[ALLTID]

"Ja", erkände Ronia med stadig röst. Ett snett leende spelade på läpparna då hon bytte ställning, placerade tassarna närmare varandra och svepte svansen runt sig. Av någon anledning uppskattade hon de märkliga konversationer som försiggick mellan henne och Blair, det var spelet. Den lekfulla maktkampen. Den som aldrig riktigt tycktes ta slut, de skulle säkert kunnat hålla på i evigheter. "Jag har inte mycket viktigare för mig än små lekdejter med dig, tyvärr."
  När träningen var avklarad fanns det sällan någonting att ägna sig åt, annat än att vandra runt i och utanför reviret. Innanför gränserna var sällan ett alternativ kargen övervägde, mycket intressantare var det att se nya delar av Kawazatri. Vid det här laget hade hon sett det mesta, men det fanns alltid nya dofter. Nya individer. Blair hade allt mer blivit enkel underhållning än egentlig fiende. Vad var han, egentligen? Varken vän, absolut inte vän, eller fiende. Gråzonen. Ronia satte en mental lapp i huvudet - gråzonen. Att det ens fanns en sådan. Gjorde det?

"Ja", erkände kargblandningen. Hennes röst bar stadigt orden fram genom luften. Äntligen byttes det avmätta leendet ut mot ett snett som spelade på tikens mörka läppar. Hon bytte ställning och placerade tassarna närmare varandra. Svansen svepte hon runt sig. 
   "Jag har inte mycket viktigare för mig än små lekdejter med dig, tyvärr."
   "Åh? Så du tycker vi dejtar?" Han kunde inte låta bli kommentaren. Fakargen tippade över huvudet på sned åt andra hållet och lät ett retsamt leende glittra på läpparna åt henne. Blair anade att det här mötet kunde fortsätta en lång stund tid. Det fanns inget slut i deras eviga gnabbande och diskuterande. Han kunde inte förstå hur någon han träffat så lite hade så snabbt tagit en plats i hans medvetande. Visserligen kanske hon inte var huvudkaraktären, men han kunde ibland koppla något till henne.
   "Jag har nog egentligen bättre saker för mig", funderade han. "Men, Chaibos, vem bryr sig, jag är ung och dum. Misstag är till för att göras."

[Tänk det som om han säger 'vafan' och inte Chaibos. Ger rätt känsla xD]

[Det här rollet kommer hålla på tre sidor till xD Vi kanske borde avsluta snart HAHA] 

"Knappast". Svansen lämnade för ett ögonblick sig plats runt tassarna och piskade till mot marken, tankfullt. Det sneda leendet dröjde sig kvar då hon gav honom en retsam min. Ögonen var som grön eld, flammade av Ronias typiska sarkasmhumör. Retsamma, som resten av ansiktet antydde. Blair gav henne alltid de mest perfekta tillfällen för comebacks. Det här var bra intressantare än att ligga utanför lyan och räkna myror. "Alla drömmar slår tyvärr inte in. Prins Ronio godtar endast gemål från fina familjer. Det är svårt att finna något passande."
  Ronia höjde menande ett ögonbryn och placerade tungan mot mungipan, höjde hakan några grader. "Betyder alltså att han är fri att flörta med vem han vill."
  
[Ronia sluta]

Ronia nekade hans påstende. Han mötte hennes retsamma, sneda flin med ett eget. Nåväl. Han visste i alla fall att hon hade sagt det. Blair gav sig själv en mental påminnelse om att använda det vid ett passande tillfälle.
  Med blicken fäst på fjädrarna lyssnade fakargen på henne samtidigt som han fällde in vingarna. Även om han inte behövde lägga särskilt mycket energi längre på att låta vinden fläkta så kändes det alltid lite obehaglig att vara våt och sedan blåsas på. Noggrant justerade han så att inte blöta fjädrar eller sand skulle klia.
  "Betyder alltså att han är fri att flörta med vem han vill." Med ett ryck tittade Blair upp på henne. För ett kort ögonblick studerade han hennes menande ansiktsuttryck innan han sprack upp i ett av de bredaste flin han någonsin lyckats visa upp. Vassa hörntänder skymtade, men det var långt ifrån ett aggressivt leende; snarare ett mycket glatt grin.
   Blair svepte med svansen. Leendet minskade inte. Han lutade sig lite närmare för att kunna sänka rösten. Det fanns fortfarande avstånd kvar - trots att avståndet nu kunde mätas i ett ensiffrigt antal centimetrar snarare än tvåsiffrigt.
   "Vilken trevlig överraskning." Leendet plus ögonen som glittrade av något okänt gav honom en mycket förförisk aura - vilket var precis vad han ämnade. En liten röst, misstänkt likt Shadys undrade vad han höll på med. Han sköt bort den. Jag spelar vidare.

