Fullmånen hängde tung bland tusentals stjärnor. Natten var sval och i skenet av skuggorna hade den ljusa tiken vågat sig fram ur sin gömma. Hennes annars så eleganta kropp var illa däran. Stjärnorna blickade sorgset ner över de tydliga revbenen, den toviga vita pälsen och det blödande såret över hennes nosrygg. Hon haltade svagt, knappt märkbart om det inte vore för att hennes berlocker runt bakbenet klirrade mer än vanligt. Ädelstenarna i hennes tiara glimmade till i månskenet där hon försiktigt tog sig fram genom terrängen. 
      Hon mindes inte när hon hade ätit senast. De senaste veckorna var som en dimma i hennes minne. Nosen nära marken, hon försökte få upp något spår av något slag. Magen värkte av hunger och allt hon ville var att få återvända hem. Bli förlåten av sina föräldrar och bli ompysslad av sin flock. Harli hade aldrig gått hungrig, aldrig varit otrygg, aldrig varit ensam. Nu gick hon runt i Yanamore, med ett brustet hjärta och en trasig kropp. 
     "Låt inte skuggorna ta mig" viskade hon och såg upp mot stjärnhimlen. Stannade plötsligt upp då hon kände närvaron av en annan, en doft. En främling. Hjärtat började rusa och hon kröp ihop nära marken.

Livet och rörelsen som brukar fylla Yanamore har med natten dämpats. Här och var brinner eldar och vargakroppar sitter tätt runt skenet och myset. Här och var kan man höra någon stämma upp till sång och snart är det fler som stämmer in. Rien vandrar runt mellan eldarna och vargsamlingarna och hela Yanamore är sömnigt. Det är nog den här tiden på dygnet han trivs bäst. Att se Yanamore i skenet av kontrollerade eldar som kastar förunderliga skuggor över allting. Och atmosfären är helt annorlunda jämfört med om dagarna. Om nätterna verkar det verkligen som att alla trivs och mår bra. Med ett leende vandrar Rien runt och studerar skuggorna och ljusskenen. Här och var möter han ett vänligt ansikte och han hälsar dem med en artig nick. Han fortsätter sin runda och eldarnas sken ligger honom snart i ryggen, lyser upp hans väg. Ett milt klirrande når hans öron. Rien höjer huvudet och spetsar öronen, försöker lokalisera ljudet. Mest av nyfikenhet vill han ta reda på vem som befinner sig i utkanten av trivseln som Yanamore erbjuder. Snart faller hans enögda hasselnötsbruna blick på en vit mager gestalt lite längre fram. Främlingens rörelser verkar osäkra och en skarp doft av blod sticker unghanen i nosen.
"Hallå?" Säger han prövande. Försiktigt. "Är du okej?" En lätt oro slinker in i rösten och han tar några försiktiga steg närmare, stannar sedan på behörigt avstånd för att främlingen inte ska känna sig trängd.

Harli tryckte sin sargade kropp så hårt mot marken att det var förvånande att hon inte blev ett med den. De ljusa öronen låg slickade mot huvudet och den ljust lila blicken skimrade i mörkret. En hanes röst färdades genom luften och hon såg honom snart stå där på avstånd. Hon kröp ihop, om möjligt, ännu mer. 
     "Snälla rör mig inte" gnydde hon och blicken flackade runt omkring sig för att försöka hitta en utväg. Smärtan i kroppen dämpades av adrenalinet. 
     "Förlåt, j-jag visste inte att det här var ditt område" Harli antog ju att det var anledningen till att han stigit fram ur skuggorna. Hon måste ha inkräktat på hans revir, nu skulle han döda henne. 
     Såret över hennes näsrygg blödde, det hade bildats små linjer av var utmed sårkanterna och hennes annars klara blick dimmades av feber. "Jag går. Snälla skada mig inte" bad hon och ställe sig mödosamt upp. Kroppen värkte, huvudet snurrade av febern.

Tikens reaktion var inte vad han hade väntat sig. Han kan riktigt känna den rädsla hon utstrålar. Rien backar något steg för att ge henne mer utrymme. Där sjunker han ner på bakhasorna och blir sittande. Han tippar huvudet lätt på sned och studerar tiken med sitt enda fungerande öga.
"Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Här i Yanamore är alla välkomna, så känn ingen stress i att skynda härifrån. Är du hungrig?" Han talar till henne med dämpad och lugn röst för att inte råka göra henne upprörd i onödan. Hennes magra kropp verkar vittna om att hon gått utan mat länge, jaktlyckan kanske inte har varit på hennes sida? Såret på hennes nos kanske är vittne till det? Kanske tiken kan känna sig lite bättre med ett mål mat i magen?
"Om du vill värma dig finns det plats vid någon av eldarna". Han talar om för henne vad som kan erbjudas henne här. Mat och värme. Kanske kan hon låta honom se över det där såret med? Öppna sår bör tas omhand så fort som möjligt.

