Månens bleka ljus skänkte inte Blair någon ro där han vandrade genom Lövskogen. Vanligtvis hade han sitt dygn någorlunda rätt, men eftersom hans sovkompis fortfarande var borta, så hade han ingen tid att passa. Det fanns inga konsekvenser till att drömma om natten och sova bort dagen.
   Blair var egentligen inte rastlös, men att vandra runt på natten för att stilla tankarna hade blivit en vana. Han trivdes i mörkret. Det dolde honom, och han trivdes med att inte synas. Om man inte syntes, så fanns man inte. Det var åtminstone vad han försökt intala sig under många år. Blair var inte rädd för att stå in centrum, men han uppskattade att få vara själv då och då. I de ögonblicken så ville han vara osynlig, upphöra att existera.
   Medan fakargen vandrade lät han vinden smeka omgivningen och föra med sig information om vad han skulle komma att möta. Men natten var tom. Inget annat än mylla och en svag doft av vatten gick att urskilja. Han andades tyst ut genom nosen, och stannade en stund för att betrakta en vacker klunga med snödroppar.

Våren hade närmat sig med stormsteg och Nita njöt av de fortfarande kyliga vindar som strök över landskapet. Vintern hade ännu inte släppte greppet helt och nu när himlen var klar, månen som dansade på himlavalvet så gjorde den sig påmind. Ljuset som kastades ner mellan träden var klart, kyligt och nästan lite spöklikt. Detta var en natt då man inte lät valparna vandra utanför lyan, med all rätt. Den fridfulla stämningen som annars brukar ligga över lövskogen var som bortblåst, det var tyst och kusligt. Nästan som om de liknade grannen i söder, den döda skogen. Fast här fanns liv det kunde man känna runt omkring sig, men de valde av någon anledning att inte visa sig, inte en natt som denna. 

Hon dansade fram mellan trädstammarna, så tyst som bara en av nattensbarn kan. Till livet runt omkring henne var hon en fara, ett rovdjur och en mardröm. Men för få individer, som stannat upp och valt att bortse från detta var hon så mycket mer. Efter sitt möte i Kaiwood hade hon valt att styra stegen mot lövskogen, för att känna den där speciella fridfulla känslan. Men den infann sig inte. Hungern rev på insidan och ögonen glödde inte som vanligt i tvefärg utan i en alldeles mörk blodröd färg. Hon var på jakt och hon var hungrig. Den mörkblå pälsen fick henne att smälta in läskigt bra i omgivningen där hon smidigt tog sig fram. Följde efter sitt byte. Omgivningen var alldeles stilla, som lugnet före stormen. Något fick henne att stanna. Öronen spetsades och hon förblev stilla. Fascinerades av bytets sätt att studera det naturliga. Hungern trängdes sakta men säkert bort och nyfikenheten tog över. Det ena ögat gick sakta men säkert tillbaka till sin naturligt tukosblå färg och hon valde att förbli stilla. Kanske skulle hon bege sig åt ett annat håll? Finna ett annat byte för natten? Hon beundrade sig själv och sin styrka. Ett svagt leende prydde hennes läppar. Hon trampade på en kvist när hon valde att åter igen röra sig framåt och ljudet ekade mellan träden.

Lika tydligt som ljudet av en kvist som bröts, tappade snödropparna Blairs uppmärksamhet. Istället tittade han upp, vaksamt. Öronen klippte på huvudet, vreds försiktigt runt för att försöka fånga upp fler ljud. Ingenting. Natten var åter tyst. Det kunde bara ha varit ett litet djur, en hare eller liknande.
   Eller inte. Bilden av den prickiga kargen svepte över näthinnan, och Blair började röra sig mot ljudet. Långa, mjuka steg förde honom tyst framåt mot sitt mål.
   Fakargen behövde inte ens nå den avbrutna kvisten. Hade han inte varit uppmärksam hade han lätt kunnat missa henne - den svarta tiken i nattens mörker. Ögonen glödde svagt i rött och turkost. Hon var vacker, konstaterade han, men också doftlös. Det var lika underligt varje gång han stapplade över någon utan doft. Såvida hon inte ägde en doftkraft, så kunde han bara komma på en annan varg med samma egenskaper. 
   Blair stannade upp och mötte hennes blick med sina intensiva gröna ögon. Hon var större än honom, men avståndet jämnade ut det nog för att han inte skulle behöva se upp.
   "Ni är en dotter av natten...", sa han, knappt högre än en viskning. Han såg inte rädd ut, men han var vaksam. Trots att han visste att hon antagligen var snabbare än honom så kunde det kanske rädda hans liv att vara beredd, om hon skulle vara på det humöret. "Inte sant?"

