[Utspelar sig innan striden]

Harli var evigt tacksam de som hjälpt henne när hon varit som mest sårad. Flocken hade läkt henne, värnat om henne och alla flockmedlemmar hade varit måna om att se till att hon kände sig välkommen. Det var längesedan hon hade känt sig så hemma som i IA och visst påverkade det hennes sinne till det bättre. 
     Yargols helande hade läkt hennes värsta sår och febern var försvunnen. Än ömmade vissa ställen på hennes kropp vid beröring och hon rörde sig försiktigt genom terrängen. Pälsen hade börjat växa ut, om än väldigt blygsamt. 
     Tiaran på hennes hjässa blänkte till i den sena höstsolen där hon tog sig fram till den lilla tjärnen hon funnit dagen innan. Med sitt tillfrisknande hade en nyfikenhet väckts hos den unga tiken och hon hade, tillsammans med flockmedlemmar, utforskat Yanamore och dess vackra natur. Nu var hon ensam, vilket givetvis var skrämmande men hon var samtidigt noga att inte röra sig alltför långt bort från flockens bas. 
     På tjärnen vilade stora näckrosor och i kanten växte ögonljus så vita och oskyldiga. Harli tog sig fram till vattnet och lapade i sig lite av det friska, kyliga vattnet innan hon slog sig ner. Betraktade sin spegelbild med en besviken suck. Pälsen var fortfarande matt och ojämn, inte alls lika glänsande och frisk som innan. Vid hennes hals syntes de mörkröda ärr som Meteus käftar lämnat efter sig. Hon slog ner blicken till sina små tassar innan hon lyfte den igen. 
     En frisk vind drog med sig dofter av vargar i närheten och hennes hjärta skuttade till när doften av Rien nådde hennes känsliga nos. Hennes hjälte. Han var en av de första som hittat henne när hon mått som värst. Hon var så lycklig över att få ha honom i sitt liv och ett svagt leende dök upp över hennes mörka läppar. Hon undrade om han var i närheten, kanske skulle han dyka upp?
     Hon såg ner i den spegelblanka tjärnen och föreställde sig hur Rien dök upp bredvid henne. Hans starka, varma kropp tätt intill henne. Hon fnittrade lågt till. I hennes fantasi gav han henne en mörkröd ros han plockat. Hon kunde riktigt se det framför sig och kinderna hettade lite bara av tanken. "Å men Rien.. du är alltför romantisk" hon slog blygt undan blicken och svepte till med den vita svansen. "Mm, jag tycker om att vara nära dig med" viskade hon, fast i sin flickiga fantasi. "Du gör mig så trygg Rien" mumlde hon för sig själv, slöt ögonen och kunde riktigt känna hans närvaro.

Den unga hanen hade avslutat en patrulleringsrunda genom den offentliga platsen i Yanamore. Han var påväg tillbaka när han skymtat Harli's silvervita skepnad och nyfiket hade han sett åt hennes håll. Undrat tyst för sig själv vad hon kunde tänkas syssla med, och om det kanske var okej att han slog följe. Rien har inte kunnat hindra känslorna som blossar upp i honom varje gång han ser henne. Hon må se tilltufsad ut men på senare tid har hon sett mycket starkare ut och det riktigt strålar om henne. Sedan första gången han såg henne har han känt beskyddande känslor gentemot henne. Först slog han undan dem som tillfälliga enbart för att hon var i sådant sorgligt tillstånd. Men känslorna har stannat kvar, till och med tilltagit ju mer de lärt känna varandra.
Omedvetet inser Rien att han följer efter Harli. Men han håller sig på avstånd och förhoppningsvis utan synhåll. Det känns lite dumt att förfölja henne sådär men han intalar sig att det är för det bättre. På det här sättet kan han ge henne utrymme men samtidigt finnas tillräckligt nära om hon skulle behöva hjälp eller beskydd. Rien stannar bakom en buske och lägger sig ner. Han kikar fram och ser att Hali längre bort har stannat vid en liten tjärn för att dricka. Hanens ena fungerande öga studerar tikens slanka gestalt och känner henne placera sina tassar mot marken under sig på ett, för Rien, väldigt näpet sätt. Han har lärt sig hur alla flockmedlemmar och nära placerar sina tassar mot marken. Harlis steg får det att pirra inom honom.
...Rien... Han spetsar öronen när han hör sitt namn nämnas. Han är inte tillräckligt nära för att kunna höra vad hon säger men hans eget namn är svårt att missa. En sekund överväger han om han ska förkunna sin närvaro innan han reser sig upp och går närmare. Han harklar sig lätt för att göra sig hörd.
"Goddag, Harli. Hur är det idag?"

