Det hade för länge sedan börjat kvällna på Numoorislätten, och även om Rosie Q hade som plan att lämna platsen för Silverpile så kändes det behagligt att stanna en stund till. Han låg i det för honom höga gräset, med hakan på framtassarna. Han var helt dold när han låg ner. Rosie Q låg där med öppna ögon, och tänkte. Han tänkte mest nonsens, och drömde i vaket tillstånd. Hans päls var fluffig och hans vingar var prydligt tillbakavikna. Det fanns inte mycket att göra ensam. Hans ögon präglades av drömsk lyster. Rosie Q höjde så småningom huvudet för att skåda den himlen som redan rodnat och skiftat i mörkare toner. Nu uppenbarade sig stjärnor på det enorma himlavalvet. Vinden sjöng en ensam sång genom gräset och Rosie Q suckade instämmande. Hans stora ögon höll en hel natthimmel; glansen var pigg men Rosie Q var matt av tristess.

[Jättekort inlägg på grund av brist på idéer - reserverat till Virel]

Virel hade gått länge, han trodde sig ha funnit hem, till det han sökt så länge men han kände sig inte rätt där, han hade känt sig raatlös och behövde gå, bara gå, vart visste han inte riktigt, men så hade tanken slagit honom att återvända till rötterna han kommit från, Savannen var hans mål, han var kanske lite drygt halvvägs, han hade bara kort varit här en kort stund på sin resa igenom Numoori fast då åt andra hållet.
Han huttrade, det var kallare här än hans hemtrakter, vilket han aldrig vant sig med, plus att det blivit kväll,han letade up en fläck på gräset och lade sig ner för att hålla värmen och blåste ut lite eld på gräset men såg till att den inte spred sig för mycket genom att manipulera denlätt med sin kraft över eld.
Han funderade på vad han gjort i världen för att hamna i den här soppan, utan familj eller hem med en hjärna som var mer scrambled än någonsin, han bestämde sig för att vara tik och hane på samma gång, spelar ingen roll vad andra sade till honom...
Han suckade och kollade upp med stjärnorna och funderade på vad morgondagen dkulle bringa...

Genom det frodiga gräset lyckades en flyktig doft nästla sig fram. Rosies ögon blev om möjligt ännu större när den nådde just honom. Han kunde utan tvekan på en millesekund avgöra att det var en varg. Han var beredd att ta det osäkra före det säkra och chansa på att vargen ville ha sällskap. Han ville anta att den var vänligt inställd till främlingar. Om inte, kunde han kanske fladdra vidare. Rosie Q reste på sig och tänkte på nolltid åter vara den där irriterande lilla insekten som störde och mest bara var i vägen. Han trampade lite på stället och satte av genom gräset. Gräset rasslade och vajade när han banade sin väg. Rosies huvud och vingar stack finurligt upp ur vegetationen och han fladdrade till med vingarna samtidigt som han tog ett skutt ut i luften och fångades upp av vingarna innan han hann singla ner igen. Han kämpade sig upp i luften. Skillnaden mellan honom och en fakarg var stor. Framförallt biten där Rosie Q behövde fladdra konstant för att hålla sig i luften och att han inte kunde vila på vinden skyddad av stora, praktfulla vingar. Han spejade en stund medan han fladdrade omkring, och lyckades snart lokalisera en varg på avstånd. Rosie Q bestämde sig för att inte landa, utan känna in stämningen först. Så han började med att följa efter vargen som mycket snart skulle veta av hans närvaro, om den inte visste det än. Till slut var han ovanför vargen och susade framför den, en bit bort. Rosie Q hängde i luften och såg nyfiket på vargen medan svansen pendlade febrilt. Han guppade en bit framför, på vargens väg. 
  "Hallå!" utropade han och rösten darrade lätt av exaltation.

Virel koncentrerade på att hålla elden vid liv så att han slapp frysa men han visste att han var tvungen att låta den dö ut innan han somnade då det kunde bli farligt att ha den brinnande över natten i gräset okontrollerat.
Ett litet ljud nådde hans öron och han såg sig omkring efter källan men såg inget speciellt och lade sig tillbaka med huvudet för att se in i den lilla, lilla elden när ett fladdrande ljud hördes ovanför honom och han såg upp på den lilla fläcken av färg som mattades litet av kvällsmörkret, det tog en liten liten stund innan han insåg att det var en varg, en liten varg med vingar som han såg på och han viftade på svansen litet vänligt, han var glad åt sällskapet, han trodde inte denna lilla krabat kunde vara någon större fara.
Han fick sitt antagande bekräftat när den lilla hälsade, det lät som denne var myket uppspelt och Virel log litet.
"Hej på dig, lille varg"
Sade han lugnt och nosade lite i luften mot vargen.
"Fryser du med lille krabat?"
Sade han samtidigt som elden slocknade då han inte fokuserat på den men han lät det vara då han hittat en ny liten krabat att fokusera på.

