Det var mitt i natten men Maksim kunde inte sova. Han hade vridit och vänt på sig i säkert en timme, och det var frustrerande. Bredvid honom hade Aleksandr och Katya redan somnat, kanske för att dem hade jagat runt varandra under hela dagen, och Maksim kände sig som vanligt väldigt ensam.
    Ljudlöst tog han sig förbi den sovande trion, och smet ut i hallen. Den lilla kroppen var tryckt mot marken där han nästan kröp fram till lyan bredvid. Han stack in huvudet för att se om hans storebror redan hade somnat, men det var för svårt att urskilja i mörkret.
    Trots att han var rädd att väcka någon, kröp han försiktigt in bland skaran av valpar och de två fullvuxna individerna som verkade sova djupt. Maksim slängde en orolig blick på Vasilisa, vars stora skador fortfarande gjorde honom nervös och rädd, men hon andades.
    “Lev?” Hans röst var knappt hörbar, för han var rädd att väcka dem som redan sov. Försiktigt sänkte han sitt huvud närmare sin storebror.

Lev hade varit i en ytlig sömn när Maksim kallade på honom. Det tog bara några hjärtslag innan han reagerade och lyfte på huvudet som han gömt i Vasilisas päls. Han låg ytterst, på ena sidan om henne medans Tenn låg på andra. Lite förvånad över Maksims sena besök blinkade han sömnen ur ögonen, men den försvann aldrig helt.
     “Chto?” svarade han trött. “Allt okej?” fortsatte han på språket. Rösten var bara en viskning, knappt hörbar över Maras snarkande från bortre änden av lyan. Lev sträckte på sig lite ytterligare när han vaknade till.
     Det var svårt att inte låta oron som plötsligt fötts manifestera sig i honom. Men sanningen var att det var nästan omöjligt. Deras syster hade dött och hans mamma hade blivit dödligt skadad. Det var ett under att hon var vid liv och även om det kändes som ett mirakel, så gick det inte att förlåta hur skoningslös och kall världen plötsligt teddes. Lev kände av det, och han visste att Maksim gjorde det samma. Därför blev det också extra viktigt för honom att vara modig, att visa för sin lillebror att det inte fick hålla dem tillbaka.

Chto? = Va?

Maksim nickade i mörkret åt broderns fråga. Han var okej. Det var inget som hade hänt egentligen, utan anledningen till att han sökt sig till fasterns lya va bara för att befinna sig bredvid Lev gav honom en slags trygghet, och kanske kunde han då få lite sömn.
    “Jag kan inte sova.” Svarade han lågt på modersmålet och han slog sig ned utan att be om tillåtelse. Kände han Lev rätt, vilket han gjorde, så var det okej. Dock var han inte säker på om han faktiskt fick stanna över natten. “Får jag sova här hos dig?”

Ett litet leende, inbjudande och varmt, drog i hans läppar.
     “Konechno*,” svarade han mjukt. Lev vred sig på stället och sköt sig lite närmare hans mor. Platsen han lämnade åt Maks skulle redan vara varm. Brodern var inte sen på att lägga sig intill honom. Maksim kurade ihop sig nära, och just i den stunden kändes han så liten i jämförelse. Lev blickade över honom ett tag, såg så att han lade sig till rätta och att ögonen var slutna. Min lillebror, tänkte han kärleksfullt. Med ett mjukt, sömnigt hummande lade han slutligen huvudet över sin brors skuldror. Deras andetag synkroniserades. Trots att tröttheten fortfarande hängde över Lev så såg han till att hålla sig vaken tills han var säker på att Maksim kommit till ro. Tillsammans var de trygga.

* självklart

[Avslutat]