Lawenya lunkade fram längs stigen, hennes huvud hängde och hornens spetsar var riktade framåt. "Mikael.." viskade hon djupt försänkt i tankar. Hon följde sin egna stig över trädens rötter, hon hade redan ätit då morgonen grydde. Varje steg ifrån Mikael så kände hon hur hon mer och mer saknade honom, han hade varit så svag och hjälplös och bara glidit henne mellan fingrarna. Men plötsligt så stannade hon, hon lät blicken färdas långt långt bort och skakade sakta på huvudet. "Du måste säga ja eller nej, precis som förut" sa hon, eller snarare tänkte högt. Det var precis som förut, eller i alla fall nästan. Sorgen skulle alltid finnas, men hon var tvungen att komma över allt. Det hade gått dagar, något nytt behövde hända. "Ja" konstaterade hon efter att följt de olika tankegångarna. Hon rörde på huvudet igen, men den här gången så nickade hon, sakta, sakta. Innan hon lät tassarna visa henne vägen förbi stammarna samtidigt som hon kände gräset mot hennes tassar. Huvudet hängde fortfarande en aning, men nu så betraktade hon omgivningen med andra, nya ögon. Tidigare så hade hon inte insett hur vackert landskapet faktiskt var i Silverpile. Trädens var obeskrivliga, de tunna grenarna gav träden ett vackert och annorlunda utseende, och bladens färg var otroligt vacker. Men färgen fick dock Lawenya att undra hur den förekommit, kanske hade löven tappat sin färg för många många år sedan? Återigen så rörde hon på huvudet, hon nickade när hon mindes vad den gamla hanen berättat för henne och Mikael när de satte tassarna innanför Numooris gränser. Vampyrer och de Vita, sagor som hon inte trodde på, hon mindes hur hon önskat att hon var en av de vita, hon och Mikael hade lekt det för en tid, innan de skildes åt.

Den lilla tiken vandrar över Silverpiles marker och vandrar helt enkelt i egna tankar. Men vad hon funderar på förvirrar henne bara. För hon vet egentligen inte vad hon tänker på. Tankarna virvlar runt i hennes medvetande och knackar på alla dörrar de kan komma inför. Men dörrarna knarrar bara på sina gångjärn och glider upp. Utan att något finns innanför och tar emot. Den violetta blicken sveper tomt fram över marken framför tassarna. Håller endast koll på vart hon placerar tassarna.

De tofsprydda öronen klipper till när ljudet av tassar når trumhinnorna. Det är endast dova vibrationer så vem det än är som delar Silverpiles marker denna dag så befinner sig denne långt bort. Förmodligen i andra sidan området. Den lilla tiken stannar upp och spetsar öronen och ser åt det håll hon hör ljuden ifrån. Även om hon bara kan se silverpilarna framför sig så vet hon att det är någon som befinner sig någonstans långt där borta. Den korta svansen sveper till bakom henne och snart är det endast ett dammoln kvar på den plats tiken stått på.

Vinden drar i pälsen när hon far fram. Hennes snabbhet och hennes hörsel är hennes stoltheter. Hon susar fram. Men än dock ljudlöst. Hon dövar ljuden av sina egna tassar. Hennes trampdynor är starka men mjuka och ger henne ett mjukt steg annars med. Men hon tar bort ljudet lite till. Hon är en utmärkt jägare. Bytet märker inte ens att hon är på väg förrän de drar sitt sista skälvande andetag.

Tiken stannar upp när något stort och brunt hamnar i hennes blickfång. Hon står stilla och studerar denna underliga varg som kommer gående där framme. Ett hornklätt huvud och långa ben. Vilken lustig varg som nästan ser ut som ett byte.

De tofsprydda öronen klipper till på huvudet och tiken rör sig närmare. Ljudlöst. Hon stannar åter upp. Förstår inte riktigt vad det är hon se.
"Vad är du för något?" Frågar hon plötsligt.

Lawenya hörde helt plötsligt en röst, "Mikael?!" utbrast hon lyckligt men när hon vände sig om var det någon annan. En brunbeige hona, mycket mindre än henne. Hon kände hur besvikelsen kom krypande, Mikael skulle inte komma tillbaka.

