”Så”, funderade Blair. Han vilade sida vid sida med Amanita. Det hade gått en liten tid sedan de träffats, men stämningen var inte mer pressad än den varit vid tidigare tillfälle. Han hade äntligen hittat henne - eller så var det tvärt om. Natten var kylig och mörk, men det störde honom inte. Hade det varit stjärnklart hade de troligen tittat på stjärnorna, men nu nöjde de sig med att titta på när en strid bäck rann ner över en liten brant. Det var inte särskilt spännande, men Blair fann det rofyllt.
   ”Vad brukar du kallas? Ama? Nita? Mani?” Blair upprepade hennes namn flera gånger, styckade upp det och vred och vände. ”Mani? Jag gillar Mani.” Amanita var ett långt namn, och han var rätt säker på att hon hade smeknamn.

[Hoppade rätt in i händelsen, gillar du det inte kan jag ändra :)]

Natten var tyst, kall och rå. Hade hon varit en varelse vid liv hade den troligtvis fått henne att känna sig en aningen obekväm, men Nita kände ingenting. Hon vilade sitt huvud mot sina framben och blicken stirrade ut i bäcken. Följde vattnets strimmor hur de rundade stenar och skarpsynt som hon var kunde hon även urskilja mindre djurliv i bäcken. Han hade letat sig hit hittat henne och hon hade sökt upp honom så fort hans doft varit inom räckhåll. Blair var här. En stunds tystnad nöjt hon av tills han bröt henne. Hon höjde huvudet och såg på honom där han var, ögonen gnistrade och ett leende spred sig i hennes ansikte. Mani. 
- Du kan kalla mig Mani. 
Svarade hon med lugn röst. Det var något med honom som gjorde henne stillsam. Han väckte inte odjuret inom henne på samma sätt som andra gjorde. Det var som om han inte var ett byte längre, knappt ens för monstret där inne. Så underligt. 
- Andra kallar mig för Nita. 
Hon sa det en aningen fundersamt. Kanske för att hon alltid själv presenterat sig som Nita, för de hon lärde känna. Eller för de som inte skulle lära sig hennes riktiga namn. Och nu hade hon ett nytt. Mani. Om hon någonsin föll i dvala, under en väldigt lång tid och åter vaknade, skulle hennes nästa namn vara Mani. Hon gillade det. 
- Du hittade hit. Vad fick dig att lämna lövskogen?

Mani, Nita. Blair bestämde sig för att han skulle köra på Mani. Det var fånigt, men han tyckte om tanken på att ha något som skiljde honom från resten av hennes bekantskaper. Ett litet leende skymtade på hans läppar, men dog bort lika omedelbart vid hennes nästa fråga. Shady... Det gjorde fortfarande lika ont, och hade det inte varit för att hon var Mani hade han nog inte berättat. Instinktivt ville han sluta sig och hålla allt inne, men han tvingade sig slappna av. Han litade på henne, framför allt att hon skulle förstå och inte använda det emot honom.
   ”Jag återsåg en gammal vän”, svarade han lågt. ”men hon var inte sig själv. Hon var... hon bad mig...” Blair drog in luft genom munnen, och släppte långsamt ut den genom nosen.
   ”Hon bad mig att ta hennes liv”, fick han ur sig med monotont tonfall. ”Fick mig att svära innan jag visste vad hon skulle begära av mig. Det... det var det smärtsammaste jag någonsin gjort. Ändå kunde jag inte svika henne genom att bryta ett löfte.” Han tittade mot henne. 
   ”Jag behövde komma bort från den platsen.”

Hon förblev stilla när han talade, blicken fläckades av medlidande för vargen vid sidan av henne. Det smärtade henne att veta vad han tvingades gå igenom och vad han redan genomlidit. Ibland var välden mer grym emot vissa än andra och hon kunde tyckas att Blair drabbats extra hårt. Livet var orättvist och det visste hon redan, men kunde hjälpa honom på något sätt så skulle hon försöka. 
- Om hon bad dig, fick dig att lova. Så behövde hon kanske komma vidare från denna värld. 
Sa hon med fortfarande samma sammetslena röst, med lugn och självsäkerhet. Förföriskt vacker för de som tillåter sig själva att se och märka det. Hon förstod varför han sökt sig där ifrån. Platser kan vara förrädiska när det gäller att återföra plågsamma minnen.
- Kanske gav du henne möjligheten att få frid genom att du var den som hjälpte henne.
Hennes ord var förhoppningsvis stöttande för honom. Ibland var hon inte säker på om hennes ord var visa nog. Även om hon var övertygad om att hon inte lät som någon tonåring längre, trotts hennes blomstrande ytter och unga drag. 
- Vad tänker du göra här näst?

