Drakarginnan slog ett kraftfullt slag med de båda vingarna och kände direkt hur lufttrycket mot hennes ansikte och kropp ökade. Vinden drog ivrigt i den tjocka pälsen. Öronen låg tätt mot huvudets sidor för att undvika att den kalla luften skulle strömma in och ner i hörselgångarna.
Världen låg öppen för henne. Under sig såg hon hur Höstskogens eldfärgade tak tittade fram och i norr badade Raukakkaukedjans vassa tänder i solens värmande ljus.
På senaste tiden så hade den unga Drakarginnan skjutit onormalt mycket i höjd. Den en gång knubbiga lilla valpen stod nu på långa, muskulösa ben. Lika så hade resten av kroppen haft en otrolig växtspurt för att hänga med i benens tillväxt. Tyvärr hade det lett till att hon fått spendera många långa nätter med fruktansvärd växtvärk och i sömnlösheten . Nu var det inte ovanligt att humöret sviktade och minsta lilla kunde få henne att blotta tänderna.    
Värken plågade henne fortfarande, men inte på samma nivå som tidigare.

Den djupröda blicken vandrade längst med himlavalvet när vargdjuret släpper lös ett högt, illavarslande vrål. Även hennes röst hade förändrats med tiden. Hon hade förlorat den flick-aktiga tonen som hon haft och istället fått en mer vuxnare röst.
Hon var inte längre den hon en gång varit. Hon var äldre, klokare och betydligt mycket starkare.

[Zey-So]

Dagen bjöd på ovanligt varmt för hösten väder. Solens strålar fick allt omkring att se extra gyllene ut. Marken har fått sällskap av flertal fallna rödgula löv. Att komma fram omärkbart har blivit allt svårare. Fotsteg syntes klart i den fuktiga marken och löven prasslade om man försökte ta sig via grenarna.

Trots det så gillade Zey-So förändringar som hände runt omkring. Hennes päls hjälpte henne att hålla sig gömd och försiktiga välplacerade steg gav möjlighet att ta sig fram tyst. Ett högt vrål, starkt likt vindens tjut under stormen ekade och bröt sönder idyllen.

"Wow.."
Hörde hon en lätt häpen flämtning bakom sig. Lee stannade till och lyssnade spänt på ekot innan hon försiktigt sprang fram till sin mor och strök sig tillgivet vid sidan.

"Jag önskar jag också kunde flyga som Jen..Varför är vi så olika mamma? Varför fick hon vingar och jag inte?"

Denna fråga ljöd inte för första gången. Zey har tidigare hört dottern klaga sig för henne på grund av sin markbundna kropp. Hon höjde blicken mot trädkronorna men det hjälpte inte henne att urskilja den blåfärgade drakarginnan. På senaste tiden har Jenova blivit allt mer instängd i sin egna värld och mindre social. Lee som alltid gillade att leka med henne saknade systern.

"Jag vet inte..."

Zey-So orkade inte gå in i diskusionen igen och det verkade inte heller som om Lee ville det heller. Hon bara klagade av ren vana.

"Känner du av hennes närvaro? Kan du höra hennes tankar?"

Lee rynkade irriterat på pannan innan hon skakade på huvudet.
"Jag har ju sagt att jag måste se i ögonen för att göra det.."

"Dåligt. En riktig telepat klarar av att känna av sig andras tankar på håll. Du borde träna mer"
Hon riktade en sträng blick mot dottern som drog sig undan och irriterat slog med svansen.

I öst steg ett tjockt torn av rök upp mot himmelen. Ett illa bådande tecken var vad det var. Fanns det rök så fanns det säkerligen även eld där.

Jenova vinklar sina vingar vagt nedåt och började gradvis stiga utför. Den tjocka, och något styva svansen, hjälpte henne med att hålla balansen samt med att hålla den kurs som hon planerat ut i tanken.
De mörka molnen av rök fick tankarna att vandra tillbaka till en tid i hennes liv då hon dåraktigt utmanat ödet, hade det inte varit för den fläckiga karginnan så hade hon i detta nu levt under fullkomligt andra förutsättningar. Hon hade varit en slav eller ännu värre, ej längre i livet. Hon frustar ogillande åt tanken och sänker sin blick.