Är du hungrig? Bara frågan fick Harlis mage att desperat kurra och vrida sig. Hanens lugna röst smekte hennes öron, men hon vågade inte lita på hans vänlighet. Allt för många gånger hade hennes tilltro blivit skadat under hennes ensamma vandring. Kanske lurade han bara in henne i en fälla? "Jag minns inte när jag åt senast" hennes röst var späd, som om den närsomhelst skulle brista. 
     Hon såg sig omkring, velade mellan att försöka springa ifrån honom innan han skulle sätta sina käftar i hennes strupe och att stanna. Värme och mat lockade. Det yviga svansen låg tryckt mellan bakbenen och hela hennes kroppsspråk skrek rädsla. 
     "Varför hjälper du mig? Hur vet jag att du inte bara lurar in mig i en fälla?" Hon mötte för första gången hanens enögda blick. Hon betraktade ärret. Han liknade en slagskämpe. Febern snurrade i hennes huvud och tvingade henne att sätta sig. Huvudet var lågt.

Han begrundar hennes ord en stund medan han studerar henne. Han får en känsla av att den här tiken inte fått någon hjälp tidigare. Hennes reaktion på hans ord vittnar om att hon inte blivit väl behandlad. Hennes avståndstagande är förmodligen väl berättigat. Så han vill inte tvinga henne till någonting. Men det skulle smärta honom om hon gick och dog om det funnits en chans till att han kunnat förhindra det.
"Jag tror inte det står i min makt till att få dig att lita på mig. Men du ser ut att behöva mat och omvårdnad". Han säger inget mer innan han gör helt om och springer iväg. En stund är han borta innan han återvänder med några torkade köttbitar och lite frukt som han bär i en läderduk han vikt som en påse. Han går lite närmare tiken men se sista stegen liksom smyger han. Hän lägger ner byltet på marken och vecklar ut flikarna på läderduken. Sedan backar Rien flera steg och sjunker ner på bakhasorna igen. "Varsågod". Säger han med ett vänligt leende.

Hon lyssnade till hans ord, fortfarande ihopkrupen. Mat och omvårdnad, ja det var precis vad hon behövde. Men varför ville han erbjuda det? Vad hade han för dold agenda? 
     När han försvann andades hon ut. Kroppen skakade lätt och hon kröp in under en stor buske för att lägga sig. Att ha träffat främlingen hade förvärrat hennes tillstånd och hon andades ytligt samtidigt som hon försökte lugna ner hjärtat. 
     Så plötsligt kom han tillbaka och hennes hjärta började rusa igen. Han bar ett bylte i munnen och hon slappnade av för en sekund. Med byltet i munnen kunde han inte slita sönder henne med sina starka käftar. Trots att han smög de sista stegen så ryggade hon skrämt tillbaka, längre in under busken. 
     Dofterna från köttbitarna och frukten smög sig in i den skrämda nosen och hennes ljusa öron spetsades framåt istället för att ligga slickade mot huvudet. Försiktigt vann hungern över rädslan och hon kröp ut från busken. Smög fram till byltet. Hon mindes tiden då tjänare hämtat mat till henne, levererat i sidentyg. Harli hade aldrig lärt sig att jaga då någon annan alltid gjort det åt henne. Hon hade aldrig lärt sig att döda någonting. 
     Hon slickade sig om den blodiga nosen och såg misstänksamt på hanen som satt en bit bort. Han såg vänlig ut där han satt, stilig. Varför hade han hämtat det här till henne? Varför hade han inte bara lämnat henne till att svälta ihjäl? Harli förstod inte hanens vänlighet, men kunde inte förmå sig att fundera mer utan satte hungrigt tänderna i köttbitarna och frukten. Det smakade ljuvligt och för en sekund lättade den tryckta svansen mellan benen och svepte till, vilket fick henne att se mindre rädd ut. 
     Hon orkade inte allt, utan plockade försiktigt upp en köttbit och smög mot honom. Ihopkrupen och svansen låg mellan benen igen. Hon kröp utmed marken och lämnade köttbiten vid hans tassar innan hon drog sig tillbaka några steg. Betraktade honom, på spänn. "Hur ska jag kunna tacka dig?" Den lila blicken full av tacksamhet och feber.

