Det gamla trädet som låg fällt över den virvlande floden fungerade perfekt som gångbro för de vandrare som ämnade att korsa vattnet uran att blöta ner sig. Trots att stammen var lite murken på sina ställen stod den ännu stadigt. Kanske skulle den vika sig vid nästa storm, kanske skulle den stå kvar för evigt. Det återstod att se.
   Den mörka fakargen stod vid roten och såg med avsmak på floden. Han hade blivit beordrad att tvätta av sig lite damm och smuts. Blair trodde inte att det var hela anledning. Han var nästan helt säker på att Valerie - som var den som tvingat honom - hatade honom och ville plåga honom tills han knäcktes. Hon visste att han ogillade att bada.
   Trots det stod han nu här. Försiktigt balanserade han ut på stocken. Ungefär halvvägs stannade han till. Lojt sände tonåringen ut en liten vindpust att smeka ytan. Vattnet krusade sig inför vindens ostoppbara kraft. Blair säkrade sitt grepp om stocken när han försiktigt lutade sig ut för att bedöma hur hur djupt det var. Kunde han hoppa i här?
   Fakargen bestämde sig för att låta bli. Istället vandrade han in mot andra kanten. Han kunde vada i. Smidigt hoppade han i land och såg lite tveksamt på floden. Usch. Vatten var blött och äckligt. Vad såg folk i det? Det var okej att dricka, men att bada.. Han rynkade på nosen och stoppade i en tass. Den for upp lika snabbt igen. Kallt var det också.
   Blair fnös och marscherade irriterat iväg från vattenbrynet och hoppade upp på stocken igen. Bada kunde han göra någon annan gång när inte vattnet var fasligt kallt. Valerie skulle behöva släpa honom för att få honom att bada. Hon var faktiskt varken hans mamma eller ledare. Han tog ett steg ut på stocken.

Visste väl det, tänkte Ronia med ett slugt flin på läpparna där hon hukade sig mellan grenarna uppe i ett träd. Lianer, kulörta blomsterarrangemang och glansiga blad dolde henne där uppe medan hon i en glipa kikade ner på målet där nere. Roat såg hon på då denne med en mycket talande min stack tassen i vattnet och sedan backade undan, för att istället verka överväga någonting annat. Vad sysslade han med, egentligen?
  Ronia hade egentligen inte väntat sig att få syn på Blair något mer. Det hade gått ett par dagar sedan deras återseende, och trots att hon varit ytterst road av honom hade tvivlet varit starkt över att de faktiskt skulle råkas samman igen. Skogen var stor, och det fanns inga planer på att söka upp honom. Så speciell var inte tonårsslyngeln från Occultos, trots att han onekligen satt vissa avtryck, men nu verkade ödet vilja annorlunda. Ronia hade ofta tagit tillflykt till just den här vattendraget, i och med att där fanns en möjlighet att ta sig över utan att ta sig en mindre önskad simtur över. Som den delvis inferno hon var tillhörde inte vatten hennes favoritelement, om än hatet inte var lika hett som det fadern hyste gentemot det.
  Nyfiket kravlade sig varginnan något närmare, för att sedan räta på sig och helt synlig ta sig ut mellan växtligheten. Slött lade hon sig ner ute på någonting som förr varit en mycket mer vidsträckt gren, innan hälften brytits av och förmodligen förts med av strömmen som porlade förbi några meter ner.
  "Du verkar inte vara sugen på ett bad, Blair?"

Blair hade knappt hunnit mer än någon meter ut på stocken innan en mörk tik blev synlig mellan buskagen. Hon tog sig ut där han tydligt kunde se henne och lade sig slött tillrätta på de stadiga spillror av en förut ståtlig gren. Hon låg ovanför vattnet och såg ner på honom
   "Du verkar inte vara sugen på ett bad, Blair?"  Fakargen fnös som svar. Ronia konstaterade det mer än uppenbara. Blair hade inte längre några planer på att bada. Han kastade en snabb blick ner på vattnet. Det var klart, förutom på enstaka ställen där stenar rörde upp dy och lera. 
   "Det är kallt idag.", deklarerade han stadigt. Det hade bara gått några dagar sedan deras senaste möte. Han hade inte väntat sig att de skulle ses så snart, men ödet hade annat i tankarna. 
   "Tänker du också ta ett bad, Ronia? Isåfall kan jag knuffa i dig för att hjälpa dig på traven", erbjöd han sig hjälpsamt och lyckades bara precis hålla borta flinet från läpparna. De gröna ögonen glittrade likt vattnet av en tillbakahålld impuls att göra något dumt.