Amanita blev till en början inte alls förvånad, en ung modig hane sökte upp källan till ljudet vare sig det kunde innebära livsfara eller något annat. Där emot fann hon honom en aning dumdristig som stod kvar när han tydligt nog var bekant med nattens varelser. Hon synade honom noga och kisade en aning med ögonen, misstänksamt. Vad var detta för en? Han talade, med låg stämma och han lät vaksam, men han lät inte rädd. Så underligt. De flesta fann Nattensbarn som något ur en mardröm, något de aldrig vill stöta på. 
- Korrekt.
Det fanns ingen anledning att ljuga, låt oss se om det gick att skrämma denna eller om han var utan överlevnads instinkt? Ett svagt flin tog sig fram till hennes läppar och med några svepande snabba rörelser tog hon sig fram till hanen på övernaturligt kort tid. Hennes rörelser var inte aggressiva utan mjuka och förföriska. Den nätta kroppen med de svävande rörelserna fick henne att se vackrare ut än vad hon kanske egentligen var. Allt för att locka lammet in i lejonets mun. 
- Är ni inte rädd?

"Korrekt." Blair la huvudet lätt på sned. Det kröp i kroppen av att titta på henne och alla instinkter skrek åt honom att fly. Det var som om han undermedvetet insett att han var bytesdjuret. Samtidigt var det svårt att inte möta hennes blick. Förutom att hon var vacker ägde hon en stark dragningskraft. Det påminde honom om Kawazatri, där han sett kameleonter kamouflera sig för att kunna fånga insekter. Kanske var den fina utsidan bara ännu ett hjälpmedel för att kunna jaga.
   Honan rörde sig närmare, så snabbt att han knappt hann med. Instinktivt spändes musklerna, beredda att reagera. Blair tvingade sig själv att slappna av. Hennes rörelser var mjuka och långt ifrån hotfulla. Det sista han ville var att skrämt springa härifrån. Samtidigt kunde han inte släppa förvarningen, ville inte bli överraskad med tänder i halsen.
   "Är ni inte rädd?" Blair log snett. Rädd för vad? Att hon skulle suga livet ur honom? När man inte längre hade något att leva för försvann mycket av livslusten.
   "Jag är nyfiken", svarade han. "Men så är jag också svag för fara och skönhet." Att säga att han var svag för fara var inte riktigt sant - men han tyckte om adrenalinkicken.
   "Här hittar jag båda."

Allting med henne var menat att vara lockande för honom, allt skulle tilltala honom på ett lockande vis. Det var så de var skapta, vampyrerna. Hon kontrollerade det inte direkt, men absolut kunde hon göra mer uttryck för det om hon ansträngde sig. Orden som lämnade honom fick henne att flina emot honom, på ett förföriskt lockande sätt men samtidigt visade det också att hon var road över det svar hon fått. Det var sällan det fanns dumdristiga själar på den nivån, som samtidigt kunde förtrycka rädslan. Hon kunde höra hur hans hjärta bultade lite extra hårt, inte panikslaget så nog stämde det att han gillade faran. Adrenalinkicken antagligen. 
- Hur kommer det sig att du är bekant med nattens barn sedan tidigare och fortfarande lever?
Hennes röst var mjuk men allvarlig. Hon var också nyfiken, på varför denna varelse var så nyfiken på dem. Det borde han inte vara, med tanke på hur många vargar som fick sätta livet till på grund av deras existens.

