Black hade hjälpt sina valpar komma igång med dagens träning innan han lämnat dem ensamma, rett ut ett mindre gräl gällande väktartider mellan ett par medlemmar, hjälpt till med jakten, jagat iväg en ilsken panter och gått några långa rundor runt revirets kanter för att stärka markeringarna. Nu stannade han upp i vardagen, satte sig på en klippa vid ett litet stup med utsikt över djungelns trädtoppar. Han andades ut och lät sig själv ta en paus. Den massiva kroppen lade sig ner och han lät varenda muskel slappna av, blickade ut i fjärran och lyssnade till fåglarnas stämmor. 

Han visste att han var tvungen att hålla ett flockmöte snart. Det hade gått en tid sedan han tagit över rollen som flockens ledare, men han hade behövt tid att komma på plats och låta alla bitar falla ihop. Han var inte längre förkrossad av förlusten av Rosie och valpen - det hade han tvingat sig själv att komma över. Han hade insett att hon aldrig skulle komma tillbaka och att det inte fanns någonting annat han kunde göra än att gå vidare. Han hoppades kunna finna den sortens lycka på annat håll, men visste inte om det var möjligt. 

Nu hade han även stärkt reviret, bekantat sig med medlemmar och blivit van vid klimatet. Hans valpar hade vuxit så att han inte ständigt behövde hålla ögonen på dem, vilket gav honom mycket mer frihet att röra sig på reviret och hålla koll. Han var redo att officiellt samla flocken och dela ut ranger, alldeles snart. Allt han behövde göra var att välja ut en mötesplats, komma på vad han skulle säga och låta ett starkt yl eka över området. Hur svårt kunde det vara?

Den ärrade hanen satte sig lugnt upp och betraktade vyn medan han lät tankarna vandra fritt. Han kände ett medvetande närma sig med brydde sig inte om att rota i det. Det var bara Ronia, ingen främling. Strax därefter kunde han känna hennes doft, sedan höra henne. Han tittade inte bakåt eftersom han tänkte att hon inte ville något särskilt, utan bara passerade förbi. Det hände ofta när man levde i en flock, folk kom och gick förbi en hela tiden.

Ronia suckade tungt och skakade luggen ur ansiktet. Hon vandrade med långa kliv genom revirets vegetation. Träningen tidigare på morgonen hade gått katastrof. Elden hade hamnat överallt förutom där hon ville och ibland var det som om det tog stopp - en mental spärr som hindrade elden från att släppas fri. Det var irriterande, ruggigt irriterande, att inte kunna prestera ner hon behövde det. Ronia ägde en stor dos prestationsångest, dels för sin egen skull och dels för att kunna bevisa att hon dög åt Isil Anar. Hon intalade sig ofta att det inte gjorde någonting att misslyckas, så som Black sagt första träningsdagen. Men hon kunde inte riktigt släppa tanken på det hela, ändå.
Ronia stack nosen i luften för att orientera sig. Black skulle inte vara särskilt långt bort vid det här laget. Det var honom hon sökte. Det var sällanfamiljen hade särskilt mycket tid tillsammans, och när det var var det mest hastigt avklarade måltider innan de alla (speciellt Black) var tvungna att återvända till sitt. Det var kanske inte det mest idealiska familjeliv man kunde tänka sig, men det fungerade. I vilket fall som helst var flocken viktigare än deras egen bekvämlighet. 
En kort stund senare kunde den unga varginnan känna den lätta, mentala vidrörelsen av Black. Det var det osynliga fältet som nästan alltid svävade runtom honom, hans telepatiska förmåga. Ronia önskade hett att även hon kunde upptäcka sig ha förmågan, hon hade även nämnt det för sin far någon gång jnder första perioden av deras träning. Men hittills hade hon inte känt ett dyft, ingenting. Det var irriterande.
"Pappa." Ronia tänkte ordet med vetskapen att Black garanterat skulle höra henne. Hon trängde sig igenom ett buskage av sega blad, och fick mycket riktigt syn på den storvuxna individen längre bort. Hon log svagt mot honom då hon närmade sig.
"Hej." 

När dottern påkallade hans uppmärksamhet med en tanke vände han huvudet mot henne. Han satt kvar och såg henne komma ut ur buskarna mot honom.
"Hej" sa hon med ett litet leende.
"Hej du." ljöd hans djupa röst. Han log mjukt tillbaka - ett leende som borde se missplacerat ut i hans grymma, ärrade ansikte. Hans yttre var hårt och kallt efter lång misär, men man kunde inte undgå att märka värmen i hans blick. 