"KALLT!" Ronia skrattade till och fäste den gröna blicken på honom. Kallt! Det kanske var något svalare i luften just idag, men det var ändå Kawazatri. I Kawazatri blev det aldrig kallt, och vattnet var alltid kroppstempererat. Nä, här fanns ingen anledning för Blair att inte ta sig.. ett litet dopp. Eller få sig, lättare sagt... 
  Hennes nöjda leende försvann dock sakta då hanens andra mening fortskred. Blairs ögon glänste av den tanken han verkade ha fått fram - och hon anade att den involverade henne. Klorna började som på beställning så smått borras ner i den mjuka barken. Hon hade inte lust att bli blöt idag. Det tog alltid evigheter för hennes täta, svarta fäll att torka trots ett frenetiskt slickande i timmar. Tyvärr var det Blair som stod i makten att knuffa ner henne i vattendraget med sina fördömda vindkrafter, och kände hon honom rätt var det precis vad som planerades. Ronia spände blicken i fakargen, varnande, men också en aning desperat.
  ".. kan jag knuffa i dig för att hjälpa dig på traven."
  "Du skulle bara våga!" Kargen reste sig upp, men hukade sig snabbt ner igen för att få bättre grepp om stammen vid eventuell attack. Den framträdande desperationen blev allt tydligare i rösten. "Du gör det inte!"

Blairs flin bröt fram likt en tsunami slog slog sönder en bräcklig vägg. Han såg hur hennes tag om trädet hårdnade. Hon reste sig upp och hukade sig sedan snabbt ner igen. Hennes ord lät desperata. Ronia ville verkligen inte bli blöt.
  Det betyder ju förstås att hon skulle bada.
  Han sände en svag, förrädisk vind för att kittla hennes päls, smeka den lätt som en förvarning. Leendet blev bredare.
  "Du skulle bara veta vad jag vågar, Roniaaa." Han drog ut på hennes namn, rullade det retsamt på tungan medan han sände den första, stenhårda knuffen mot hennes håll. Så fort den träffat följde en annan, men från andra hållet. Det kanske verkade som om Blair försökte stabilisera henne igen, men han visste att hennes balans vara skulle bli sämre av att ruckas på så mycket. En till vindpust, och ännu en till följde. Kargen svajade oroväckande och det verkade som om det enda som fick henne att stå kvar var ren viljestyrka. Han skickade en sista, mjuk knuff och hon föll i.
  Det skvätte upp vatten från plasket när den mörka tiken föll i. Med en intresserad min såg han när bubblor for upp och skummet fräste.
  "Snyggt!", sa han när han skymtade hennes huvud ovanför ytan. "8/10, skulle se på igen!" Fakargen klappade tassen mot stammen och det klapprade lågt när klorna träffade den hårda ytan.

"BLAIR-" Ronia kände hur den första brisen smekte den blanksvarta fällen, innan han verkade bestämt sig för att hon uppenbarligen skulle få sig en simtur. Hon höll sig fast med alla krafter för att inte ramla ner i vattendraget, men det dröjde inte länge innan klorna tappade sitt grepp och hon med ett tjut tumlade ner i vattnet med ett rekordstort plask. Vätan trängde in genom pälsen ändå in på skinnet då hon något osmidigt sparkade sig upp mot ytan och spottande och fräsande skakade den genomblöta luggen ur ansiktet.
  "8/10, skulle se på igen!" Det skulle han inte få chans till.
  "DIN BEVINGADE-" Kargen hostade till och blinkade vattnet ur ögonen. Nä, det här skulle han få igen för. Planen som uppe på grenen tagits form var nu utesluten då hon var totalt dyngsur. Det skulle aldrig gå att framkalla någon eld och bränna sönder stocken på någon sida nu inte. Istället, var det till att ta till fysiska åtgärder. Hon fick det att se ut som att hon skulle ta sig upp genom att kravla sig upp på stocken, genom att börja häva sig upp på den lätt knarrande bron. Istället bredde sig ett lekfullt leende ut på läpparna, kryddat med hämndens behag, då hon blixtsnabbt (men inte hårt) tag i hans högervinge och kastade sig bakåt. Blair fladdrade med som en vante i fallet och landade med ett smällande plask efter henne. Ronia tog sig snabbt utom räckhåll, med ett roat skratt tillbakahållet i ett retsamt fnitter.
  "Minns du simlektionerna nu, prinsessan?"

