Andetagen reste sig lugnt och rytmiskt. Kanske skulle allt bli bra? 
Med andan i halsen för att inte väcka sin älskade mor smög ungvargen ut ur den trygga lyan. Noggrant såg han till att ingången täcktes för i vanlig ordning innan han ens tänkte på att ge sig iväg. Att sätta sin älskade mors säkerhet först var en självklarhet - han tittade till henne flera gånger om dagen även om det inte fanns något som kunde göras för henne. Men Omen inbillade sig att bara närvaron gav styrka till sin högt älskade mor. Utan henne var han ingenting. Han var inte redo.

Kvällen drog över himlavalvet, vilket ingav skogen med en mer hotfull känsla än någonsin. Dimman som tagit över skogen låg fortfarande kvar och skänkte kalla kårar över hans rygg. Månen var höljd i dunkel, och det var som om e barriär befann sig mellan de två. En oro slog rot i maggropen.

[Ronia c:]

Ronia hade aldrig haft svårt med sömnen. Sen tidiga valpår hade hon alltid varit den som somnat först, men också vaknat först. Men nu, när hon inte ens kunde se sin egen far i ansiktet, hade det plötsligt tagit en ny vändning. 
  Karghonan suckade djupt, och sänkte huvudet för att placera det på tassarna. Runtom henne var det tyst, förutom insekters spelande och fladdrande med vingar. Hennes öron ryckte då och då till, spända inför omgivningen. Hon hade den här natten, som de många senaste, inte tagit plats i familjens lya denne gång heller. Hon skämdes för mycket för att ens kunna komma i närheten av sin bror, då hon svikit även honom. Inget hade ju egentligen hänt, men i sitt rena nöje att retas med Occultoshanen hade alla skäl att hata dem plötsligt sopats bort till ingenting. För tillfället. Nu brann återigen hatet i bröstet, om det var påtvingat eller inte kunde hon inte avgöra. Kanske var det bara besvikelsen, besvikelsen på sin egen dumhet och sin eget bristande intellekt.
  Ännu en djup suck bröt kakofonin av insekternas ljud, då hon snart hävde sig upp på benen, ruskade på kroppen och började röra sig framåt. Det var fanns ingen anledning att inte göra av med lite energi - när det ändå knappast var någon risk att stöta på någon av brodern eller Black. Det var bara Omen, och hon hade uppfattat hans doft ett bra tag innan. Snart kunde hans bleka päls skymta mellan växtligheten.
  "Ännu en sömnlös nattvandrare?"

Under tystnad stod den unga hanen bara där. Rörde inte en muskel ens en gång. Djupt försjunken i tankar om framtiden, ensamheten och.. döden. Tillvaron här var egentligen bara ett sätt att vagga in en i falsk trygghet. För här var det inte längre tryggt. Ophelia, kära systern, hade blivit kidnappad och som om det inte var nog hade nu döden ett kallt grepp om moderns hjärta. Som en järnklo med ett hårt grepp kring ett is-hjärta. Tanken fyllde honom med hopplöshet. Skrämd och ledsen inför den stundande framtiden. Omen hade redan stuckit sig på bitterhetens tagg, och befarade att det endast blev värre från den punkt han nått i sitt än så korta liv. 

Ännu en sömnlös nattvandrare?
Rösten var välbekant, så reaktionen var inte direkt. Ronia och hennes familj hade alltid funnits där. Black och Imani hade funnit en gemenskap ihop.
Ett svagt leende sträckte på läpparna.
"Sömn har varit en lyx den senaste tiden, Ronia." 
Som ett trollspö vidrört honom blev kroppen rörlig igen. Lugnt vände sig den ljuse mot den mörke och drog en liten suck. 
"Brukar inte du sova vid den här tiden?"
Stämman var lugn och mjuk, det var skönt att finna lite sällskap denna natt. Sorgen fick ta ett djupare rum för ett slag.

"Sant", sade Ronia, och höjde huvudet ytterligare för att se på den forne lekkamraten. Han såg trött ut, och de gröna ögonen som var så lika de hon mindes hos Ophelia ägde inte den där alerta glansen längre. Han var uppenbart trött, och det syntes tydligt. Ovissheten verkade tära på alla i flocken, men det kunde inte bara vara det.
  "Jag brukade", svarade hon efter några korta sekunders tystnad efter hans fråga. Brukade. Öronen spelade på huvudet, vändes bakåt för ett ögonblick, innan de slappnade av på huvudet. "Men nu.. Verkar det ha blivit svårare." Rösten var uppenbart framkämpad, något mörkare än den annars var. Något stadigare. Ögonlocken, spända i en fortfarande besviken och fortfarande arg min, var delvis sänkta över de gröna smaragderna till ögon, skarpa därunder. Hållningen hade sjunkit ihop, trött och för första gången någonsin - nästan uppgivet. Hur mycket hade Black berättat för resten av flocken? Hur stor var skammen, egentligen? Hur mycket visste resten av dem? 
  "Jag gjorde ett misstag, och jag vet inte hur pass redo Black är att någonsin förlåta mig", andades hon till slut och rätade långsamt på kroppen för att kunna se på Omen. Ophelias öde hade tagit hårt på flockbrodern, Ronia visste det lika bra som någon annan. "Jag borde skämmas även inför dig, vet du."