"Vad är du för något?" Lawenya skulle fått rynkor mellan ögonbrynen ifall hon var en människa. Vad var det för en fråga? "En varg, gråblod." sa hon snabbt och granskade den främmande. Den verkade inte utgöra något hot så hon slappnade av en aning. "Förövrigt så är jag Lawenya" sa hon kort samtidigt som hon försökte avgöra vad den andra vargen hade för raser i sig. "Och du, vad är du? Vad har du för raser i dig?" sa hon nyfiket. Hon grunnade lätt över hur vargen bara hade kunnat dyka upp, som ifall den fallit ifrån skyn och plötsligt så vidrörde det en varelse som hon hade en uppmålad bild av - vampyr. För ett ögonblick så ryggade hon tillbaka, den främmande kunde inte vara en vampyr, då skulle den väl.. uppföra sig annorlunda?

Efter att ha svarat så flöt Lawenyas tankar tillbaka till dagen som hon träffade Mikael, igen. Hon målade upp en värld där han hade överlevt, där hon hade gjort något, räddat honom. Men plötsligt  kom hon på sig och såg på den främmande igen. "Har du.. Förlorat någon?" sa hon, återigen nyfiket. Frågan slank bara ur henne, hon var tvungen att lära sig kontrollera allt hon sa, vilket situation det än var.

Hon hade uttalat orden på Nordspråk. Har hon verkligen svept iväg så långt från sina rötter? Nimorian är det språk hon föddes med. Men majoriteten av de vargar hon mött på i Numoori har alla talat Nordspråk. Så tiken fick lära sig det tidigt. Hon är tvåspråkig. Men hon slant någonstans. Nu talar hon Nordspråk utan att tänka. Kanske var det bara bra i det här fallet för främlingen svarar henne på samma språk. Men inte är det vidare kloka ord som kommer över främlingens läppar. Den lilla tiken står och stirrar på främlingen och undrar vad det är för en knäppgök hon har stött på.

Ett leende breder ut sig över tikens läppar och hon börjar röra sig i en båge runt främlingen.
"Du ser inte direkt ut som en varg". Säger hon och synar främlingen uppifrån och ner samtidigt som hon går. Hon känner inte riktigt för att svarar på frågorna som den andre häller ur sig. Men den sista frågan får de tofsprydda öronen att klippa till på huvudet och det glimmar till i hennes blick. Hon stannar upp och vänder sig mot främlingen som visst presenterade sig som Lawenya tidigare.
"Hurså? Har du förlorat någon?" Hon bollar snabbt tillbaka frågan. Den korta burriga svansen står upp bakom henne.

Lawenya tystnade en stund när den sista frågan nämndes, hon blev stel, hon ångrade att hon inte bara kunde vara tyst. Hon kände mer och mer hur hon behövde lära sig bättre självkontroll. Tankarna flöt genast tillbaka till Mikael och den sista dagen, hon var tvungen att släppa det, allt. Law skakade på huvudet för att försöka få bort tankarna, vilket dock inte hjälpe speciellt mycket. "Jo, nej.." började hon. Hon lät blicken fästa sig på marken en bit bort. "Det beror på.." sa hon och hade inte en aning om hur hon skulle fortsätta. Hon ville berätta, men ändå så kändes det fel för henne att häva ur sig allt på någon annan, som även var en total främling. Vilket ledde till en total tystnad.

"Åh, allt ser inte ut som det egentligen är.." började hon för att försöka byta samtalsämne. Hon bytte ställning samtidigt som hon försökte komma på hur hon skulle fortsätta. "Jag är en varg, inombords" sa hon snabbt, ja, det lät tillräckligt bra. "Fast egentligen så kan, eller så ska jag kunna byta skepnad" sa hon och nickade lätt. Hon kunde inte byta skepnad, men hon ville så gärna bli en örn. Precis den varelsen som hon hade blivit nöjd med när hon pratade med Cerulean. Tanken att kunna glida omkring upp i skyn fick henne att känna hur det pirrade i magen, ja, ända ut i svanstippen. Dock så ville hon kunna det nu, och inte sedan. Precis som en liten valp, och att endast hon kunde påverka ifall drömmen skulle bli till verklighet kändes en aning surt för henne.