Trädkronorna under henne ser ut att hela tiden öka i storlek men egentligen är det vargdjuret som snabbt vandrar ner för himlavalvet, ner mot den fasta jorden. Hon styr kroppen mot en smal öppning bland de tjocka trädkronorna och lyckas med en vältränad erfarenhet att smidigt ta sig genom och navigera sig in bland grenar och trädstammar.
Framtassarna söker sig ner mot marken och kort därpå tar även bak tassarna i det fuktiga gräset. Farten som följt henne sen flygturen gör att hon blir tvungen att trava en kort bit innan hon helt kan stannar upp. Vingarna viks varsamt in längst med sidorna. Kroppen ruskas ordentligt och den kraftiga halsen sträcks högt ovan hennes mankhöjd.  
Hon uppfattar ett svagt ljud av rinnande vatten samtidigt som hon fångar upp, för henne, två mycket välkända dofter.
Zey-So. Lee.
I en lättsam mak styr hon sina steg åt det håll där styvfamiljen befinner sig.

Lee gav sin mor en blick av blandad skam och irritation. Enda sedan Lee har upptäckt sina mentala krafter har Zey varit på henne som en hök om att utveckla vidare de och lära sig nya saker. Lee har aldrig förut varit under sådan press och det gillade hon inte.

När tysta vingslag nådde hennes öron fnös hon glatt av lyckan hon hade att inte behöva ge sig in i en disskution med sin mor och skuttade glatt mot Jenovas håll. Zey-So stod kvar på samma ställe innan hon med en katts grace började också röra sig mot sin äldsta bevingade dotter.

"Jen!"
Lee fick syn på sin storvuxna syster, hon var svår att inte lägga märke till. Större än mor har hon blivit, och färgen hon hade hjälpte henne inte på marken. I himlen var hon så gott som osynlig men på marken var hennes blåa nyans väldigt kontrastfull mot de gröna och gulröda löven. Hon skuttade fram och buffade nosen mot Jenovas skuldra innan hon strök sin sida mot hennes ben likt en katt.

Zey-So har hunnit fram till de och själv nu steg fram till drakarginnan med ett varmt leende.
"Jag är glad att se dig, min flicka. Är du hungrig?"
Zey sträckte sig fram och gav Jenova en puss på pannan mellan öronen innan hon gav sin yngsta en sträng blick. Lee strök sig fortfarande mot Jenova och var på henne som en igel.

"Lee, ge henne lite plats nu! Du trasslar ju dig mellan våra ben!"
Lee flämtade till förargat och burrade upp pälsen men sa inget. Bara vände sig bort med en demonstrativt kränkt min.

"Lee!" Den unga honan sken upp vid synen av hennes yngre, korpsvarta syster. Den glädje som valpen alltid bar med sig lyckades gång på gång att smitta av sig på Jenova. Hennes svans börjar, med en ansträngd stelthet, att svaja fram och tillbaka samtidigt som hon trippar fram till systern på lätta tassar.

"Hur går det med träningen?" Frågar hon med en skämtsam ton i sin klara stämma och passar samtidigt på att buffa till den mindre honan med nosen. Jenova visste mycket väl att Sheali-So inte uppskattade den uppståndelse som upptäckten av hennes krafter fört med sig. Speciellt inte med den press som mor ställt henne inför.
Ett brett flin springer fram över drakarginnas läppar. Hon frustar glatt och ruskar vilt på huvudet i sin valpliga glädje, men avbryts när Zey-So's röst når hennes blå, vadderade öron.
Direkt stelnar hon till och låter lägga den mörkröda blicken över karginnan. Flinet dör ut men istället ersätts det av vagt leende då styvmodern hälsar henne med en puss.
"Mor." Konstaterar hon lågt. "Ja, jag är svulten."
Som vanligt så krävde kroppen näring efter en flygtur men Jenova har svårt att släppa tanken om röken som hon skådat i Öst. Nyfikenhetens hunger var större.
"Jag såg stora rökmoln stiga upp från marken i öst." Hon låter sin blick vandra upp mot trädkronorna och ner igen för att åter fästas mot Zey-So. "Vet du vad det är för något?" Hennes blick var frågande, nästintill anklagande. Svansen svajar i väntan på ett svar.

Lee gjorde en min som om hon drabbades av en hjärtinfart och himlade med ögonen så mycket att det såg ut som om de inte skulle återvända till sin normala läge utan hjälp från utsidan.

"Skojar du? Morsan är helt galen! Jag.."

Hon blev tvungen att avbryta sig då mor kom alldeles för nära och kunde höra hennes klagan och fortsatte med mental tal endast för Jenova.

'Jag har inte längre någon fritid alls. Tur för dig med dina vingar! Du kan alltid flyga iväg om mor blir för intensiv! Ta med mig nästa gång! Svanarna i flodarna har blivit så många! Det är för att jag har slutat skrämma de och nu är de fräcka!'