Vampyren undrade hur det kunde komma sig att han fortfarande levde. Blair var på väg att berätta om hans möte med den svarte men hejdade sig innan han ens tänkt klart tanken. Väl medveten om att han lätt babblade valde han istället att säga vad som troligen var orsakerna.
   "Tur", svarade han. "jag träffade Tavar när han just hade ätit." Fakargen slängde ur sig namnet som i förbifarten. Han undrade om honan kände Tavar. Kanske var det lika underligt att han förväntade sig att hon skulle känna den andra vampyren som om hon förväntade sig att han skulle känna alla fakarger i Numoori? Blair sköt bort tanken och återvände till nuet.
   "Och dumdristighet. Jag bara antog att han inte skulle äta mig, så jag tog mig friheter i vår konversation. Det gjorde honom antagligen förbryllad nog att låta mig leva." Ett snett leende drog i mungipan.

Amanita lyssnade och flinade svagt till. Ja tur var nog en av anledningarna i varje fall. Något hade fått den tidigare vampyren att låta hanen leva. När namnet sedan gav sig till känna spetsade hon öronen ytterligare. Så han levde fortfarande. Frågan var om Tavar ens mindes henne längre, det var många år som hade passerat sedan de sågs sist. Ty de underliga var att de faktiskt inte bara bar mörkret som gemenskap utan de delade också blodslinjer ihop. Tavars far var nämligen släkt med Amanitas mor. Mörker och otur lär förfölja släktet. 
- Jag förstår varför du lever, Tavar gör inte alltid vad som förväntas av honom.
Hennes tonläge avslöjade hur fundersam hon var. Djupt försjunken i minnen från förr förblev hon en aning frånvarande för en kort stund. Hon blinkade några gånger innan hon åter var "tillbaka", kallt såg hon in i de gröna ögonen. Hon gillade attityden hanen hade. Det var något med honom som påminde henne om sig själv. En driftig själ, utan oro i livet. Rätt kaxig sådär utan att på det sättet bli sådär odrägligt dryg. Hon gillade det. 
- Jag uppfattade aldrig ert namn?

Blair nickade men var inte säker på att hon uppfattade det. Hans ord hade fått henne att bli fundersam. Tyst väntade han tills hennes blick mötte hans.
   "Jag uppfattade aldrig ert namn?"
   "Blair. Ni?" När Blair varit yngre hade namn varit det viktigaste att få fram under en konversation, men nu spelade det mindre roll. Det hade blivit mer en bonus än ett måste. Trots det kände han att han ville veta namnet på den han pratade med ifall denne frågade om hans.
   "Säg mig, vad gör ni i Lövskogen? Jag växte upp med historier om hur Relictus var vampyrernas mark." Ett leende drog över de mörka läpparna. "Tröttnade ni på lukten?" Han hade passerat genom Relictus på mindre än en dag, men det hade varit nog för att känna stanken av död som hängde i skogen.

Amanita lyssnade, Blair hette den unga hanen. Skogen runt dem var ovanligt tyst, som att allt djurliv i skogen kunde känna hennes mörka närvaro och de höll sig därför undan. Det var lite av en speciell känsla, som att hela skogen höll andan för att inte störa henne eller göra henne upprörd. Hon sträckte på sig ytterligare då hanen ville veta hennes namn. 
- Amanita.
Sa hon och ett svagt leende la sig stillsamt över hennes läppar. På något sätt såg hon ovanligt fridfull ut. Hon skrattade roat sedan åt hanens ord. Nåja han hade väl rätt i det han sade att det stank något fruktansvärt där, men det var inte riktigt anledningen till att hon inte befann sig där.
- Du vet väl att Nattens barn inte behöver andas, om vi inte vill?
Sa hon och flinade svagt åt honom. Det var oftast bara en skenmanöver, så att de dödliga skulle ha svårare att skilja vampyrerna från de levande. Hon skakade på huvudet och flinet försvann.
- Jag undviker helst min egen sort. Så jag håller mig gärna där ifrån. 