Blair såg fnissandes på när hon tog sig upp. Med en överlägsen min gjorde han en ansats till att flytta på sig så hon kunde komma upp, men han kom inte så långt. Hon grep tag i hans vinge och drog i den. Han var illa tvungen att hänga med.
   Han hade vetat att der här skulle hända. Blair bannade sig för att inte ha varit snabbare. Det låg i Ronias natur att hämnas - och Blair var en mycket trevlig person att hämnas på. Han kunde ta det mesta, och folk verkade uppfatta det.
   Vattnet omslöt honom som en kall kram. Han sparkade med bakbenen, försökte slå med vingarna men insåg direkt att det utan konkurrens var den sämsta idén han haft på åratal. 
   Äntligen fick han fart på simtagen och bröt ytan med nosen först. Han spottade vatten och såg sig om efter henne. Hon stod utom räckhåll och skrattade retsamt. 
   Han förtjänade definitivt det här.
   "Minns du simlektionerna nu, prinsessan?" 
   "Det börjar klarna", svarade han och pumpade frenetiskt med bakbenen för att hålla sig flytande. Han funderade på sitt nästa drag medan han hävde sig upp på stocken med ren styrka. 
   "Jag-", började han och tog ett litet skutt upp på stocken för att komma upp det sista. Men längre än så hann han inte. Stocken knakade oroväckande till, mycket högre än vanligt. 
   Blair stirrade på henne ett kort ögonblick. Det lät som att stocken skulle knäckas i vilken minut som helst. Han bredde ut vingarna och böjde bakbenen för att ta avstamp från stocken. 
   Det var helt fel sak att göra. För det första var hans vingar för dränkta för att kunna flyga, och för det andra sviktade stocken under kraften när han tryckte ifrån. När han sedan föll tillbaka ner på den gav den med ett suck upp och knäcktes i flera bitar.
   Chaibos.
   Strömmen drog genast med sig stockbitarna. Han höll sig krampaktigt fast i det lilla han hade och så hur en av dem träffade Ronia och knuffade ut henne på djupare vatten där strömmen var starkare. Hon skulle inte ha något annat val än att gripa tag i en bit.
   Blair undrade stilla medan han tumlade runt i floden hur han alltid lyckades göra något dramatiskt av situationen.

Ronias skratt åt Blairs bristfälliga simstil avbröts snabbt då han hävde sig upp på trästammen. Den rämnade med ett ljudligt brak, och Blair återförenades med henne i det ljusbruna flodvattnet. Underbart. Här gick det inte att komma upp på annat vis, kanterna ebbade inte ut i strand, utan i tjocka buskar och överhängade växtlighet.
  "Bra jobbat!" Utbrast honan, och sparkade några kraftiga tag med bakbenen för att kunna slänga framdelen över en bit stock. Återigen kastade hon med huvudet för att få luggen ur ögonen, kastade en mördande blick mot Blair och lät den svaga strömmen dra med dem vidare. Det skulle finnas möjlighet att ta sig upp senare, lite längre nedströms. "Till och med Black kan gå på den stocken, dags att banta lite?" Hon skrattade roat till, och tog ett något stadigare tag om stocken. Det var en äcklig känsla, hur vattnet tog sig in i den täta fällen. Vatten, hon avskydde det. Kawazatri skulle nog aldrig kännas som hemma, om än hon fötts här.
  Mycket riktigt, så sänkte sig buskarna och försvann. På båda sidor fanns gräs och blöt jord, där det gick att ta sig upp. 
  "Slut på de här äventyret." Ronia gled ner från stocken, och tog sig någorlunda smidigt bort mot kanten och lösgjorde sig från vattnet i ett stort skutt. Drypande våt kastade hon en blick mot Blair, och skakade sedan på kroppen så vattnet flög i kaskader runt henne.