Han ler varmt när tiken tillslut tar sig fram till maten och börjar äta. Hennes svält märks på aptiten och Rien hinner knappt råda henne till att ta det försiktigt, att äta för snabbt när man är svulten kan riskera att man kastar upp igen och då gör maten ingen nytta. Men tillslut ser han nöjt på tiken när hon äter så mycket hon orkar. Lite förlägen ser han på hur hon erbjuder honom en bit av födan. Han vill inte verka oartig så han tackar henne och tuggar i sig biten. Därefter slickar han sig om munnen och hans enögda blick fästs på tiken igen.
"Ingen fara". Svarar han. "Känns det bättre?". Rien är fortfarande orolig för hennes magra gestalt. Han hoppa att tiken låter honom hjälpa henne mer nu.
"Mitt namn är Rien av Isil Anar. Yanamore är en fristad för vandrare och behövande. Du är välkommen att stanna så länge du behöver". Presenterar han sig. Han väljer att inte fråga om hennes namn. Gör det upp till henne om hon vill presentera sig själv. Nu vet hon i alla fall hans namn.

Känns det bättre? Hans fråga skadade trots att den var menad att trösta henne. Inga köttbitar i världen kunde få henne att må bättre. Hon hade förlorat sin familj. Hon hade förlorat sin stora kärlek. Hon hade förlorat sig själv. Allt i henne värkte. Ändå nickade hon svagt som svar på hans fråga då hon inte ville verka otacksam. Magen värkte, men inte längre av hunger. 
     Hon lyssnade till hans namn. Rien. Det var vackert. Det lät inte farligt eller ont. När hon hörde namnet Yanamore insåg hon att hon hört det förut. Hennes moster hade nämnt fristaden. Kanske hade Harli omedvetet vandrat hit i hopp om att finna hjälp? "Rien" hon smakade på hans namn. "Trevligt att träffas, Rien" sakta bugade hon. Harli var uppfostrad och hon skulle aldrig släppa på sin vett och etikett - inte ens när febern gjorde henne yr. 
     Sakta mötte hon hans enögda blick. Hon undrade vad som hade hänt honom. "Mitt namn är Harli" presenterade hon sig. Hennes kroppsspråk var fortfarande ihopkrupet, misstänksamt. Hon vågade inte lita på honom än. 
     Ett illamående växte inom henne, kanske hade hon ätit för fort? Hon kände hur magen vred sig. "Jag mår.. jag mår inte så bra" gnydde hon. "Ursäkta mig" pep hon fram och kastade sig in i buskagen. Där vändes magen ut och in och hon kräktes upp precis allt hon ätit. Det smärtade. Samtidigt skämdes hon för att hon kräktes inför en främling, en hane. Ingen lady kräktes så. Hennes mamma hade besviket skakat på huvudet om hon sett henne nu. 
     Harli kräktes och kräktes. Hennes lilla kropp darrade. Hon hade ju ingen energi i kroppen. Att spy på det här sättet fick hennes kropp att nästan stänga av.

Harli. Ett fint namn. Rien ler varmt åt henne när hon presenterar sig. Sedan blir han orolig igen när tiken spyr i buskarna. Det kanske inte var genomtänkt från hans sida att ge henne fast föda. Han borde tänkt igenom valet av mat först. Ursäktande hänger han med huvudet och öronen ligger ut åt sidorna. När tiken kräkts klart ser han åt hennes håll igen.
"Förlåt, jag borde ha varit snabbare med rådet att äta försiktigt". Säger han och känner sig dum. "Låt mig gottgöra dig". Han borde se till att tiken blir ompysslad, speciellt nu när han förmodligen har fått henne att må ännu värre.

Återigen var hennes mage tom, men nu värkte den på ett värre sätt än innan. Hon skakade när hon tillslut spydde upp galla. Drog sig ut från buskarna och hängde skamset med huvudet. "Jag ber verkligen om ursäkt för det där" ursäktade hon sig. "Jag är ledsen att du behövde se det" Hon kunde riktigt höra sin mors ord i huvudet. Harli, glöm inte bort vems dotter du är! Du fläckar ner mig och vårt rykte. 
     Hon var om möjligt ännu mattare nu. Hjärtat rusade, men nu av utmattning istället för rädsla. Fullmånen sken över hennes ljusa, blodsmutsiga päls och tiaran på hennes huvud skimrade. "Rien..." viskade hon. Ett mörker kröp in i hennes synfält och det kändes som om marken rörde sig under hennes tassar. "Jag.." Hennes röst brast och hon föll ihop på marken, avsvimmad.

