Natt. Silverpilarnas annars så bladfyllda grenar sträckte sig kala mot den kalla, mörka, skyn. Vintern hade ännu landet i sitt grepp och frosten speglade stjärnornas bleka sken när dessa skymtades genom det hastigt framdrivande molntäcket. En månfri natt. Det frostklädda gräset frasade tyst när de breda tassarna tog mark. Vinden slet i de tunna membranen och piskade den långa pälsen om Dimitrijs nacke. Hon rätade hastigt på sig så snart alla fyra tassarna tagit mark. Vingarna pressades tätt mot kroppen. De skulle sänka hennes rörlighet, men i vind var det bättre att ha dem tätt mot kroppen än att låta vinden slita henne ut balans. Det hornprydda huvudet höjdes och de kalla grå ögonen tog snabbt in landskapet. Även vintertid var denna plats besynnerligt silverartad. Det var snöigare i den norra delen av skogen, men såhär nära Azhekaslätten var det frosten som rådde. Luften var kylig snarare än kall, vinden bitande. Trädgrenarna slog emot varandra, för att stanna upp mellan vindstötarna och endast gunga vagt. Den högresta tikens öron låg - så gott det gick med hängande öron - pressade mot nacken, avvaktande. Hon kunde inte flyga längre sträckor i detta vädret. Hon hade tvingats att landa. Något hon helst hade undvikit i detta område. Så nära Deras marker.

Utan att ge ifrån sig mer ljud än frostens frasande under tassarna började hon röra sig framåt. Vakande, lystrande. Musklerna på helspänn. Hon kände sig inte säker här, kunde inte känna sig säker. Såren på benen hade nästan läkt, men ännu hindrade den nya, stramande, huden henne något. Den striden hade varit fruktansvärt onödig. Andar. En dag tänkte hon återvända för att se om det var sant. Den dagen skulle hon vara mer förberedd. Hon fick inte fela, inte nu, inte sedan De slitit hennes familj i stycken. Om hon felade nu...

En ugglas stämma ekade genom vindens vinande och fick det att rycka i de långa öronen. Svansen svepte bakom de långa, seniga, benen. Redo. Spänd som en fjäder, redo att avfyras. Vingarna lämnade kroppens sidor och breddes ut med ett klart flaxande ljud. Innan nästa vindstöt kunde hon återvända upp i luften. Åtminstone för en stund. Ett kraftigt vingslag och hon kastade sig mot skyn. Trädkronornas nakna fingrar sträckte sig undan vinddraget från vingarna. Gungade stilla i natten.

[Lite förvirrat, men jag lär ännu känna Dimitrij. Det går lättare för var gång XD ]

Ännu en dag hade svept förbi och som vanligt hade vampyren hållt sig undan solens dödliga strålar. Hon hade funnit sig ett tillhåll i den södra delen av Silverpile och där har hon stannat ända sedan attacken emot Tramptass. Hon mindes fortfarande första gången hon smakat hans blod. Första gången han smakade hennes gift. Det skapade ett band som fick dem att hatiskt vilja döda varandra, ett band av det renaste hat. Hon såg honom som hennes ända, den som skulle bli hennes ända skapelse. Det var förutsagt. Fast kanske kunde ödet förändras? Hon hade år på sig att fundera ut vilken skapelse som skulle bli hennes. Hon funderade. Hon hade varit vampyr väldigt länge nu, kändes det som. Kanske inte länge i en vampyrs ögon, men i hennes ögon. Hon som såg världen ur ett eget perspektiv, på ett unikt sätt. Hon hade dock ännu inte gjort sin första egna skapelse, det var något som hennes egna skapare nämnt varit en viktig grej för skaparen så som för skapelsen. Väljer man att stanna, väljer man att skapa bandet som skapare och skapelse så finns det där för alltid hur långt ifrån man än är ifrån varandra. Hon saknade honom. Han som hon sällan nämnde vid namn. Hennes skapare var raka motsattsen till vad Demitri är, de båda vackert skimmrande vita, men ack så olika. Hennes skapare var gammal, för gammal för att stanna hos henne tydligen. Han hade viktigare saker att göra i världen. Hon frågade sig ofta varför han valt just henne och varför just nu? Men hon hade aldrig fått något svar på det. Kanske skulle hon någon gång få svar på de frågorna. Fast hon antog att några decenier bara var en kort tid i hennes skapares ögon. Han hade levt länge, för länge kanske? Hon undrade ständigt om hon någonsin skulle få se honom, för alltid fanns känslan där, en slags saknad och dragningskraft. Kanske hade han alldeles för många skapelser för att ens bry sig om just henne? Hon skapade på huvudet då hon saktade ner sin framfart över den plana marken. Hennes päls skimmrade som den kalla snön, men i en blå torn med en varm känsla. Hon hade inte eld som kraft längre, men hon hade samma blå skimmer kvar som elden hon ägt haft. Hon tog lugna steg över den ljusa omgivningen. Ja varför skulle hon stressa? Blicken såg ut överslätten, doften från Azhekaslätten kände hon även här ifrån och hatet för den vita vampyren steg ytterliggare med tanken på hans lilla umgänge av vampyrer som han skaffat sig. Kanske skulle hon göra detsamma?