[Ronia sluta aldrig]

De stora tassarna slog mjukt mot marken, de starka benen bar honom framåt och över diverse hinder. Parallellt med honom sprang Kasai med nosen mot marken. Black höll sin lite högre och sträckte ut sitt medvetande över ett mindre område runt dem för att hålla koll. Hans luktsinne var inte lika bra som sin unge sons. Det var inte dåligt ännu, men han upptäckte så mycket mer med hjälp av sin kraft. 
 
Han var inte riktigt närvarande i tankarna, dock. Kasai var fokuserad på att jaga byten, men han letade efter Ronia. Det var inte så att hon inte var tillåten att ränna iväg, men han hade börjat oroa sig lite för henne. Hon var inte som vanligt. Hon var ofta borta och luktade annorlunda när hon kom tillbaka, och hon talade inte lika mycket med honom. När hon väl gjorde det fick han många undanslingrande ursäkter. Hennes ord var en ridå av dimma som gjorde det svårt att se henne. 
 
När Kasai satte av efter en gris väcktes han ur sina tankar och påmindes om jakten. Han ökade takten även han, bara för att inte tappa sonen ur sikte. När han såg eldklotet öppnade han munnen, men hann inte säga ett ord innan grisen var fälld. *Maten är serverad!* hörde han sonen stolt tänka, medan han själv stannade och skakade på huvudet med en aningen uppgiven min. Valparna ville alltid visa fadern vad de lyckades åstadkomma med elden, men ibland var de lite för ivriga.
"Ehm... Vi får nog leta vidare. Den var mindre än jag väntade mig..."
De stod båda och såg ner på den lilla högen av aska.
 
"Vad har jag sagt om att bränna byten, Kasai?" Black lät missnöjd. "Du måste lära dig att fälla dem med kroppen och enbart den. Du ska inte behöva kraften för att överleva, den ska komplettera dig. Vill du vara en vekling som gömmer sig bakom magi? Vill du hamna i en situation där en varg med kraften att bedöva andras krafter tillfälligt tar bort din eld så du är sårbar? Din kropp måste vara lika stark som elden, du måste leva i balans." 
Han såg på sin son. "Nu letar vi upp ett nytt byte och så får du försöka fälla det utan kraften, okej? Jag tror du kan det."
De fortsatte jakten.
 
Snart blev hans sjätte sinne medvetet om levande närvaro, närmare bestämt två andra vargmedvetanden. Eftersom vinden låg åt deras håll kunde de snart känna doften av Ronia och... Occultos. 
*Jag tror Occultos kan ha tagit Ronia* sände han till sonens huvud. Black fasade inför tanken. De ökade takten, med ansträngde sig för att vara smidiga och så tysta som möjligt. Kargblodet kom väl till användning. De kom närmare och närmare medan dofterna blev starkare och han kunde uppfatta röster, men inte ord. Han hörde ljudet av rinnande vatten, och det dränkte ordens former till ett mumlande. Till sist var de framme, alldeles nära, och stannade bakom ett buskage några meter ifrån rösterna. Det var bara två metvetanden, insåg han. Han trodde det skulle vara Ronia omringad av flera avskum. Det verkade som om de hade nöjt sig att låta en enda vakta fången. Han ville inte föreställa sig vad de gjort med henne. Trodde de att de skulle komma undan med detta?
Han stack in nosen i buskaget och kunde urskilja vad som hände på andra sidan löven utan att avslöja sin närvaro. Vinden låg fortfarande åt hans håll. Han kunde se Ronia. Hon var oskadd! Han visste att hon kunde klara sig bra. Han kände sig stolt. Mitt emot henne fanns en mörk bevingad hane, som var källan till doften av fiendeflocken. Han kunde höra vad som sades nu, och lyssnade med förväntningen att Ronia skulle ge slyngeln vad han tålde. 
 