Där satt hon med slutna ögon, alldeles för djupt försjunken i sin egen romantiska fantasi för att lägga märke till hans steg. Hans väldigt verkliga steg. Det gjorde att hon överraskat pep till när hans röst plötsligt var där, där i den riktiga världen och inte bara i hennes huvud. 
     Hon hukade sig lite, av ren reflex för att hon för en sekund blivit skrämd men snart rätade hon på sig. Å jisses, hade han hört? Hon ville bara sjunka genom jorden eller dränka sina hettande kinder i tjärnen. Hon flackade med sin ljuslila blick, var alldeles för generad för att låta den vila på honom. 
     "Ehm.. R-Rien" fick hon fram. "H-hej" Öronen vinklades åt alla möjliga håll, verkade inte kunna bestämma sig. "Förlåt, vad sa du?" ursäktade hon sig. Hon hade helt missat vad han hade sagt när pinsamheten sköljt över henne. 
     Hennes unga hjärta fladdrade i den späda bröstkorgen. Hennes blick fästes på hans stora tassar. Hennes vita såg så otroligt små ut i jämförelse. Hans tassar var de stiligaste tassarna hon hade sett i sitt liv. Hans doft av kåda, jord och cederträ kittlade hennes nos och den vita svansen svepte till bakom henne. Den där doften gjorde henne alltid så otroligt varm.

Han hade redan lärt sig att man fick träda försiktig när man närmade sig Harli. När hon skrämt hoppade till av hans röst backar Rien ett steg och lägger sig sedan platt mot marken. Dels för att visa att han inte vill något ont och för att ge Harli utrymme att lugna ner sig. Öronen står spetsade på hans huvud för han finner hennes skygghet roande. Hon är likt en liten fågel som är markbunden. Han ger henne tid att samla sig och fnissar sedan lätt när hon frågar vad han sa. Rien lyfter huvudet som vilat mellan hans framben och sedan ställer han sig sakta upp.
"Hur är det idag?" Frågar han igen och tippar huvudet på sned. Hans enda fungerande öga söker upp hennes ljuslila blick. Svansen sveper vänligt från sida till sida bakom honom och hanens hållning är avslappnad. Han står stilla där han står, gör ingen ansats att röra sig närmare utan tillåtelse.

Harli lyfte sakta blicken och mötte hans friska öga. Trots att han var enögd så ingav hans blick ett sådant lugn inom henne. Hon hade inte vågat fråga riktigt vad som hänt än, men kanske skulle han berätta om det en dag? Dela med sig av sina ärr. Kanske skulle hon våga berätta allt om Meteus en dag. 
     "Jag mår bra" nickade hon som svar på frågan. Faktum var att det var sanningen. Hon mådde bra, förutom att hon avskydde sitt utseende och att hon knappt fick sova på grund av hemsökande mardrömmar så mådde hon bra idag. "Jag fann den här tjärnen igår, visst är den underbart vacker?" kvittrade hon förtjust och såg ut över vattnet. "Den är så stillsam och magisk, som ur en saga, visst Rien?" Harli älskade allt som var vackert. Hon älskade blommor, smycken, allt som glittrade. 
     Hennes blick återvände till honom och hon ställde sig upp för att blygsamt ta ett steg närmare honom. Ville visa att hans närhet gjorde henne trygg. Hon trodde inte längre att han ville henne något illa, så som hon trott den första gången de träffats. Svansen svepte lågt bakom henne, öronen vinklades mot honom. 
     "Hur mår du? Är inte vinden väldigt frisk idag?" Hon huttrade medvetet till och tog ännu ett litet steg mot honom. Kanske skulle han förstå hinten?