Han vände åter ansiktet mot den sjunkande solen och djungelns vilda utsikt. Han spann lågt, som en stor katt. Svansen lade sig över framtassarna. 
"Hur gick det med träningen idag?"

Ronia nickade en gång åt faderns hälsning, gick de sista stegen fram och slog sig bekvämt ner intill honom. Bakifrån måste det sett ut som Black, och hans yngre själv i samma bild, då hon likt honom svepte svansen runt tassarna och blickade ut över den nedgående solen som färgade Kawazatri i rött och orange. Fukten som dunstat rörde sig i strimmor över trädtopparna likt tunna moln, slingrande och krängande runt gren och blom. Någonstans långt borta glittrade en brungrön flod där den vred sig runt för att sedan försvinna i den tjocka vegetationen. Långt borta kvittrade en fågel, med sitt raspigt säregna läte. Det var vackert, de här varmare dagarna. Ronia suckade lätt och blinkade en gång över de jadegröna ögonen. Träningen..
  "Det gick inte." Hon ruskade lätt på huvudet och log ett glädjelöst leende. "Eller.. Jag vet inte. Det var som en mental spärr, som hejdade elden. Jag vet inte.. Hm. Det har aldrig blivit så förut."
  Det var med en lätt frustration som den unga honan slog ner blicken mot tassarna. Klorna borrades ner i marken utan att hon tänkte på det, vilket tydligt visade på hennes upprörda känslor. Prestationsångesten, den hade hon alltid levt med, och skulle förmodligen alltid göra. Hon visste att hon måste lära sig att kontrollera begäret efter att lyckas, men det var riktigt svårt.

Black såg i ögonvrån hur dottern slog sig ner intill. När hon suckade såg han på henne med vänlig oro.
"Det gick inte. Eller.. Jag vet inte. Det var som en mental spärr, som hejdade elden. Jag vet inte.. Hm. Det har aldrig blivit så förut."
"Ah. Det kommer jag ihåg. Så var det för mig i början." mindes fadern. "Jag tvingades komma ut ur det tillståndet för att överleva - det var efter mina föräldrar lämnat mig att dö." förklarade han lugnt. "Jag var för liten för att jaga, så jag brände byten istället..."

Han betraktade den röda, glödande solen som färgade himlen likt blod. Han mindes att han inte tyckt om att bränna sina offer, så han hade börjat experimentera och det slutade med att han kokade en björns blod. Om man kan koka en björns blod kan man koka en vargs blod...
Den dagen hade han insett hur mycket ondska kraften eld besatt. Hans föräldrar och släktingar hade alla varit onda individer av infernoblod. Blacks födelse hade varit ett misstag - det hade de berättat för honom. Det var inte meningen att han skulle finnas, hade de sagt. Det var hans tidigaste minnen. Han rynkade pannan och hans ansikte fick en bister min. Han ville inte bli som dem. Han önskade det bästa för sina valpar, och utan dem skulle han troligtvis ha avslutat sitt eget liv för ett bra tag sedan. Han var glad att de fanns.

"Jag vet att jag inte har så mycket tid för dig och din bror..." började han. Hans röst var lågmäld men tydlig. "Och jag vet att jag inte kan ersätta en moders kärleksfullhet..." Han visste att eftersom hans egen moder inte brytt sig om honom hade han inte mycket erfarenhet av hur man uppfostrar valpar rätt. Men han försökte så gott han kunde, intalade han sig. 
"...men jag vill att ni ska veta, eh... ja, att ni är mitt allt, helt enkelt." Han harklade sig. 
"Ni är det bästa som har hänt mig och jag är väldigt stolt över er."

Han såg henne i ögonen.
"Förstår du det, Ronia? Du är så ung, och jag är redan stolt över dig." Han kunde se sig själv i henne. När han var ung hade han varit ivrig att bemästra sina krafter, benägen att bevisa sin duglighet. Han hade varit vild, ärolysten, nyfiken, spontan och ibland ganska våldsam. Han hade varit nära att ta fel väg i livet, men hållit sig på den goda sidan. Han var ingen ond person. Han var Black.
"Du kommer att bemästra de krafter du har fått, det är jag säker på. En dag är du nog starkare än mig! Jag är halvvägs till hundra och... jag kommer inte leva för evigt."