En svammelnisse verkar det allt vara hon har mött på. Den lilla tiken står stilla och känner sig uttråkad. När Lawenya börjar talar igen börjar den lilla tiken gå igen. Fortsätter i en båge kring främlingen. Med som mål att fullfölja cirkeln. Den violetta blicken vilar studerande på främlingen. Det blir åter stopp på tassarna när främlingen yttrar sig om skepnadsbyte. Sådana där har aldrig direkt roat denna lilla tik. Varför är man född till varg om man inte vill vara en varg? En kort fnysning kommer från henne innan hon sätter kroppen i rörelse igen.
"Det säger du?" Hon stannar upp igen och sveper på den fluffiga svansen.
"Men det låter på dig som att du inte kan det just nu. Varför inte?" I det hela så verkar främlingen inte så intressant. Men så spottar hon ur sig gruskorn som får den lilla tiken att bli lätt nyfiken.

Lawenya granskade tiken medans hon sänkte blicken. "Ja.. Nej, jo" började hon försiktigt. Hennes blick föll på en trädstam längre bort. "Jag förstår och framförallt så vet jag inte hur jag ska göra" började hon och blicken drogs till den främmande igen. "Jag fick aldrig lära mig det som valp, då jag behöver.." hon letade kort efter ordet. "Hjälp" sa hon sedan snabbt. och lyssnade av omgivningen, hela tiden beredd att något nytt skulle hända. "Har du några.. krafter?" frågade hon. En viss nyfikenhet kunde anas i hennes tonart, som dock fortfarande var en aning spänd. Hon visste dock inte om så många krafter, bara ett par stycken. Hon hade inte lärt sig särskilt mycket på sin färg igenom Numoori.

Hon lyssnade på hur vinden sakta drog igenom trädens kronor. Blicken var återigen fäst på ett träd längre bort, "Låt mig säga att jag inte hade några föräldrar helt enkelt" sa hon och vred huvudet en aning åt höger. Man kunde höra hur hon tog ett djupare andetag innan blicken vandrade åt vänster. "Vad sa du att ditt namn var igen?" frågade hon. Dock så hade hon i åtanke att den främmande inte hade berättat sitt namn, men Lawenya tyckte att fråga lät bättre än någon annan. 

[Segt och derpigt inlägg, skyller på att jag nyss kom hem från skolan. cx]

Fick aldrig lära sig som valp? Vet man vad man har för krafter är det ju bara att öva. Den lilla tiken ser uttråkat på Lawenya. Hon känner inte för att stå här och samtala.
Det drar lätt i mungipan på henne när Lawenya frågar om hon har några krafter. Klart hon har. Överlägsna krafter. Hon är stolt över sitt blod och sin ätt. Och framför allt sina krafter.
Öronen klipper till på hennes huvud. Dock gör hennes extremt skarpa hörsel henne känslig för höga ljud. Ibland undrar hon om det kan gå att på något sätt få kontroll över ljudnivåerna. Det skulle skona hennes öron från mångt och mycket.
"Klart jag har krafter. Jag är en varg eller hur?" Svarar hon och känner sig väldigt överlägsen. Hon rör på sig igen och sluter cirkeln runt Lawenya och stannar upp framför denne.
"Jag berättade aldrig mitt namn". Svarar hon med ett lätt skratt.

Lawenya backade ett steg och skakade lätt på huvudet. "Nej, bara för att någon är en betyder det inte att den har krafter" sa hon kort. Vem hade lurat i främlingen att det var så? Det var en av de dummaste sakerna som Lawenya någonsin hade hört.

"Jag berättade aldrig mitt namn", svaret fick en viss irritation att växa inom Lawenya. Hon klippte lätt med öronen och försökte att andas lugnt. "Nej" började hon sakta. "Jag vet det" följde det sedan. Varför behövde hon kommentera det? "Jag gav dig ett tillfälle att berätta, Fläckig" sa hon och förflyttade sig några få steg i sidled. "Fläckig" hade bara slinkigt ur henne, men det hade alltid varit en självklarhet för henne att berätta sitt namn, för alla.