Han ler varmt när hon berättar att hon mår bra. Hennes stämma låter genuin så han tror henne. Inte för att han inte skulle tro henne. Han kan inte avgöra hennes känslor och kan endast gå efter vad hon säger. Men hennes kroppshållning vittnar om att hon ändå mår bättre jämfört med första gången de träffades.
Rien nickar och ser ut över tjärnen. Det är en vacker plats, det håller han med om.
"Vacker". Han fäster blicken på tiken igen och nickar medhållande. Men Rien bryr sig inte så mycket om omgivningen just nu.
När tiken rör sig närmare honom kan han känna hjärtats rytm öka i bröstet. Slagen känns likt en hammare. Han nickar lätt.
"Jag mår bra". Svarar han.
"Nog är det lite kallt". När tiken huttrar reagerar han reflexmässigt och går försiktigt närmare henne. Han stannar nära men utan att röra henne. Erbjuder henne lite av hans kroppsvärme och ger henne möjligheten att acceptera den eller inte. Rien själv tänker inte så mycket på kylan. Hans bergvargsblod har gett honom tjock päls som skyddar mot kallare väder. Han sänker huvudet något så han kommer närmare hennes höjd. Med ett vänligt leende möter han hennes blick igen.

Harli log svagt när han kom närmare, precis som hon hoppats på. Hon mötte blygt hans blick innan hon kröp upp intill honom, med sitt smäckra huvud under hans haka och kroppen tryckt mot hans lurviga bröstkorg. Hans kroppsvärme fick henne att för ett ögonblick sluta ögonen av ren avslappning. Hon mindes när Meteus fått henne att känna sig såhär trygg och skyddad. Det smärtade ett ögonblick i bröstet. 
     "Är det okej att jag utnyttjar din värme lite?" frågade hon försiktigt, trots att hon redan satt där, alldeles intill. "Jag är inte byggd för kyla som du" hon skakade lite på huvudet. 
     "Jag funderar på att inreda min lya så att den känns lite mer hemtrevlig och varm. Fy så jag har frusit om nätterna den senaste tiden och då är inte ens vintern här än" huttrade hon och försiktigt borrade hon in sin nos i hans päls. 
     "Hur är vintrarna här i Numoori?" frågade hon. Det fanns så mycket som hon fortfarande inte visste om Numoori.

Försiktigt sätter han sig ner när Harli kommer närmare och trycker sin lilla kropp mot hans. Stilla sitter han och känner hennes huvud mot hans haka och han vågar inte röra sig ifall att hon skulle dra sig undan igen.
"Det är okej". Svarar han när hon frågar om det är okej att hon utnyttjar hans värme lite. Han sluter ögonen och njuter av stunden. Att få känna henne så nära. Harli berättar vidare att hon frusit om nätterna.
"Jag kan leta upp lite varma fällar åt dig". Erbjuder han sig. Kanske är det lite opassande att bjuda sig själv som värmekälla så han erbjuder det näst bästa han kan komma på.
"Vintrarna kan vara väldigt kalla. Här i Lövskogen brukar det komma rätt mycket snö". Berättar han.

"Varma fällar? Å Rien, du är så snäll" kvittrade hon glatt och gosade sig ännu lite närmare. Hon buffade runt lite med nosen i hans päls, drog ett djupt andetag. Här hade hon kunnat sitta i evigheter. Höstvinden virvlade upp några vissna löv runt dem. 
     "Jag har aldrig sett riktig snö" berättade hon. "Bara frost. Min mor berättade att det kom massa snö det året jag föddes, men jag var fast i lyan då så jag minns inget av det. Jag längtar så till att få se riktig snö! Är den så fluffig och mjuk som alla säger?"
     Ibland babblade hennes mun bara på, vilket avslöjade hur pass ung hon faktiskt var. Hon såg framför sig hur Rien och hon själv tumlade runt i snön. Hur snöflingorna dansade kring deras varma kroppar. 
     Hon lyssnade till hans dova stämma med ögonen slutna. Så plötsligt kom hon att tänka på något, något som tyngde hennes hjärta och hon drog sig sakta undan. "Rien" började hon och blicken var sorgsen. "Jag hörde om striden. Kommer du behöva följa med dem?"