Vingarnas slag gav ifrån sig dova dunsar när hon passerade över trädens spretiga kronor. Vinden slet i hennes kropp och försökte tvinga henne till marken, men Dimitrij rätade envist ut vingarna och försökte stiga något i höjd. Hon behövde landa, det skulle ta för mycket energi att kämpa mot vinden. Den kraften kunde hon inte undvara. Inte nu. Inte i detta område. Åh, det gnagde henne att aldrig kunna slappna av.

De långa benen rätades ut på ett komiskt vis framför den korta kroppen. De kraftigt krökta klorna grep om trädgrenarna hon passerade, saktade hennes fart men gav ifrån sig alldeles för mycket ljud. Nosen rynkades när hon åter drog upp framtassarna mot bröstet. En öppnare plats, det var vad hon behövde. Skulle hon försöka landa bland träden skulle hon bryta grenar såväl som att landa framstupa på nosen om vinden fick bestämma. Hon behövde en öppnade plats och lägre hastighet. Vingarna slog på nytt för att låta henne stiga i höjd än en gång. Ögonen kisade lätt när hon koncentrerade blicken framför sig. Träden stod inte allt för tätt, så hon väntade sig att finna plats nog för att landa snart. Eller, hon hoppades åtminstone på det.

Sinnet var öppet när hon åter rätade ut benen framför sig. Vingarna slog kraftigt i ett försök att sakta in och motverka vinden. Så snart alla tassar tog mark fälldes vingarna tätt in mot kroppen och hon rätade på sig. Kände sig för med sinnet. Det fanns någon i området. Något utöver de hon identifierat som ugglor och harar. Det var svårt att säga. Dimitrij hade aldrig blivit väl skolad i telepatins konst, det var något hon mest använde för att känna andras närvaro, inte mer. Vad eller vem sinnet tillhörde, om det var lättillgängligt eller slutet, var svårt för henne att avgöra. De grå ögonen sökte bland träden efter något som skulle tala om för henne var sinnets ägare befann sig. Tyst stod hon stilla, på helspänn. Ännu var främlingen för långt bort för att hon skulle kunna vara sig se, höra eller känna någon doft.

Tystnaden var aldrig evig för en varelse som Nita. Hon kunde ganska tydligt höra alla djurs närvaro runt omkring henne, men för stunden vad det tystnad nog. Hjärtslag hördes även dem, oroliga på något sätt men samtidigt halvt kontrollerade. Hon lyssnade, kände den söta järndoften i sin nos, även om denna varelse inte hade ett ända öppet sår på kroppen. Hon kände dess doft trotts allt. Hon grinade illa en aning då hon klart och tydligt kände doften av vren. Hon ogillade dess doft och dess smak, sedan alltid faktiskt. Eller snarare sedan hon första gången fått smaka på en vrens blod. Sedan dess höll hon sig undan från att äta dem och efter det hade hon i princip slutat dricka andra vargars blod överhuvudtaget. Hon hade låtit bli allt för länge nu. Denna ständiga hunger och monstret inom henne som hon höll i ett järngrepp. Hon hade kontrollen. Det var hon som bestämde och så skulle det förbli. Hon hade dock fortfarande ett problem, det var Tramptass, att hon alltid skulle tappa kontrollen i hans närvaro var för henne en stor fråga som hon gärna skulle vilja ha ett svar på.