Blair tyckte inte om tanken på att han skulle ha gjort Shady en tjänst. Det fick det att låta som om han inte bar någon skuld, när allt han kunde var att skylla på sig själv. Det var lätt för Amanita att säga, när hon var en sådan ofelbar varelse. Vacker, kraftfull och odödlig. Han däremot - med åren hade Blair bara börjat tycka sämre och sämre om sig själv. Det var svårt att inte se fel i allt han gjorde. Ändå kändes det bra att få att höra hennes stöttande ord. Han lyckades ta tag i sin sorg och trycka ner den under ytan. Nu skulle han bara fokusera på henne. 
   ”Vad tänker du göra härnäst?” Blair såg ut över bäcken. Han hade fått en liknande fråga förra gången, och han hade inte haft ett svar då heller.
   ”Skärpa mig”, svarade han. ”På något sätt. Skaffa ett mål.” Det hade han visserligen ämnat att göra mycket länge nu, men Blair kände intensivt på sig att det var nu eller aldrig. Om han inte hade något att göra så skulle han inte överleva den här nya förlusten.
   ”Det är svårt”, klagade han. ”jag kanske får börja samla på fina stenar eller något. Det är det enda som går att göra här.” Det lama skämtet fick honom att le halvhjärtat.

Amanita lyssnade och log emot honom, men lät sedan ett ärligt fnitter lämna henne. Samla på stenar, jo tjena. Det hade varit något, i alla fall var det en oändlig syssla. 
- Du kanske ska låta ditt mål komma till dig istället för att skaffa ett eller leta efter det? 
Sa hon fundersamt men fortfarande ärligt. Det var väl ytterst sällan man fann något när man faktiskt letade efter det. I alla fall när det gällde livets stora gåtor. 
- Du vill inte finna en ny plats att kalla hem, en ny flock att ta del av? Eller det kanske inte är något som tilltalar dig längre?
Sa hon sedan och log svagt. Hon tänkte att en gång flockmedlem alltid flockmedlem. Många vargar fann det som en trygghet att ha ett syfte i livet och det var förståeligt. Det var deras natur att söka sig samman med andra. Hon gjorde det själv egentligen fortfarande, men inte i samma utsträckning. Hon gillade däremot att ha sällskap. Tacksamt såg hon på Blair som faktiskt var ett fantastiskt sällskap en natt som denna.

Om det inte varit för att vänta var precis det han hade gjort sedan han kom till Lövskogen, så hade Blair nog tagit hennes råd. Istället för att svara ordentligt, hummade han bara och lyssnade på hennes nästa ord. 
   ”Du vill inte finna en ny plats att kalla hem, en ny flock att ta del av? Eller det kanske inte är något som tilltalar dig längre?” Blair hade inte övervägt att gå med i en flock på nytt. Han hade accepterat att han skulle vara på egen hand resten av livet. De enda alternativen i närheten var IA och TBB, och inget kändes som en perfekt matchning.
   ”Jag tror inte att jag har någon lust att underkasta mig någon längre”, svarade han fundersamt. ”Att börja om, behöva bevisa att man är värdig den respekten jag skulle kräva... skulle jag gå med i en flock igen skulle det vara för sällskap, men det finner jag även utan en flock.” Blair log mot henne.
   ”Nä, i nuläget kanske en kort vandring vore bra. Ett månvarv kanske, inte mer.” Han tystnade. ”Du skulle inte vilja följa med?” Det var en enkel fråga - trots allt tänkte han återvända till Lövskogen snart igen - men Blair blev ändå orolig. Amanita var en av få bekantskaper han hade, och han ville inte förlora henne bara för att hon tyckte att han trängde sig på.

- Det finns många flockar i Numoori. Men jag förstår vad du menar. 
Svarade hon och log som svar på hans egna. Hon uppskattade verkligen att han trivdes så väl i hennes sällskap, så som hon trivdes i hans. Det var enkelt att prata med Blair och han var lättsam, aldrig misstänksam emot henne på något vis som så många andra var. Ingen dold agenda, ingen ville få något ut av att träffa den andre utan det var bara ömsesidigt tycke. 
- Ååh vart?
Sa hon innan hon ens hunnit höra klart hans mening. Ett månvarv bara, inte mer. Hon spetsade öronen och såg på honom med intensiv blick när hans fråga sedan kom. Hon log brett och de långa huggtänderna blottades en aning och skimrade vitt. Nog var det för intet som hon sagt åt honom vid deras tidigare möte att om han någonsin ville vandra med någon kunde han fråga henne. 
- Absolut, det hade väl varit ett äventyr om något. 
Svarade hon glatt och ett ärligt lättsamt litet skratt lämnade henne. En vampyr och en dödlig på vandring genom Numoori för rent nöjes skull, inte för att hon tvingade honom utan för att han ville. Det var något nytt och spännande med det hela. Hon antog att han också förstod att de endast kunde vandra om nätterna, men något sa henne att det skulle bli en fantastisk resa i alla fall.