Snäll. Det drar lätt i hans mungipor. Visst är han snäll. Men han vill inte bara vara snäll i hennes ögon. Men han nöjer sig med det. Han kan vara hennes snälla vän om det är vad hon vill. Att spendera tid med henne gör honom varm och glad. Med hennes närvaro upptar inte all hans tid av träning och patrullerande och träning. Men han har heller inte legat på latsidan. Om möjligt så har han börjat träna ännu hårdare.
Aldrig sett riktig snö?
"Njae. Fluffig och mjuk går väl att diskutera. Snarare kall och blöt". Svarar han. Men han vill inte göra henne besviken i förtid så han lägger till "Men det dämpar ljud och det blir mjukare underlag av det. Sen är det otroligt kul att springa runt i det och kasta snö omkring sig". Han ler snett och skrattar till. Ännu finns det en valpig sida hos honom, om än mer förstående för världen.

Rien tystnar. Han har inte tänkt så mycket på striden för han inser att han inte vet vad som väntar. Han kan endast göra sitt bästa med att förbereda sig för det oväntade.
"Jo, det är vad jag tränat för". Börjar han. Han är stridslärling och tränar både tillsammans med och under krigarna i flocken. Han har lärt sig så mycket. Och så striden han utkämpade på arenan i skuggfall gav honom mycket erfarenhet och insikt. Han gick ut därifrån som en annan varg. Både fysiskt och mentalt.

Avsaknaden av hennes beröring skapar kyla mot hans kropp.
"Syftet med min träning är att bli en värdig krigare i flocken. Som kan stå upp när det behövs. Alla vargar och flockar där ute är inte lika vänliga och öppna som IA är". Han tystnar och fuktar läpparna. "IA är mitt hem och min familj. Jag vet inte vem jag är om jag inte kan vara med och beskydda det som betyder mest för mig". Han ser på henne. "Skulle inte du välja att slåss för att beskydda någon du bryr dig om?"

Hon mötte försiktigt hans blick, men slog snart ner den i backen igen. Öronen klippte till och vinklades bakåt när han talade. Trots att hon inte hade känt honom särskilt länge så betydde han mycket för henne. Att något skulle hända honom i striden gjorde henne orolig och hennes hjärta smärtade. 
     "Jag förstår" nickade hon och svalde. Harli hade ju vuxit upp i en flock där andra skyddat henne och hennes familj. De hade haft soldater, rådgivare och barnvakter - alla som svurit att skydda familjemedlemmarna mot allt som ville dem något ont. Harli hade aldrig behövt försvara sig själv och tanken på att hon skulle lyckas försvara någon med våld kändes avlägsen. 
     Skulle inte du välja att slåss för att beskydda någon du bryr dig om? Hon lyfte blicken återigen. "Jag har aldrig slagits, aldrig använt min kropp för att orsaka någon annan smärta eller försökt att dominera någon" hennes röst var liten. "Men självklart skulle jag beskydda någon jag bryr mig om. Jag skulle göra allt för någon jag älskar" Det var sanningen. "Men våld känns så ont, föder inte våld bara mer våld?" 
     Hon tryckte sig mot hans kropp igen, borrade in den lilla nosen i pälsen vid hans bröstkorg och satt där med huvudet under hans haka. "Finns det inte bättre sätt att lösa konflikter på än att slåss?" Hon var naiv och oerfaren. Innan Meteus brutalt hade utsatt henne för så mycket psykisk och fysisk smärta så hade hon levt i blindo för hur mörk världen var. 
     "Jag vill bara inte att något ska hända dig Rien. Kanske jag vill beskydda dig genom att be dig att stanna hos mig? Kanske är det mitt sätt att skydda den jag bryr mig om" viskade hon med nosen inborrad i hans varma päls. "Lämna mig inte" viskade hon.

Han sitter tyst och lyssnar på henne. Öronen klipper till på hans huvud och den enögda blicken hålls fäst på en punkt på vattenytan framför dem.
"Visst är det så. Att våld föder mer våld. Men ibland krävs det våld för att stoppa våld om det är det enda språk som motståndarna förstår. Förstår du?". Rien sitter stilla och vågar inte röra sig när hon burrar in nosen i hans päls. Han känner sig underligt lugn och pirrig på samma gång. Harlis närhet får honom att slappna av och tankarna på striden känns så avlägsna. Just nu är det bara hennes närhet som betyder någonting alls.
Lämna mig inte.
Rien har utstått fysisk smärta, men denna mentala smärta som dessa ord orsakar honom får honom att tungt andas ut, som om han fått ett slag i magen. Han vet inte riktigt hur han ska svara på det. Han känner sig kluven. Varför känner han sådan trogenhet till Harli för? Han kan inte backa undan från den kommande striden. Han vill inte. Han skulle inte kunna leva med sin egen feghet om han inte medverkar och sen får höra om förlusterna på slagfältet.
"Jag lovar att jag kommer tillbaka till dig". Blir hans svar. Att lova är dumt men han har mer att leva för nu.