Ronia verkade, som väntat, inte bli alltför förtjust i att dras med i en ström. Blair bestämde sig för att strunta i henne och koncentrerade sig mer på att försöka se ställen att ta sig upp ut vattnet på. Strömmen som hållit fast honom hade lättat avsevärt på några sekunder. Det var nog just när han fallit i som det varit värst. 
   Undervegetarionen blev glesare och en jordig strand framträdde. Den andra tog sig upp. Han simmade efter henne, om än något osmidigare, tyngd av vingarna. Väl uppe fällde han ut vingarna och lät vattnet droppa. Hon skakade på kroppen å det flög vatten runt omkring. Vattendropparna träffade honom i ansiktet och han blinkade för att avvärja dem.
   "Din farsa har ju inte vattenfyllda vingar.", svarade han avfärdande. Även han skakade på sig så vattnet skvätte. Vingarna kändes som stenar. Han påmindes än en gång varför han inte gillade att bada. Valerie skulle i alla fall bli nöjd. De andra i flocken kallade hennes plikttrogen, men han tyckte mer att hon var en skvallerbytta. Än sen då om han inte badade eller fanns där precis när hon ville?
   Han satte sig ner på strandkanten och blinkade bort en vattendroppe ur ögonen. Egentligen ville han veta vad hon gjort här innan de börjat dra i varandra, men lusten att retas var för stark. I nuläget var Ronia den enda i hans liv han kunde retas med utan att få skit för det. Henne kunde han också bråka med utan att behöva ta aktning över att hon kanske blev sårad. Tiken var tuff. Hon tålde det.
   "Jag kan i alla fall informera dig om att du ser riktigt elegant ut när du sprattlar ner från trädgrenar.", kommenterade han med ett litet leende i mungipan.

"Har pippin fått ett bad?" Kuttrade Ronia med honungsröst då hon såg hur vattnet rann ifrån hans massiva vingar. Hennes egen päls var dock precis lika våt, men långsamt grep hon tag om sin kraft och började sända varmluft genom pälsen, inte alltför olikt en hårfön. Den skulle snart vara torr igen, om hon kände sig själv rätt. Blair fick klara sig själv. Hans kommentar fick henne att fnysa till i ett frustande skratt, utan att låta sig påverkas av den retsamma kommentaren. Det var bara ett spel, och de var båda skickliga spelare.
  "Jag simmar iallafall snyggare än dig. Du liknar mer en trebent groda, så som du snurrade omkring." Ett snett och fortfarande retsamt leende dröjde sig kvar på läpparna då hon återigen skakade på pälsen för att fluffa upp den och därmed komma åt bättre med varmluften. "Du är rätt söt när du är totalt hjälplös."

När en otydlig men existerande våg av värme slog emot fakargen kastade han en lång, mörk blick på infernotiken. Den nedrans fuskaren. Han som trott att de skulle vara två i det här eländet.
   Inte då. Han fnös och försökte trösta sig själv med att låta vinden fläkta fjädrarna. Inte på långa vägar lika effektivt som värme, men att vindtorka gick snabbare än att vänta på att vattnet skulle rinna av självmant.
   "Jag simmar iallafall snyggare än dig. Du liknar mer en trebent groda, så som du snurrade omkring. Du är rätt söt när du är totalt hjälplös." Det första var en klar förolämpning och det andra var en förolämpning förklädd som en dålig komplimang. Han fnös åter och lyfte de tunga vingarna något från marken för att kunna blåsa från undersidan.
   "Vem behöver kunna simma snyggt? Jag nöjer mig med att se oemotståndligt vacker ut." Vid de sista orden dansade ett litet, förföriskt leende på läpparna. Det försvann när han vinklade huvudet på sned. De gröna ögonen såg på henne med klar skärpa. "Att vara vacker är kanske något du skulle jobba på, Ronia." Med ett flin sträckte han ut sig på den gräsklädda marken och försökte ignorera känslan av hur vattnet fick sandkorn att klibba fast i pälsen.
   Han brydde sig inte om att vara på sin vakt längre - i alla fall inte mot seriösa anfall. Kanske var det bara naivt tänkande, men han tvivlade faktiskt på att hon tänkte skada honom.

