(OKEJ INGEN PANIK NU EH nejmen det har rollet ar inte 100% att det hander ... iom att vi fuckar med tidslinjen ... sager jag som admin ... I know, daligt foredomme. MEN, vill bara fortydliga att vi ar fullt medvetna om att det fuckar med tidslinjen, och just darfor ar det typ ett halvt hypotetiskt rollspel. Detta rollspel skrivs mest for att fa en kansla for Minoltas karaktar. Om Tass dor i kriget sa kommer detta roll att raderas och all status bli avdragen, och minolta kommer bli introducerad pa annat vis. Sa detta roll forhindrar inte att Tass skulle kunna do i kriget, promise! Om folk blir alltfor upprorda over att ajg o Tass inte kunde halla oss fran att rollspela sa tar vi bort det heh.

Men ja; halvt hypotetiskt rollspel! Kanske inte hander! oke.)


 

The air still held the familiar dry characteristic she remembered from her youth. Like she was breathing in air so hot it almost felt liquid in her lungs.

After this long, her memories of the desert diminished and weak, it felt surreal to be back again, to discover it was real. Time spent in the cold north, so far away from her natural element and with strangers hellbent on curbing her, had made her fear the memories were illusions.

Gazing towards the devils peak her heart clenched in her chest. It felt elating - finding out the truth, making her way back to her true home - but she never expected to find ruins. However, that seemed to be the way.

And honestly, she knew something was wrong ever since she took her first steps into the desert.

No one had noticed her.

No one had rushed forwards, interrogating. For Chaibos sake, she had been prepared to fight tooth and nail for her life and possibly die when venturing in here! And honestly, she would have preferred it. The truth was what had driven her here.

And it seemed she wouldn't get it. She felt no need to take a closer look; if they hadn't noticed her now, they were gone.

They were gone.



Minolta blinked slowly. Lowered her head. Stood alone with bleak memories that only fueled the hunger for answers. And she knew it would forever be out of her reach.


She raised her head, and let out a pained howl for all of that she lost before she even knew it.

(hypotetiskt sett vet nu tass vart flocken ska och är på väg tillbaka för att berätta för de kvarvarande medlemmarna, så de vet var de kan hitta flocken)

Det var med tunga steg den brune hanen vandrade tillbaka till Öknen. Han hade inte förväntat sig att komma tillbaka så snart. Den varma sanden kändes välkomnande och kittlade honom mellan tårna, det var nästan som den hade saknat honom med. Han såg ut över sandhavet och ett sting av smärta for genom hans bröst. Så många minnen, lyckliga som mardrömslika. Men de var alla minnen han värderade högt. Han ruskade bestämd på hvududet. Han fick inte bli sentimental nu, han var tvungen att rapportera till Aru, Vitani och Sarabi. De behövde veta var de skulle hitta flocken och vad de skulle göra nu. Sakta slöt han ögonen och började söka av området. Det var skrämmande tomt. Han kunde inte känna deras välbekanta sinnen, kanske var de längre in på reviret. Så plötsligt stötte han på ett annat sinne. Ett främmande sinne men inte fullt så främmande som han först trodde. Efter att ha undersökt det lite närmare insåg han att han hade stött på det innan. Fast kanske inte just det sinnet och den vargen, men någon som liknade den det, någon med samma gener. 

Någon som Tenkai.

Tramptass blev alldeles kall i kroppen.  

Det var omöjligt. Tenkai brann upp. Han hade inga levande släktingar. 

Tenkai. En kall kåre gick ofrivilligt längsmed ryggraden. Han hade alltid fruktat och älskat den forna ledaren men fruktan hade alltid varit större. Oförmögen att röra sig stod Tramptass och stirrade, försökte tygla sina känslor men förvirringen och chocken hade honom i ett järngrepp. Han försökte förstå men han kunde inte. Hur mycket han än vände och vred på det så kunde han inte förstå. För det fanns ingen tvekan om saken, Tass glömde aldrig hur någons sinne kändes, den främmande vargen i öknen var Tenkai, men ändå inte. 

Så började han långsamt röra på sig, blicken var tom, han fokuserade på vargens sinne. Det sökte efter något, men Tass vågade inte göra intrång. Inte nu. Inte än. 

Och där stod hon. Med pälsen skimrande som vitt guld i solens sken. Tenkais rödglödgade blick såg upp på Tass där han sakta tog sig ner för en sandbank. Han stannade halvvägs ner och studerade henne med skräckblandad fascination. Tenkai, fast ändå inte.

