Skymningen bände sig över horisonten; en linje av guld markerade vart himmel mötte jord. Det var just under denna tid ingenting andades, en timme av tystnad. Allt var så lamslaget, bara ljuset tycktes röra sig.

Blue andades ut. Det hade bara gått några timmar sedan de gett sig av från Numoorislätten. Cerulean hade flugit en bit i för väg för att leta efter säkra stigar att ta genom bergskedjan. Själv hade hon skyndat sig till närmsta, högsta klippa för att skåda Numoorislätten och solnedgången en sista gång. 

Temperaturen hade sjunkit med solen, och tillsammans med de kyliga bergsvindarna svalkade det nu hennes kropp skönt. Den finhåriga pälsen dansade med vindarnas rörelser, medan de azurblåa ögonen var strikt fästa på guldlinjen. Natten kom som en suck av lättnad; den lät henne vila från solens skoningslösa ljus. Inte längre värkte ögonen och huden stack inte obarmhärtigt. Det var helt enkelt en fröjd som hon välsignats med när hon blev ljusets fånge. Hennes pappa hade alltid sagt att det fanns två sidor av allt. Om än det stämde i vissa fall, så kunde hon inte låta bli att undra vad den andra sidan av hennes förlust var.

Albinohonan satt drömmande på klippavsatsen, och såg ut över slättens gröna vidder. Det kändes som hon kunde fastna här för evigt. Det var bara något så lugnande och harmoniskt med det hela. Det knöt sig i hjärtat när hon kände hur mycket hon saknade någon att dela det med.
"Åh, Jayce..." andades hon tyst. Blicken sökte sig upp från horisonten och upp till himlavalvet. Stjärnorna hade börjat tina fram, och glödde svagt i den mörkblåa bakgrunden. Var han där uppe? Vakade han över henne? Hon kände sig skuldfull - som att hon brutit sin lojalitet emot honom. Om än hon sörjde honom varje dag, så kunde hon knappt föreställa sig honom längre. Återigen knöt sig något i hennes bröstkorg. 
"Jag saknar dig..." Hon suckade. Det spelade ingen roll hur mycket hon saknade honom - han skulle inte komma tillbaka. Hjärtat slog krampaktigt.

Cerulean slog med vingarna med ett ljud av luft i förflyttning. Blicken var fäst i världen där under då han överblickar Raukakekedjan som på avståndet liknade en brungrå orm. Han vinklade vingarna och satte fatt framåt igen i en hastig form av glidflygning.
Dryga tio minuter senare hade han lämnat Blue för att se t den bästa vägen genom Rukakebergen. Mardoufklyftan slapp de iallafall, något Cerulean var lättad över - det hade inte varit en enkel sak att få över Blue i hennes vinglösa tillstånd. Att gå runt hade tagit många dagar, och han ville inte stressa hennes redan kört mentaliteten genom att dra med henne ännu längre.

Jorden närmade sig i snabb takt då han i farten av en falk på flykt störtade genom himlen på väg tillbaka. Vingarna var hopfälld mot sidorna tills den sekund han fällde ut dem och mjukt saktade in och landade i ett moln av damm. En intressant gång i berget hade fångat hans intresse. Långsamt gick han några meter in och lät ett högt skall lämna honom. Ljuset studsade mellan väggarna och lämnade ett spöklikt eko i skuggan av daggfuktiga stenväggar. Förmodligen vad skriva skapats av ett jordskalv för länge sedan, de blankvittrade håligheterna vittnade om dess ålder.
Inga stenar föll vid ljudet, men för att försäkra sig skall han högt igen. Inget hände, det var säkert. På lätta vingar svävade han tillbaka de kilometer som vi mellanting och Blue. Solen gick ner från en orangeröd himmel och färgade världen i otaliga kulörer. Det var vackert. Med en mjuk duns landade han bredvid tidens satt och blickade ut över de som återstod att se av Numoorislätten. Floden milen bort färgades klarröd av solens nyans och reflekterade de gyllenfärgade molnen.

"Jag hittade en passage som leder oss några kilometer genom berget, inte långt bort." Cerulean följde ett fågelpar med blicken. 
"Ska vi gå?"

