En ensam fågel satt kvittrande på grenen ovan den gråa hanens huvud. Tyst satt den ganska unga hanen och lyssnde till alla de ljud som levde omkring honom, sommaren hade börjat dra över till höst och gudarna skulle nog alldeles snart försätta dem i mörka nätter, gråa dagar och regn. En massor av regn, men när hösten började dra in skulle lövskogen nog träda in i en väldigt vacker eldskimmrande och sprakande färg, men sedan skulle de röda löven falla och endast de kala stammarna skulle stå kvar och lämna skogen i fulhet.
Han lyssnade till den ensamma fågeln och slappnade av, orkade inte riktigt fokusera, spänna sig, bry sig.
Han satt bara där, tyst under trädet som snart skulle färgas eldrött och skulle stanna där tills han återgick till sitt letande efter sin familj, sin far, sina syskon. Det var faktiskt ganska osäkert för honom själv hur länge till han skulle orka leta efter dem, hur länge det skulle dröja innan han helt enkelt gav upp och drog sig iväg och levde ensam, utan tankar på dem. Men ett sådant liv skulle bli svårt för honom, att bara glömma allting var inte rimligt för honom själv när han tänkte på det.
Trött suckade han och höjde blicken uppåt emot den molntäckta skyn, förhoppningsvis skulle inte gudarna fälla tårar och försätta honom i regn, men man visste aldrig riktigt med vädret under denna tiden på året, himlen kunde öppna sig och regnet vräka ned, vilken sekund som helst.
Men då skulle han få stå ut med det, för tillfället ville han vila sina tankar, sina muskler. Vara avslappnad, utan att bli störd, trots att han inte brukade vara negativ emot sällskap.

ÖPPET FÖR ALLA! hoppa in & hoppa ut när du vill, du behöver inte fråga :3

(Ja hoppar in :)) Kom föresten på en sak xD Tear och Mistico har redan träffats en gång :3 Hon tyckte om honom xD)

Dem gula och bruna löven knastrade när den undernärda tiken skyggt satte ner tassarna. Vinden viskade tyst mellan bladen. Ibland stannade den svarta tiken och såg sig omkring, nästan som om hon letade efter nått... eller någon. Tiken var inte direkt undernärd, snarare för smal för sin storlek, hon var i och för sig så pass smal att man såg revbenen och höfterna som var lite väl tydliga. Benen var lika långa som innan, men trots att resten av kroppen var avmagrad så var benen fortfarande lika starka som innan. Märkligt. Kanske.
Tiken stannade igen och såg sig omkring. Hon hade gått långt, inget snack om saken. Och hon var hungrig, men ignorerade den gnagande hungern. Hon suckade och fortsatte gå.
Då hördes en fågel som kvittrade. Då tiken uppenbarligen var ute efter sällskap. Öronen pekade plötsligt spänt frammåt. Något som liknade ett leende spred sig över det svarta och blåa vargansiktet. Hon började gå mot fågelns sång med något lättare steg. Då fågeln äntligen kom inom synhåll slappnade tiken av en aning och hade bara ögon för fågeln. HOn tog några steg mot den och den flög sin väg. Besviket sänkte hon blicken och ryckte till då blicken fästes på en grå unghane. Huvudet lades på sned och hon såg nyfiket på hanen som antagligen redan hade hört henne. Öronen klippte och sedan sken hon upp.
"Mistico!" ropade hon glädjestrålande och skuttade fram till honom


(Guud va pinsamt :oops: Det blev ju förskräckligt kort :oops: )

Mistico märkte inte varginnans närvaro. Han såg inte, hörde inte, doftade inte och kände inte heller av de blåsvartas närhet, han var totalt ovetande om att det fanns andra vargar omkring honom över huvud taget. Han satt endast tyst under trädet i sin ensamhet, avslappnad, och lyssnade till fågelns kvittrande sång. Han brukade inte sitta still och vara avslappnad, näst intill aldrig, det var obekvämt och skrämmande. När som helst kunde något dyka upp framför honom och skulle han sitta halvsovandes skulle det ta en stund för honom att komma upp på tassarna för att försvara sig - eller om nödvändigt - fly.

Men kvittrandet avbröts, och fågeln tycktes stelna till och sedan resa ovan grenen med några lätta vingslag, lite besviken klippte han till med sina öron en gång men kunde inte låta bli att vrida sin blick åt vänster, för att se vad den lilla fågeln hade flytt ifrån, varför den hade lämnat honom i tystnad.
Men besvikenheten lämnade snart hans kropp då han fick syn på en svart och blå gestalt som kom inom hans synfält en bit bort, lite fundersamt föll huvudet ned på sned, som det brukade göra. Hans blick drogs snabbt över den främmande och han kände igen henne, doften, utseendet, hennes sätt. Mindes, men kunde inte placera. Lite osäkert klippte han till med öronen med ett stelt sträck till mun och ingen vidare glädje uttryckt.
Men så hörde han sitt namn kallas, och så framkom det direkt, det var Tear. Han spetsade öronen åter lite till och lät glädjen stråla, efter att känna en sådan tyngd av ensamhet och tystnad under så lång tid, med endast en fågel som sällskap de senaste 48 timmarna kändes det bättre att se varinnan komma skuttande emot honom.
Tear!
sade han tillslut högt, nästan likt ett litet skrik. Och lät ett leende läggas tydligt över honom.

OFF
Hoppsan, har de träffats ? (a) heheh det har jag missat :$
Nejnej, ditt var super, inte kort ju heh! :3

Tyst tassade den ensamma och unga varginnan över den väldiga slätten, hon hade redan styrt sin kurs emot en sjungande fågel, hon kunde blotta ett träd, men ännu hade hon inte upptäckt gestalten som satt där under. Lite smått förblindad av sången fortsatte hon fram allt närmare trädet, hon upptäckte inte den främmande förens det var för sent, hon skulle nu inte hinna fly undan ödet att möta honom, så hon fortsatte, nu osäkert, framåt emot trädet och den främmande.
Hon hörde sedan en röst och hennes blick föll på en svart-blå främmande varg som också kom rörande emot den gråa som satt under trädet, till sin besvikning hörde Shizuka, den unga varginnan, fågeln tystna innan den lämnade platsen, men hon kunde inte vända. De andra hade förmodligen redan uppfattat hennes närvaro. Så hon fortsatte framåt, ännu mer osäkert än tidigare, men hon fortsatte.

OFF
shi ska gå en hemsk död till mötes här, hon ska få slukas av aya, såå... kommer gå med med båda dem här sedan C: just so ya knoow