Akira rörde sig i utkanten av reviret. Det var mörkt och han kände för att vara ensam en stund. Han hade lämnat den sovande systern men planerade att komma tillbaka innan hon vaknar. Den vita hanen liv har varit en gullig väg den senaste tiden. I sin valpiga fantasi hade han målat upp en bild av hur det skulle vara att möta hans far. Men det var inte alls så. Akira hade inte förväntat sig att bli accepterad eller välkomnad med öppen famn. Men... han hade ändå hoppats på någonting. Det var ändå en vinst att ha fått en chans i flocken. Ungvarhen hoppas på att kunna få chansen att visa sig värdig. Och under tiden så tränar han så mycket han kan.

Med liknande steg tar sig ungvarhen fram genom mörkret. Men för honom är inte skogen mörk alls. Den är sprakande färgglad och alla energierna rör sig i graciösa dansande rörelser. Akira vill bli så kraftfull att han kan dra nytta av all levande energi omkring sig. Men den energin som alltid har varit vackrast och fascinerat honom mest är den hon vargar. Vissa vargar har vackrare energier än andra.

[PAX TILL AMANITA]

Amanita låg stilla, mörkret omfamnade hennes mörka siluette där den var placerad på ett av Kaiwoods stora mäktiga träd som en gång fallit till marken. Trädstammen var klädd i tjock mossa och Amanita hade god uppsikt av omgivningen runt omkring henne. Hon höll sig som vanligt utanför reviret, men tillräckligt nära för att hålla koll på de som rörde sig runt omkring gränserna. En stillsam natt hade hon tänkt sig att det skulle bli, men när rörelse och ljud från en främmande varg nådde henne insåg hon att det inte alls skulle bli så. Eller skulle hon förbli tyst och kanske skulle vargen passera utan att märka hennes närvaro? Trotts allt gav hon inte ifrån sig några ljud och knappt någon doft. Hon hade inte ätit på flera nätter, den där lilla snorvalpen hade krupit under skinnet på henne och hon hade mer eller mindre fått dåligt samvete. Trotts att hon inte mördat någon för sin egna överlevnad på väldigt länge. Hon skakade honom undan tanken och kunde inte låta bli när främlingen var tillräckligt nära. Hennes lysande ögon riktades emot denne när han kom närmre. På något sätt liknade han Shiva också, likt de andra men denna gång mer än tidigare. 
- Hallå där främling. 

Akira hade förmodligen helt missat den mörka honan om hon inte talat till honom. Hanen stannat upp och spetsar öronen. Han kan inte riktigt se henne. Han kan se hennes lysande ögon.
Akiras egna blodröda blick glöder lätt de med.
Den här tiken kan han dock inte se som han ser andra vargar. Hon har ingen färgglad energi som utgör hennes kropp. Hon är snarare bara en mörk fläck något tomt som tar upp plats i energiflödet. Energierna runt omkring verkar nästan försöka undvika henne.
"Hallå själv du". Svarar han och fokuserar på tikens märka skepnad som tycks smälta in i natten. Genast är han nyfiken. Samtidigt får han en krypande känsla som klättrar upp för ryggraden och en liten röst i huvudet som säger åt honom att fly. Men Akira har sällan lyssnat på rösten i huvudet.
"Vem och vad är du?" Frågar han och tar flera steg närmare.

Amanita fascinerades av hanens sätt att röra sig på, det var på något sätt en aning tilltalande. Lite kattlikt med den långa svansen, klorna och tofsarna på öronen. Hon studerade varje steg han tog och när orden kom log hon svagt emot honom. Kanske kunde hon ha en vanlig konversation utan hot och dömande blickar? Förhoppningsvis. Han verkade inte ha varit här tillräckligt länge för att ha blivit varnad av "hotet" som hon tydligen utgjorde. De hade ingen aning verkligen. 
- Amanita. 
Svarade hon sedan på tal och med mjuka rörelser reste hon sig upp för att ta ett lätt flygande språng ner från trädstammen. Hon landade tyst, som om hon inte vägde någonting. Den nätta kroppen förde sig förföriskt framåt, med de långa kraftfulla benen och stora tassar. Hon var vacker, men på ett kraftfullt sätt. Väldigt feminin och samtidigt gav hennes högresta front ett respektingivande intryck. Hon lät det mjuka leendet leka på de mörka läpparna och hon tog sig långsamt framåt mot honom medan månen lyste upp hennes ryggtavla så att hon skimrade i mörkblått. 
- En vanlig nattvandrare bara, vem är ni?