Det var osäkert hur många minuter som gått. Den trans som hållit om Blue bröts tvärt, när en lätt duns bröt igenom slöjan av tystnad. Oberett skakade hon till lite, och kvickt såg hon sig om. Ögonen mötte den tvåfärgade hanen med lättnad, de följde honom till platsen där han stannade för att se över landskapet.

"Ja, låt oss gå." rösten var något raspig, och hon harklade snabbt som för att dölja det faktum att det var den sorgen hon känt som åsamkat den.

Blue reste sig upp på bräckliga ben, och vände sig om med smidiga rörelser. Hon tog några långdragna steg in från klippsatsen, innan hon vände huvudet om för att se på solnedgången och längderna av Numoorislätten en sista gång. Det var inget som sade att hon någonsin skulle se Numoorislätten igen, vilket skapade blandade känslor hos henne. 

Slutligen slet hon blicken ifrån horisonten, och lät den istället falla på de brunröda bergen framför henne. Det skulle bli en utmaning att ta sig igenom, men med Cerulean till hands skulle det bli märkvärdigt enklare. De azurblåa ögonen började leta efter honom, och när de fann hans anlete log hon mjukt. Trots att de bara känt varandra en halv dag, så kunde hon slappna av helt i hans närvaro. Hon behövde inte spela eller låtsas, vilket gjorde allting så mycket enklare för henne. Allt för ofta trippade hon på tassarna omkring vargar, för att inte trycka på deras nerver eller skrämma dem. Hon ville att alla skulle tycka om henne, och kämpade alltid girigt för det - någon som genast kom till tanke var han. Något irriterat ruskade hon på huvudet för att skingra tankarna. 

"Hinner vi igenom där innan det blir allt för mörkt?" frågande såg hon på Cerulean.
"Jag tänkte om vi kanske borde leta reda på en grotta eller något, som vi kan sova i över natten." hon lät något osäker, men hon litade på att Cerulean visste vad som var bäst.

Cerulean noterade direkt att hennes tonfall ändrats och gått från glädjefyllt till nedstämt, men valde att inte fråga henne. Stressen var tillräckligt stor redan utan att han skulle lägga sig i alla tikens innersta tankar och pressa henne, så därför behöll han frågan inom sig.
"Mm.."  Svarade han som en bekräftelse då Blue svängde runt och föreslog att de skulle fortsätta. Han hade svårt att slita blicken  ifrån solnedgången, men duckade sedan mjukt och följd efter med långa steg för att hinna ifatt den slanka albinon. Skymningen gjorde honom illa till mods. Varför visste Cerulean inte. Kanske frammanade den minnen från förr. Kanske vittnade den om det nya kapitlet han var till att stiga in i.. Det skulle bli en speciell resa, verkligen.. Blicken vandrade från berget till Blue. Hennes ögon var målmedvetet fästa långt framför sig där hon gick snett framför honom. Det var beundransvärt, egentligen. Hur hon höll ut.

Halvannan minut passerade samtidigt i en kompakt tystnad, innan Blue bryskt avbröt hans luddiga tankar med att ställa en fråga varghanen inte ens tänkt på. 
"Hinner vi igenom den innan det blir allt för mörkt? Jag tänkte om vi kanske borde leta efter en grotta eller något, som vi kan sova i över natten."
Snopet blinkade Cerulean, dolde för en sekund de orangebruna ögonen innan han vände blicken mot henne med ett nästan skamset uttryck. Kände sig onekligen dum. Mörkret hade hanen inte tänkt på, var så van vid att sväva ovanför istället för igenom så han hade i sitt stilla sinne utgått från att det inte hade nån betydelse.
"Eh.. det har jag inte tänkt på... Men du har nog rätt. Passagen är många kilometer lång, och det var mörkt redan när jag var där för tio minuter sedan. Hinner vi dit om tjugo är det kolmörkt därinne. Jag vill gärna se vägen jag aldrig vandrat.. Vad anser du?"
Passagen topp började resa sig över det solvarma gräset. Snart skulle de vara framme och innan dess skulle de behöva fatta ett beslut. Han hade ingen lust att sova så nära den mörka bergasprickan. Vem visste vad som skulle kunna dyka upp i skuggorna under nattetid.