[Lux har gett tillstånd om PP]

Rien känner skuld för att ha utsatt Harli för det här. Han tar några steg närmare för att möta henne. Tiken vinglar och Rien inser vad som är påväg att hända. Han hinner inte fram förrän hon faller till marken. Villrådd ser han på henne och trampar osäkert på stället. Sedan mycket försiktigt försöker han lyfta upp henne. Efter lite bök men så försiktigt han kan får han upp henne på ryggen. Sedan går han till en eld i närheten. Han ber ursäktande att de samlade ska maka på sig och det gör de utan större anmärkningar när de ser vad han bär på. Någon plockar fram en filt och två andra hjälper Rien att lägga ner Harli på den. En annan frågar om de kan hjälpa till och Rien ber om lite rinnande mat i en skål, samt like inflammationshämmande salva för såret på Harlis now. Han får en frågande blick och suckar. Istället ber han om ytterligare en skål och en sten eller något annat hårt han kan tillverka salva av. Sedan springer han iväg in i skogen. Han vet ett bra ställe i närheten där det växer läkeväxter. Hans jordkrafter har sina fördelar. Han plockar på sig vad han behöver och springer sedan tillbaka. Han har fått vad han behöver och börjar genast tillverka salvan som han sedan kletar på tjockt på såret på Harlis nos. Sedan lägger han sig ned vid hennes sida och hoppas på att hans närhet kan ge lite trygghet istället för att skrämma henne ännu mer när hon vaknar. De andra vargarna sällar sig till andra grupper runt andra eldar och lämnar Rien ifred med orden att han bara behöver säga till så kommer de tillbaka och hjälper honom. Det glädjer honom att det finns så många vargar som är villiga att hjälpa till när det behövs.

Harli märkte varken att Rien bar upp henne eller vad som hände kring om henne vid elden. Hon befann sig i ett stillsamt mörker där hennes kropp arbetade för fullt med att läka henne. 
     När hon tillslut vaknade till var det första hon kände hans varma kropp mot hennes. Febern var fortfarande där och för en sekund trodde hon att hon befann sig intill sin älskades sida. Hennes älskade, han som hade sett till att hennes kropp var så sargad och blåmärkt. Hon tryckte sin späda kropp mot Reins, borrade in nosen i hans päls och drog in hans doft. Fel doft. Hon ryckte skrämt till och for snabbt upp på alla fyra. Hjärtat rusade iväg igen. Hon vinglade, hade svårt att stå upp. 
     "Snälla, skad-" Hon insåg då att det var Rein som låg där. Rein med det stora ärret, den enögda blicken. Rein som hämtat mat. Rein med den vänliga auran. Harlis hjärta lugnade sig lite. 
     Hon såg sig förvirrat omkring. Hon hörde sånger och samtal. Eldar brann och hela området kändes välkomnande och varmt. Det var ingen som ville skada henne här, det kunde hon känna med hela sitt hjärta. 
     Hon upptäckte salvan på sin nos. Såren var svala, de brann inte som innan. Harlis ögon fylldes med små små tårar när hon insåg att det var Rein som burit hit henne, pysslat om henne och t.o.m erbjudit henne sin kroppsvärme. "Hur ska jag tacka dig?" Hon smög försiktigt fram till honom igen, lade sig tillrätta vid hans sida och borrade på nytt in nosen i hans päls. Försiktigt strök hon sin mjuka tunga över hans ärr, som om hon ville hela något som redan var läkt. 
     Nog var Harli rädd för främlingar, men hon var också otroligt naiv när hon väl börjat lita på någon. Därav avsaknaden av respekt för andras personliga space. Hon gav gärna beröring och ville gärna ha den också. Hans doft i hennes nos. Den kändes inte alls lika skrämmande som innan. Kanske var det febern som spökade, men hon slappnade av lite.

Han ryckte överraskat till när Harli flög upp men tvingar sig att ligga kvar för om han reagerade på liknande sätt skulle situationen bara bli värre. Så Rien ligger kvar på filten och den enögda blicken hålls fäst på tiken. Ena örat är spetsat åt hennes håll medan det andra ligger svept ut åt sidan. Han fuktar nosen me tungan.
Då kryper Harli tillbaka och lägger sig vid hans sida och Rien blir plötsligt fruktansvärt medveten om att hon är en flicka. Det passar sig inte att han ligger så nära. De känner inte heller varandra. Han hade bara agerat av oro och för att han ville hjälpa henne att må bättre. Harli stryker sin lilla tunga över en del av det ärr han fick under fajten i Skuggfall. Rien sväljer hårt. Sedan harklar han sig.
"Eh..." Börjar han men orden stakar sig i halsen. Han sväljer igen. Sedan sätter han sig upp, därefter liksom glider bort från tiken och kommer upp på alla fyra. Han väljer att inte se på Harli.
"Vad bra att du är vaken". Säger han med osäker stämma. Han känner sig både generad och förlägen på samma gång och det är väldigt svårt att hålla rösten stadig. Den liksom spricker som om han vore tonåring igen. Plötsligt är Rien väldigt medveten om sin tunga och öppnar och stänger munnen några gånger, som om han vore på väg att säga något. Så går han fram till skålen med flytande föda som han beställde förut. Han pekar på den med nosen.
"Jag tror det här kan vara vänligare mot din mage. Men... drick försiktig". Lägger han till och lägger en lätt betoning på det sista ordet. Det vore synd om Harli kräktes upp allt igen. Så backar Rien några steg, sedan ett till. Där sjunker han ner på bakhasorna igen och ser sedan ner på sina tassar. Har de alltid varit så stora och klumpiga?