Öronen klipper till på hanens huvud. Amanita. Han har inte hört namnet tidigare. Hon är ingen han mött tidigare. När tiken reser sig upp och hoppar ner från den kullfallna mossiga stammen och rör sig mot honom så går hans tankar till mor. Tidigare var mor den mest graciösa tik han någonsin mött. Akira har till stor del ärvt de dragen från henne. Men den här tiken är ännu mer graciös i sina rörelser. Hennes kropp som skimrar blåsvart i månljuset är olikt allt han tidigare sätt. När hon rör sig närmare följer han henne med blicken. Hon är vacker. Och det verkar som att hon är väl medveten om det med.

En vanlig nattvandrare. Kanske är det någon kraft hon besitter som gör att han inte kan se henne? Akira har aldrig tidigare mött någon varg som han inte kunnat se. Att hon inte verkar ha någon doft är inget han direkt ifrågasätter heller. Mor kunde jämföra sin doft med hjälp av sin naturkraft så det är ingen ovanlighet hör honom.
"Akira" Svarar han. Inget mer. Att han är son till ledaren av Kaiwood är ingenting värt.
"Jag har inte sätt dig här tidigare". Ej heller när flocken var samlad för att hedra de döda. Så Amanita tillhör förmodligen inte TBB.
"Vad gör du här?"

Amanita älskade de mest naiva lammen. Det var faktiskt en lättnad att möta någon som inte dömde henne så fort de la ögonen på henne. Istället kunde de gå in med en mer neutral inställning och eftersom hon var tik, inte enormt stor så blev de sällan hotade av henne heller. Förutom att många rent naturligt av instinkt fick en känsla av rädsla, att de borde hålla sig undan eller bara ett rent obehag av hennes närvaro. Samtidigt som vissa föll pladask för lockelsen som hon gav, utstrålningen och att allt med henne verkade så tilltalande för dem. Det var alltid olika. Akira påminde henne om Shiva väldigt mycket. 
- Ååå jag vandrar bara. Mellan Kaiwood och Numoorislätten. 
Svarade hon på hans fråga. Det var trotts allt sant, även om det inte var hela sanningen. Hon bodde faktiskt inte alls långt här ifrån, men det kunde hon aldrig säga. Inte ens till Shiva. Att riskera sina gömställen kom aldrig på tal. Inte en chans. Hennes frågor baserades endast på gissningar, men det var nästan alltid så att hon hade tur med sina små beräkningar. Det var inte svårt att urskilja flockens doft kring honom, men eftersom han inte visste om hennes närvaro antog hon att han antingen var ny eller bara inte tillförlitlig ännu för att ta del av all information. 
- Du liknar honom. Är du ny i flocken?

Vandrar mellan Kaiwood och Numoorislätten. Akira nickar lätt. Vandrare utgör sällan något direkt hot. Speciellt om hon inte ska stanna här länge. Skulle hon sedan visa sig vara ett hot så finns det en hel flock här som hon skulle få möta isåfall.

Du liknar honom. Är du ny i flocken? Akira nickar igen. Skulle han berätta för en främling? Kanske skulle det vara skönt att prata med någon faktiskt. De i flocken ser honom som skräp. Han har bara Sora. Men även om han står nära systern så är det mycket han inte kan berätta för henne heller. Speciellt inte eftersom det är han som dragit in henne i allt det här.

"Shiva är min far". Det kan inte finnas någon annan Amanita syftat på. Så hon måste känna honom på något sätt, eller? Akira sveper till med den långa svansen.
"Men jag är inget värt i hans ögon just nu. Jag växte inte upp här". Det är bara värdelös information. Men det är hans historia. Akira vill så gärna vara värd något i Shivas ögon. Om han bara fick chansen.