"Vad anser du?"
Blue tystnade lite, trots att valet kändes ganska uppenbart. 
"Då kanske det är bäst om vi letar upp en säker plats, så får vi bege oss igenom passagen när morgonen gryr igen." Honan pratade lågmält, men med en glad ton i rösten - den var inte entusiastisk men lättsam och öppen.

Ögonen började leta över bergsväggarna som färgades gula i solens sista strålar. Blue var osäker på hur man kunde avgöra vad som var en säker grotta eller inte. Faktum var att hon inte alls var bekant med bergsklädda områden, och detta var första gången hon tagit sig upp på ett - om än hon inte var på toppen.

Vid roten av klippan stannade hon, och började se sig omkring. Hon hoppades att Cerulean hade lite bättre erfarenheter av bergen än hon. Något frågande såg han på honom med de blåa ögonen.
"J-jag har ingen aning om vart vi ska gå." sade hon något skamset, med en ursäktande ton. 
"Såg du något när du flög?" frågade hon lågmält, innan hon vände bort blicken och såg upp för den ojämna bergsväggen. Det skulle inte vara omöjligt att ta sig upp, speciellt inte för Cerulean, och inte med hennes smidigt byggda kropp. Frågan var bara om det var större chans att det skulle finnas en grotta uppåt eller neråt - hon hade absolut ingen aning.

Cerulean log ett svagt leende, likt en trogen hund.
"Jag håller med. Jag anser det säkrare att ta oss igenom imorgon, för jag.." Rösten dog ut, varpå han suckade lågt och tog till orda igen.
"Jag växte upp vid en mindre kedja, i närheten av platsen kallas Tårarnas Träd. Jag har smärre erfarenheter av vad som bör.. Och inte bör.. Göras."
Han puffade mjukt till henne vid skuldran.
"Och var de säkra viloställena finns!"

Sprickan närmade sig de två omaka individerna, men Cerulean stannade snart till och spetsade sina trekantiga öron då blicken for över området. Det fanns s två alternativ. Det fanns en chans att de skulle kunna ta sig upp på slätten som ledde snett till höger om klyftan, men han föredrog att inte befinna sig allt för nära mörkret. Så istället ledde han Blue ner på ett sidospår och sökte med blicken efter en vettig plats att tillbringa natten på allt eftersom himlen övergick i en mörkare lila nyans då solen försvann bortom ängarna.
"Det borde finns en grotta någonstans. Eller en större skreva.. Som där?" 
Cerulean travade fram till en spricka i bergväggen. Mörkerklyftan fanns ungefär femhundra meter bort, ett vettigt avstånd. Efter skrevan smalnade berget av och slutade i ett tvärt stup nästan lodrätt ner, täckt av lager bestående av mossa och vildblommor. Någonstans glittrade en mindre sjö som knappast kunde vara kartlagd, som återspeglade månskäran som i sitt bleka sken börjat träda fram när molnen spruckit upp till fragment.

Den mjuka puffen i hennes sida fick hennes välskurna anlete att brytas upp i ett leende. I tystnad följde hon Cerulean när han ledde vägen. Vindarna från den stora passagen var starka ruskade om hennes päls rejält, till och från kom kraftfullare pustar som fick henne att vingla till.

När Cerulean stannat hade solen försvunnit bakom horisonten, och himmelen hade tagit en mörkblå nyans. Bergen som förut varit guldfärgade, hade förvandlats till silver - och likaväl hon. Pälsen dansade med bergsvindarna, och månens sken färgade henne silvrig.
"Det borde finnas en grotta någonstans. Eller en större skreva.. Som där?"
Blue följde honom tålmodigt med blicken när han närmade sig en spricka. Hon nickade tydligt för att visa sitt samtycke, innan hon såg sig om. Det plötsliga stupet en bit bort lockade henne, och med lätta steg gick hon till kanten. Ögonen letade sig ner över kanten, och sedan upp emot horisonten igen.
"Det är så vackert..." mumlade hon för sig själv innan hon satte sig ner. Höjder hade varit en av de grejer hon inte skrämdes av. Och Cerulean hade säkerligen haft rätt när han sagt att hon skulle älskat att kunna flyga - men då kanske hon inte skulle haft samma uppskattning för detta. En djup, lättande suck lämnade henne, innan hon såg tillbaka efter Cerulean.
"Kom och se detta!" ropade hon till honom, tyst nog för att undvika att det skulle eka. Förmodligen hade han redan sett detta allt för många gånger, men hon ville ändå dela synen med honom.