Stilla lät hon svansen svepa till bakom henne och i nästa var hon borta med ljusets hastighet, nästan i alla fall. Hon for fram, sökte med sina sinnen efter hjärtslagens källa. Det skulle vara en kamp att hålla emot då hon ännu inte jagat, men att testa gränserna var något hon alltid gjort genom livet och det slutade hon inte med. Att aldrig ta risker var något som inte existerade i hennes liv. Liv och liv, men om man aldrig tog en risk vad skulle man då lära sig? Det var så hon såg på saker i alla fall. Så denna risken var hon villig att ta, dessutom var det en vren, varför skulle hon någonsin dricka en vrens blod igen? Inte en chans. Hon gjorde en svagt äcklad min då hon ganska snart såg en högrest varelse längre fram mellan träden. Denne bar ett par vingar. En Drakargsvingar. Vad var nu detta, ett slags halvblod? Vad hon visste var Vrenar ytterst stolta varelser, som sällan beblandade sig med andra? Eller hade hon helt fel nu? Hon tog farten ner till det normala när hon väl bara vad några meter bakom varelsen. Sedan stod hon stilla, studerade främlingen på närmre håll och i nästa sekund skulle väl även främlingen märka hennes närvaro.

Alldeles för hastigt hade sinnets ägare närmat sig och Dimitrijs grå blick vändes vakande åt främlingens håll. Hon kände ingen doft i den starka vinden - vilket för den delen hade kunnat bero på att vinden låg på fel håll, men hon hade sina misstankar - och inte heller uppfattade hon något ljud annat än vindens brus i trädkronorna. Hjärtat slog kraftigt i hennes bröst, mer bestämt än skrämt. Hon hade väntat på ett ögonblick som detta, om än inte så tidigt. Hon var inte redo. Inte än.

Fast när skulle hon bli redo?

Skulle hon ta till skyn? Lämna den som färdades snabbare än någon varg för den säkrare himmelen ovan? Vinden skulle säkerligen tvinga henne till marken snart igen. Med huvudet höjt och beslutsamheten tydlig i var muskel uppfattade hon en mörk gestalt bland trädstammarna. "Vem går där?" Hennes ord ljöd över vindens röst, vakande, på gränsen till känslolös. Värmen spred sig i hennes bröst när eldens kraft hölls redo. Vinden var inte hennes vän denna natt.

Amanita började trippa vidare då främlingen klart och tydligt hade märkt hennes närvaro fortare än vad hon själv förväntat sig. Det var något nytt. Hon var smått nyfiken över vad som faktiskt avslöjat henne så enkelt? Det var något som inte hände varje dag måste hon erkänna. Individen hade möjligtvis några slags krafter? Som gjorde att hon antingen hörde eller kände hennes närvaro tidigare än vad som var vanligt. Krafter ut över det normala, fast i denna värld var väl inget normalt längre. Inte enligt henne. Det fanns krafter som även hon ibland blev förvånad över. Det fanns så mycket, överallt. Trotts det var väl hon själv en av de ovanligaste varelserna i landet. Vampyrer fanns de inte många kvar av.

- Väl mött, vren..
Sa hon med mörk stämma, för stunden smått fientligt inställd. Då hon inte riktigt visste vad främlingen tyckte om vampyrer. Fast denne kanske inte visste om att hon var det hon var? Hon tog några steg ut i det svaga skenet från månen bakom molnen över natthimlen. Hennes mörkblå päls började skimmra i ett blått svagt sken. Det var påminnelsen om vad hon en gång varit. Eldens mästare och en fri varelse. Nu var hon fångad i mörkret, men hon klagade inte längre. Artigheten började gräva i henne och hon lät den tillslut ta över. Hon gav upp sin kalla, hårda attityd och lät sedan ett svagt, charmigt leende ta form i hennes ansikte.
- Mitt namn är Amanita och ni är?

Pulsen ökade ofrivilligt när den främmande tiken talade och rörde sig framåt på lätta tassar. När månens kalla sken skymtade genom molnen tycktes den blå skimra av ett besynnerligt ljus. Varelsens smidighet sken genom i var rörelse, och det oroade Dimitrij. Oron var dock något hon vägrade erkänna, ens för sig själv. Hon stod stelt kvar med sin vaksamma blick som limmad vid den andres gestalt. Eller, hon hade stått stelt om det inte varit för vinden som i ojämna stötar tvingade henne att skifta tyngden för att hålla balansen. Instinkterna skrek åt henne att sprida sina vingar och fly, men vinden såväl som ren envishet höll henne kvar. Hon skulle aldrig bli redo, och denna gång var lika bra som någon.