Harli insåg genast sitt misstag när Rein drog sig undan. Skulle han straffa henne nu? Så som Meteus gjort när hon varit alldeles för klängig, för närgången, för varm. Han ilskna stämma ekade i hennes unga huvud. Hon kröp ihop igen, både av rädsla för att Rein skulle göra henne illa men också för att kylan blev så påtaglig när hans stora, varma kropp försvann. 
     Hon kunde inte låta bli att frågande höja ena ögonbrynet då hans röst sprack. Med ens förstod hon att han inte var arg. Han tänkte inte trycka ner henne till marken och ryta åt henne att veta sin plats. Hon såg mot skålen, men hörde knappt vad han sa. Allt hon kunde tänka på var hur han rörde sig bort ifrån henne. Var hon så motbjudande?
     "Förlåt mig, jag borde inte ha..." viskade hon blygt och satte sig långsamt upp. Kroppen värkte. Den ljuslila blicken fästes på maten, men hon hade plötsligt ingen aptit. "Det var oförskämt av mig, förlåt" ursäktade hon sig igen. "Jag ska aldrig göra om det, jag lovar Met- Rein" Orden hade blivit som ett mantra för henne efter tiden tillsammans med Meteus, den påstådda stora kärleken. "Förlåt mig" viskade hon igen. 
     Hon reste sig upp på alla fyra, vinglade till. Febern var fortfarande hög och blicken dimmig. Hennes ben skakade av utmattning. "Jag ska inte vara till besvär något mer. Jag är otroligt tacksam för... för allt" 

Det blev så fel. Rien biter sig i läppen när Harli reser sig upp och ursäktar sig. Rien skakar på huvudet. Det är inte hon som ska be om ursäkt. Rien skakar på huvudet. Ruskar det för att få fatt i lite sans. "Nej". Säger han. Stämman håller bättre igen när han känner sig mer bestämd.
"Det är jag som ska be om ursäkt. Det var inte meningen att gå så nära". Han vet inte riktigt vad han ska göra. Han ser sig om som om svaret skulle hoppa upp i ansiktet på honom. "Det var mitt fel". Han vänder blicken åt Harlis håll men utan att se på henne.
"Stanna. Äta och vila". Säger han och reser sig upp. "Du behöver återfå dina krafter. Går du nu kan det bli värre". Det här är en sådan situation där Rien helst bara skulle vilja sjunka ner i jorden. Men han kan samtidigt inte bara låta Harli gå nu och riskera att hon dör eller ännu värre. "Jag säger till någon att hålla dig sällskap. Någon som kan hjälpa dig med såren". Rien har omedvetet backat några steg till. Avståndet mellan honom och Harli får honom inte att känna sig bättre till mods. Han har just nu så mycket adrenalin i kroppen att han skulle kunna springa hur länge som helst. Han kommer definitivt träna eller någon annan fysisk aktivitet för att lugna paniken.

Harli hindrade sig från att gå, lyssnade till hans röst. Det var inte meningen att gå så nära. Hon hade aldrig hört en hane ursäkta sig på det viset. "Var det så fruktansvärt?" viskade hon, orden var menade som en tanke men slank ut mellan de smala läpparna. Nog visste hon att hon var mager, tovig och nerblodad men ändå... hade hennes närhet varit så fruktansvärd?
     Han förvirrade henne. Å ena sidan upplevde hon det som om han avskydde hennes närhet, å andra sidan verkade han bry sig om hennes välbefinnande. Hon visste inte hur hon skulle reagera utan såg mest blyg och förvirrad ut där hon satt. Tiaran på hennes hjässa skimrade i skenet från elden.
     En blossande panik glödde inom henne när hon insåg att han tänkte lämna henne. Han tänkte lämna henne där bland främlingarna, i ett område hon inte var bekant med mer än genom sin mosters berättelser. Hon tog ett steg mot honom, trots att han backat ännu längre ifrån henne. Hon såg sig nervöst omkring, som om hon var beredd på att skuggorna skulle anfalla henne sekunden han försvann. "Snälla Rein, lämna mig inte" bad hon. "Jag lovar att jag aldrig ska röra dig igen, men snälla... snälla lämna mig inte" Hennes öron låg slickade utmed det smäckra huvudet. 
     "Du är den första som gett mig chansen att andas ut, om så för en sekund. Snälla Rein, gå inte" hennes röst var späd, desperat. I just den här stunden var Rein allt hon hade. En punkt av trygghet som hon inte ville släppa. Inte än.

