Den lilla tiken låg under en av de hängande silverpilarna och mellan hennes framben ligger resterna av lunchen. En hare. Tiken slickar sig om munnen och drar sedan i resterna av haren. Skrapar benen rena. När hon är helt nöjd reser hon sig upp och går iväg och lägger sig under en annan silverpil. Resterna av hennes byte ligger kvar vid första trädet. Lite vila skulle inte sitta fel så här efter maten. Även om hon kunnat äta mycket mer. Men senast hon åt var inte så länge sedan så hon är nöjd i alla fall.
Käkarna säras och hon gäspar stort och slickar sig sedan om munnen en gång till. Öronen klipper till på huvudet när hon hör steg närma sig. De är fortfarande långt borta. Men de närmar sig häråt. Misstänksamt ligger tiken kvar och stirrar åt det hållet stegen närmar sig ifrån. Krypande backar hon närmare trädstammen och lägger sig sedan till rätta. Vem det än är så var hon här först och det är här hon tänkt vila en stund. Öronen står spetsade på huvudet och den violetta blicken väntar sig få syn på främlingen när som helst nu.

han går vidare men långa steg och hans öron rör sig hela tiden, lyssnades efter vargens och han fick snart syn på en gestalt nära ett utav silverpilarna. hans sveper mjukt med svansen och han styr stegen ditåt och han ser snart en brunfärgad tik och tittar han närmare så ser han att hon har samma ögonfärg som han själv. 

Han ler och blir glad för att se att någon annan har samma ögonfärg som han. hans tatuering på benet glöder starkt och månens lugnade röst får honom att slappna av och han ler mot tiken men håller sig på behörigt avstånd - vad hälsad främling säger han vänligt.

Den lilla tiken ligger kvar och lyssnar spänt på stegen som närmar sig. Snart får hon även syn på en mörk främling som kommer gående. Dennes utmärkande kännetecken verkar vara just ett glödande tecken på ena benet.
Tiken drar bak öronen och den violetta blicken synar främlingen. Denne stannar upp och hälsar på henne. En hane av rösten att döma. Öronen spetsar på tikens huvud och hon nickar kort.
"Detsamma". Svarar hon kort. Hon känner sig något spänd och lite osäker på hanens avslappnade hållning. Hon ligger kvar där hon ligger. Men kroppen är spänd. Hon är beredd på om hanen skulle visa sig ovänlig. Hon vet att hon snabbt kan ta sig till säkerhet. Och hon lyssnar koncentrerat. Även ljud kan avslöja om något är på väg att hända. Hon kan höra främlingens hjärtslag även från detta avståndet då hon koncentrerar sig på honom.

han betraktar henne med en vänlig varm blick och hans violetta ögon möter hennes. han förundras över att hon har samma ögonfärg som han har och han tycker de matchar hennes päls. hennes ögon är vackra, han skulle säga att hela hon är vacker men med risk att skrämma henne så valde han att inte säga det. han såg på hennes hållning att hon är reserverad, avvaktande och liksom på hennes röst att hon var avvaktande. - var inte rädd, jag tänker inte göra dig illa.

han klipper med öronen och sätter sig ner på marken och lägger svansen runt benen - jag heter Deimos, får jag fråga vad du heter? han ler varmt mot henne men gör inga förhastande rörelser och hans blick ser för en kort stund upp på månen och han ler innan han riktar blicken tillbaka till henne.

Göra henne illa? Det är inte det som gör henne så spänd. Men hon vill inte prata om sådant. Men kanske är det en avväpnande fråga. Fast sådant kan ha bakomliggande tankar. Hon ligger tyst kvar och studerar hanen när han sätter sig ner. Han ser så avslappnad och lugn ut. Som Riku. Smärtan och saknaden smärtar henne. Men hon låter den vara. Hon möter hanens blick. De är lika violetta som fars. Lika violetta som hennes egna. Hanen känns... säker. Sakta sätter sig tiken upp men släpper inte hanen med blicken. Deimos.
"Mitt namn är Kaze". Svarar hon. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud. Hon kan känna trädets grova bark bakom ryggen.

han lägger huvudet lite på sned och ser på henne, han undrade om hon var skadad eller rädd för honom - är du okej? du är inte skadad? både hans blick och röst är oroliga och han reser sig upp och tar ett steg försiktig mot henne. han ler varmt mot henne när hon säger sitt namn, "Kaze" han smakar på det i sina tankar och det passar henne. - det är ett vackert namn Kaze. 

han sveper med svansen och han undrade vad hon gjorde här helt själv. hon är väldig vacker och det finns ju vargar som inte är så vänliga utav sig eller har något annat i tankarna. och hon hade säkert en partner redan men vart fanns han? han känner själv att han inte ville lämna henne själv här utan att veta att hon kommer klara sig. - vart kommer du ifrån Kaze?