"Jag har inte mycket viktigare för mig än små lekdejter med dig, tyvärr." sa Ronia.
"Åh? Så du tycker vi dejtar?" log avskummet. "Jag har nog egentligen bättre saker för mig. Men, Chaibos, vem bryr sig, jag är ung och dum. Misstag är till för att göras."
"Knappast. Alla drömmar slår tyvärr inte in. Prins Ronio godtar endast gemål från fina familjer. Det är svårt att finna något passande. Betyder alltså att han är fri att flörta med vem han vill."
 "Vilken trevlig överraskning."
 
Black kunde knappt tro sina ögon - eller öron för den delen. Vad i hela friden höll de på med? Att de flörtade vilt var ingen hemlighet för omgivningen, men det faktum att det var meningen att de skulle föreställa fiender gjorde det hela sjukt. Stoltheten han nyss känt för sin dotter falnade och ersattes av blandning av chock, besvikelse, tveksamhet och ilska. Han kände sig förråd av någon anledning. han hade litat på henne, på att hon var på hans sida. Genom att beblanda sig med fienden visade hon att kidnappningen av Ophelia inte betydde någonting. Att hans hat för fiendeflocken inte betydde någonting. Att hans ord var meningslösa och var till för att trotsas.
 
Han kastade en blick bredvid sig mot Kasai - deras blickar möttes en sekund - innan han helt enkelt med ett brakande av grenar klev ut ur buskaget. Hans stora kropp med den imponerande mankhöjden på 150 centimeter stod framför deras lilla möte. Han visste att Kasai också visade sig, men hade bara ögon för de unga två i detta nu. Hans ansikte visade inga känslor, tvärtom. Det visade för lite känslor. Han var en tickande bomb. Känslorna virvlade runt likt svarta bevingade varelser med vassa klor som rev honom från insidan. Han bet ihop hårt.

Blairs flirtiga kommentar belönades med ett leende. Hon öppnade käften för att svara - förhoppningsvis något flirtigt - men hann inte innan stillheten runt dem avbröts. Hanen såg upp med ett ryck. Han hade varit alldeles för koncentrerad på spelet och den vackra tiken framför honom för att hålla uppsikt över omgivningen. Detta bannade han sig för. 
    Det var nämligen så att det som klev ur busken var självaste pappa Ronia. Black såg ut som senaste gången Blair sett honom. Samma eldröda man, gröna ögon och ståtliga mankhöjd. Hanen hade i alla fall inte växt sedan sist. Han var fortfarande inte liten, men i Blairs minnen var han större. Han bar ungefär samma ansiktsuttryck som förr gången, om än att det här var bistrare och mer känslolöst. Det fanns inget spår av igenkännande i den äldre hanens anlete. Blair misstänkte att han inte kände igen den unga. Trots allt var det ett tag sedan och hans utseende hade ändrats. Det hade inte heller varit ett långt möte. 
   Blair tog sig upp på tassarna i en svepande rörelse. Den förde honom lite längre bort från Ronia. Han misstänkte att det knappt existerande avståndet mellan dem inte skulle stilla på faderns ilska. För att Black var arg märktes. Fadern höll god kontroll över sitt ansikte men ilskan fanns där. Han liknade en tickande vulkan.
   För en gångs skull höll faktiskt Blair tyst. Det förföriska leendet var borta. Istället bar han en beräknande, uppmärksam min. Alla år av träning stod honom i ryggen. Den unge kunde ta stryk, men inte när det var från en flirts pappa och själva flörten bevittnade händelsen.
   En annan, mindre hane hade också klivit ut ur buskaget. Med en viss förvåning insåg Blair att detta nog var brodern Ronia talat så fint om. En sarkastisk kommentar bubblade upp i halsen men han svalde den. Ronia satt i nog med trubbel.