Hennes namn var Amanita. Blair la det på minnet, och lyssnade sedan på hennes nästa ord. Det lät absurt, och han undrade om hon hittade på det bara för att se hur mycket han skulle svälja. I och för sig var vampyrerna redan döda, men ändå. Vampyrerna kändes betydligt mer levande än andra odöda, som zombies. Blair hummade, en blandning av fundersamt och imponerat.
   "Jag undviker helst min egen sort. Så jag håller mig gärna därifrån." Blair kunde förstå henne. Han tyckte om Tavar, men han var inte alltid det livligaste sällskapet. Ordvitsen fick honom nästan att le, men Blair höll masken. Han misstänkte att det fanns andra anledningar till att hon höll sig borta. Det lät fånigt att hålla sig borta från ett område bara för dess invånares bristande förmåga att konversera.
   "Inget bra sällskap?", frågade han ändå.

Amanita tog ett steg fram till mot främlingen, eller Blair som han hette och satte sig sedan ner. Det indikerade att deras konversation var tillräckligt intressant för att fortsätta. Hon valde sedan att sluta andas och hon valde också att sluta blinka. Hon ville visa honom att en levande död är faktiskt död, inte levande. Hon behövde inte de dödligas alla funktioner för att hålla sig vid liv, det ända hon faktiskt behövde var blod, från varg. Inget annat.
- Vi har väldigt olika åsikter och principer oftast. Väldigt få av Nattens barn accepterar mina och därför håller jag mig ifrån dem.
Hennes röst lät kyligare än vanligt och hon menade det hon sa. Det var oftast hennes principer som satte sig i kläm hos de andra. Hon förstod inte alls meningen med att mörda allt man ser och behagar bara för att man kan. De som inte lyckats lära sig att kontrollera sina behov spottar hon på, svaga individer. Hon visste hur långtid det kunde ta, men de som inte ens tänkte tanken. Hon ogillade det helt enkelt. Felet kanske var hon själv? Tanken slog henne och hon förblev tyst.

Plötsligt fann Blair Amanita väldigt obehaglig. Han kunde inte sätta tassen på vad som hade förändrats, men skillnaden var mycket påtaglig. Med smal blick granskade han henne, och insåg att hon inte andades. Hon blinkade inte heller, vilket gjorde hennes blick lätt stirrande. Det kröp i honom. Instinkterna sa åt honom att springa: det här var utanför hans kontroll. Trots det gjorde han som henne och satte sig ner. Kunde han överleva en vampyr, kunde han överleva två.
   Hennes åsikter skilde sig från de andra vampyrernas, och därför höll hon sitt avstånd. Blair nickade. Han kunde likna situationen till den med honom och Isil Anar, även om han inte visste hur hennes åsikter skilde sig från resten av Nattens barn.
   Fortfarande lite illa till mods över hennes förändring fann han det svårt att föra samtalet vidare. Först tänkte han fråga vad hon gjorde i Lövskogen, men insåg att han redan frågat det. Istället valde Blair att fortsätta på deras nuvarande ämne.
   "Jag förstår", svarade han. "Jag har lite samma situation med en flock här i närheten. Våra åsiker är... olika, så det är egentligen vettigt att hålla sitt avstånd. Jag kan förstås aldrig hålla mig borta." Blair log kort. "Så situationen kanske är omvänd för mig."

Amanita kunde höra hur hennes förändring gjorde honom en aning obekväm och hans instinkter talade säkerligen om för honom att han borde fly, därav den förhöjda pulsen. Hon log roat. Det var så härligt hur världen hade skapat ett rovdjur bland rovdjuren. Det var komiskt och hur de naturligt fått en fiende som var inpräntat sedan urminnes tider i instinkterna. De fruktade naturligt vampyren, även fast de själva var rovdjur. Det gjorde situationen komisk, att de satt där och höll en helt vanlig konversation. Amanita hade länge handskats med sin blodtörst och det föll henne numer väldigt naturligt att kunna föra sig bland lammen, som hon kallade dem. De var så vackert sköra på något sätt. Hon önskade även då och då att de borde få leva utan lejonen i sin värld, slippa den fruktan som faktiskt fanns runt omkring dem. Men hon hade inte styrka nog att avsluta sin förbannelse. 
- Vad har du för relation till dem? Är det din födelse flock?
Sa hon sedan, smått nyfiken på vart hanen kom ifrån och vad han hade för ursprung här i landet. Onekligen så var det en ganska intressant individ eftersom han redan överlevt ett möte med en vampyr. Det var trotts allt inte varje dag det skedde. De flesta i Numoori visste fortfarande inte att de existerar mer än som spökhistorier och gamla sagor.