Han funderade ett tag. Hur skulle han hjälpa henne att bli av med denna spärr hon pratade om? Han hade nästan svultit ihjäl innan det lossnat. Men eftersom hennes situation var annorlunda var de tvungna att tänka ut något annat. Något extremt.
Han reste sig upp och såg på henne.
"Sätt eld på min päls, Ronia." sade han allvarligt.

Ronia lyssnade noga när fadern började tala. För en gångs skull gick hans meningar åt det mer intima hållet, dit han sällan låtit valparna komma. Om hans liv innan flocken. Inte mycket, men Ronia var alltid nyfiken på fadern och hon tog kvickt upp all information som han lämnade ifrån sig. Än mer oväntat, var berömmet som han gav. 
 "Ni är det bästa som har hänt mig och jag är väldigt stolt över er." Ronia log, pös av berömmet som han så sällan gav av. Det var inte det att han inte tyckte de gjorde bra ifrån sig, hade ungar gen alltid resonerat. Snarare hade hon tänkt på det som ett plus i kanten, för hon var säker på att Black åtminstone var nöjd med dem. Hon hade aldrig sett honom som en särskilt känslosam individ, iallafall inte utåt, så orden han gav henne betydde oerhört mycket. 
  "Förstår du det, Ronia? Du är så ung, och jag är redan stolt över dig." Ronia mötte hans blick med ett leende i högra mungipan, ögonen tacksamma, men sade ingenting. Hon anade, att döma av det eviga harklandet, att han var rätt obekväm i situationen. Därför lät hon det sedan passera, icke desto mindre glad över bekräftelsen.
  "Tack." Efter det korta svaret blev det åter tyst, och honan lät blicken sväva ut över Kawazatri igen. Black tycktes ha återvänt till sina tankar, så även hon. Det ingav en viss obehagskänsla, att veta att Black en dag intr skulle finnas där längre att leda flocken. Hon hade alltid vetat sitt öde, vetat anledningen till den hårda träningen och den uppfostringsfas de befunnit sig i, och alltid vetat att det var hennes rätta väg att gå. Ronia ville bli sin far, stå som ledare och göra nytta i världen mer än vad en flocklös kunde göra. Hon, eller Kasai. Kasai, eller Ronia. En av dem skulle leda, det berodde bara på vem som hade det starkaste hjärtat.
  Ronia bröts ur sina tankar av att Black reste sig upp. Hon anade att sällskapet var slut och att han tänkte återvända till sina plikter, men istället öppnade han munnen och bad henne.. sätta eld på hans päls. Honan vände på huvudet och höjde frågande ena ögonbrynet, men visste bättre än att säga emot. Det var inte precis så att han skulle ta skada. Dels var han i stort sett immun mot elden, dels var hennes krafter än svaga gentemot vad han byggt upp inom sig under sin livstid. Den svartpälsade tiken reste sig upp, backade ett steg, sänkte blicken till marken, och höjde den sedan. Hon kände förmågan där, någonstans i medvetandet, brännande het mot den där barriären som dykt upp den senaste. Den mental spärren, inbillningen att inte komma åt kraften. Med sin styrka försökte hon ramma den, tränga igenom barriären. Varmluft strömmade till runt Black och fick hans päls att röra sig i vinddraget - sen så hände,  absolut ingenting. Ronia drog läpparna över tänderna i en frustrerad morrning och tog ett steg framåt. Framben en breddades en aning då hon sänkte huvudet i nivå med skuldrorna och återigen koncentrerade sig. Jadeblicken var intensiv, skarp som eggen på en kniv, då hon återigen försökte. Varmluften strömmade återigen till - sen ingenting. Ronia rätade på sig, men behöll ett sånär som på lugnt uttryck.
  "Jag kan inte."

Han såg på medan hon försökte, med viljan starkt lysande ur blicken. Hennes starka känslor kom emot hans sinne fastän han inte försökt nå dem. 

"Ronia. Du kan göra det här. Du klarar det. Jag vet att du kan." sa han lugnt men bestämt.
Han sänkte huvudet till mankhöjd och spände blicken i hennes. Grönt mötte grönt. Sedan slöt han ögonen.
*Föreställ dig en väldigt varm sommardag. Torra grenar. Tänk dig att solen tänder en gnista i en av dem. En liten låga. Den sprider sig snabbt, och till slut står hela skogen i lågor. Föreställ dig den värmen, Ronia. Se på min päls och tänk dig att den är torrt gräs. Du är solen. Se inte min päls som päls, utan något annat. Kan du göra det? Föreställ dig elden, se den framför dig. Koncentrera dig. Jag vet att du kan. Istället för att försöka bräcka muren ska du låtsas som om den inte finns, bara gå rakt igenom. Du äger din kraft, inte tvärtom!* ljöd hans röst i hennes medvetande. Han behöll ögonen slutna med en koncentrerad min och väntade. 