"En prins behöver inte vara vacker. Musklerna, sa vi ju!"
  Ronia sträckte på sig och låtsades spänna musklerna. Sedan slank ett lättsamt skratt ur strupen och hon styrde om varmluften mot luggen och den korta manen, som fortfarande låg klistrad mot hjässan. Blair hade lagt sig ner i gräset, men Ronia blev stående, fortfarande alldeles för hårt fostrad att lita helt på honom. Lita aldrig på Occultos, hade Black sagt sedan hon varit så liten att hon knappt kunde hålla sig på benen. Det satt i, om än fakargen tveklöst verkade rätt.. Ronia kunde inte hitta på ett bra ord. Snäll? Aldrig. Vänskaplig? Inte en chans.
  "Vad gjorde du på stocken, egentligen?"

"En prins behöver inte vara vacker. Muskler sa vi ju!" Blair såg roat på när hon låtsades spänna sina muskler. Ronia ägde inte rätt kroppstyp för att kunna visa upp svällande muskler, men han anade skuggor på rätt ställen i pälsen som hintade om mer under den täta fällen än man trott. Det fanns råge i tiken, det kunde han erkänna. Han log lite och tittade upp på henne från sin liggande position. 
   Hon ställde en ny fråga. Blair fnös och rullade på skuldrorna i en nonchalant, avfärdande gest. Han undrade om hon verkligen undrade eller om hon bara inte ville att en tystnad skulle uppstå.
   "Tänkte bada." Han fann samtalsämnet tråkigt och var angelägen om att styra in det på en mycket mer roande bana.
   "Men du undviker ämnet. Om bara muskler spelar in, hur ska då prinsen skaffa sig en prinsessa? Elegans Ronia, elegans!" Han flinade och tillade; "På dig syns musklerna förresten inte." Leendet var bredare när han reste sig upp och släpigt styrde stegen mot hennes.
   "Regel nummer ett; hållningen!" Med en tass petade han upp hennes haka i vädret.

[Ta ett seg-svar]

Han skulle alltså bada? Det var precis vad hon hade velat höra, men tyvärr han hon inte släppa den välutformade kommentaren hon kommit på innan hanen återigen öppnade munnen.
  "På dig syns musklerna förresten inte."
  "Jag är tik", svarade hon obekymrat och gav honom en blick med höjda ögonbryn. Det var inte precis någon nyhet för henne att hon aldrig skulle kunna bli det muskelberg Black var, inte ens Kasai skulle hon kunna bli starkare än. Brodern var vid det här laget både större och kraftigare än henne, men Ronia lät sig inte nedslås av det. Råstyrka var sällan det som var viktigast när det väl gällde.
  Trots att hon inombords fnös åt Blair så kunde hon inte låta bli att anta en på skog överlägsen min när han puttade upp hennes haka i luften. Munnen stramades åt och ögonbrynen höjdes, trots att ögonlocken var sänkta en bit över de smaragdgröna globerna, likt en snobbig kunglighet.
  "Prins Ronio tar inte tips från lägre stående." Rösten var gäll och tillgjord. Tiken tog några steg framåt, förbi honom för att vända ryggen till, och stannade sedan upp med en högfärdig fnysning. Inom henne bubblade det av tillbakahållet nöje.

"Jag är en tik" Blair fnös men svarade inte. Nåväl. Det var ingen riktig ursäkt - han hade sett tikar med muskler - men han godtog den. Samtalet flöt vidare. Fakargen kunde inte låta bli att le när det överlägsna, snobbiga ansiktsuttrycket tog plats i hennes anlete. Snabbt tryckte han bort leendet mot en tvättäkta min av oro.
   "Åh, jag ursäktar.", sa han med spelad klang av ursäktande sjungandes i rösten. Inombords fnissade han och följde henne med blicken när hon stegade förbi honom. En högljudd fnysning hördes, precis som det anstod en prins som just blivit förolämpad. Hon var så.. Ronia.
   Blair var dock inte helt nöjd än. Han ägnade en kort sekund att komma på nästa drag i det lilla skådespelet de bedrev, endast tillägnat åt dem själva. Om någon skulle ha tittat skulle han nog ha uppfört sig ungefär samma, men det kändes bättre när det bara var de två. Inga gränser. Det fanns en tyst överenskommelse att allt som skedde stannade mellan de båda.
   "Jag må vara en prinsessa av lägre rang", sa han med pipig röst. Den lilla betoningen på lägre var laddat med sarkasm. "Men har ni övervägt vårt giftemål? Det skulle gynna våra riken något ofattbart." Han tystnade och flinade brett innan han tillade:
   "Jag som är så söt" Ett hysteriskt fladdrande med ögonfransarna följde utifall att hon tänkte vända sig om; vilket han var säker på att hon skulle.