Öronen darrar till på hennes huvud när hanen reser sig upp och tar ett steg närmare. Fortfarande är han på bra avstånd och då hon inte är säker på vad han vill så vill hon inte ha honom för nära. Hon vill inte ha honom för nära över huvud taget. Han är en främmande hane. Även om hans ögon på något sätt får henne att känna sig lugn. Hon gillar inte den känslan. Det är smärtan av förlust som hon är van vid.
"Jag mår bra". Svarar hon och studerar Deimos tassar när han åter står stilla. Han säger att hennes namn är vackert. Ja, det är det. Det tycker hon själv med. Det var hennes föräldrar som gav henne det namnet. Och hennes föräldrar betyder mycket för henne. Men far försvann för länge sedan och mor är död. Men deras minne är henne kärt.

Deimos frågar var hon kommer ifrån. Hon minns inte var hon är född. Och hennes familj har flyttar runt en del. Och sedan har hon vandrat ensam. Hon har ingen plats att tillhöra. Hon skakar lätt på huvudet igen.
"Jag är en vandrare. Jag kommer ingenstans ifrån, och jag har heller inte plats att gå". Svarar hon. Men sådan information kanske inte är något hon borde slänga ur sig hur som helst. Det säger att hon inte har någon som saknar henne om hon skulle försvinna. Och hon vill inte tro att de hon håller kär inte längre är i denna värld. Därför vill hon själv inte lämna denna värld för tidigt.

han står stilla och granskar henne under tystnad. borde han kanske gå? men hans känslor sa att det vore ohyfsat att lämna en dam ensam och han är uppfostrad att vara en gentleman. han sveper lite med svansen och ler varmt mot henne - är du hungrig? han kunde slappna av när hon sa att hon mår bra, då var hon inte skadad i alla fall. 

han klipper med öronen och ruskar lite på huvudet så den långa svarta luggen dansar och faller sedan ner över de violetta ögonen igen. så hon är en vandrare? själv föddes han ju i lövskogen i Cierzo men sedan efter branden så har cierzo flyttat till Nordanskogen. hans mor uppfostrade honom själv med hjälp från flocken, hans far dog innan han var född så det enda han vet om sin far har hans mor berättat. hans ögonfärg har han fått från fadern. Men trots att han tillhörde en flock så är han på vandring, han vill se hela Numoori, kanske finner han en partner under sin vandring? Men han visste att han han har ett hem att återvända till oavsett hur länge han e på vandring. tankarna mal på men han slänger ur sig: - jag är född och uppvuxen i Lövskogen, jag är med i flocken Cierzo som nu har sitt revir i Nordanskogen efter branden. Min far dog innan jag var född så min mor uppfostrade mig själv från flocken. han drog lite på munnen - min mor berättade mycket om min far och jag har ärvt hans ögonfärg. 
han klipper med öronen igen. han ser på henne med en lugn trygg blick.

Han rör sig inte närmare och då försöker hon slappna av lite. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet. Kanske är hon lite nyfiken på denna hane som har samma ögonfärg som henne själv. Hon skakar lätt på huvudet.
"Nej, jag är inte hungrig". Hon är inte mätt heller men hon klarar sig i alla fall. Det räcker.

Lite överraskad blir hon när hanen rabblar ur sig en massa om sin egen historia. Var han kommer ifrån och sådant. Att han tillhör en flock vid namn Cierzo. Kaze har själv lite erfarenhet av flocklivet. Men hon är född i sina föräldrars lilla flock. Men den höll inte ihop så länge. Hon har färskare minnen av den flock hon och mor gick med i. Där hon mötte Riku. Där mor dog. Kaze stannade där bara några år. Hon var lycklig när Riku ville följa henne när hon ville vandra. Men var är han nu? Lever han? Är han död? Och Naoko...