När den blå presenterade sig själv ryckte det omärkligt i Dimitrijs svans. Kanske skulle det inte ens märkas med vinden som dansade i hennes päls. "Amanita," upprepade hon, mer till sig själv än för att få bekräftelse på att hon hört rätt. "Mitt namn är Dimitrij." Om denna blå - Amanita - ville hålla på artigheten så kunde även hon göra det. Att gå i strid mot en nattens varelse i detta underläge vore detsamma som att stoppa huvudet i lejonets gap och be den bita ihop. Hon visste mycket väl vad denna Amanita var. År av träning var inget hon tänkte låta kastas åt sidan nu. En vag tanke om att hennes eget namn - liknande anfaderns - kunde vålla skada här passerade hastigt, men var borta lika fort.

Amanita granskade främlingen ganksa noggrant, från vingspetts till hornen på huvudet. Vad var detta för en konstig vren? Hon hade aldrig sett något liknande, men hon kunde heller inte bortse från blodets doft som rakt igenom luktade i princip bara vren. Hon sträckte på sig och höjde huvudet stolt, men misstänksamt uppåt. Hon granskade tecknen i ansiktet och sedan hornen igen. Hon kunde inte direkt komma sig för att hon sett något liknande tidigare.
- Vad är du för någon vren?

Hennes fråga hade komit ut mer som ett spontant påstående än som en riktig fråga. Hon konstaterade helt enkelt att vargen framför henne var konstig, udda. Inte för att det var något fel med det, nej, men hon fick det verkligen att låta så. Hon fnös till och ruskade på huvudet. Doften störde henne fortfarande. Aldrig gillat vren och kommer aldrig att göra. Namnet kom upp i tankarna igen. Hon hade inte sett kopplingen från början, men ack varför skulle det vara sant då? Dimitrij. Namnet var slående likt.
- Dimitrij, låter som någon jag känner.

Hennes röst hade varit fylld med avsmak och avsky. Det fanns bokstavligen ingen hon hatade mer, ack nej inte ens Tramptass var så hatad. Dimitri var en patetisk varelse, som helatiden hade något i kikarn. Något hon var redo att försöka stoppa. Hon såg som sagt världen på ett annat sätt än vad andra gör, något som inte liknar någon, varken levande varg eller vampyr. Hon ahde egna principer och egna mål precis som alla andra, men hennes var kanske lite väl högt satta ibland.

Tyst, vaksamt, lyssnade hon till den andras första fråga. Dock var det inget hon planerade besvara, och just som vinden mojnade för att om en stund åter blåsa upp ställdes en annan fråga. Hennes namn?

"Det skulle inte förvåna mig." Trots den vaksamma och i övrigt känslokalla minen färgades orden av det förakt hon kände mot anfadern. Han var ingen hon någonsin mött. Hon hade aldrig sett honom. Men historierna hade varit otaliga, myterna många och hatet var något som ännu speglades, generationer senare. En dag skulle hon möta honom. Men antagligen inte idag.

Den blå främlingens tonfall var något som fick det att rycka lätt i Dimitrijs öron. Det till trots vågade hon inte fråga. En valp skulle fråga björnen varför dess klor var så långa. Inte hon. Det kunde lika gärna vara ett falskt tonfall. Hennes puls steg ofrivilligt för var tanke som passerade. Hon borde fly. Nu. Hon hade ingen chans här. Elden hettade i hennes buk. Den var hennes livlina. En skör tråd.

Amanita kände skillnaderna som skiftade i främlingens uttryck och hjärtslag. Hennes ögon smalnade en aning och hon flinade svagt. Detta var en präktig varelse, som var smart nog att veta precis när det var dags att lyssna till sin rädsla. Smart, vilken tur denna varelse då hade. Att just hon, Amanita var något av en slags vegitarian. Kanske den ända i Numoori som faktiskt var det. Hon hade nämligen aldrig hört om en vanlig varg som bara åt bär, elelr vad lix? Hon fnös kallt åt tankarna. Hon var unik, speciell.