Lille Rosie Q fick svar på sin exklamation. Den andre hälsade vänligt och höjde sin nos för att sniffa lite. Den främmande vargen undrade om han frös och silannin tog, lättad, mark. Han vek tillbaka vingarna och skakade lätt på huvudet.
  "Nej, det vill jag inte påstå", sade Rosie Q vänligt.
  Lille varg. Lille krabat. Två gånger lyfte den andre hans storlek i sitt talande. Nog visste Rosie Q att han var liten. Det fanns egentligen ingen anledning att påpeka det, men han lät det passera. Det fanns ingen anledning att brusa upp sig, det låg inte i Rosies natur. Han såg på den andre med lite okynne i blicken. Lite som en fé kanske brukade göra. Rosie Q noterade att elden som främlingen med all säkerhet frammanat själv, dog ut. 
  "Vill du berätta vad du heter, om jag säger att jag heter Rosie Q?", sade älvvargen.
  Han var medveten om att det var ett feminint namn, men han tyckte att det klingade finfint i öronen. Så han gick under namnet Rosie Q sedan flera år tillbaka.

Den mindre vargen landade och sade sedan att han faktiskt inte fryste något märkvärt och Virel lade märke till den vänliga tonen, det kanske skulle bli ett trevlig möte.
Han upptäckte att elden falnat och han blåste ut en liten flamma igen för att gräset skulle brinna lätt kontrollerat, det gav en liten värme som han rörde sig närmre.
Den mindre vargen presenterade sig som Rosie Q och Virel log vänligt, han luktade hanne men hade ett feminimt namn, kanske var han som Virel själv?
"Jag heter Virel, och jag är på väg hem igen efter en längre vandring"
Han visste inte varför han berättade det men det verkade vara ett relevant samtalsämne som inte verkade alltför dumt, bara lite småprat.
"Vad gör du? Var det något du ville mig, eller ville du bara mysa litet vid elden? Båda är ok för mig"

Rosie Q var lite rädd för elden så han höll sig undan från den även om den inte såg ut att sprida sig. Den var kanske inte så farlig, men han höll sig hellre i den friskare luften. Virel, som den andre hette, var på väg hem. Nyfikenheten stegrades. Han tänkte fråga lite mer om det senare, för Virel talade igen. Vargen frågade vad Rosie Q hade för sig och silannin lade huvudet på sned. Den främmande vargen undrade om silannivargen ville honom något särskilt eller om det var elden som lockat.
  "Nehej du, den är jag rädd för", sade han med ett fniss. "Jag tyckte att du såg lite ensam ut. Känner du dig ensam?"
  Rosie Q var medveten om att han irriterande nog blockerade Virels väg. Han kom med ens på vad han tänkt fråga. Minnet var fantastiskt. 
  "Vart är hem för dig?" frågade han ivrigt.

Rosie Q sade att han var rädd för elden och Virel vred lite förundrat på huvudet, hur kunde man vara rädd för elden?
Han förstod inte hur något som var så nyttigt på så många sätt kunde vara skrämmande, men så hade ju han haft en viss kontroll över den hela sitt liv, så att den skulle vara skrämmande för vargar utan den kontrollen var något främmande för honom.
Rosie fortsatte med att säga att han såg lite ensam ut, samt att fråga om han var det och ett litet vagt leende spred sig på Virels läppar tillsammans med en svag nickning.
"Jo, jo det gör jag nog, om du vill att jag ska vara ärlig, jag uppskattar att du skulle tänka så om en främling, inte många som har sån medkänsla."
Virel satte sig och betraktade den färglade lille vargen, han var ganska söt, om han skulle vara ärlig.
Rosie frågade vart hem varför honom och han suckade tungt, jadu den som ändå visste det.
"Jag är inte helt säker, men jag är påväg tillbaka till där jag kom ifrån, så jag är på väg mot savannen, om det inte är rätt kanske jag går till öknen, det får vi se."
Han kollade förbi Rosie mot fjärran med drömsk blick, han hoppades snart finna en plats där han hörde hemma, där han kunde ha en familj, det var allt han drömde om