Blair log snett. Tanken på att IA skulle vara hans födelseflock kändes ungefär lika troligt som att det skulle växa ut fenor från ögonen.
   "Nej, de var..." Han tvekade knappt märkbart, men fortsatte. "Rivaler till min gamla flock, kan man säga." En liten gäspning slapp ur hans käft. Till sin förvåning smärtade det inte lika ont längre att prata om flocken. Det sved, fortfarande tydligt, men mer hanterbart.
   "Egentligen borde jag lämna Lövskogen, jag har varit här för länge tack vare dem. Har du känt dig bunden på en plats?" Han synade henne med den intensiva blicken, mörk i natten. "Eller är du en vandrare i blodet?"

Rivaler. Intressant. Ja dessa flockar i Numoori som slåss mot varandra, till vilken nytta egentligen? De hade inget bättre för sig kanske. Nita borde värderat livet högre den tid hon levde. Hon lärde sig det varje dag och natt, att de borde värdera sin tid mycket högre än vad de gjorde. Nu hade hon så det räckte och blev över, men till vilken nytta? Hon levde egentligen inte. 
- Ååh, ja det kan man väl säga. 
Sa hon fundersamt. Hon hade i sina yngredagar kännt sig bunden till bergen, där hon och faderns flock hört hemma. Bunden var kanske fel ord, men hon hade trivts där och hon hade därför valt att inte följa med tillbaka till öknen när hennes mor lämnat dem med Fiero. Kanske hade hon levt idag om hon inte gjort det valet. 
- Men det var väldigt länge sen. Jag har vandrat sedan dess, men vandrare till blodet kan jag nog inte kalla mig. 
Sa hon och log svagt emot honom. Denna unga varelse fick henne att fundera över saker hon valt att undvika under så lång tid. Han var fascinerande. 
- Varför lämnar du inte lövskogen då?

Blair hummade fundersamt. Det var ett mjukt läte, som smälte in i natten. I Amanitas fall trodde han verkligen på att det kunde vara för länge sedan. Såvitt han visste kunde hon ha levt långt innan han föddes - eller vara jämngammal med honom. Något med henne fick honom dock att misstänka att hon var äldre, trots sitt unga yttre.
   "Varför lämnar du inte Lövskogen då?" Hade inte Blair haft såpass bra kontroll över sig själv hade ett besvärat skratt sluppit ur honom. Det var en fråga han hade ställt sig gång på gång. Visst, skogen var behaglig att leva in, men det hände så fruktansvärt lite. I sina tankar försökte han gång på gång formulera ett svar, men allt kom ut som taffligt. Blair gav upp. Väl medveten om att han inte kunde lämna henne utan svar fick han ändå göra ett försök.
   "Jag kan, om jag vill, men jag antar att det är någon, något menar jag, som håller kvar mig." Generat harklade han sig, och grimaserade sedan åt sig själv. "Den sista känslan av något välbekant. Jag har vandrat förut, men aldrig utan en fast punkt. Den här punkten är knappast säker, men det är något." Blair tystnade, försökte att inte skämmas över sina ord. Hittills hade han känt sig lugn i samtalet, men uppenbarligen hade frågan kastat om honom. Fakargen tyckte inte om det.
   "Om jag lämnar är jag inte säker på att den finns kvar när jag återvänder."