- Tydligen inte.. Du vet vad jag är, du är en smart tik..
Sa hon och flinade igen. Hon sträckte på sig och satte sig sedan ner. Hon nickade klart och tydligt åt henne att göra detsamma. Hon ville inte ha någon stress, varför? Trotts allt så hade hon i princip all tid i världen. Fast det kanske man inte säga detsamme om denne. Hon klippte till med öronen och lade huvudet på sned. Det hon skulle säga nu var något som skulle göra främlingen förvirrad, men hon hade tid att förklara allting. Hon hade tid att göra något bra utav det här. Indeed..
- Om jag inte har fel så har vi ett gemensamt ämne här.. Vi båda hatar min art, eller hur?

Det förargade henne att bli tilltalad som en valp, men kanske var det inget ovant. Hon var ännu endast en novis. Skulle kanske aldrig bli mer än novis. Inte sedan familjen försvunnit. Hade kanske rankerna försvunnit med dem? Det skulle ingen kunna säga. Dimitrij höll hårt fast vid sin, även om den numera var ovesäntlig och för den delen inte var en av hög status. Kanske var det ändå rätt att denna Amanita tilltalade henne så? Hon kunde inte säga hur gamal varelsen framför henne var. Visst såg hon ung ut, men det kunde vara lögn. När så främlingen satte sig ner, och tecknade åt Dimitrij att göra detsamma, stod drakargkorsningen kvar. Ett tankfullt bildades i hennes panna. Hur kunde hon lita på att Amanita satt kvar? Om hon inte redan var i underläge skulle Dimitrij om något vara det om hon satte sig ner. Att resa sig innan hon tog till flykten var ingen önskvärd tanke. Hon ville inte lita på en av Dem.

Så kom det chokerande budskapet. Ord hon aldrig väntat sig höra, speciellt inte ur en av vampyrernas käftar. För ett ögonblick tycktes hon borta i tankarna, förvirrad helt klart. Snabbt återtog hon dock kontrollen över sitt minspel. Att visa sig svag fanns det få tillfällen för, men av alla tillfällen var nog detta ett av de sämsta. Om inte Det sämsta. Innerst inne visste hon redan att denna Amanite antagligen vetat hur hon kände oavsett. Stämde det hon lärt så var det så.

"Vad får dig att säga att du skyr din egen sort? Hur kan jag lita på att dina ord är sanna?" Hakan sänktes aningen när de grå ögonen såg in i den andras. Svansen svepte lätt bakom kroppen, ännu aningen förvirrad. Hon kunde inte lita på en av Dem. Kunde hon?

[Ursäkta att det tagit lite tid att svara. Skolan (speciellt animationen) äter bokstavligen min tid, och den tid jag får över vill jag lägga på andra intressen än endast Numoori ^^; ]

- För jag vägrade glömma.. Jag har känslor precis som du, jag bryr mig om min familj, mina vänner och sånna som jag förstör det vi alla älskar.
Sa hon med kraftfull röst. Hon spände blicken i tiken, det fanns där inga ord som gick att tvivla på, visserligen förstod hon Lammet. Att lita på Lejonet var en big deal. Hur snällt lejonet än sa sig vara. Hon var så glad över att ha de vänner hon har, familjen, den del som fanns kvar av den hade hon inte vågat söka upp. Hon höll sig undan honom, för att beskydda honom. Han hade det svårt som det var.

- Jag jagar samma byten som du, jag lever i mitt mörker, men jag kämpar för något bättre.. Jag har makten att ändra på det du så länge önskat..
Sa hon och log ett svagt hånfullt flin, för visst var det sant. Hon hade sett hatet, kännt avskyn i tornen tiken talat med. Hon hatade Vampyrer minst lika som Amanita själv gjorde, men till skillnad från tiken framför henne hade Amanita snart styrkan att kämpa emot dem. Hon hade snabbheten, styrkan, hon hade samma privilegier som en vampyr, dit ingen varelse kunde nå utan speciella krafter. Hon hade bara sina minnen kvar och något att kämpa för, hon hade hoppet. Så vad fanns där att förlora? Hon kunde inget annat än att vinna sin kamp, hur långtid den än skulle ta.

- Jag har vänner att beskydda, vargar att hämnas, precis som du.. Så varför tror du att jag skulle ljuga? Skulle jag velat ha dig som lunch, hade du redan legat död på marken..
Sa hon och sträckte på sig en aning. Hon höjde ögonbrynen, nå den andre kan väl inget annat än hålla med. Eller så var hon dumdristig nog att hon skulle hinna ifrån en Vampyr. Visserligen kunde tiken flyga, men hon skulle knappt hinna fälla ut vingarna innan Amanitas tänder satt någonstans i kroppen på henne, om hon så hade önskat att det skulle ske. Snabbheten är en vampyrs största fördel.

