var fast besluten att klara av det här.
Vatten.
Ögonen öppnades sakta, och hon tittade på hanen med en blick som talade om exakt hur utmattad, förvirrad och trasig hon kände sig.