Amanita förstod faktiskt nästan exakt vad han pratade om. Det hade tagit lång tid innan hon förmått sig att lämna bergen även som omvandlad. Och även flera år efter omvandlingen så hade hon återvänt flertal gånger om året. Det var en plats som fortfarande stod henne nära, men hon hade sedan länge gjort valet att inte älta det förflutna och har därför valt att undvika platsen istället. 
- Åh jag förstår. 
Sa hon smått fundersamt och log svagt emot honom. Det var något fängslande över hela hans väsen, som om hon ville ta hand om honom. Hon skrattade inombords åt sig själv och spetsade istället öronen för att lyssna klart på hans ord. 
- Jag lovar att den kommer finnas kvar, i alla fall under din livstid.
Hon lät ett skämtsamt skratt lämna henne. Det var något ovanligt med att ha en konversation, helt normal och öppen med en dödlig som inte var rädd. Som såg bortom monstret. Det var speciellt för henne och hon kunde enkelt räkna de få gånger de skett under hennes tid som vampyr. Hon valde sedan att bjuda in till ett vänskapligt leende. De må inte ha känt varandra länge, men hon kunde lägga förslaget där, öppet på bordet. Så skulle det alltid finnas kvar.
- Får du nog av skogen och vill ha en vandringskompanjon ett tag kan du söka upp mig. Om du föredrar att vandra nätter såklart. 

"Jag lovar att den kommer finnas kvar, i alla fall under din livstid." Blair log blekt. Amanita hade rätt - om det nu hade gällt en plats. Att det kanske inte var på grund av platsen var ett faktum Blair vägrade inse. Istället pressade han envist ner den insikten, och lyssnade på hennes nästa ord. De gladde honom. Han uppskattade hennes sällskap. Något med hennes övernaturlighet fick honom att släppa på banden och öppna upp sig. Det må vara lite, men för honom var det stort. Oftast bar han sina personliga tankar och hemligheter som en skyddad skatt.
   Kom han verkligen bättre överens med vampyrer än andra dödliga? Blair fick hejda en road fnysning, och log istället. Ett vänskapligt leende, precis som vampyrhonan.
   "Det ska jag komma ihåg." Det glimmade till i de gröna ögonen. "Tills du tröttnar på mig, det vill säga." Blair tvekade, osäker på om samtalet led mot sitt slut.
   "Avbröt jag dig i din jakt?" Han tänkte inte köra iväg henne, men ville inte heller att hon skulle känna sig tvingad att stanna av ren artighet.

Amanita log fortfarande vänligt emot honom, det var något med den bevingade som roade henne. Han var inte som de vanliga dödliga. Hon lyssnade på orden och fnissade till lite. 
- Eller så flyger du din kos när du tröttnat på mig. 
Sa hon roat och rörde på öronen för att kolla av området lite snabbt. Hon såg sedan en aning fundersam ut när han frågade om hennes jakt. Hon ville harkla sig, vrida på sig för att visa hur obekväm hon egentligen var i ämnet, men hon förblev blickstilla till det yttre utan att ge några tecken på det yttre planet för att visa att hon faktiskt levde. Som att "andas" och "blinka". 
- Ingen fara, jag jagar inte speciellt ofta och inte denna natt heller. 
Sa hon sedan som svar efter vad som kunde upplevas som en väldigt lång paus. Hon visste inte riktigt hur det skulle tolkas, men hon var ärlig i alla fall. Hon höll sig ifrån att jaga och gjorde det inte mer än nödvändigt. Helst med djurblod där emellan för att dra ut på hungern ännu mer. 
- Man kan väl säga att jag går på diet.
Sa hon och skrattade skämtsamt till efteråt för att lätta på stämningen lite, hon ogillade när det blev spänt och hon var osäker på om det skulle förbli det. Hon ville inte att det skulle ta slut, helt ärligt hade hon inte haft en vettig konversation på länge och hon saknade kontakten till livet, känslor och hennes minnen. Hon kände att ju längre tid hon var borta ifrån det desto mer av hennes "mänsklighet" sipprade iväg. Hon hade alltid varit bra på att hålla kvar vid det, men åren rann förbi och åldern gjorde det svårare att hålla fast vid det.