Detta var nytt för henne och inget Shiva talat om, fast det kanske inte var så konstigt. De hade haft annat att tala om sist de såg varandra. Hon lyssnade och förblev stilla när avståndet mellan dem minskat till bara någon meter emellan dem. Hon såg in i de röda ögonen, där pupillerna inte gick att se precis som i hennes egna ögon. Shiva, en far och en dålig sådan lät det som. 
- Så varför stannar du?
Hennes fråga var genuin och det fanns inget hånfullt i den överhuvudtaget. Hon var bara som vanligt väldigt nyfiken på hur andra tänkte, tyckte och resonerade. Hon hade dessutom genom åren blivit fantastiskt bra på att lyssna till andras problem och historier om deras liv. En tanke gled iväg till Malvado och ett sting av saknad la sig över henne. Hon behövde skärpa sig och leta upp honom. 
- Vad hade du hoppats på att finna här?
Hon valde dock att fokusera på honom, men han var såklart välkommen att fråga henne vad han än ville veta. Även om hon gillade att förbli mystisk och hemlighetsfull i andras ögon. Äntligen någon som faktiskt övervägde att tala med henne. Hennes tankar for även till Blair, en nyare bekantskap. Som dessutom visste vad hon var och inte brydde sig. Ovanligt. Kanske skulle hon förklara för Akira vad hon var någon gång under natten och sedan se vilka fördomar han lägger på henne eller inte. Det återstod till senare.

Med en smidig flytande rörelse sätter sig hanen mer och den långa svansen sveps kring tassarna. Han gör likadant som mor brukar göra. Akira suckar lätt. Varför stannar han? Ett lätt skratt undslipper honom men det är inte på något sätt ett roat läte. Han skakar lätt på huvudet.
"För aldrig någonstans har jag kunnat känna att jag passar in. Att jag har något att tillföra. Jag trodde att jag skulle lättare kunna förstå vem jag är om jag hittar min far. Förstå mig själv och min kraft. Men det är snarare mer frågor och funderingar som dykt upp. Känslan av att inte passa in har bara vuxit. Men jag stannar för det känns ändå som att det här är något jag behöver göra. Att det ändå kan finnas något för mig här". Akira flinar snett.
"Och så har jag dragit med mig min syster enda hit så jag kan inte backa nu". Det är försent att backa nu. Även om de inte är accepterade medlemmar av TBB ännu så är de ändå en liten del av flocken. Akira biter ihop käkarna. Han brukar inte vara någon stor talare och vanligtvis brukar han hålla sig till korta formuleringar. Men på något sätt så flödar orden ur honom. Vem är Amanita? Akira ser på henne. Hon ser äldre ut än honom men samtidigt är hon nätt och feminin. Hon är väldigt vacker.
"Lever du ensam? Eller har du någon familj som saknar ditt sällskap?" Frågar han.

Amanita log svagt då han talade, dessa problem. Unga vargars problem som ständigt dök upp. Vem är jag, vart hör jag hemma? De skulle få svar tids nog och det var inget Amanita kunde ge dem tyvärr. De fann svaren själva, tillslut. Hanens resa hade troligen bara precis börjat och han hade ett långt liv framför sig. 
- Lita på din magkänsla, den har alltid väglett mig rätt. Är det en energikraft ni bär på?
Sa hon åter igen gissningsvis, alla funderingar baserades såklart på hans ord och hans ursprung. Hon antog att det var något arv från Shiva's sida eftersom han hade sökt sig hit för att förstå mer om sig själv och sina krafter. Amanita saknade sina egna krafter och hon hade mer eller mindre glömt helt hur det kändes att ha något extra inom sig. Hon hade varit en mästare på att bända den Blå elden. Liksom sin mor hade varit, de var naturbegåvningar som stod nära sitt element. Därför smittade det även temperamentet och det gjorde det så även idag för Nita. Hetlevrad som få. 
- Åh jag? Nej. Jag lever ensam och har gjort länge. Min familj finns inte kvar längre. Jag har en del vänner som vandrar runt Numoori, men det var länge sedan jag såg dem. 
Hennes röst var stillsam och mjuk. Hon borde verkligen ta sig tid att finna sin gamla vän en dag. Eller natt såklart. Fast hon visste att det kunde ta tid, med tanke på hur stort Numoori är. Och denna gång hade hon faktiskt ingen aning om vart hon skulle börja leta.