Vampyrens ord var allt för sanna. Hade denna Amanita velat festa på Dimitrijs kropp hade hon redan legat död på marken. Hon var chanslös. Näst intill chanslös. Elden blossade ännu i hennes bröst. Hon tänkte inte sätta sig ner. Inte än. Hon tänkte inte lita på en av Dem. Kunde inte lite på en av Dem. Men, skulle hon hinna frammana elden innan Amanita slutit sina käkar om henne? Skulle hon ens hinna tänka tanken? Och om hon hann, skulle det ge henne nog med tid att fly? Bre ut sina vingar och skutta rakt upp i luften. Hur högt kunde en av Dem nå? Vinden var inte hennes vän denna dag. Den skulle slita henne till marken igen, kanske inte mer än hundra meter bort. Hon var död. Det insåg hon. Dimitrij var redan död.

När insikten tog henne sjönk bakdelen ned på marken och svansen svepte om hennes sida. Vingarna slappnade av något, men spändes genast igen då vinden hotade med att dra omkull henne. Elden vägrade dock att lämna hennes bröst. Om än en avlägsen, obefintlig chans, så var det hennes enda. Och kanske kunde hon kasta sig upp mot skyn med nosen före? Från sittande ställning? Om hon kom levande ur konversationen med denna... Amanita... så skulle hon testa det. Om inte förr...

"Jag må vara en vek varelse, inkapabel att skydda mig själv från en som ni, skulle ni få för er att anfalla. Men jag har ännu mina kort att spela, och även om de är vaga så ger det mig mer chans än en oförståndig valp." Kanske inte mycket mer, men det var åtminstone något. "Hur länge har ni varit den ni är, Amanita?" Hur gammal var hon? Det gick inte att säga. "Om ni har makt att ändra det vi båda avskyr, varför har ni då inte gjort så?" En blick av gravt allvar lade sig över Dimitrijs skepnad. "Skrämmer Han er?"

Hon lekte med döden. Hon visste ingenting om Amanita. Ingenting om hur denna skulle reagera. Det enda hon kunde göra var att hoppas. Att be? Hon var redan död.

[Hon menar Demetrius med "Han". Men det är nog inte allt för svårt att förstå C; ]

Hon lyssnade på tikens lilla tal och Amanita såg extremt skeptisk ut, vad det än var för vapen tiken nu hade så tvivlade hon själv extremt starkt på att det skulle hålla Amanita på avstånd tillräckligt länge. Kanske, tiken hade trotts allt vingar och var det någonstans en vampyr inte kunde få tag på en annan varg så var det faktiskt i luften.

Hon tvivlade dock på att honan skulle hinna veckla ut vingarna och flyga sin kos, men självklart fanns det säkert överraskningar som kunde överrumpla henne, då hon själv inte såg sig som okrossbar, bara nästan. Hon klippte med öronen. Hur länge hon varit de hon var? Hon visste inte längre, slutade räkna efter de två första åren. Fast så långtid hade det väl inte gått?
- 6, 7år kanske, inte speciellt länge faktiskt.

Hon ryckte smått på skuldebladen och sträckte ut nacken i några sekunder innan hon åter igen slappnade av. En kall morrning lämnade hennes strupe. Hur vågade hon förolämpa henne! Amanita for fram på en kort sekund, stannade några millimeter ifrån tikens nos och såg in i hennes ögon med sina egna, det ena kylande kallt och blått, det andra pulserande varmt och blodrött.
- Vakta din tunga! Han har följeslagare, ser det ut som jag har det? Jag är inte dum om det är de du tror.. Skulle jag möta dem i strid ensam skulle jag få plågas i Chaibos grottor resten av evigheten.. Nej tack..

Hon skulle aldrig hinna fly om denna Amanita beslutade att avsluta hennes liv här och nu. Musklerna i var lem spändes till det yttersta - ögonblicket efter att den blåskimrande vampyren ryckt framåt. Hon hade aldrig hunnit fly, aldrig hunnit försvara sig. Så mycket för det ess hon hoppats ha i rockärmen. Elden skulle kunna hjälpa henne om vampyren valde att sätta tänderna i hennes hals, men inte utan hennes eget liv som pris. Hon skulle i sitt sista ögonblick bränna ihjäl dem båda om så krävdes.

