Aruheitou låg inne i en mörk lya tillsammans med sina tre syskon. Han hade vaknat av Urufus högljudda snarkande, och nu kunde han inte somna om.

Efter att ha blinkat med sina blåa ögon i mörkret i säkert en halvtimme, så reste han sig upp.

Gick ut ur lyan, krånglade sig genom den dåligt grävda sidogången innan han slutligen kom ut i den vida "huvudkorridoren" där även de största vargarna kunde  trava upprätta.


Därefter utomhus.

Aru tog ett djupt andetag, andades in den friska morgonluften.
Solen steg sakta bakom sandkullarna. Allt var tyst.


De var redo att slåss om rang nu, snart. Aru kände ingen lust, förstod inte varför.

Med en tyst suck lade han sig ned, sänkte huvudet mot tassarna och blundade igen.

Kione kunde inte sova.

Hur han än vände och vred på sig var det inte bekvämt.

Han gav upp med en bitter suck och kravlade sig ut ur lyan. Muttrade för sig själv. Kanske kunde månen få honom på tröttare tankar.

Men klippavsatsen utanför lyan var redan ockuperad av en annan varg. Kione kisade i mörkret, kunde inte se vem det var.

Något tveksam smög han sig närmare, tog sig ut i månljuset och satte sig ljudlöst bredvid den andre.

Aru. Kione hade aldrig pratat med den nästan jämngamla hanen. Han verkade så.. annorlunda.

"Eh.. hej. Aru." Sa han trevande och såg nyfiket på flockbrodern.

Aruheitou vände huvuden emot den andra hanen.

De hade aldrig egentligen talat, även om de då och då hamnat i samma "klass" under sin uppfostran. De hade båda hamnat under Shiros och Kyokos befäl, då de pratade och pratade om Devils. Vilket var tråkigt.
Men ibland slogs dom, med Kyoko. Det var roligt.

Men de hade aldrig varit ensamma såhär.

Han såg länge på den andra, blinkade långsamt med sina stora, blåa ögon.
Efter ett tag öppnade han munnen, svarade;

"Hej. Kione."

Kiones ögon smalnade av och två ilskna rynkor bildades mellan ögonen på den unga vargen då han förstod att Aru inte var intresserad av att fortsätta samtalet.

Men han sa ingenting om det. Istället förflyttade han blicken ut mot sandhavet framför dem, det lös i en blåaktig, nästan spöklik färg i månens sken.

"Kan du inte heller sova..?"

Sa han tillslut och sneglade på den sandfärgade hanen.

Försökte förnimma om han någon gång sett Aru skratta..... Knappast. Han hade nog inte ens sett hanen le.  

Han slog undan tankarna. Han kände ju knappt Aru.

EDIT: Avslutat då det stått stilla flera år!