Vitani var glömd, Aruheito var glömd, till och med Sarabi hade försvunnit ur ledarens huvud. Han såg bara den vita varghonan framför sig. han var mållös, hennes skönhet hade förblindat honom. Totalt.

When she lowered her head, howl finished, she found herself staring straight into the eyes of a stranger.

She could tell he was as surprised to find another living soul as she was. She perked her ears and sniffed the air slightly, trying to read his bodylanguage from afar.

And it didn't bode well. He stalked towards her with the cold focus of someone occupied with a demanding mental task.


At once, her whole body went rigid and alert, and she met the stranger's stare with one of her own.

For a few seconds the two wolves stood still. Then Minolta slowly made her way forward, cautiously. Ready to bolt into action at the smallest sign of hostile movement.


She had no way to know of the others intentions. She could tell that he had age and experience on his side, which made her want to err on the side of caution.

But she still hungered for answers.

She had come her for the truth. To reclaim her past. And the chances were that someone passing through the desert would know about Devils, about what made them desert this place. What happened to her fathers legacy.


She had been willing to sacrifice her life for the truth when she ventured here, and she were ready to take the risk again.


Once she was a few feet away from the stranger, she bowed her head slightly in greeting, making sure to never abandon eyecontact. Just in case he was one of those mutts who had no honor in the ways of initiating combat.



"Greetings."

She said softly, trying to read the expression on the older wolf's face.

It proved impossible; his gaze was unreadable, and slightly unnerving in it's intensity. It made the hair on her back stand up slightly, but she tried not to betray it.

Fortfarande stum av chock såg Tramptass på honan då hon närmade sig honom. Hela situationen kändes nästan overklig. När hon stannade framför honom märkte han att han hade hållit andan hela tiden. Sakta andades han ut och mätte hennes blick. Ingen bröt ögonkontakten då honan böjde sig i en svag bugning och hälsade honom. 

"Greetings." Svarade han tillslut med en kort nick. Han visste inte hur han skulle bemöta henne. Men hon var åtminstone artig nog att inte visa sig hotfull. Vad gjorde hon här? Och var hon verkligen den han misstänkte att hon var? Vad gjorde hon annars i Öknen. Frågorna var många och Tramptass ville ha svar.

"I'm Tramptass, packleader of Devils, descendants of Tenkai and Nevada. Feared and hated, we rule this world."  Han sträckte på sig och lutade huvudet lite på sned. "May I ask your name, my lady?"

Air left her lungs with as if she had been struck.



Devils? But, she had thought -


She stared at the stranger in wonder, trying to make sense of it all. Once she gathered her thoughts a bit, realization dawned - leader, Tramptass, descendant, current leader of devils - oh! - and she was quick to bow her head.

This time she closed her eyes as well.


"Forgive me, I didn't - It seemed deserted. The desert, I -"

Thoughts crashed against eachother, tangling words into knots, and she felt undignified with the way her voice cracked. This was not how she had imagined her meeting with the Leader of Devils!

She let out a small frustrated laugh, then slowly gazed up at him again.


"My name is Minolta, Sir. I thought ..."


I thought Devils had perished.

She drew a deep breath, her heart hammering like crazy. She realized how unprepared she had been. When the moment arrived, when she finally returned - all she could to was stutter. She had entertained the fantasy for so long that the reality of the moment felt surreal.


Would she be believed? Where could she start? Her ignorance was as deep and dark as a well. She knew nothing of the current state of the pack she once was born to inherit. Nevada gone - was - was he dead? Why did the desert seem empty? What did the leader of the pack do here by his own? Why --


She took a deep breath, pushing all questions away for later.

"Minolta. Minolta De Tuo. I've been searching my fathers legacy."

She smiled weakly, exhausted and elated both.

"And it seems I've found it."

Det var som om det plötsligt gick upp ett ljus för honan. Hon bugade igen och Tass viftade snabbt upp henne igen. Det verkade som att han hade besvarat en av hennes frågor men att tusen nya hade dykt upp, det var åtminstone vad han kunde läsa av hennes kroppsspråk. Hennes nervösa skratt fick honom att le svagt, hennes skratt lät behagligt i hans öron.

Minolta De Tuo, han hade varit ganska säker, men att få det bekräftat var en annan sak. Han tog ett steg bakåt och strök öronen bakåt. Inte av förakt utan mer en känsla av obehag. Den forna ledaren kändes på något sätt närvarande. Som att han bevakade dem, bevakade honom, så att han inte skulle göra illa hans dotter. Som att Tass ens skulle kunna göra det. 

"Tenkai was my leader many years ago.. Where did you.. How.." Tramptass avbröt sig och log. "I beg a pardon, miss. You must be tired. And I'm guessing you have a lot of questions for me, as I have, for you." Han log snett och och började gå. "There's an oasis not far from here." 