Jag lovar att jag kommer tillbaka till dig. Jag lovar att jag aldrig ska göra dig illa igen. Riens ord blandades med Meteus löfte. Jag lovar att jag aldrig ska göra om det. Jag lovar att jag ska bättra mig, förändras, för din skull Harli. Jag lovar. Rösten i hennes ärrade sinne blev allt starkare och panikångesten fattade tag om hennes hjärta med sina infekterade klor. Pulsen ökade och hon drog sig undan. Blicken som innan varit så kärleksfull men samtidigt orolig var nu dimmig av post-traumatisk stress. Så plötsligt hade hon triggats av ett litet ord som lovar.
     "Du ljuger" hennes röst var lika tunn som glas och hon kände hur klumpen i hennes hals växte sig större och större. Harli var fortfarande otroligt skör, så otroligt trasad av vad Meteus utsatt henne för. 
     "Du ljuger!" hennes röst var nu full av panik blandad med hopplöshet. Hon tryckte sig ifrån Rien och backade flera steg. Hallucinationerna slogs mot verkligheten i hennes unga kropp. Rien och Meteus smälte samman och det var svårt för henne att greppa vad som var verkligt och vad som bara var skräck. 
     Hjärtat slog hårt i den späda bröstkorgen, blodet rusade så högljutt att det susade i öronen och hon kröp ihop mot marken. "Snälla, snälla gör mig inte illa" gnydde hon och låg nu platt mot marken. Hela hennes kropp vittnade om den smärta som strålade genom hennes ljusa skepnad. 
     Det kändes som hon inte kunde greppa någonting. Plötsligt var den stillsamma tystnaden som låg över tjärnen lika tung som ett stenblock som verkade vilja krossa henne. Det kändes som magen ville vända sig ut och in och i sitt panikartade tillstånd tyckte hon sig se Meteus mörka kroppsbyggnad överallt. "Låt mig vara, snälla låt mig vara" bad hon.

Du ljuger.
"Va?" Rien trodde först att han missförstått. Men när Harli uttalar orden igen, högre denna gång samt pressar sig ifrån honom så blir han orolig. Oförstående backar han undan. Öronen drar sig av osäkerhet bak mot nacken och han sänker huvudet när Harli kryper ihop på marken. Hon ser så skör ut där hon ligger och ber honom att inte göra henne illa.
"Jag skulle aldrig..." Låt mig vara, snälla låt mig vara. Rien känner sig krossad. Han trodde de båda kände något men så vänder Harli så här. Han menade inte att skada henne genom att säga att han inte drar sig undan striden som möjligtvis vilar i framtiden. Att han kommer slåss för flocken om det krävs av honom. Slokörad släpper han tiken med blicken och vänder sig om.
"Som du vill". Säger han med liten röst och rör sig sedan bortåt.

Harli slöt hårt ögonen, Meteus mörka röst dånade i hennes huvud och hon försökte skaka bort den, men utan framgång. Allt inom henne gjorde så ont, så ont!
     Den friska höstvinden smekte henne i ett försök att lugna henne. Varje muskel i hennes nätta kropp krampade i takt med ångesten. Hon ville bara att det skulle försvinna, att Meteus skulle försvinna från hennes inre. 
     Riens ord försvann i dimman av hennes inre storm och när hon slog upp ögonen hade han redan börjat röra sig bortåt. Hon försökte få fram något men klumpen i halsen var alldeles för stor och munnen kändes torr. Hon försökte ta sig upp från marken. Ville springa ikapp honom och slänga sig i hans trygga famn. Ville vyssas till sömns av hans lugna hjärtslag. Ville dra in hans doft i lungorna så hon kunde andas. Men hon kunde inte röra sig. 
     Med en kraftansträngning lyckades hon höja huvudet lite och såg efter honom, hennes hjälte, Rien. Hon tvingade isär käkarna och släppte ut ett svagt "Lämna mig inte" innan hennes huvud utmattat åter föll till marken.

[Avslutat]