Blair och Ronia-bubblan spräcktes, lika effektivt som om någon stuckit hål på den med en nål. Hon hade inte ens hunnit kontra med någonting ännu mer lysande i deras lilla spel, innan bubblan spräcktes och de drogs tillbaka till verkligenheten.
  Den knakade av knäcka kvistar då Black, av alla möjliga i Kawazatri, med långa kliv stövlade fram ut buskagen strax intill, tätt följt av Kasai. Chaibos. Chaibos Chaibos Chaibos. Ronias blick hade blixtsnabbt pendlat över till fadern då denne med barsk min stannade upp. Han var arg. Inte bara arg. Riktigt arg, hon hade med åren lärt känna den minen väl. Tillbakahållen ilska var den värsta ilskan hos Black, då han annars för det mesta sa precis vad han tyckte utan att vara elak. Det var precis det här som skulle ha undvikits. Precis det här som inte skulle hända.
  Även Ronia for upp på tassarna i samma ögonblick som fakargen gjort, och backade i samma veva ett snubblande steg. Chaibos! De borde varit mer uppmärksamma. Förbannade fuktiga luft, förbannade ouppmärksamhet. Förbannade regnskog. Ronia öppnade munnen för att säga någonting, men inget annat än ett halvkvävt "eeh-h" kom ut. Genast smällde hon igen käkarna, slog blicken i marken och såg sedan som hastigast mot Blair. Om blicken varit skarp vid tidigare tillfällen, var det inget emot vad den var nu. Lätt panikartad, mest för sin egen skull, men också för att om möjligt undvika onödig blodsutgjutelse. Blicken var uppmanande - ge dig av, idiot.
  Återigen började svordomsramsor eka fram och tillbaka i huvudet, innan hon med ett djupt andetag och slutna ögon sedan rätade på sig en aning och till slut mötte faderns lika gröna blick. Hennes smalnade av en aning, som en trotsig gest, som ett tillstånd att påbörja utskällningen. Bring it on. Hon tänkte inte skämmas för att ha lekt dumma spel med en från en fiendeflock. De var trots allt inte vänner. Inte alls. De avskydde varandra fortfarande och det skulle inte förändras. De hade varit underhållning för bådas parter, ingenting mer. Absolut ingenting mer.
  Ronia sade ingenting.

[Ronia övertalar sig själv att de absolut är fiender. Absolut. Det ser väl alla. Totally platonic.]

Kasai lyssnade tyst på faderns ord. Han skämdes över sitt misstag, och lade det Black sa på minnet. 
"Nu letar vi upp ett nytt byte och så får du försöka fälla det utan kraften, okej? Jag tror du kan det."
Han nickade och fortsatte jakten tillsammans med Black. 

*Jag tror Occultos kan ha tagit Ronia*
Åh nej åh nej åh nej! Inte Ronia! 
Kasai blev helt kall vid faderns ord. Inte hans syster! Inte Ronia! Han följde Black genom skogen och ansträngde sig för att vara så tyst som möjligt. Överraskningsmomentet skulle vara till deras fördel om dom kom på avskummen med hans syster. Bara hon inte var skadad... 


Dom närmade sig rinnande vatten, och inom kort kunde Kasai urskilja röster blandade med ljudet av vattnet. Vad hände? Han kunde inte höra hur många dom var, men tyckte att åtminstone en av dom var en tik. Han hoppades att det var Ronia. 

Kasai följde efter Black in i ett buskage och fick syn på Ronia och en främmande fakarg. Han antog att det var en av Occultos medlemmar och sökte med blicken över området. Var var resten? Han kunde väl inte ensam ha kidnappat henne? Resten av flocken borde ha funnits någonstans i närheten... 


"Jag har inte mycket viktigare för mig än små lekdejter med dig, tyvärr." sa Ronia.
"Åh? Så du tycker vi dejtar?" log avskummet. "Jag har nog egentligen bättre saker för mig. Men, Chaibos, vem bryr sig, jag är ung och dum. Misstag är till för att göras."
"Knappast. Alla drömmar slår tyvärr inte in. Prins Ronio godtar endast gemål från fina familjer. Det är svårt att finna något passande. Betyder alltså att han är fri att flörta med vem han vill."
 "Vilken trevlig överraskning."
 

Va?! Vad höll Ronia på med egentligen?! Av alla saker han hade trott att hon skulle kunna hitta på, så var inte flirta med fienden en av dom. Han hade inte kunnat föreställa sig det ens i sin vildaste fantasi. Dom hade lärt sig att hata Occultos sedan födseln. Kasai förstod inte. Han såg chockat på sin syster. Hur kunde hon svika flocken sådär? Hur kunde hon svika deras far sådär? 

Hans blick mötte faderns, och dom båda klev ur buskarna. Han sträckte på sig och försökte hålla minen lika bra som sin far, men en del av hans chock lös igenom. 