"Ursäkt icke beviljad!" Rösten var tillgjort mörk, och oerhört sarkastisk. Med ryggen vänd åt Occultoshanen kunde hon inte låta bli att låta ett smalt flin sprida sig över läpparna, men det var borta lika fort då deras sördeles dumma skådespel skulle fortsätta. 
  "Jag må vara en prinsessa av lägre rang..", började Blair. Ronia snodde runt med en min av spelad sympati. Hon nickade kort åt honom med huvudet dramatiskt på sne, den flammade röda luggen som en fuktig och synnerligen trasslig gardin över den vänstra ögat.
  "Men har ni övervägt vårt giftermål?" Ronia kunde inte hålla sig längre och brast ut i ett ringande skratt åt de uppenbarligen väl valda meningarna. "Det skulle gynna våra riken något ofattbart. Jag som är så söt." Blairs ögonfransar fladdrade, likt en ungtik som ville ha något av sina föräldrar. Det här skulle aldrig sluta vara roligt. De var i en bubbla, Ronia och Blairbubblan. De var inte vänner och ingenting annat heller, skulle aldrig bli (han var ett yngel från Occultos?). Ändå, var det hela till de bådas stora nöje. Skrattet fortsatte bubbla i strupen då hon sjönk ner på bakdelen och återigen strök den bångstyriga luggen ur ansiktet.
  "Tönt", sade hon och skrattade återigen. "I vilket fall som helst, så gynnar man inte ett rike genom att vara söt." Kargen gjorde stora ögon och såg oskyldigt på fakargen, inte alltför olikt en blick från en kattunge. "Det har ju jag bevisat."

Ronia snodde runt redan innan han hunnit komma någon vidare vart. Hon såg sympatiskt ut, med huvudet dramatiskt vinklat på sned. Den eldfärgade manen hängde likt ett vattenfall över hennes vänstra öga, trasslig och fuktig. Han mötte hennes blick med sina egna glödande ögon.
   Hanens ord frambringade ett rungande skratt och han kunde inte låta bli att le själv. Ronia hade ett enkelt, medryckande skratt som fick honom att vilja stämma in; men han hade inte sjunkit så lågt att han skrattade åt sina egna vitsar och skämt. Tiken sjönk ner på bakdelen. Hon slutade inte skratta ens när hon styrde luggen ur ansikte.
   "Tönt. I vilket fall som helst, så gynnar man inte ett rike genom att vara söt. Det har ju jag bevisat." Blair lät sig inte för en sekund luras av hennes oskyldiga ögon. Hennes skratt må ha tonat bort, men leken var inte över. Han hade aldrig sett på henne som en snäll, ens vänlig varginna.
   "Jaså?", sa han med ögon som glittrade likt stjärnor. "Det förklarar ju varför ditt rike ligger i ruiner."

[Blair förstår inte vad han håller på med. (eller så gör han. dumma unge)]

"Äh!", fnös Ronia och gav honom en butter min. Sedan insåg hon vad han egentligen sagt, och brast återigen ut i skratt. Egentligen, tyckte hon, borde hon inte skratta. Hon hade precis blivit knuffad ner i en lerig flod, spolats iväg åtskilliga hundra meter och var fortfarande blöt. Till på köpet var hon här med Blair, av alla vargar i Numoori. Jag borde vara rasande, upptäckte Ronia plötsligt. Ja, rasande. Fly förbannad. Borde, inte måste. Borde...
  "Prinsessan Blair kan aldrig mätas med Ronios skönhet", förkunnade hon och höjde snobbigt hakan i luften, vände ansiktet bort ett par centimeter. Vände kinden till. Rösten dröp av den eviga sarkasmen. "Helt omöjligt. Min fader kungen skulle aldrig låta sin högst skattade dotter.. uhm, SON, giftas bort till en slyngel från något så undermåligt som Occultos." Skrattet hotade återigen att bryta fram, kanske hade det varit något dumt i flodvattnet hon svalt. Märkligt.