Blair log roat åt hennes kontring, men valde att släppa ämnet. Det blev tyst. Tålmodigt väntade han på svar, men började ångra att han ens ställt frågan. Kanske uppfattade hon det som oartigt? Efter en lång paus kom ett svar. Amanita skrattade skämtsamt, antagligen för att lätta stämningen. 
   "Jag förstår." Blair hade för länge sedan insett sitt felsteg. Amanita verkade inte ha omfamnat sin vampyr-identitet lika m mycket som Tavar gjorde. Istället försökte han hitta ett intressant samtalsämne som låg långt bort från det nuvarande. Han ville be henne berätta en spännande historia, men han var inte säker på om det också var ett känsligt ämne. Blair bestämde sig för att köra på. Om han tänkte börja oroa sig över allt, så skulle hans sällskap bli mycket monotont.
   "Kan du inte berätta en intressant historia?" Blair la huvudet på sned, och log lite. "Jag kan berätta en i gengäld." Inte för att han verkligen var säker på vad han skulle säga, men han gillade att ha ett jämnt utbyte av information.

Amanita log mjukt som svar på tal. Det var bra att de kunde lämna det ämnet bakom dem, om de sågs någon mer gång så kanske hon skulle förklara mer ingående för honom. Än så länge var han fortfarande bara en bekantskap, även om det verkade bli en väldigt trevlig sådan. Vänskap växte med tid och tillit från båda håll. 
- Intressant ligger ju i betraktarens ögon. 
Eller öron tänkte hon klyschigt till sig själv och flinade till lite grann. Hon funderade en liten stund och visste inte om hanen hade hört historien eller inte, men den låg henne varmt om hjärtat. 
- Qu och Devils, sedan länge ärkefiender.
Orden talade hon med låg stämma, med mystik och det var nästan som att hon fick en berättarröst. Hon talade länge och väl om krigen mellan flockarna och de stora namn som fanns på båda sidor. Nevada, Kyoko, Weed, Mivria och framförallt Ascar. Hon berättade om det sista slaget, där Ascar och Weed stod mot varandra, eld och jord. Och de båda stupade på slagfältet, döda. Hon valde orden med vördnad och hennes röst fylldes med en svag ton av sorg när hon talade om det sista slaget. 
- Det känns som om det var igår hon lämnade oss. 

Det var många namn, och en så väldig historia att Blair kände sig märkligt liten. Flockarnas namn hade han koll på, men många av de andra namnen Amanita nämnde var för honom okända. Så gott det gick försökte han hålla isär dem. Ascar uppfattade han var viktig för Amanita, även om han inte hade den blekaste aning om vem det var. Shady hade berättat kort om tidigare krig, men det hade varit byggt på andra vandrares historia. Oftast hade de luckor och stämde inte ihop med varandra. Amanita talade som om hon varit där. När Blair granskade henne, sättet som hon berättade på, misstänkte han att hon mycket väl kunde varit där.
   Vampyrhonan avslutade sin historia, och Blair lät tystnaden lägga sig emellan dem. Det hade varit omöjligt att undgå vördnaden i Amanitas röst när hon pratade om dem alla, speciellt Ascar. Namnet kändes bekant, men det kunde mycket väl vara önsketänkande från hans sida.
   "Ascar...", började han. "Stod ni henne nära? Syster, mor, vän?" Han hade inte känt henne länge, men Blair ville ärligt veta mer om henne. Det var ofta samtal inte kom längre än kallprat. Så var inte fallet här. Medan frågan hängde i luften försökte Blair förtvivlat komma på en historia. De enda historier han kunde kom från hans eget liv, och de slutade oftast inte gott. Dessutom var de långt ifrån den storslagna berättelse som Amanita berättat. Kanske hade det varit övermodigt att erbjuda en historia i gengäld när man pratade med en odödlig. Hon hade all tid i världen att hitta en bättre. Blair bestämde sig för att släppa det så länge, och lyssna på hennes svar.

Amanita log svagt emot hanen, det kändes som om hon hade en helt annan samhörighet med hanen på något sätt. Än med så många andra. Hon var säker på att hon skulle få följa hans val i livet i framtiden också, det bara kändes så. Med tiden skulle de säkert kunna bygga upp en stark vänskap, så enkelt som det var att tala med denna såg hon inget som skulle hindra dem. Hans ord fick henne att vakna till i blicken. 
- Det var min mor. 
Sa hon och log igen emot honom. Hon sörjde inte längre, men det var en saknad som fanns där som aldrig skulle försvinna. Hon sörjde dock att hon aldrig kunde leva upp till hennes namn. Hon hade aldrig fått chansen att skapa sig ett eget namn i historien. Hon skulle för alltid vara dömd att leva i skuggorna. Hon sörjde sitt egna liv fortfarande, om än inte lika ofta längre. 
- Jag hoppas din historia också är lite personlig, så jag slipper vara ensam om att känna mig blottad här. 
Sa hon och skrattade lite skämtsamt efteråt igen. Hon hade trotts allt blottat en viktig del av henne för hanen, det var personligt och nära. Hon gav bitar av sig själv och det var något hon hoppades att han respekterade.