Dom båda vargarna framför honom flög isär, men ingen sa något. Han var så förvånad i början att han inte till fullo insåg situationens allvar. Inte förrän han såg på Black. När han såg faderns tomma uttryck tyckte han genast lite synd om sin syster. Hon skulle nog inte komma så lätt undan. Inte denna gången. Och fakargen... Han ville knappt ens tänka på vad som väntade honom.

[Haha, sämsta svaret någonsin xD har så mycket annat i huvudet just nu, så jag kunde inte riktigt koncentrera mig x) ]

Black såg på ungvargen från fiendeflocken. Sedan såg han på Ronia, som tittade ner i marken. Han kände ilskan bubbla under ytan. Det var någonting han inte var van vid, och det förvirrade honom en aning. Han hade glömt hur det kändes. Han hade tränat hela livet med sitt heta temperament. De som kände honom nu skulle aldrig känna igenom honom om de träffade honom som ung. Minsta lilla grej hade fått honom att hugga, minsta lilla gnista hade startat elden. Han hade slagits i blodiga strider, ganska ofta helt i onödan. Bara för att slåss. Den bubblande, fräsande hettan som han kände nu var välbekant men ändå främmande. Han hade vunnit över den för länge sedan. Han tänkte inte låta den ta tillbaka makten över hans handlingar.

Han drog ett djupt andetag och tvingade sig själv att försöka tänka klart. Ta ett steg ut ur sin hettande kropp vars muskler på helspänn väntade på att slita hanen i stycken. Han tvivlade inte på att han kunde det. Han tog steget. Andades ut. 
Hur mycket han än ville skada hanen var det inte värt det. För det första var hanen knappast värd mödan, och för det andra riskerade han att såra Ronias känslor. Hanen måste betyda någonting för henne om hon offrade en bit av faderns förtroende för att vara med honom. Och trots att Ronia sårat hans känslor först ville han inte såra hennes. Han bestämde sig för att inte skada hanen. 

Black mötte dotterns blick när hon till slut tittade upp. Hennes känslor slog emot honom likt vågor. Hon skämdes inte, ångrade ingenting. Det sved lite. Men han ändrade inte sitt beslut.
Efter att ha sett in i hennes ögon i några sekunder medan hennes smalnat av i en trotsande gest, suckade han. 
"Jag är besviken på dig, Ronia." var allt han till slut sade.
Det var fortfarande väldigt svårt att inte göra de få rörelser som skulle skada hanen när Black vände ryggen till och försvann in i buskaget. Han gick därifrån med piskande svans.

Iskall tystnad som flammade av vrede. Blairs öron var alert vinklade framåt. Svansen var spänd, styv och stod rakt ut. Han kunde nästan höra hur det gnisslade i Blacks huvud då han bearbetade sina känslor och situationen. Fakargen undrade hur illa till de - Ronia - låg. 
   Den mörke hanen vände om med piskande svans och försvann in i samma buskage han kommit ifrån. Trots att mötet inte varat länge alls lämnade det efter sig en obehaglig smak i munnen hos Blair. 
   Han stod tyst en lång stund efteråt. Han var säker på att de båda hanarna från fiendeflocken försvunnit, men tystnaden hängde kvar ändå. Blair tog till orda med blicken stint fäst på busken.
   "Gå.", sa han lågt. "Ljug, fjäska, förneka allt, gör vad som krävs för att han ska förlåta dig." Trots sin allvarliga röst hade han ett sista speldrag att genomföra. Han tog ett steg fram. Med ett okynnigt leende pressade han nosen mot hennes för en kort sekund.

"Jag är besviken på dig, Ronia."
Var allt Black sade, och Kasai såg förvånat på sin far. Inget mer? Var det allt han hade att säga? Att göra? 
Är det allt? Tänker du inte göra något alls? tänkte han och blev med ens irriterad. Hur kunde deras far låta någon från fienden flirta med Ronia? Hur kunde han tillåta deras förhållande? Det var fel. Det var svagt. Det var farligt att tillåta något sånt. Men Black var ju trots allt ledaren, det var han som bestämde. Kasai bet ihop och följde efter honom.

 "Gå." sa avskummet. "Ljug, fjäska, förneka allt, gör vad som krävs för att han ska förlåta dig."