När hon stannade så vred hon huvudet och såg på den främmande. "Har du blivit uppfostrad? Fläckig" frågade hon sakta, hon försökte att hålla rösten på en vänlig nivå, dock så tyckte hon att främlingen var en aning oförskämd.

Hon kommenterar inget på det. Visst finns det de vargar so föds utan krafter. Men de är få. Och förmodligen överlever de inte särskilt länge om de inte föds med andra färdigheter. Men det i sig kan då ses som krafter.

En lätt flin bereder ut sig över hennes läppar.
"Jag är fläckig, vad duktigt av dig att lägga märke till det". Svarar och ser nu ner på främlingen. Även om denne är större än henne själv. Men storlek är inte allt. Hon börjar gå i en båge igen. Förflyttar sig sakta runt främlingen.
"Klart jag är uppfostrad. Att babbla för mycket om sig själv och ställa för många frågor kan ibland vändas mot en. Men stackars lilla föräldralösa flicka fick väl inte lära sig sådant". Den sista meningen säger hon med en riktigt nedvärderande ton i rösten. Som om hon talade till en valp. När hon gått ett halvt varv runt främlingen stannar hon upp.

Lawenya lyssnade noga, hon försökte att inte missa ett ord samtidigt som irritationen växte inom henne. Hon kände hur hon ville flyga på den andra, men samtidigt så sa något att det vara var en dum känsla, som skulle leda till en dum handling.

"Antagligen inte" muttrade hon. "Underskatta mig inte" började hon sakta. "Jag lärde mig själv" följde det sedan. "Jag lärde mig av flocken" hon pratade mening för mening för att vara säker på att göra sig förstådd. 

Med orden så vände hon runt och vandrade tre meter framåt innan hon stannade och såg på honan. "Jag valde inte att bli föräldralös, jag valde inte att mista alla min syskon" sa hon med en barsk tonart. Hon granskade hela tiden den främmandes kroppsspråk. "Med din attityd så antar jag att ditt liv bara flutit på som vatten, fläckig" sa hon, mest bara för att försöka ge igen på någon vis, hon ville få ur sig en bit av irritationen som stigit till ilska.

Hon står och studerar främlingen.
"Underskatta? Det är sådant någon som är osäker på sig själv skulle säga". Svarar hon lugnt och sveper till med den korta fluffiga svansen innan hon tar några steg rakt fram. Vilket är i riktning bort från den här tråkiga främlingen.
"Du borde lära dig att inte döma andra innan du öppnar käften". Lägger hon till. Hon är trött på det här mötet. Främlingen verkar nästan vara ute för att bråka. Den lilla tiken känner inte för det. Sådana här knäppgökar är det bäst att bara ignorera. Gå vidare och glömma. Hon fortsätter fler steg framåt.

Lawenya fnös föraktfullt. Hon blev bara tröttare och tröttare på otrevliga vargar. "Det är mer än vag jag kan säga om dig, Fläckig" muttrade hon innan hon började gå igen. Hon var trött på att stå still och föra ett samtal som hon inte fick något ur. Hon behövde vandra vidare, mot norr, Ötamon eller något avlägset som Öarna.

"Jag hoppas att vi inte möts igen, Fläckig" muttrade hon tyst innan hon ökade farten en aning. Hennes steg var lätta, och hon färdades i en snabb takt över marken för att snabbt komma bort ifrån marken.

[Drar rollet mot ett slut ifall det är ok?]

Ett skratt lämnar henne. Främlingen tror visst hon är något och kan inte komma bort från platsen snabbt nog. Den lilla tiken hade visst gjort Lawenya förnärmad. Det roar henne. Men hon är den snabbaste. Hon sätter fart och susar iväg utan ett ljud. Det blir bara tomhet kvar där hon en gång stått. Inte ett spår av att hon varit där för bara en knapp sekund sedan.

[AVSLUTAT DÅ. :)]