Det var en ljummen morgon när Ivo samlade familjen. Familjen Stjärnsten hade stämt familjeträff, eller rättare sagt, Ivo hade stämt familjeträff och hoppades innerligt att alla skulle komma. Det hörde inte till ovanligheterna att hans äldre barn var mycket upptagna, och Ivo saknade tiden när de var yngre och han hade fullt upp. Usch, kunde inte barna bara vara små jämt? Å andra sidan kunde han inte vara stoltare när han såg vad de växte upp till att bli, och vad de tillförde till Tenebris. Alla hittade sitt kall, och följde det, och att se dem lyckliga och engagerade i sitt arbete gladde honom.
     Ivo väntade utanför muren på att barnen skulle komma. Hans plan för tagen var egentligen mest en tur till floden i Relictus, där de kunde fiska tillsammans. Om det inte nappade gick det alltid att bada, dåsa vid flodbanken, eller leka- äsch, nej förresten det var de nog för stora för. Ivo hade åtminstone packat en rejäl matsäck i ett par rejäla, om än provisoriska, korgar som hängde över ryggen, så ingen skulle behöva gå hungrig. Tanken var också såklart att fisken de skulle fånga tillsammans stod på menyn. I väntan drogs Ivo till minnet av Aurora och Tibast, och önskade att de kunde varit här och delat dagen med dem.
     En kort stund var Ivo nästan orolig att barnen skulle ha glömt, men snart dök de upp, en efter en. Betarna, de extra lemmarna och de lockiga pälsarna var omisskännliga.
"Nu blir de picknick!" förkunnade Ivo nöjt där familjen börjat samlas, och gestikulerade menande mot de stora korgarna fyllda med allt möjligt gott. "Vem tror ni kommer fånga mest fisk?"
     Familjen väntade en kort stund till på eftersläntrare. När Ivo räknat alla minst två eller tre gånger, och försäkrade sig om att ingen saknades, harklade han sig högt för att tysta de uppspelta rösterna. "Okej! Då går vi te floden då, allihopa, följ me mej!"

[öppet för fam. Stjärnsten!! vänner är också välkomna <3 nu ska vi fiska okej!]

Flippa anlände lite senare än vad hon helst hade önskat. Men det var bara för att Lava och Bonk hade envisats med att somna om och Flippa hade fastnat i att försöka väcka dem i omgångar. Flippa hatade att vara sen, och framför allt hatade hon att låta pappa vänta. Tanken på att pappa satt ensam med sina korgar mat som hon sett han förberedda kvällen innan, kanske ledsen över att ingen dykt upp, gjorde genuint ont i hjärtat på henne. Det fanns inget värre än att se pappa ledsen.
     Så efter kanske femte gången, alltså tio gånger sammanlagt som hon försökt väcka dem och samtidigt stressat förberett sin egen korg så hade hon inget tålamod kvar. Det var näst intill omöjligt att göra Flippa arg, och ännu svårare att få henne att skrika.
     “Kliver ni inte upp nu kommer jag DRA ut er i öronen och KASTA ner er för Civitas trappor!” Det var nog inte hotet lika mycket som hennes ilska som faktiskt fick dem att lyssna. När de väl lämnat boningen var ilskan som bortglömd.
     När den lilla skaran rosaröda vargar skymtade utanför muren tjoade Flippa glatt. Hon tog skuttande, glädjefyllda språng fram till sin pappa och korgen i hennes mun svängde vilt fram och tillbaka.
     “Pappa!” hälsade hon lika förtjust som alltid. Det spelade ingen roll hur lång tid som gått senast de sist setts. En halvtimme eller två dagar. Flippa var alltid lika överlycklig över att få se honom. Hennes lilla pappa. Hon dundrade in i honom i en snabb kram.
     “Jag tog med mig lite också,” erkände hon lite generat och såg menande på sin flätade korg som hon tillfälligt ställt ned. Det var inte för att hon inte litade på att Ivo hade med sig allt, det var bara i nödfall. Dessutom hade hon tänkt att passa på att leta lite blommor nu under utflykten.
     När de gick såg Fli till att hålla sig nära Ivo. Då och då såg hon sig om för att se så att ingen hamnade efter. Mest kollade hon förstås efter Bonk.