Lee's skicklighet har blivit allt bättre. Förut kunde hon uttala kanske några enstaka ord, nu kunde hon säga hela miningar utan och till och med lägga känslor på de.

Mor har nu kommit fram till de och hennes ettriga kommentarer fick Lee att fnysa och ställa sig något bakom Jenova för att ge plats åt de båda stora honorna.

Zey's blick blev med ens allvarlig. Rökmoln? Stora nog att se från himlen. Hon drog in luften och blundade, doften av eld och brända kropp av träd och djur kändes inte här. De var uppenbarligen längre bort.

"Rökmoln säger du..Jag vill inte tänka på det värsta. Ni två fanns inte när Chaoset var här som tur var. Jag själv var kanske lite äldre än vad du är nu Jenova. Men det var då naturen blev arg på oss och Gudarna vände oss ryggen. På vissa platser kom eld, på vissa vatten. Vissa härskades av åska och stormar. Det var svårt att klara sig då. Jag vill inte tänka på att det kan vara Chaoset igen.

Zey-So gav systrarna en sträng blick.
"Jenova, jag vill inte att du lämnar höstskogen allt för ofta och flyg inte till rökmolnen. Det kan vara farligt och dina vingar är inte starka nog att klara av stormarna..än"

Käkarna bits hårt ihop. Musklerna spelar under skinnet, rör sig otåligt som svansen på en uppretad vildkatt.
Ögonen hos honan mörkarna märkbart och de välformade öronen läggs tätt bak mot nacken.
Hon låter den äldre honan tala till punkt, trots den irritation och ilska som växer sig allt starkare i hennes bröst för var ord som yttras. Hon hade inte haft någon aning om att Zey-So verkligen trodde att hon var så dum som hennes ord fick det att låta. 
För hon om någon hade väl kunskaperna om att flyga och om hur hennes vingar fungerade, då hon inte spenderat dagarna åt annat än att flyga och utmana sig själv i sina dagliga flygturer.  
Ilskan får det att börja klia i tänder och klor. Hon vill förstöra något, skada någon. Riva och slita, hugga och bita.   

"Morra inte åt mig." Rösten innehar ett obådande lugn.
Det spelade ingen roll att det var styvmodern som stod framför henne, för ingen hade rätten att morra åt henne. Ingen.
En ljudlig frustning slipper genom nosen samtidigt som hon rycker till med skulderbladen. Svansens tidigare svajande hade upphört, istället hålls den stilla i en styv position i jämnhöjd med ryggen.
All hennes fokus ligger på den fläckiga honan, så när Sheali stryker sig mot hennes skuldra så kommer det utan någon reaktion från Jenovas sida.
Hon står stilla med varje muskel på spänn och stirrar utmanande in i Zey-so's gula ögon.

Zey-So såg tydligt hur Jenova reagerade på hennes ord men talade endå till punkt. Om något så var hennes dotter tvungen att lära sig kontrollera sina känslor. Hon var inte rädd för Jenova, inte det minsta. Hur kan man vara rädd för sitt eget barn? Trots att Jenova inte var Zey-So's biologiska dotter såg hon henne som en och de känslor hon hade för Jenova var äkta. Hon höjde svansen i en dominant läge men inte hotfullt utan bestämt, hon tänkte inte fysiskt tillrättavisa Jenova och var övertygad om att dottern inte skulle ge sig på henne. 

"Tvinga mig inte till det då. Skogselden ska du inte se på, denna fråga är bestämd. Men om du nu tror att du klarar av det vill jag att du ska ta dig till Eriinari. Helst under en vecka om du klarar av det men slit inte ut dig. Du ska kunna komma till den plats jag kallar dig så snabbt du kan."

En hög missnöjd fnysning lämnar den yngre honan i samma stund som Zey-So avslutat sina ord.
”Jag har inte tvingat dig till nått.” För det hade hon ju inte, bara talat sanningsenligt - för styvmodern hade ju inga vingar att ta sig fram genom himlavalvet med. Hur kunde hon då veta hur det var att flyga?
Det hela lät väldigt underligt i den blås öron.
Jenova vänder sig om och börjar i en sakta mak röra sig från platsen. Hon har inget mer att säga till modern, men hon önskar innerligt att hon kunde ta med sig den mindre systern på sin resa. 
Lee. Tänker hon, i hopp om att systern med sina telepatiska krafter ska kunna snappa upp orden från hennes sinne. Jag kommer sakna dig. Ta hand om dig tills vi ses igen, lilla syster. 

[Avslutat]