Lita på din magkänsla. Akira nickar lätt och suckar. Om han bara visste vad hans magkänsla ville säga honom. Men snart så ler Akira. Energikraften är hans stolthet. Även om han inte är vidare bra på att kontrollera den. Inte som till exempel Kali.
"Ja, och den kraften har jag ärvt från Shiva. Jag vill så gärna lära mig att kontrollera den på ett bra sätt. Likt Shiva, eller Kali". Svarar han. Det är energikraften som är en stor del till varför han alltid känt sig annorlunda från syskonen och föräldrarna. Ingen av dem har energikrafter och det var något Akira alltid undrade över. Han förstod aldrig var det kom ifrån. Tills Chayan berättade för honom hur han och Sora blivit till. Öronen dras bakåt nacken vid tanken men han knuffar snabbt undan den och spetsar öronen igen. Han är glad att han lever. Glad att han blev till och glad över att vara den han är.
Akira tippar huvudet lätt på sne.
"Vad hände med dem?" Frågar han innan han hinner bita sig i tungan.
"Förlåt. Det är inge min sak att snoka i". Lägger han till och ruskar lite på huvudet innan han fäster blicken på den blåsvart skimrande tiken. Hon är fin att se på.

Kali, namnet kände hon inte till. Intressant. Kanske borde hon träffa denna varg också, en dag. Tid fanns det massor av. Men visst var Shiva fantastisk med sin kraft, det var på det sättet han urskiljde Amanita från de andra, för honom hade hon alltid varit speciell. Han hade aldrig sett henne som något hot, inte ens när hon berättat vad hon var för honom hade han direkt tvekat. Hon log svagt och nickade. 
- Vad kan du göra med kraften nu? Kan du känna och se energi som han kan?
Sa hon sedan och behöll fokus på honom men lät blicken flyga runt omkring dem för några sekunder som att hon märkte sina ord med handling. Hans nästa fråga fick henne nästan att bli förvånad, det var få som faktiskt hade frågat henne den frågan. Det var delvis ett känsligt ämne, men ändå inte. Det var så länge sedan och hon hade accepterat det på något sätt. 
- Det är okej. Ascar, min mor var en stor krigare inom Devils. För länge sedan. Hon levde under den tid då Qu och Devils var i stor fejd och hon deltog i många krig. Hon dog i en strid mot Qu's främsta ledare och skapare Weed. 
Hennes ord var tydligt inspirerade av stolthet och styrka när hon talade. Hennes mor var en legend i hennes värld och det gjorde henne en aning ledsen att så få av dagens unga kände till landets historia. Det hade varit stora händelser när hon växte upp. Det var en del av Numoori's historia och hennes arv. 
- Min far var ledare för en mindre flock som höll till uppe i bergen, där jag växte upp. En natt överrumplades flocken och jag var den ända kvarlevande. Sedan dess har jag vandrat planlöst genom Numoori.
Hon valde att utesluta en del detaljer, tills vidare. Kanske kunde hon lita mer på honom i framtiden, men för stunden valde hon att undvika vad hon var och varför flocken hade blivit mördade. Sanningen var att hon faktiskt fortfarande skämdes över vad som hänt. Hon hade inte valt det liv hon valde idag och hade hon kunnat ändra det hade hon gjort det. Att se sin flock, sin far brutalt mördade natten efter när hon funnit sig själv igen hade varit en hemsk och förödande syn. Det hade känts som att blodtörsten aldrig haft något slut och det hade den inte, men nu kunde hon åtminstone kontrollera den.

De tofsprydda öronen klipper till på den unga hanens huvud. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan han talar.
"Ja, jag kan känna och se energier. Det fick mig att sticka ut när jag var liten för mina syskon tyckte jag var knäpp som beskrev världen helt annorlunda mot hur de såg den". Han tystnar en stund. Undrar om det är okej att fråga.
"Men jag kan inte se dig. Du är som en svart form som energierna verkar röra sig bort från. Beror det på din kraft?" Han kan inte föreställa sig vad det är för kraft Amanita kan besitta. Men något är det som gör att energierna inte verkar vilja ha något med henne att göra. Det verkar nästan som att hon är immun mot energierna. Men hur är det möjligt? Energier behövs för att man ska kunna använda krafter och sådant. Det är förbryllande för Akira.