Kasai stannade och vände sig om. Han hade dröjt kvar lite en bit bakom Black för att se om Ronia tänkte följa efter. När han hörde vad främlingen sa smög han tillbaka en bit, gömde sig i buskarna och iakttog dom båda vargarna. Precis i tid för att hinna se den snabba pussen. 
Han var torr ved, och handlingen en gnista. Kasai började brinna. Ilskan flammade upp inom honom. 
Hur vågade han? Vidriga kråka!
Helt utan att tänka tog han ett språng ut ur buskarna. 
Med läppars uppdragna, raggen rest och svansen piskande gjorde han ett utfall mot avskummets nacke. 

"Jag är besviken på dig, Ronia."
Det var ord Ronia hade lovat sig själv att aldrig få höra igen, men nu kom dem, och det kändes som en spark i magen. 
  "Pappa-", började hon, men fadern hade redan vänt om och försvunnit med Kasai efter sig. Nej. Nej, nej nej. Chaibos! Hon visste att det skulle bli såhär, varför hade hon inte förhindrat det? Varför hade hon satt sin egen underhållning över relationen med fadern? Över ödet? Över sin plikt? Över ansvaret? För saken av ett spel?
  Ronia drog ett djupt andetag, bannade sig själv med alla möjliga medel. Nej, nej nej. Hon skulle aldrig gjort så här. Det hade inte varit rätt, och det visste hon om. Allt hon stod för hade grusats av charmen hos en Occultoshane. Skammen kom krypande, tillsammans med ilska och frustration över sitt misstag. Kroppstemeraturen började långsamt stiga, som den brukade göra när hon blev upprörd. Kargen stod stilla, med klorna nerborrade i marken. Chaibos.
  "Gå. Ljug, fjäska, förneka allt, gör vad som krävs för att han ska förlåta dig."
  Ronia höjde blicken. Pupilen var knivskarpt avsmalnad, och plötsligt hade Blair satt sin lätt fuktade nos mot hennes. Ronia stelnade till. Occultos var smuts, och det visste hon. Occultos var smuts, och därmed var även Blair det. Dumheter, ingenting annat. Inte mer.
  "Jag sviker inte min flock igen, smuts." Med klorna utspärrade till max och öronen mot nacken backade hon ett steg för att skilja på avståndet, och i samma sekund som brodern återvände ur buskagen ven högertassen genom luften och gav fakargen en smäll över nospartiet. En fräsande morrning steg ur strupen då hon med piskande svans backade undan. 
  "Kasai-", brodern hade redan med blottade tänder gett sig på den främmande. Hon tänkte inte slita honom därifrån, men inte heller tillåta det. Inte nu. "Kasai, låt bli."

"Jag sviker inte min flock igen, smuts." Han fnös, skrattade. Det hade bara varat ett ögonblick men hon var upprörd. Så underbart. Hon hade förlorat kontrollen. Han hade vunnit setet. 
   "Säkert. Du är för smart för att låta dig underkuvas som din bror." Han la huvudet på sned med föraktfull blick. Förakt för Black och IA. Blair tänkte just säga något när hans blick blev blank. Ronia försvann framför honom när förvarningen tvingade in honom i en vision. Han såg ingenting, men kände desto mer. En skarp smärta i nacken när tänder punkterade huden. Han slet sig tillbaka till verkligheten. Ronias tass träffade honom precis innan han kastade sig bakåt så snabbt att han nästan snubblade och föll.
   Inte en sekund försent. Brodern susade ut buskaget med blottade tänder. Dennes attack missade. Han hamnade där fakargen tidigare stått. Blairs blick var smal. En misstrogen fnysning lämnade honom samtidigt som han flyttade högra baktassen till en stabilare plats.
   "Menar du allvar?" Ett hest skratt rullade ur strupen. "Din syster må vara här, men jag kommer inte tveka att spöa dig ändå. Spring hem." Allvaret hörde tydligt. Blair drog tungan över ärret i läppen. Han kände hjärtslagen öka i takt när adrenalinet pumpades ut i ådrorna. Den här känslan kände han väl igen. Varje gång han sparrades med någon i flocken uppkom samma känsla, men nu var den tusen gånger starkare. Han ville verkligen inte att hanen skulle backa. Blair misstänkte att han inte heller tänkte göra det. Vem skulle göra det när det fanns ett vittne? Han förberedde sig. 
   Smidigt och erfaret böjde han något på frambenen för att skydda buken. Svansen piskade och han log med dödlig skärpa. Han hade skadat förut. Han kunde skada igen.