"Äh!", kom det först till svar i form av en fnysning. Ett litet leende spelade i mungipan medan fakargen väntade på att hon skulle förstå vad det var han egentligen menat. Det gjorde hon relativt snabbt. Ett nytt skratt följde. Han log och ändrade ställning något för att vinden -  som fortfarande försökte få honom torrare - enklare skulle komma åt svårare ställen.
  "Prinsessan Blair kan aldrig mätas med Ronios skönhet", svarade hon. Blair öppnade munnen för att protestera, men hon fortsatte obevekligt.
  "Helt omöjligt. Min fader kungen skulle aldrig låta sin högst skattade dotter.. uhm, SON, giftas bort till en slyngel från något så undermåligt som Occultos."
  "Nåväl.", sa han och vickade på ögonbrynen. "Tursamt nog är det inte er bror jag åtrår." Skådespeleriet fortsatte. Han kände sig berusad, uppfylld av liv. Det här var vad han kallade nöje. 

[Alltså. Har vargar ögonbryn? Nu får de ha det.]

[Såg BARA Damon framför mig... 8D *wigglewiggle* Men alltså, på Numoori använder vi ju väldigt många mänskliga uttryck i texterna, så gör inget xD]

"Du, är en riktig idiot." Ronia styrde om varmluften mot magen, där vattnet fortfarande droppade. Luggen var åtminstone torr vid det här laget, tillsamman med den korta manen över skuldrorna och ryggen. Hon lyfte högertassen upp i luften för att komma åt bättre. Det här, skulle ta ett tag. 
  "Vadå, tycker du inte han är söt?", lade tiken sedan till i en kuttrande ton och flinade mot Blair. Faktum var att de var väldigt lika, Kasai och Ronia. Inte identiska, men lika. På håll skulle de lätt kunna tas för varandra. Frågan var om Blair ens träffat på Kasai tidigare, eller hon han bara.. Av någon märklig anledning mindes att hon nämnt namnet tidigare. "Han ser rätt mycket ut som jag. Förföriskt gröna ögon, svällande muskler, slanka ben." Meningen uttalades som om hon talade om något helt vardagligt, tillsammans med en min av ointresse då hon inspekterade pälsen på den silverfärgade framtassen som var i luften. Åh, vad hon drev med honom. Hon älskade det.
  "Jag trodde prinsessor ville ha de attraktiva pojkarna." 

"Du, är en riktig idiot." Han flinade brett men svarade inte. Istället svängde han bara nöjt på svansen. Leendet var svar nog.
  Ronia kuttrade fram en fråga om Blair inte tyckte att hennes bror var söt. Åh. Så hon hade en bror? Det hade mest varit en gissning från hans sida; han hade trott att brodern skulle falla under kategorin av fiktiva karaktärer, men nej.
  Hon fortsatte med att beskriva honom. Öronen var alert vinklade framåt och han lyssnade utan att, för en gångs skull, säga ett ord. Brodern lät ungefär som en manlig version av Ronia; vilket var precis vad han var, insåg fakargen.
  "Jag trodde prinsessor ville ha de attraktiva pojkarna." Blair såg upp på henne för en kort sekund innan han sänkte blicken till sina tassar med ett nonchalant ansiktsuttryck.
  "Jag kan inte säga att din bror låter så intressant.", svarade han och studerade sina klor för att kontrollera att de fortfarande satt kvar efter vattnet. "Du är mycket mer roande." Han såg åter igen upp på henne med en blick som kunde lära hennes bror ett och annat om förförisk. 

"Du är mycket mer roande". Hah. Jovisst. Det var inte en nyhet att han fann henne roande - hon mindes mycket väl hur han drivit med henne när de bara varit valpar. Han hade burit iväg med henne, rakt i nackskinnet. Hon mötte hans blick. Förföriskt, hade hon sagt. Förföriskt, var vad som speglades i hans gröna ögon, om än det bara var ett spel. Det var alltid ett spel. De hade full kontroll på sina pjäser, visste vad varje litet drag skulle leta till. Kontrollen.
  Ändå, kunde inte Ronia låta bli att tycka att han var charmig. Det var en förbjuden känsla, och det visste hon. Occultos var inte charmigt, Occultos var barbarer. Barnarövare, mördare, farliga, opålitliga, odågans avkomma. Occultos var inte charm.. Men Blair var.
  "Möjligtvis", log hon snett och ruskade på kroppen för att fluffa upp den täta fällen, efter att tassen återigen sänkts ner till marken. Varmluften strömmade igenom pälsstråna, torkade gradvis upp det som fortfarande var fuktigt. "Fortfarande bättre än dig."