Virel tycktes inte riktigt förstå Rosies rädsla, utan verkade lite lätt häpen, så ämnet slopades. Sedan, då Rosie Q frågat sitt, svarade Virel att han i ärlighetens namn visst kände sig lite ensam. Sedan förklarade han att det var lite ovanligt att man brydde sig om andra på det viset och Rosies stora insektsliknande ögon glimmade glatt. Rosie Q lyste upp och fladdrade lite med vingarna så att älvsand singlade ner från dem. Hans reaktion krävde nog inget förtydligande svar, så han väntade in nästa mening från Virels håll. Silannin tippade huvudet lite när Virel först suckade. Hade det varit fel av Rosie att fråga? Vingarna flaxade oroligt och veks sedan undan igen. Han satte sig ner mitt i Virels gångväg. Främlingen visste inte vart han var på väg. Sicken otur! Målet kunde ju vara bra att känna till innan man gav sig av. Virel sade att han skulle leta sig bort till savannen. Kanske öknen. Rosie Q rynkade skeptiskt på nosen. Inget av det där lät särskilt kul i Rosies öron. Q följde Virels drömmande blick. Vad försiggick i huvudet nu?
  "Jag vill snarare till skogen, men samtidigt inte", sade Rosie Q gravallvarligt. "Jag har inget mål, jag har valt att vandra. Så skogen blir det nog inte trots allt."
  Hans seriösa ton och mimik var en skarp kontrast mot för det spralliga han visat upp tills nu.
  "Jag vet inte riktigt var jag började heller", sade han likgiltigt och satte sig bekvämare genom att skjuta ut benen lite åt sidan. "Knäppt va? Ingen start och ingen plan."
  Han log varmt vid sista meningen.
  "Om du inte har märkt det, så är jag rätt så knäpp", sade han och breddade leendet.

Rosie verkade bli glad när Virel påpekade att inte många brydde sig så om andra, och det fick honom själv att le, men efter hans tunga suck verkade den lille Silannin något orolig och Virel kände sig lite elak som fått denne att känna så.
Rosie sade att han hellre ville till skogen än savannen men samtidigt inte, och Virel såg lite förvånad ut, Skogen verkade kanske en mer logisk plats än savannen och öknen för någon som Silannin, men varför ville han ändå inte dit? Snart fick han sitt svar när denne sade att den valt att vandra, och Virel bara antog att han därför inte ville stanna på en plats under längre tid.
Silannin sade också att han inte riktigt visste vart han kommit från heller, och att det var litet knäppt, ja kanske litet, men vem var Virel att döma.
Rosie klämde också in att han var lite knäpp och Virel log vänligt.
"Är inte vi alla det?"
Frågade han vänligt och tänkte tillbaka på allt han varit med om, jo nog var han lite knäpp också

Virel insinuerade att alla var lite knäppa ändå, och Rosie Q nickade ivrigt.
  "De intressanta, i alla fall!" stämde han in.
  Rosie Q kände för att hitta på något. Han visste inte vad. Kanske att Virel kunde bidra med idéer. 
  "Om Virel är uttråkad så kan vi hitta på något..." sade Rosie med ett fniss. "Jag har ingen aning om vad dock! Jag har inte varit här jättelänge och även om det är mysigt så har jag ingen aning om hur man egentligen fördriver tiden här."
  Rosie Q tänkte hummande efter.
  "Eller så låter jag dig gå. Jag ska ju till Silverpile en vacker dag. En vän till mig sade att vägen går genom Ken-Yak. Jag undrar om Ken-Yak är fint. Hon sade någon annan väg också, men jag har helt glömt vad det var för område hon nämnde."
  Nu hade Rosie Q pratat väldigt mycket men slog glatt med svansen mot backen ändå. Han var nyfiken på vad Virel hade att säga.

Den lille vargen instämde att alla vargar var lite knäppa, eller ja, de som var intressanta, de andra kanske inte var det.
Rosie sade att de kunde hitta på något ifall han var uttråkad, men Virel var inte direkt uttråkad mer trött och sugen på att vila, han hade tvingats ta en omvä förbi Ken-Yak då efter vad han hade hört så ville han inte ge sig in där om han inte absolut måste.
Han rycktes ur sina tankar av att Rosie talade igen och sade att han kanske skulle låta Virel gå då han själv skulle igenom Ken-Yak till Silverpile och Virel svalde ljudligt och skakade på huvudet.
"Jag kommer från Silverpile och jag råder dig att inte gå igenom Ken-Yak, jag har hört att de döda vandrar där, det är en mycket farlig plats att vistas i, gå söderut förbi den platsen istället"
Han hoppades Rosie Q Tog hans varning på allvar, även om han själv insåg att den kanske lät lite fånig om man inte sett en Zombie själv.

Silverpile som låtit så vackert lockade. Rosie Q visste ännu inte hur han skulle ta sig dit, så tills vidare måste han vandra vidare. Den ljusa figuren hajade till när Rosie nämnt Ken-Yak. Han sade något om döda och att inte gå genom Ken-Yak. Rosie skakade på huvudet och log.
  "Det klarar jag nog", sade Rosie Q ändå. "Men tack för tipset. Nu måste jag förvisso dunsta. Tack och hej, hörru!"
  Lite väl jäktat blev avslutet men Rosie Q nickade och ville inte höra fler varnande ord om Ken-Yak, han ville till Silverpile och skulle dit utan protest. Söderut lät knepigt, han visste inte hur stor omväg det kunde tänkas bli. Fast han hade ju vingar och fanns det "döda" där så kunde han ju alltid bara ta till vingen. Han backade och nickade åt den bekanta. Rosie vände om och påbörjade sin färd. Han stannade inte för ett propert avslut, han var taggad. Rosie Q var inte rädd. Aldrig mera rädd.

[Hehe. Avslutat.]