Trycket i bröstet släppte, och Blair log brett. Ända sedan han kommit till Lövskogen hade han varit så svältfödd på saker som kändes bekanta och trygga. Ju mer han tänkte på det, desto perfektare framstod deras vandring som.
   ”Norrut”, svarade han. ”Mindre sol. Till Norra Bergen och tillbaka, kanske?” Innan han vetat om hon skulle vilja följa med hade han funderat på Savannen. Blair ville upptäcka saker, men eftersom han inte varit i varken Norra Bergen eller Savannen så spelade det inte någon roll.
   ”Vad sägs om att vi ger oss av imorgon natt?” Det hade redan gått en bra bit av natten, och Blair ville inte riskera att de inte skulle hinna hitta ett bra ställe där Amanita kunde tillbringa soltimmarna.

Ena örat vinklades bakåt när han talade och det andra förblev vänt framåt för att visa intresset för vad han sa fortfarande. Hon kollade bara av omgivningen, alltid på sin vakt konstigt nog. Hon gillade inte att bli överraskad, även om det var få saker som faktiskt gjorde henne rädd överhuvudtaget. Norr ut. Bergen. En obehaglig känsla rotade sig djupt i hennes inre. Hon hade inte varit där sedan hon lämnade blodiga kroppar runt omkring sig, ett spår av dem från bergen och ner till snöslätten. Hon mindes allt som om det vore igår, även om detaljerna var suddiga. Så som den stora hanen hon mötte i snöstormen. Hon mindes hans namn, men inte riktigt hur han såg ut förutom hans imponerande storlek. Hon valde att avbryta tankarna och log svagt istället. 
- Det finns mycket historia där. Det är nog dags för ett återbesök, imorgon natt blir jätte bra. 
Svarade hon till en början med en aningen kall röst. Hon log sedan åter igen med en viss värme för att visa honom sin uppskattning. Att han tänkte på henne som den hon var och att solen för henne var dödlig var en härlig känsla. En sann vänskap. Hon litade så enkelt på honom. Denna dödlige. Hon såg fram emot deras resa, trotts att hon skulle stöta på en del demoner från det förflutna.

Den plötsliga kylan i Amanitas röst fick honom att snegla på henne. Trots leendet misstänkte Blair att Bergen inte var hennes favoritplats. Dåliga minnen? Han var inte obekant med känslan. Bara tanken på att gå tillbaka till Lavaöknen skapade en besk smak i munnen.
   Imorgon natt alltså. Blair sänkte huvudet till sina tassar. Han visste att solen skulle väcka honom. Innan deras vandring skulle han inte få mer än några timmars sömn. Om han skulle orka var det bäst att han tog tillvara på de timmar som fanns kvar.
   "Då säger vi så, Mani." Smeknamnet fick ett litet leende att sprida sig över de mörka läpparna, innan Blair slöt ögonen. Vanligtvis sov han endast vid eken, eller i närheten, eftersom det var det enda stället han kände behörighet till. Här däremot, vid vampyrens sida, kände han sig trygg. Precis som han visste att hon skulle vara där när han vaknade, så tänkte han vara där när hon vaknade.
   Det var dags för något nytt.

Hon kunde tydligt se att han märkte skillnaden i hennes sinnesstämning över valet av område. Det gjorde henne inget, hon undan höll inget egentligen. Ville han veta var det bara att fråga, men något sa henne att hon skulle få förklara det senare, när de väl var där. Hon nickade till svar och log tillbaka. Mani. Det var nytt, kändes på något sätt väldigt passande. Hon var Mani. Han skulle få sova och hon vände blicken mot bäcken när han la huvudet ner och slöt ögonen. Hon slutade att andas, det behövdes trotts allt inte och ljudet kanske skulle störa honom. Hon visste inte om han stördes av det, men hon ville inte störa om så var fallet. Hon skulle väcka honom när solen precis var på gränsen, så att hon kunde smita iväg till sitt gömställe. Inte för att hon behövde sova utan för att solen var för henne som för alla vampyrer ytterst dödlig. Hon såg fram emot resan med sin vän. För visst var han det. En vän. 

[Avslutat?]