Han sade inget på länge. Många tankar virvlade runt i hans huvud medans de gick. Varför visste han ingenting om detta? Hade Nevada vetat? Han sneglade på den vita honan vid hans sida och harklade sig sedan.

"We don't live here anymore. The desert is no longer Devils land." Han såg ner i marken. Han visste att det var det rätta (och det enda) beslutet. Varför kändes det så fel att säga det? "It's complicated." Lade han sedan till med en suck och såg tillbaka på Minolta igen.

(wooh har svenska bokstäver på mobilen! :D)

Minolta log och följde efter Tramptass.

"Quite a few questions, yes."

Då hanen talade igen så nickade hon, såg ner på sanden de vandrade på. Av de få minnen hon hade av sin fader stod ett ut; hur de hade stått en tidig morgon på djävulsklippan. Hur Tenkai hade förklarat varför han valt detta land. Att det var en symbol för Devils livskraft, att endast de starkaste överlevde här.

Men det var flera år sedan, och ledarskapet hade vandrat vidare, traditioner likväl. Och hon hade hört ryktena, förstås. Förintad av sin egen eld.

Minolta var tyst och delgav inte dessa funderingar. Som Tramptass sa, det var komplicerat, och det fanns säkert god anledning till flockens flytt. Hon skulle få svar så småningom.

Framme vid oasen så tackade hon Tramptass och drack djupt, innan hon åter såg mot Devils ledare. Några sekunders tystnad föll igen, och Minolta kunde gissa att tankarna som rörde sig i Tramptass huvud speglade hennes egna.

Hon famlade efter ord, men frågorna var så många att hon inte lyckades hålla fast vid en enda.

Åter igen stod hon handfallen, och det enda som kom till henne var ännu ett frustrerat leende.

"I'm sorry, Sir, I just -"

Hon suckade.

"It's been so long. So many questions. And I'm ..."

Hennes ansiktsdrag blev allvarligare igen.

"Well, rumors are not always true. I need to ask. Is it ... Is my father deceased?"

Hon såg på Tramptass med en blick som visade att hon redan visste svaret, men att hon ändå ville ha bekräftelse.

Tramptass stirrade ut i öknen då Minolta drack, blicken var tom. Tankarna långt borta. Vad skulle hända nu? Ville hon följa med tillbaka till flocken? Vad skulle de alla säga? Kunde de lita på henne? Han skakade nästan obemärkt på huvudet och såg på henne då hon talade. Hon tycktes lika förvirrad som han. På något sätt kändes det ironiskt.

"Well, rumors are not always true. I need to ask. Is it ... Is my father deceased?"


Så kom frågan han hade väntat på men trots att han inte var förvånad så var det svårt att finna de rätta orden. 

"I'm so sorry." Svarade han tillslut och tvingade ner blicken i marken. "He died, but he'll never be forgotten. Devils lived on thanks to him, he was a great warrior." Han såg på henne och log svagt. "You remind me of him... Where have you been all this time?" Han kunde inte förmå sig att låta bli, han var tvungen att veta. Nyfiket vinklade han öronen framåt och drack sig otörstig i väntan på svar.

Minolta nickade kort. Hon hade redan accepterat att chansen var obefintlig att hon skulle återse sin far, men att få det bekräftat fick henne ändå att sänka huvudet ett tag.

När Tramptass frågade om vart hon befunnit sig så klippte minolta med öronen och såg upp. Någonting kallt dök upp i ögonen, och när hon talade var hennes röst spänd.

"In the far north. A pack of cestro took me in. I don't remember much about how they found me."

Det blixtrade till i hennes ögon.

"Tried to raise me as one of them. Denied my own memories to me. Keeping hold of the truth was difficult."

Honans sinnesstämning ändrades radikalt då han tog upp frågan om vart hon hade varit. Hon blev spänd vilket redan då fick Tass att förstå att det inte hade varit en trevlig vistelse.

"That's horrid." Mumlade han och såg bekymrat på henne. Han kände hur ilskan bubblade upp inom honom. Hur vågade någon försöka manipulera Tenkais dotter, självaste Devils dotter, blod av hans blod? Ett idiotiskt drag som de skulle få ångra. Men nej, Tass bet sig i läppen och han mjuknade. De hade andra, mer akuta problem som behövdes lösas. De hade inte tid för hämndbegär och någonting sa honom att det här inte ens var hans fight, trots att han kände sig angelägen om att skipa rättvisa i saken. 