Blair nickade, och log sedan svagt åt hennes kommentar.
   "Personligt, visst, men lika mäktigt? Tveksamt." Fakargen harklade sig, försökte avgöra hur mycket han skulle berätta av sitt liv. Var skulle han börja? Blair bestämde sig för att berätta det som betydde något för honom - hans liv i Occultos. Det kändes som att öppna ett nyligen läkt sår, och intrycket förstärktes bara av att Blair var så obekväm med att dela med sig av sig. själv. Han andades in genom nosen, och påminde sig själv att om hon kunnat berätta för honom, så kunde han öppna upp sig för henne.
   "När jag fortfarande var en liten valp", började han. "lämnade jag min familj för en flock jag känt till i knappt en timme. Occultos. Du har nog inte hört talas om den - det var hela syftet. Vi skulle vara en osynlig styrka, ta makten i mörkret eller vad det nu var. Som du kanske förstår så blev valp-jag stormförtjust." Det var bisarrt nu när han tittade tillbaka på det. En låg fnysning lämnade Blair, och han fortsatte.
   "Man kan säga att jag växte upp i den här flocken. De blev min nya familj, och jag hade inget emot det. Trots att de pressade mig hårt till att träna, trots att det ibland var en kärlekslös plats, så älskade jag det med hela mitt hjärta. Jag hade inte känt av något annat liv, så jag antar att jag trodde att det var så det var att växa upp. Där och då saknade jag ingenting." Blair tvekade. Historien som följde hade han bara berättat för en enda person - och det hade varit hans döende vän. Fakargen bestämde sig för att fortsätta, trots känslan av att falla utan vingar.
   "Efter ett tag där kidnappade min ledarinna en valp från den rivaliserande flocken, samma som är här i Lövskogen. Jag... kom väldigt nära den här valpen. Ophelia. Det var i samma vända som jag fick reda på att min mor hade dött, så jag var rätt förstörd där. Man kan säga att hon blev en ljuspunkt i mörkret? Med henne var livet värt att leva. Jag var nöjd med min plats i Occultos, men hon vantrivdes. Tillslut stod jag inte ut. Jag hjälpte henne rymma, men stannade själv kvar. Det finns inget jag ångrar så som det beslutet. Livet utan henne var så fruktansvärt tomt." Blair mindes känslan igen. Tomheten som nästan ätit upp honom inombords. Det var smärtsamma minnen, men han skulle göra om det varje gång om det innebar att han fick spendera tid med henne. Han valde att inte nämna livet han tagit under den perioden. Det kändes som att det skulle förändra Amanitas syn på honom, och han ville inte se det hända. Kanske senare i deras relation - för han tvivlade på att det här var sista gången de sågs. Hennes sällskap var alltför behagligt för att han skulle vilja ta farväl för alltid.
   "Just den perioden minns jag inte så mycket av. Ett tag senare träffade jag Ronia. Hon är anledningen till att jag inte kommer härifrån, antar jag." När orden väl lämnat honom kände han sig både lättare och tyngre. Blair hatade sanningen. "Då kanske hon tyckte om mig, men knappast längre. Jag bär fortfarande skulden för Ophelias öde." Han log blekt, och försökte samla sina tankar.
   "Oavsett allt, så hade jag nog fortfarande varit kvar med Occultos om vi inte bestämt oss för att ge oss ut på en idiotisk vandring. Jag hade ansvaret för det. De gjorde mig till beta, kan du förstå det?" Tonfallet var betydligt monotonare nu. "Vi blev överfallna av zombies. Det gick inte att rädda dem alla. Många dog. Jag klarade mig, och nu är jag här", avslutade han lamt.