Var det så fruktansvärt?
Rien skakar på huvudet. Nej, det var inte fruktansvärt. Opassande! Men inte fruktansvärt. Han öppnar munnen för att säga något men stoppas av hennes vädjan att han stannar hos henne. Han veknar. Känner sig besegrad i denna stund. Oförmögen att närma sig henne. Förbjuder sig själv. Det passar inte. Av största anledningen att hon är en tik och han är en hane. Han vill inte att det ska börja gå rykten. Rykten om att han skulle utnyttja Harli när hon inte är stark nog att ta hand om sig själv. Nej. Det skulle inte vara bra för Harli.
Rien höjer blicken och fäster den något motvilligt på Harli. "Förlåt". Får han ur sig. Det är inte meningen att låta henne tro att han inte vill vara nära henne. Att han inte uppskattar att hon rör honom. Hon är inte motbjudande eller fruktansvärt. Om man bortser från hennes svultna och sårade kropp så är hon faktiskt söt. Men Rien kan inte uttrycka detta högt. Det går inte.
"Ät". Säger han igen och nickar åt skålen med flytande föda. "Jag stannar. Men ät, snälla. Försiktigt". Han får ur sig orden i korta stötar. Aldrig har han tidigare befunnit sig i en sådan här situation. Han känner sig så obekväm. Men han vill inte att Harli ska tycka illa om honom.

Hur skulle hon kunna äta? Hur skulle hon förmå sig att stilla sin hunger när hon närsomhelst kunde bli attackerad? Nej, det var omöjligt. När han bad om förlåtelse sänkte hon huvudet, förstod att han skulle lämna henne trots hennes böner. Hjärtat kändes tungt och natten kändes mörkare än innan. 
     Jag stannar. Det var allt hon hörde och blicken fästes i hans. Plötsligt värmde elden igen och ljuset verkade vinna över mörkret. Rädslan lade sig tillrätta i hennes bröstkorg, stilla och kontrollerad. Den yviga, vita svansen avslöjade hennes glädje genom en svepning. Den som innan legat så hårt tryckt mellan hennes bakben. Ännu en gång visste hon inte hur hon skulle tacka honom. 
     "Tack" viskade hon och smög försiktigt fram till skålen. Hon lapade i sig maten, försiktigt den här gången och blev mätt väldigt fort. Hon orkade inte mer än hälften. På samma sätt som med köttbitarna puttade hon försiktigt skålen åt hans håll, ville dela med sig. 
     Hennes kropp skakade, feberfrossa. Hon gick i små cirklar innan hon lade sig tillrätta framför elden. Försökte värma sig så gott hon kunde, men det var inte lätt med en utsvulten kropp och utmattning. "Rein" hennes röst var silkeslen och svag. "Berätta något som får mig att glömma febern, berätta historien om dig" bad hon och hennes febriga blick föll på eldens lågor. Hela hennes kropp skakade, hon lade den vita svansen över nosen för att försöka värma sig.

Han andas ut och slappnar av en smula när hon börjar lapa i sig födan. Försiktigare den här gången. Förhoppningsvis klarar hennes kropp att behålla det den här gången. Men förvånad blir han igen när hon erbjuder honom det som blev kvar. Tvingad till att ta emot det reser han sig och går fram till skålen och slickar den ren. Han vill inte uppröra Harli i onödan genom att inte acceptera hennes "motgåva".
Öronen spetsas på hans huvud när han hör sitt namn nämnas. Han höjer huvudet från den nu tomma skålen och fäster den enögda blicken på tiken där hon åter ligger på filten vid brasan.
Berätta historien om dig.
Rien sjunker åter ner på bakhasorna medan han begrundar hennes önskan. Han fuktar nosen med tungan innan han särar på käkarna och börjar berätta. Han håller sig till delar av historien som inte känns för personliga. Hur han är född utanför Numoori och vandrade hit tillsammans med sin farbror. Hur de båda gick med i flocken Isil Anar och Yanamore blev deras nya hem.
Rien berättar inget mer om flocken av sekretessskäl. Han berättar om sin vistelse i Skuggfall och hur han besegrade sin motståndare under invigningen. Orsaken till hans ärr och blinda öga.
Medan Rien berättar lägger han märke till hur Harli darrar av feber. Trots elden verkar hennes taniga kropp oförmögen att ta till sig värmen. När hon kryper ihop till en liten vit boll och lägger svansen över nosen så reser sig Rien upp. Försiktigt tassar han närmare. Han är fortfarande inte säker på om han gör rätt. Men det värker i hjärtat av att se henne så svag. När han faktiskt kan hjälpa. Om så bara för en liten stund. Han lägger sig ner vid hennes sida. Delar med sig av sin kroppsvärme. Rien lägger ner huvudet mellan frambenen och tystnar när hans berättelse tar slut.