"But now you're here." Konstaterade han med ett torrt skratt. "And the big question is.. What now?" Ja, vad var deras nästa drag? Rapportera till systrarna, men sedan?

Minolta rycktes ur sina tankar.

"What now?"

She smiled, hesitating.

"Well, that's up to you, Sir. But I aim to walk in my fathers footsteps."

Minolta grimarserade genast.

"Not to say I aim for your place, Sir! I never, all I mean is - I. --"

Minolta famlade efter ord åter igen, och denna gång var det tydligt hon kämpade med tankar alltför svåra att uttrycka.

Tydligen hade hon extrem talang för att begå de värsta sortens faux pas i de sämsa situationerna.

Hon bröt åter igen ögonkontakt och stirrade stint på Tramptass ben istället.

Hur kunde hon förklara, utan att Tramptass skulle vända henne ryggen? Hon hade ju trots allt inget att erbjuda, inget utom det blod hon bar på. Det kändes skamligt, ett hån - att återvända på det här viset. Bärandes ett namn av en legend, utan att kunna stå rakryggad bakom det.

Minolta velade med blicken. Stolthet och en längtan att göra rätt för sig krigade inombords, men till slut bestämde hon sig för att lägga fram sanningen. Det skulle ändå vara omöjligt att dölja.

"I am sorry yet again. Sir."

Hennes ord var tunga, uppgivna, och hon höll fortfarande nacken böjd framför Tramptass.

"I aim to follow in my fathers footsteps, yes. By which I mean that I want to carry my name and bloodline with pride. And as of now ..."

Hon drog en djup suck, kände skammen bränna.

"My rightful place was denied me. So were my powers and knowlege."

Hon svalde, kände Tramptass blick i nacken.

"I am of no use to Devils. I carry a name which I haven't earned."

Nu när hon ändå talade var det lika bra att säga hela sanningen. Om hon inte kunde stå rakryggad bakom namnet hon bar, så skulle hon åtminstone stå rakryggad bakom sanningen.

"To be honest, I'm not even sure my f ... Not even sure my father would welcome me back. I'm a stranger to my own culture. I don't remember much from my puppyhood, but I do remember my father. His rules. The songs he sung to me. He spoke of warriors and honor and inheritance, all of which are strange for me."

Minolta tvingade sig själv att möta Tramptass blick.

"I have none of the qualities that were found in those songs. Nothing to offer Devils. But I wish to Chaibos I had. I wish to join."

Minolta bugade ännu en gång. Ännu ett av de svaga minnena; respekt. Ära och vördnad för de som var visare. Och trots att det smärtade, så kändes det ändå rätt att tala sanning, låta beslutet falla till sist.

"I understand if my request is denied, or any judgement to befall me for being so rash. I'm just grateful to find that my memories were real at all, and I will aim to join you when I'm worthy."

Tramptass stod tålmodigt och väntade på att honan skulle tala färdigt. Han förstod att det hon ville ha sagt var viktigt för henne även om det verkade vara svårt att finna de rätta orden. Han hade själv varit i många liknande situationer. Han flinade retfullt åt henne då hon tappade ord igen.

"No offense ma'am, but you're not really a treat to me." Tonen var skämtsam, men det låg en underliggande varning i uttalandet. Hon må vara Tenkais ättling men det gjorde henne inte automatiskt till en Devil och framförallt inte till en ledare. Men när hon fortsatte tala och förklara så öppet om hennes problem så ångrade han sina ord en smula. Han sänkte blicken och såg ner i marken då han funderade. Tystnaden var spänd emellan dem då han begrundade hur han bäst skulle formulera sig. 

"Honesty is a good quality, Minolta. One of the things I respect and revere the most." Han såg upp på henne då han talade och lät en lätt ryckning i ena mungipan bekräfta att han gillade det han hade hört. "If you wish to join us, you're welcome to travel back to the pack with me. But a small warning, You'll have to pass a test. And it may cost you your life. But learn well and never let go of your honesty and you will survive." Shiro skulle trots allt uppskatta fler elever att lära. Skulle resten av flocken acceptera henne? En svag främling som påstår sig vara Tenkais dotter? Det fick framtiden utvisa. Men Tramptass hade iallafall trivts med henne i flocken. Det gick inte att ta miste om att hon hade potential. Frågan var bara om hon var tillräckligt stark att klara både vandringen och provet. 

"Show your superiors respect and don't talk if you don't need to. I have faith in you." Han log ett genuint leende och började sedan vandra tillbaka mot lavaöknen.

Han såg fram emot att tillbringa några dagar själv med nykomlingen. Han kände på sig att han skulle trivas i hennes sällskap.