"Du tror att du står ensam" svarade Dimitrij, med betydligt större lugn än vad hon kände "men att anta sådant vore fel." Det hade hon själv insett. Om nu denna nattens barn talade sanning... "Jag är inte här för att förolämpa er, tvärt om är jag fascinerad över att du inte är som Dem. Eller åtminstone säger du att du är annorlunda." Käkarna var spända, musklerna redo. Hjärtat i halsgropen. "Att säga att du inte skrämmer mig vore att ljuga. Att säga att Han inte skrämmer mig vore en än större lögn från min sida." Hon svalde, de grå ögonen som klistade vid den andras tvefärgade. "Låt mig tala till punkt innan du beslutar att avsluta mitt liv." Hade inte käkarna varit så spända hade hon hackat tänder. Läpparnas smala streck passade sig inte med den blick av gravt allvar hon bar. "Jag är blottad för er. En vek varelse i jämförelse med nattens barn. Att förarga er är det sista jag önskar. Det vore ett dumt drag." Hon kämpade för att inte rösten skulle brista. Hon var redan död. Så död. "Genom att stå här lägger jag mitt liv i era händer."

[Hinner inte skriva klart nu (sitter i skolan) så jag skriver antingen klart när jag kommit hem och är klar med resten av arbetet, eller så får det vara om du känner för att svara innan dess C; Det går an vilket som C;]

- Må jag inte stå ensam, men jag står ensam utan kraft.. Som du själv säger, du har inte någon chans, så utan vampyrer vid min sida, står jag stortsett helt ensam.
Sa hon och flinade lite kallt. Det var sant. Hon hade letat länge och förgäves efter fler av samma slag, fler med samma styrka och målmedvetenhet. Fler som väljer ett liv utan att leva på andra, väljer att kämpa i stället för att ge efter. Hon hade sina minnen kvar, de viktigaste i alla fall och de hade hon kämpat för, för att få behålla. Hon var något ut över det vanliga, men med samma envishet och stridglöd som modern haft stod hon fast vid sitt mål.

- I mina ögon är du blott ingen vek varelse, att stå kvar, se sanningen i vitögat är inte många som kan när det väl gäller.
Sa hon och klippte med öronen. Hon vände blicken åt ett annat håll. Demitri, ett namn hon föraktade med hela sin själ och sitt inre. Han skulle störtas på ett eller annat sätt och hon kunde offra sitt egna liv, eller det liv hon hade kvar bara för att lyckas med det. Hon sträckte på sig och vände blicken tillbaka emot tiken. Denne talade med visa ord, nåja, denna individen verkade ha varit med om mer än förväntat. Intressant. Dessutom var denne emot vampyrerna mer än de flesta andra.
- Att ta ditt liv nu vore ett slöseri på blod, du borde väga tanken dock, att bli en av oss, en sån som mig.. Du får den tid du behöver, det ska vara ett frivilligt val i mina ögon.. Kanske då kan du hjälpa mig att göra någon skillnad, för det är vad du vill, eller hur?

Osäker på om hon skulle skämmas eller känna sig stolt stod hon tyst och lyssnade till vad denna Amanita hade att säga. Hon kunde inte släppa den olustiga känsla som lekte i var nerv. Denna... vampyr... Det var en underlig känsla, att stå där, frukta för sitt liv, och ändå...

Vid hennes sista ord tyckte det ofrivilligt i Dimitrijs ansikte. Bli en av dem? En av de varelser hon tänkte utrota? Aldrig! Aldrig att hon tänkte..! Det var allt för sant det Amanita sade. Allt för sant, men... Aldrig! Hennes underkäke skallrade för ett ögonblick innan hon åter spände ansiktet i en ansträngt lugn min. "Jag..." Ja, vad skulle hon säga? Dumma, dumma novis. Att hon aldrig kunde hålla sig samlad. Men en situation som denna... Inte ens mästern skulle hållit sig lugn i denna situation, det kunde hon svära sitt liv på. Det liv hon hade kvar. "Det du säger låter klokt men..." Ögonbrynen drogs samman. "Men.. en som er... Jag tror inte att jag skulle..." Varför hade hon inga ord kvar? "Tid. Som du sade, jag är ingen att göra skillnad i mitt nuvarande tillstånd. Ge mig tid. Att tänka." Dimitrij harklade sig, svalde. Hon behövde tänka. Hon ville inte... kunde inte...