"Jag fick min ögonfärg från min far med". Svarar hon lite försiktigt och möter Deimos blick. Den känns lika trygg som fars blick. Men Kaze var så liten när far försvann. Minnena av honom är få.

han håller sig på sin kant och klipper lite med öronen, beskyddar instinkten vaknar inom honom och han ville skydda henne men hur och hon såg ut som hon kundd ta hand om sig själv men hennes ögon fashinerade honom, han hade alltid känt sig utanför för sina ögon men nu när han träffat en till så kändes det bättre. - han log varmt mot henne och möter hennes blick - de passar dig och de är vackra.

Hon ler lite skyggt när hanen säger att hennes ögon är vackra.
"Dina med". Svarar hon med låg stämma. Sen ruskar hon lätt på huvudet och sveper till med svansen. Hon måste fokusera. Hon kan inte gå och bli sentimental när en vacker hanen ger henne komplimanger. Hon ger Deimos en misstänksam blick. Vad är han ute efter egentligen.
"Vad gör du här?" Frågar hon istället och tar några steg åt sidan. Hon känner sig lite rastlös. Och hon vill inte tappa fokus på sitt mål. Att finna sin familj igen. Även om hon har en obehaglig känsla om att hon förmodligen aldrig kommer få se dem igen. Hon har redan förlorat så många. Det är inte värt att komma andra nära. I slutändan står hon där ensam. Så det är bäst att hålla fast i hoppet om att återse de som inte är med henne nu. För hon vet inte var de är. Om de är levande eller döda. Hoppas de lever.

han ler sitt vänliga varma leende tillbaka mot henne, han tycker hennes skygga leende är sött, innerst inne måste hon vara en blyg  men en varmhjärtad tjej men han ville inte skrämma henne det är inte hans mening. - tack så mycket säger han när hon säger att hans ögon är vackra också.


Han ser den misstänksamma blicken hon ger honom och han klipper lite undrande med öronen, hade han sagt eller gjort något olämpligt? Eller tog hon illa vid sig när han sa att hennes ögon är vackra? - Jag vandrar omkring, jag vill finna min egna väg och någon dag så finner jag den. han hade tänkt söka till Qu, han kände att det var där han hörde hemma, men Cierzo skulle alltid ha en plats i hans hjärta eftersom hans mor och vänner hörde till den flocken och vad han visste så är Qu och Cierzo allierade med varandra och han skulle komma och besöka Cierzo också. Men först måste han bli godkänd i Qu. Vilket han hoppades på.

Han undrande vad hon egentligen gjorde här med, men för att inte vara oartig eller snokig så frågade han inte. - jag ber om ursäkt om jag sa något olämpligt till dig Kaze. han ler ett försiktigt leende mot henne och hans violetta öga mötte hennes.

Han vandrar för att söka sin egen väg. De orden har hon hört upprepade gånget från de främlingar hon mött. Och det är väl därför hon själv vandrar. Hon vill finna sin familj igen. Även om chansen är liten. Riku försvann under chaoset men han kan ta vara på sig själv. Kanske kan de mötas igen. Om han inte ger upp sökandet efter henne och tar sig tillbaka till hans födelseflock. Kanske hon borde gå tillbaka dit. Kanske är det största chansen att möta honom där? Men han känner henne. Han vet att hon inte vill tillbaka till flocken. Han lovade att följa henne. Inte skulle han väl ge upp? Om han inte var död. Största oron ligger dock på Naoko. Sonen. Han är fortfarande för ung. Kan han överleva själv? Chanserna är små. Men hon hoppas. Han är Riku's son trots allt. Kaze vill inte ge upp hoppet. Hon vill inte tro att någon av dem är döda. Det kan de inte vara.

Den violetta blicken möter Deimos nästan identiska. Den där blicken ger henne en viss trygghet. De känns lika varma som hennes fars. Men hon har inte mycket minne av sin far. Han försvann när hon var mycket liten.

När Deimos talar igen inser hon att hon låtit sina tankar vandra på vägar som hon ger henne mer smärta än lycka. Hon har förlorat alla hon hållet kär. Hon vill inte förlora någon mer. Kaze skakar på huvudet.
"Du har inte sagt något olämpligt alls, Deimos". Svarar hon honom. Mer vet hon inte vad hon ska säga. Det är nog bäst att gå.

Han ler lite snett mot henne och ruskar lite på huvudet. Det kanske var bäst att han ger sig av vidare. han ahde planer, stora planer. han ville gå med i Qu och det var det han hade tänkt göra så han måste träffa antingen ledaren eller någon av flock medlemmarna. han ser på henne - Jag måste ge av mig men det var roligt att träffa dig, jag hoppas våra vägar korsas i framtiden.