Han sitter tyst och lyssnar på Amanitas berättelse. Hon berättar om sin mor, om Devils, om Qu, om krig och död och mord, om hennes far. När hon tystnar känner sig Akira osäker på om han kan ställa fler frågor. Han borte försöka hålla sig borta från de mer känsliga frågorna som innefattar hennes föräldrar och familj. Men det är samtidigt annat han skulle vilja veta mer om.
"Jag växte upp i Ötamon och fick inte se eller veta mycket om världen utanför. Jag har hört Devils och Qu nämnas men jag vet inte mycket om dem. Får jag fråga om du känner för att dela med dig av vad du vet?" Akira är nyfiken. Så väldigt nyfiken. Ett annat drag han ärvt av sin mor. Han vill veta så mycket som möjligt om Numoori och slukar all information han kan komma över.

- Men här finns det vargar att lära av. 
Svarade hon med övertygande stämma. Hon förstod varför han sökt sig hit, för att finna sitt arv och sin plats i Numoori. Det var allt hon någonsin önskat sig finna, men till skillnad från Shiva kunde hon inte få allt. Hon hade ingen direkt plats här, inget direkt att kämpa för så hon valde att lägga nästan all tid och energi på sig själv. Vilket också gav resultat. 
- Åå ja, man kan väl säga att jag är immun. 
Svarade hon med ett svagt fnitter efteråt. Glad och nöjd över situationen. Det var egentligen helt enligt sanningen. Hon kunde inte ses på samma sätt som andra och hennes tankar var endast för henne själv. Hon var död, så enkelt var det. 
- Helt ärligt vet jag inte mycket mer än de flesta. Jag vet att Dolor tog över efter Weed i Qu och där efter Mivria. Devils har jag valt att hålla mig undan från sedan länge och det jag vet om dem är att de flyttat från öknen, samt att Nevada inte längre är deras ledare. 
Svarade hon enkelt och ryckte lätt på "axlarna", det fanns inte mycket att säga. Hon hade inte valt att uppdatera sig speciellt mycket om de andra flockarna just nu och hände det något stort skulle hon säkert få reda på det, men hon sökte inte aktivt information som hon gjort tidigare i livet. Hon gillade hans nyfikenhet, den påminde henne väldigt mycket om henne själv. 
- Vart är du född?

Akira nickar. Ja, det är sant. Här finns det vargar att lära av. Och Akira är rätt smart med. Han kommer kunna bemästra energierna om han bara får lite tid och vägledning. Han tror på sig själv och han vill bli en kraft att räkna med.
Akira tippar lätt fundersamt huvudet på sne. Så Amanita är immun mot energierna. Det är fascinerande. Men han frågar inget mer om det. Kanske hon vill berätta mer om de lär känna varandra lite bättre?
Akira tar till sig informationen hon ger honom. Även om namnen hon uttalar inte säger honom mycket så är det information som kan vara bra att ha. Akira har alltid varit irriterad över att han aldrig varit något mer än en ovetande liten valp. Men nu sedan han lämnade flocken har han lärt sig så mycket och känner sig även säkrare på sig själv.

"Jag är född i Ötamon". Svarar han. "Jämfört med de platser jag sett hittills är det faktiskt en väldigt fin plats att växa upp på". Mor valde verkligen bra när hon valde just Ötamon som flockens hem. Men Trinity finns inte längre. Flocken gick ihop med Isil Anar och flyttade till Lövskogen. Vilket inte alls är en lika fin skog som Ötamon.
"Har du varit där någon gång?" Frågar han.

Amanita log när hon hörde namnet på skogen där han växt upp. Ötamon var en vacker plats, en av de bättre faktiskt i Numoori. Det var väldigt länge sedan hon var där, men hon kunde minnas skogen som om det vore igår. 
- Absolut, det måste varit en fantastisk skog att växa upp i.
Svarade hon och nickade en gång. Hon hade vandrat genom hela Numoori, men det var vissa platser som hon valt att spendera mer tid på än andra. De flesta väldigt olik de andra. Där emot hade hon alltid haft ett gott öga åt Kaiwood. Kanske för att det inte påminde henne om hennes uppväxt i bergen och hennes fars hemska öde. Ken-yak var annars en favoritplats, däremot var den översvämmad av äckliga zombie's nu och var därför inte alls intressant för henne längre. 
- Jag har vandrat Numoori runt, men Ötamon är faktiskt en plats jag stannade till på. Det finns mycket att utforska i Numoori, det är tur man har gott om tid. 