Han missade. I sista stund kastade sig hanen ur vägen. Det var nästan som att han visste att Kasai skulle attackera. Men det var väl inte möjligt? 


"Kasai, låt bli."
Kasai ignorerade sin syster. Hur skulle han kunna låta bli? 
"Menar du allvar?" Hanen skrattade. "Din syster må vara här, men jag kommer inte tveka att spöa dig ändå. Spring hem." 
Han fnös.
- Du kan ju försöka. Han såg hanen rakt i ögonen. Utmanande. Aldrig att han skulle ge sig. Inte inför Ronia. Och aldrig för ett fjäderfä från Occultos. Med blicken fäst på fakargen flyttade han sig lite så han stod mitt emellan sin syster och främlingen. 
- Ronia, gå hem. sa han utan att släppa främlingen med blicken. Han väntade. Letade efter någon svaghet. Försökte lista ut vad hanen skulle göra därnäst.

"Du kan ju försöka." Ett fnysande skratt lämnade honom. Blair var mycket skicklig på att provocera folk. Han ville se exakt hur länge Kasai - Blair hade snappat upp namnet från Ronia - tålamod höll. 
   "Jag tillhör de onda", svarade han sakta, som om han talade till en trögfattad valp. "Att skada är vad vi gör." Han ville se på Ronia, men motstod impulsen. Hon klarade sig. Frågan var hur hon skulle reagera på hans ord. Han bestämde sig för att han inte brydde sig. Hon hade kallat honom smuts, så han hade relativt lite tålamod för henne just nu. Istället värderade han situationen.
   Fakargen visste att Ronia ägde eldkrafter. Med tanke på syskonskapet och den lättärvda kraften misstänkte han starkt att det var fallet även här. Han grep tag om luften närmast sig själv. Alla luft som nuddade honom drog han syret ur, förutom vid nosen. 
   Sedan stod han stilla, med ett provocerande leende på läpparna. De gröna ögonen hade en helt annan glans. Förut hade de varit fulla av skratt, vackra och glittrande. Nu var de kalla. Kalla på liv, kalla på medkänsla. Dags att få kargen att göra ett drag. Blair förstod egentligen inte varför den enfaldiga brodern stannat. Hade han en grej för att kika? Bara spring hem, katt. Shady skulle förmodligen aldrig förlåta honom om han backade nu. Blair klippte med öronen.
   Allt var egentligen bara ett spel.

Kasai missade Blair, men denne gick inte genast till motattack som hon väntat sig. Istället intog han försvarsställning, medpiskande svans och tungan som rörde vid ärret han hade i läppen. Hotfullt, liksom hans ord, som uttalades med auktoritet som inte tycktes tillhöra en tonåring. 
  Hennes gröna ögon var som fastklistrade i skådespelet, vidgade och uppmärksamma, men samtidigt inte helt villig att låta det här fortgå. De kunde bli skadade. Nej, Kasai kunde bli skadad. Denne kontrade Blairs ord med att käfta tillbaka, dumdristigt utmanande i en kamp som inte var hans.
  "Ronia, gå hem-"
  "Dumskalle!", klippte honan av de tre av, men kom sig inte för annat än att morra när konversationen mellan de två rivaliserande hanarna fortgick, trots hennes protester. Hennes blick vilade allt mer på Occultoshanen än på brodern, tyst bevakande, med vacklande tålamod.
  "Jag tillhör de onda." Klorna grävde sig ner i marken, gröpte smala fåror i den fuktiga jorden. Det ryckte lätt i huden runt nosen, som ett förvarnande tecken till en morrning. "Att skada är vad vi gör." En låg morrning började stiga ur strupen. Blair hade rätt - Occultos var monster. Allihop. De var monster, och det syntes i fakargens ögon. De hade förut varit retsamt sarkastiska, levande. Inte varma, men levande. Nu var de lika kalla och tomma som besvikelsen och skammen i hennes bröst, skavande talande om sin närvaro.
  "Vi behöver inte en lektion i hur Occultos fungerar,  Blair", spottade Ronia. Öronen sjönk tillbaka mot huvudet, inte allt för säker på att han inte skulle gå till attack för att gottgöra för hennes senaste smäll, då hon snabbt rörde sig emellan de två hanarna. Där ställde hon sig, rätade på kroppen och höjde på huvudet. Mötte Blairs kalla blick. "Du vill förstås ha någonting ur det här, eller hur?", började honvargen. Hennes gröna blick brann, brann som grön eld. "Du vill ha någonting, beröm från er skambelagda ledargestalt. Du vill ha ära, hm?" Överläppen drogs tillbaka en bit över tänderna, blottade de vassa gaddarna för ett ögonblick. "Som valp ville jag visa mig tuff, visa mig värdig. Vara värdig, och jag tror egentligen inte vi är så olika. Men jag hade otroligt fel. Du är ett avskum, lika lite värd som ditt fördömda revirs inneboende." Ronia hade ingen aning om hur han skulle reagera, troligtvis skulle bägaren rinna över, men hon chansade. Det spelade ingen roll, hon handlade helt på instinkt. Det var instinkten att skydda den lilla stolthet och den gnutta värdighet som fanns kvar. Ändå var det inte tomma ord.