Blair reste sig upp. Han sträckte ut frambenen framför sig, gäspade och tog sedan ett steg fram för att sluta upp avståndet mellan bak och framben. Utan att han egentligen funderade över det förde rörelsen honom närmare tiken. 
   Hanen kunde egentligen inte förstå hur en sådan individ som Ronia kunde födas ur IA. Han hade trott att allt familjeflocken gjorde var att uppfostra ett gäng lama valpar. Visserligen misstänkte han att resterande av valpkullen inte alls var som hon, men ändå. De hade ändå lyckas med en individ.
   Eller misslyckats, beroende på hur man såg det. Visst tyckte han om henne - Blair vägrade erkänna att han just tänkt det där - men var hennes sätt verkligen passande i en töntflock? Hon skulle passa bättre i en ond flock.
   "Fortfarande bättre än dig." Ronia fluffade till sig och kallade på hans uppmärksamhet. Blair pressade ut luft mellan läpparna i ett kort 'tsch'. 
   "Men du gillar mig ändå", konstaterade han med ett kort leende och lutade sig lite närmare henne för att lättare kunna se hennes ansikte. Leendet växte i mungipan.

Plötsligt hade Blair, bara genom att sträcka på sig, kommit närmare. Ronias blick smalnade av en aning då hon sneglade mot honom, i färd med att sträcka hakan i luften för att kunna torka pälsen fram på bringan. Genom ögonvrån stirrade hon på den märkpälsade fakargen, försökte utläsa hans nästa drag. Kontrollen. Spelet skulle öka i svårighetsgrad, kvoten av ojäser skulle expandera. Hm..
  Ronia log. Ett avmätt leende, om än den svala minen inte riktigt nådde ögonen. Ögonen, var någonting annat. Varken kyliga, eller varma. Någonting, ett visst gillande. Hans svar hade varit lätt att lista sig ut till, redan innan. Klart han skulle motsäga, försöka få det sista ordet. Hon släppte honom med blicken ruskade lätt på huvudet efter att ha släppt taget om sin kraft efter att ha låtit varmluften torka det sista.
  "Alla gillar en charmör", uttalade infernokorsningen till slut, och sänkte hakan igen. "Betyder inte att jag gillar dig."
  Återigen möttes deras blickar, grönt mot grönt, omringade av mörka pälsar. Svart, mot svartbrunt. Likaså smalnade blicken av en aning som följande, de tunna kattpupillerna till svagt ovanformade streck i mitten. Skärpan i dem var tydlig, men inte menad att vara vass. Det var en kargs blick, blicken hos en född jägare. För ett ögonblick blev den tom, stirrande, bara några sekunder.
  Spelet var inte slut än. Inte på långa vägar, det fanns mer att hämta. Mycket mer. Sekunderna tickade förbi i tystnad.
  "Det är ett spel du spelar."

Blair kände det i luften. Han kände hur spänningen ökade. Det lilla spelet de spelade hade tagit sig till nästa nivå. Det var svårare nu. Enkla comebacks skulle inte duga. Han studerade hennes avmätta leende. Blair själv log inte alls. Han såg inte arg ut, bara beräknande. Men så, flög det vanliga, lilla flinet upp i mungipan och han blev stående där med ett snett litet leende.
   "Alla gillar en charmör. Betyder inte att jag gillar dig." Han la huvudet på sned och studerade henne under några sekunders tystnad. Hon var inte färdig än, det visste han. De såg varandra i ögonen. Han stod med stolt hållning, utan att vika ner sig inför hennes skarpa blick. Tomhet fladdrade till i hennes blick, men endast för en kort sekund. 
   "Det är ett spel du spelar." Blair tippade huvudet på sidan. Öronen klippte till och han fuktade fundersamt nosen. 
   "Ja. Ett förvisso roande ett, men det är ett spel. Det kommer förbli ett spel tills jag bestämmer mig för att jag litar tillfullo på dig." Det var en ny dimension de var på nu. Förut hade hans röst fläckats av road förväntan, men nu var den klar, neutral.
   "Och ärligt Ronia, du tycker om spelet."

[VÅRA ROLL BLIR ALLTID SÅ DEEP]