Akira ler lätt.
"Verkligen. Att studera eldflugorna och månblommorna om natten var något jag kunde göra länge". Eftersom deras energier var så sprakande vackra.
Akira nickar åt Amanitas ord. Gott om tid ja. Att vara ung menar att man har hela livet framför sig. Även om man aldrig vet vad man kan råka ut för så är det ett äventyr i sig. Akira har redan rätt rätt mycket under vandringen från Ötamon till Lövskogen och sedan till Kaiwood. Men det finns fortfarande så mycket mer att se. Han vill se mer. Men just nu är hans plats här i Kaiwood. Tills han bevisat sig värdig att kunna komma ut på uppdrag och sådant. Och han lär sig mycket genom historier. Som det Amanita berättade om Devils och Qu. Nu vet Akira lite mer än vad han gjorde tidigare.
"Ja, någon dag vill jag se mer av Numoori. Det är svårt att begripa hur stort landet egentligen är".

- Ja Ötamon är vackrast om natten.
Svarade hon med ett svagt leende, hon hade trotts allt aldrig fått uppleva det om dagen. Det var inget hon talade om än, det kändes för tidigt och för osäkert. Hon kände att hon behövde vara på god fot om Akira och att förklara vad hon var skulle säkerligen sätta henne i en försvårad situation. Hon visste att TBB var väl medvetna om att hon kunde vara ett hot, fast de visste trotts allt inte varför hon var här. Kanske skulle de tänka annorlunda då. 
- Det är jag övertygad om att du kommer göra, en dag. 
Svarade hon och log. Han var nyfiken och äventyrslysten, det märktes väldigt tydligt och sådana vargar tycktes ta sig längre än de flesta andra. Det var imponerande hur olika de kunde vara från varandra och det märktes att han inte hade växt upp i TBB. Han var inte lika trångsint och otrevlig som de andra. Mer öppensinnad. En trevlig egenskap som hon värderade högt. 
- Vad skulle du vilja se mer av?

Akira håller med. Ötamon är vackrast om natten. Det känns lätt att prata med Amanita. Hon är ett gott sällskap. Så här avslappnat har han inte kunnat sitta och prata med någon alls tidigare. Han uppskattar det. Det behövs nu när hans framtid ser så osäker ut.
"Just nu är jag nöjd med där jag är". Det är sant. Han är i TBB. Födelseflock av båda hans föräldrar. Det är här hans rötter finns. Och han vill veta mer. Veta mer om Bloodblossom. Veta mer om Nisha. Veta mer om flocken och dess historia och allra mest av allt. Veta mer om sin far. Förhoppningsvis lära känna honom bättre. Det är han strävar och hoppas på nu. Just nu känner han sig inte så äventyrslysten. Han vet vad han vill just nu.
"Men en dag vill jag se vad som finns bortom bergen". Från Ötamon kunde han se bergkedjan som sträckte sig genom landet likt en ryggrad. Han var alltid nyfiken på vad som fanns bortom dem. En dag.

- Åå, ja de behöver någon som dig! Någon lite mer lättsam bland alla de bittra. 
Sa hon med ett litet retsamt fnitter efter. Fast hon visste inte om alla var bittra, men de senaste ungvargarna hon mött ur flocken hade varit minst sagt tjuriga och envisa som synden. Tiken hade till och med fortsatt sin dåliga attityd trotts det totala underläget, i och för sig kanske det inte gjorde det lättare. Amanita hade troligtvis trampat på hennes stolthet både med ena och andra tassen. 
- Det finns massor att upptäcka där borta. 
Hon nickade åt den riktning som bergen befann sig i helt utan tvekan. Hon var uppväxt i de bergen och hon kunde dem utantill, varje vrå och grotta. Hon mindes till och med när Ascar tog med valparna från bergen till öknen, de vandrade med säker passage igenom Kaiwood tack vare moderns vänskap till Skaparen och dåvarande ledare över flocken. Hon hade som valp tagit resan på största allvar, men hade redan efter väldigt kort tid i flocken valt att få vandra tillbaka till sin far. 
- Det är underligt vad tiden går fort, det känns som om man har all tid i världen på sig. Men det har man inte. Ta vara på den Akira.