(Mobil-inlägg hehe)

Ronia drog ett djupt andetag, snurrade runt ett varv på stället som för att vinna tid och förbereda sig, innan hon ruskade på huvudet och mötte Blacks identiskt gröna blick. Hon slöt ögonen tillsammans med honom, så hans röst istället övergick till hennes tanke. 
  Hon föreställde sig det i huvudet. En skog, men utan fukten som kunde skapa det frodiga gröna. En skog, med blad och träd och blommor, men allt var torrt som fnöske. Det var torrt i luften, och så torrt mellan de gula grästuvorna att marken sprack upp. Oerhört lättantantändligt. Solens gnistrande gestalt, brinnande, het, uppe på himlavalvet. En gnista, och hela skogen var i brand. Hon kände hur hettan frätte sönder stubbarna, hur bladen smälte bort i intet innan de ens hunnit vidröra flammorna på grund av temperaturen. Värmen som smälter sten till trögflytande lava, glöden av förkolnad aska som steg mot skyn. Himlen brann, solen hade förenat sig med jorden. Det brann överallt..
  Ronia kände plötsligt ett flöde av energi genom kroppen. Det var som att all eld som hållits tillbaka under morgonens träning flödade ut ur hennes kropp, rann ut i marken under henne och satte både hennes och Blacks sånär so på immuna pälsar i brand. Med en hög fläkten kvävde hon energiflödet och damp överraskat ner på rumpan, mitt bland glöden efter elden som försvunnit i samma ögonblick som energierna. Sedan skrattade hon till, och höjde ena ögonbrynet mot Black.
  "Sådär har det aldrig blivit förr, heller."

Han kunde nästan höra muren krossas i hennes medvetande när spärren lossnade. Han slog upp ögonen. De stod i lågor. Hans kraft skapade ett skyddande hölje kring honom som gjorde att elden inte skadade hans kropp. Ett lättat leende bredde ut sig över hans läppar, hans gröna ögon såg uppskattande på dottern. Elden släcktes och hon satte sig ner i askan med överraskad uppsyn.
"Sådär har det aldrig blivit förr, heller." skrattade hon.
"Jag sa ju att du kunde göra det." log han. 

Han vände sig med ryggen mot utsikten. Framför honom fanns en öppen yta av gräs, innan djungelns täta väggar tog över. Han väckte sina eldkrafter, lät kroppen täckas av flammande eld och skapade en ring av brinnande luft en bit fram. Två linjer av brinnande gräs löpte från hans sidor fram till eldringen. Han hade bara stressat runt i flera veckor nu, och att känna eldens beröring hade fått honom att vilja återuppleva gamla minnen igen. Eldringen hade han underhållit sig med för många år sedan. Nu skulle även dottern få prova. Han höll blicken på cirkeln av lågor och satte av mot den. Sprang, tog sats och tog ett smidigt språng rakt genom ringen. Värmen snuddade vid hans sidor. Han landade mjukt på andra sidan, flinade för sig själv och skakade på huvudet medan han backande vände sig om för att se på dottern. Elden i hans päls slocknade på kommando. 
"Din tur!" Ett mullrande skratt steg från hans inre.

Efter att Ronia lyckats hämta sig från den plötsliga vågen av energi så reste hon sig upp, och betraktade med en undrande min hur Black använde sina krafter för att låta två små skilda broar av eld möta i mitten för att skapa en cirkel, brinnande uppe i luften. Minen byttes ut mot ett leende då hon såg honom ta sats och sväva igenom ringen, och hon skrattade till vid åsynen av faderns lekfullhet.
  "Din tur!" Mullrade hans röst i hennes huvud, och hon placerade sig genast framför ringen, tog sats och svävade igenom ringen utan att röra vid elden. Hon landade smidigt på andra sidan, uppspelt över att ha kunnat hoppa lika högt som fadern. Hon skrattade till för dig själv och snurrade runt för att se på Black. 
  "Höj den!"