Hon flinade inombords, visste att det var en stor grej att ta in. Hon själv hade haft extremt svårt att acceptera det när det väl hade hänt. Det hade tagit tid och det var just därför hon blivit så som hon var idag. En kämpe, envis som en gammal gata och hon hade alla sina minnen kvar till hennes senaste triumf. Hon hade styrkan och viljan att kämpa vidare, leva som den vegetarian hon faktiskt var. Hon skulle inte sluta kämpa förens hennes tid var över och hon skulle lämna sitt mål i trygga tassar, vidare till nästa vampyr, en av hennes egna skapelser.

Hon hade aldrig tidigare respektera skapandet av vampyrer heller, men den senaste incidenten med henne låtsas 'moder' så kunde hon inte låta bli att se det mer som en utväg ibland. Därav hade hon en liten deal med Malvado, att han skulle få bli vampyr, sista utvägen när han inte länge hade ett annat val. Känslan var hemsk, hon ogillade tanken på att skapa monster, men kanske kunde hon skapa bra monster. Det var hon lite mer positivt inställd till.

- Se det som en möjlighet, du vill uträtta något här i världen, då måste man offra saker och ting för att komma någonstans.
Hennes röst var kall och hård, men samtidigt så mjukt charmerande i grund tornen att man kunde bli galen av att lyssna till den för mycket. Hon klippte till med öronen, tid, ja det skulle hon få resten av sitt liv. Om hon valde att bli vampyr.
- Du får en månad att tänka Dimitrij.. Sedan söker jag upp dig, du ställer dina krav så ställer jag mina.. Och jag kommer då svara på alla frågor du bär på.. A deal?

En månad. En kort tid för någon som hade all tid i världen, antog hon. Men förhoppningsvis lång nog för att låta henne tänka. Hon behövde tänka. Hon nickade stilla medan Amanita avslutade sin mening. "Överenskommet." Hon skulle ha många frågor att ställa, det visste hon. Kunde hon egentligen lite på denna Amanita? Kanske. Hon hade inte mycket till val längre.

Amanita nickade nöjt och gav tiken ett svagt flin emot denne, men blicken var lugn och stadig, på något sätt väldigt allvarlig så man inte kunde misstro henne. Hon svepte till med svansen såg ut över landskapet och riktade blicken emot Numoorislätten och Öknen. Ja nog skulle hon leta upp honom snart igen. Det var på tiden, hon saknade honom hela tiden. Det var något som bara drog henne åt hans håll jämnt och ständigt. Ett svagt varmt leende prydde snart hennes mörka läppar.

- Jag hittar dig, vart du en är vren.. Vi ses..
Sa hon och sedan började hon lugnt styra sina steg åt ett annat håll. Ja detta skulle bli intressant, nog kunde hon se en ljusare glimt av framtiden där nu. Hon vände blicken tillbaka, nickade nästan tacksamt emot tiken, bara för att hon skulle överväga saken. Efter något som verkade vara en lugn stund bröt hon sedan kontakten helt genom att försvinna på några röda sekunder från platsen helt. Nu skulle hon söka upp Malvado. Det var inte mer än rätt. Så som hennes själ suktade efter skratt och något att känna. Hon ville känna och det var trotts allt med honom som hon kände sig som mest levande.

Så var hon borta. Ett leende som knappt nådde ögonen, en nick, och så försvann den mörka i natten. Kanske var det bäst så. Amanitas sinne var som försvunnet på ett ögonblick, för långt bort för att anas. Dimitrij stod kvar, stilla, förvirrad. Rädd? Jo. Självklart var hon rädd. För Amanita? Jo, kanske. Men mest för det vägskäl hon stod inför. Ett som skulle förändra hennes liv.

Långt senare, när vinden hotade att välta henne, vaknade hon som ur trans. Huvudet ruskades så kraftigt att hon raglade ett steg i sidled. Med en djup suck, klart hörbar även för de dödliga - även för henne - blickade hon upp mot skyn. Så snart vinden mojnade på nytt breddes vingarna ut. Med dova dunsar fylldes membranen med luft. Snabbt steg hon för att åter kämpa emot vinden. För att stiga över turbulensen. För att få ro att tänka.

Hon behövde tänka.

Hon var rädd. Så rädd.

[Jag antar att det är avslutat här då C; ]

[Japp avslutat ;D]