Blair kunde känna det. Han kunde känna i varje andetag hur de sakta krossade Blair-Ronia bubblan. Hur hans försvarsställning inte kunde skydda allt de skapat från att förstöras. Han såg inte på henne, men hennes blick på honom brände honom. Han visste att hon iakttog honom, och han visste vad hon såg. Inte det goda i honom. Hon såg vad som var fel på honom. Vad som gjorde honom sjuk.
   Anfallet han väntat på kom aldrig. Ronia bröt in emellan dem och spottade ur sig kalla ord. Något rörde sig i hans bröst, något som inte var kallt och hårt. Det varma skrek ut sin frustration. Det här skulle ju inte hända. De skulle ju vara perfekt operfekta tillsammans och strunta i flockidealen.
   Han tryckte undan det. Spärrade in det för att kunna ta itu med det senare. Värme hade aldrig varit nyckeln till att klara katastrofer. Katastrofer som hans mors död, katastrofer som Ophelia. Han behövde fokusera på nuet, för hon pratade igen.
   "Du vill förstås ha någonting ur det här, eller hur?" Nej. Det här skulle inte ens ha hänt. Han rörde sig inte. Hon fortsatte prata och han hörde, utan att riktigt ta in vad hon sa. Med blicken fäst på Ronias läppar rätade han något på ryggen. Hennes ord studsade mot hans kalla fasad och han undrade hur mycket som han faktiskt tog till sig. Det lät som ett brus i öronen. Hjärtat bultade. Alltjämt stod han still och betraktade henne när hon talade. Nej, inte talade, slet sönder alla förhoppningar att laga det Black och brodern hade förstört.
   Hon var färdig. Äntligen var hon färdig. Fanns det något mer hon ville säga? Blair hade helt glömt bort hennes patetiska bror. De var tillbaka i en bubbla, men den här var kall och gjord av stål. Kände hon ens något? Han började tvivla på det. Fakargen hade alltid sett sig själv som den kalla, men ärligt talat kunde han inte hitta ett enda korn av någonting i hennes blick. Bara ilska. Hon var så kall. Han såg det nu.
   "Du vet.." Han fångade rösten och talade med låg, vibrerande röst. Det fanns inget skäl med att höja rösten. Han visste redan att hon lyssnade. "Alla har inte växt upp i en guldbubbla. Occultos har aldrig svikit mig. De är de enda som aldrig har svikit mig." Blair tog ett steg framåt. Han var så nära henne men ändå så långt bort. Det hade gått så snabbt, och nu var det en avgrund emellan dem. Utan nåd låste han fast hennes blick i hans. "De enda." Han vände ryggen åt henne och lyfte från marken i ett andetag. Med vinden hjälp tog det inte ens tid att komma upp på flera meters höjd.
   Hanen såg sig inte om. Han andades knappt. Istället för att flyga i nordvästlig riktning flög han bara. Det var allt han kunde fokusera på. Att flyga.
   Han hade lyckats krossa det sista som varit bra.

Den mörka fakargen försvann från platsen, lika snabbt som de för första gången stött på varandra i valpåldern. Ronia såg efter honom, stirrade kallt på den tomma fläcken mellan träden.
  "Kom, Kasai." Rösten var tom på känslor. Hon vände om och började röra sig bort mot reviret igen, för att kanske eventuellt kunna lappa ihop lite av vad hon förstört. 
  Hon hoppades att Black skulle förstå.

[Avslutar här]