Harli lyssnade nyfiket till hans berättelse. Hans röst var som bomull för hennes öron och hennes hjärta lugnade med tiden ner sig. Andningen blev långsammare, inte lika ytlig som innan. Hennes blick vilade på honom, på elden, på honom igen. När han berättade om sin kamp mot motståndaren i Skuggfall slickade hon öronen mot huvudet. Hon gillade inte slagsmål. Hon gillade heller inte tanken på att Rien hade skadat någon annan, även om han hade varit tvungen till det. 
     När han reste sig och kom närmare slutade hon för en sekund att andas. Så lade han sig vid hennes sida och hon visste inte alls hur hon skulle tolka det. Han som nyss reagerat på hennes närhet med sådan avsky, varför ville han plötsligt ligga nära henne? Var det ett test? Ville han få henne att begå misstag så att han kunde straffa henne, likt Meteus? Harlis tankar snurrade. 
     Hans kropp var så varm. Hennes kropp skrek efter den där värmen. Ändå vågade hon inte ta för sig utan kröp ihop ytterligare. Makade på sig så att det lämnades utrymme mellan dem, men fick ändå känslan av att hon låg för nära honom. Han skulle bli arg, vilken sekund som helst nu. Så mycket post-traumatisk stress som förgiftade Harlis sargade, ljusa kropp. 
     "Du förvirrar mig" gnydde hon lågt. Hon kunde inte låta bli att uttrycka sin förvirring. "För en sekund sedan ville du lämna mig. Jag har aldrig känt mig så motbjudande" hon slog blygt ner blicken i backen och satte sig långsamt upp. Hennes kropp var svag. "Och nu erbjuder du din värme? Jag förstår inte, Rien" 

Rien kan inte få hjärtat att lugna ner sig. Han är inte van vid att ligga så nära någon han inte känner. Det är bara flockmedlemmarna och hans familj han har legat nära tidigare. Roop. När de vandrade ensamma och delade värme kalla nätter.
Han känner hur Harli makar sig bort från honom. Skapar kyla mellan dem. Det irriterar honom lite när han försöker hjälpa henne att hålla värmen. Riens öron rycker till när tiken talar. Han höjer huvudet och ser på henne, vrider på huvudet så han kan se på henne med sitt seende öga.
"Jag tycker inte du är motbjudande. Om det är det som oroar dig så kan du släppa det. Jag blev bara överraskad när du började gömma nosen i min päls... och slicka mitt ärr". Hade han kunnat rodna hade hans kinder varit illröda. Han kan känna hettan i hela ansiktet medan han talar. Rien vänder bort huvudet och hoppas att hans generade känslor inte syns utåt. Han försöker verkligen behålla kontrollen. Behålla lite värdighet. Inte låta som en oerfaren liten valp som inte vet vad han sysslar med.