Forskande såg Omen för ett slag på Ronia. Hennes tecken under ögonen speglade nästan känslorna som vrålade inombords. Nästan som silverne tårar var de. Visste flocksystern om att sorgen hade ätit ett större hål inom honom? Rädslan av vad som komma skulle påminde den unga hannen om hur han inte var redo för detta. Varför kunde de inte bara fått leva i frid och fröjd i skogen? Ibland kändes det som om detta blivit en gudsförgäten plats, med ingen chans till lycka. Det var orättvist.
"Men nu.. Verkar det ha blivit svårare."
Ja, förståelsen var total. Igenkännande nickades det smått som han slöt ögonen för ett ögonblick. Han förstod att även de andra medlemmarna kände en sorg inför Ophelias öde. Vem visste vad för hemskheter som deras syster fått utstå, vad som hindrade henne från att komma hem igen. Ingen skulle behöva känna så.
"Ett misstag?" rösten antog en lätt frågande ton. "Alla gör vi misstag, annars skulle vi inte vara hela." sade han till slut, något som modern sagt någon gång. Även om Omen inte visste vad som menades så ville han inte att flocksystern skulle må dåligt över det. 
"Varför skulle du skämmas inför mig?"

Ronia visste att han skulle fråga. På ett sätt kändes det som något fatalt, att hon gjorde ett misstag i att återigen dra upp det hon försökte ignorera, men Omen förtjänade att få veta. Och tusen gånger hellre skulle han då få veta av henne, från grundkaraktären, än från någon annan i flocken. Från Black, eller någon som inte visste den sanna historien om vad som verkligen hänt. 
  "För att jag umgicks med en av de som var ansvariga för Ophelia. En från Occultos." Rösten var hård som flinta. Hon höjde blicken för att se på Omen. Flockbrodern hade inte gjort sig förtjänt av någonting som hänt. Han förtjänade inte att mista sin syster, att se sin mamma bli sjuk, att se flocken splittras i kanterna och medlemmar vandra åt annat håll. Och definitivt inte att se deras långlivade vänskap sättas i spel. Allt, för att hon varit uttråkad. "Jag var dum nog att tro att ett Occultosyngel kanske var annorlunda till skillnad från de andra - men jag hade fel." Blairs röst ekade fortfarande i huvudet, hur han klart och tydligt deklarerat sitt egentliga syfte som medlem i fiendeflocken. De var mördare, och de ville åt döden. De var inget annat än blodtörstiga otyg. Även Blair.
  En vass suck, och hon vände ryggen till för att ta några ilskna kliv bortåt. "Chaibos! De är mördare allihop, Omen, och gudarna vet att jag skäms inför er alla, inklusive far."

För ett slag var det sm att tiden saktade ned, andetagen tycktes ta flera sekunder. Tog Ronia på sig vad som hade hänt hans tvilling? Förvirrad vreds öronen bakåt som den unga hannen slängde ett öga mot den dolda månen, som om där fanns vägledning att hämta. Den har trots allt fått oron i magen att bli bättre många gånger. Suck. Denna natt var där inget att hämta. Det var som om där fanns en skärm de tu emellan. 
"...men jag hade fel."
Ögonparet sökte åter honans blick. Någon som han betraktade som en syster utan blodsband. För ett par andetag hade Omen inte vetat hur han skulle tolka det som just sagts. Men nej, det fanns ingen anledning att lägga bördan av Ophelias öde på henne. 
"Det är inte ditt fel, Ronia." rösten lät oförväntat lugn. Nästan som att det kom från en äldre, mognare variant av den småfeta tonåringen. 
"Jag vet att du är den sista som skulle göra något för att skada oss." 
Intensivt stirrade Omen på den mörka ryggtavlan. Ungvargen rätade på sin kropp, med stoltare hållning och mer pondus än han någonsin utstrålat funderade han ett slag.
"Förlåt mig för vad jag kommer säga men... Dom kommer få betala."

Om än Ronias skuld fortfarande kändes överväldigande, kändes det ändå som en enorm lättnad när Omen inte tycktes ta anstöt av den handling hon berättade om. Hon andades ut, slappnade av en aning, och mötte den ljuspälsade hanens blick.
  Han hade sagt att det inte var hennes fel - efter ett par ögonblick förstått att han talade om flockfejden efter Ophelia. Han verkade inte klandra henne alls, för att ha försöka sett något bra i Occultos. Att alla kanske inte vara likadana. Åh, så fel hon haft. Hon mindes mörkret i Blairs ögon. Han var fostrad mördare. Det rann i hans ådror som en sjukdom. Fanns det en kur?
  "Tack, Omen", sade Ronia tillslut. Rösten var tonlös, monoton. "Men be inte om ursäkt för dina framtida intentioner. Vi alla vill hämnas din syster. Gudarna vet vad de gjorde med henne." Och vad Blair hade haft för uppgift i det hela. "Men jag fruktar att mina handlingar kan ha rivit upp ett påtvingat lugn, flockar emellan.

[Vi kan nog se detta som avslutat, är supergammalt och vi har fått ut det vi ville från det <3 AVSLUTAT tills vidare!]