Harli sårades lite av hans ord. Om det är det du oroar dig för så kan du släppa det. Självklart kretsade inte hennes värld kring en oro att Rien skulle tycka hon var ful, snarare att han skulle tycka hon var så motbjudande att han inte skulle vilja vara i närheten av henne. Att hennes blotta närvaro skulle reta honom, få honom att vända från den vänliga Rien till en hane som hotade henne till livet. Det var ju den erfarenhet hon hade av hanar, andra än hennes bröder och flockmedlemmar. Att de kunde vända på en femöring och låta deras raseri riva henne. 
     När han menade att det var hennes närhet som överraskat honom mötte hon snabbt hans enögda blick. Hon misstänkte att han inte hade sett det som en trevlig överraskning. Allt han sa just nu vände hon till att det var hon som begått tusentals misstag. Allt var hennes fel. 
     Ändå uppfattade hon något genant i hans blick och när han vände bort huvudet höjde hon frågande ögonbrynen. Nu förstod hon. Han hade en partner. Självklart. Hon hade inte ens reflekterat över det. Självklart hade Rien en partner och Harlis närmande måste ha satt honom i en otroligt obekväm sits. Nu var det hennes ansikte som kändes hett. Hon svalde, försökte få fram något vettigt att säga men visste inte vad. 
     "Jag förstår" nickade hon och såg mot elden, tillbaka till honom och sedan ner på sina vita tassar. "Jag visste inte.. förlåt jag borde inte ha gjort så" hon skakade på huvudet. "Vad dum jag känner mig" viskade hon och tiaran på hennes huvud gnistrade till. "Men när du.." hon försökte sortera tankarna och känslorna, samtidigt som hon försökte hålla febern i schack. "Jag förstod inte att du.. att ditt hjärta.. men självklart, det var ytterst opassande" svamlade hon. 
     "Jag ville bara visa min tacksamhet, inget annat" försökte hon förklara. "Jag ville bara ge dig åter av värmen du gav mig. Det var inte meningen att försätta dig i en obekväm sits Rien. Jag tvivlar inte på att du är en otroligt trogen partner.. jag menade inte att.. göra dig obekväm.. förlåt" fortsatte hon svamla. Den ljuslila blicken for medan hon försökte hitta bra ord. Det här var så pinsamt.

Jag förstår.
När hon börjar be om ursäkt så känns det lite bättre. Det känns som att de båda två är rätt obekväma i det motsatta könets närhet. Rien behåller blicken åt ett annat håll tills han känner att hettan i ansiktet endast kommer från elden. Harli ville bara visa sin tacksamhet. Det skulle han kunna förstå. Det kändes bara som ett sådant udda sätt att göra det på. Att visa sin tacksamhet brukar väl mest gå ut på att han gör något för någon annan? Ger en liten present eller något? En matbit, kanske något som är bra att ha. Men att kura nära sådär. Det känns som ett väldigt valpigt beteende. Rien fattar nu. Harli kanske fortfarande är väldigt mycket som en valp. Det var därför hon gjorde på det där viset. Nu förstår han mycket bättre. En valp skulle ha blivit lika besviken om den varg denne kurat med också rest sig och skapat avstånd mellan dem. Rien känner sig genast skamsen över att han betedde sig på det där viset.
Jag tvivlar inte på att du är en väldigt trogen partner.
Rien stelnar till. Oförstående. Partner? Han vrider sakta på huvudet så han kan placera den enögda blicken på tiken igen. Partner? Vänta va? Är Harli intresserad av honom? Som partner? Hur fort gick inte det egentligen? Nu känner han sig generad igen. Det var verkligen inte menat att hon skulle börja känna så för honom. Han ville ju bara hjälpa henne eftersom hon är så skadad. Sakta sätter han sig upp igen. Men han reser sig inte. Tankarna virvlar omkring likt en storm i hans huvud. Kanske vore det bättre om han bara gick därifrån? Hoppas att någon annan kan hjälpa Harli. Försöka glömma hela det här mötet. Men han kan inte förmå sig att göra det. För än gnager tanken att Harli inte vill ha någon annans hjälp. Att hon ska springa ut i skogen som hon verkade vilja göra förut när han tänkte gå. Maten skulle kunna ge henne tillräckligt med energi för att överleva. Men febern kan hota att ta hennes liv. Det är inget alternativ. Han kan inte bara lämna henne.

Hans tystnad bekräftade det hon tänkte. Rien hade en partner och hade tolkat Harlis närmande som något annat än det hon menat. Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Hennes hjärta värkte fortfarande för Meteus, en förgiftande förälskelse som vägrade lämna hennes kropp. Inte ville hon ge sken av att vara påflugen och vilja vara nära Rien på det sättet. Nu insåg hon ju att hon betett sig opassande, högst opassande. Skammen var lika het som febern. 
     "Jag vet inte vad jag ska säga" hon rynkade bekymrat ögonbrynen. "Jag förstår att du blev obekväm, men jag slår vad om att hon förstår dig om du.. bara berättar" Hon talade till honom som om hon var tvärsäker på att han hade en partner. Han var vänlig, lojal, trogen. Självklart hade hennes närmande gjort honom obekväm. "Du gjorde ju inget fel liksom" mumlade hon. Det här blev bara värre och värre. Hur hamnade hon här? 
     "Det var aldrig min mening... jag ville bara visa att jag uppskattade din hjälp Rien" viskade hon. "Men jag förstår... hade en hane rört mig på det sättet hade jag ju tänkt... Jag menade verkligen inte att... Jag ber verkligen om ursäkt" hon skakade på huvudet. "Det blir bara värre av att jag pratar" gnydde hon obekvämt. "Jag borde vara tyst" Allt hon ville var att försvinna.