De små stjärnorna som blygsamt glött hade nu exploderat över himlavalvet. Miljontals stjärnor glödde och skapade olika former och teckningar. Det var otroligt. Blue drog ett djupt andetag, som om den vackra synen tagit andan ur henne.

Hans blick vandrade över deras utvalda viloplats. Dunklet var kompakt, men med månens hjälp ockuperas utpräglade mörkerseende var det inte allt för svårt att kunna urskilja konturerna av de skrovliga väggarna. Han hade tagit ett steg in, men vände endast blicken mot Blue då albinon ropade.
Med flytande kliv, säkert över den steniga marken, tog han sig fram till henne och betraktade den stjärnbeströdda himlen. 
"Det är vackert.. Sannerligen." Han log mjukt, innan han slöt ögonlocken över de gyllene ögonen. Tänkte. Lät leendet dö ut och vände blicken mot tiken. Hennes päls glänste i silver i skenet av den stigande månen och de klarblå ögonen var fästa någonstans i fjärran vilket gav henne ett drömskt utseende. Hon var lika vacker som himlen.
Utan att säga något sträckte han på sig, höjde nosen till stjärnorna och lät ett utdraget yl lämna strupen. Ljudet höjden och sänktes i ton likt en svallande våg tills det dog ut u takt med att huvudet sänktes mot hans orangeröda bröst. Ögonen var slutna tills han med ett sorgset utryckning såg på Blue.
"Det där är min sorgesång. Min sång som jag första gången uttalade den dagen.. Dagen.. Den dagen mina kullsyskon och mina föräldrar.. Mördades av berget."

Cerulean reste sig upp på fötter och gick några steg därifrån med ryggen mot varghonan, dunkade frustrerat höger framtass i sanden så den virvlade upp i en miniatyrtornado som färdades nerför stupet i sakta mak.


"Allt påminner mig om dem. Till och med min egen spegelbild. Dem förtjänade det inte. De.. Mina syskon.. De var bara valpar!" Rösten var full av återhållen förtvivlan. Det var sällan han fick lufta sina känslor. Om Blue skulle ta illa upp visste han inte. Isåfall skulle han lägga band på sig.. men ju just för stunden var det skönt att bara.. få låta sorgen spelat fritt.

I tystnad reste lyssnade hon på hans yl. Scenen kändes komplett, och hon visste inte om något någonsin skulle kännas så fulländat. Det var dessa tillfällen som fick henne att vara tacksam att hon var vid liv. En mjuk suck lämnade henne innan ylet dött i fjärran, innan hon såg tillbaka på Cerulean. Hans ansikte var klätt i sorg, som genast fick henne anlete att vrida sig i medlidsamhet.

Det bet henne i hjärtat när han berättade. Kanske var det för att det påminde om hennes historia, eller för att han var hennes vän, eller för att hon förstod. För att hon hade full förståelse för den yngre hanens sorg. Blue följde honom tålmodigt med blicken när han placerade sig med ryggen emot henne. 

"Allt påminner mig om dem. Till och med min egna spegelbild. Dem förtjänade det inte. De.. Mina syskon.. De var bara valpar!" 
Återigen högg det i fruktansvärt smärta. Blue reste sig upp, och tog några långa steg intill honom - så nära att deras pälsar slöt sig samman. Försiktigt slog hon sig ner vid honom, och lutade sig mjukt emot honom.
"Jag vet, Cerulean..." sade hon med en moderlig röst. Det värkte i själen. Det fanns inget hon kunde säga för att han skulle må bättre, för hon hade inte upptäckt det än. Men något hon önskat i sina ledsamma stunder var bara att någon skulle lyssna, och finnas där. Så hon hoppades att erbjöd honom någon slags tröst.
"Det enda som hjälper är tid, och en god vän på vägen." Återigen präglades rösten av modersinstinkter. Men det var sanning, tid var det enda som hjälpt henne, för en riktig vän att vända sig till hade hon aldrig haft. Det var vad hennes sjukdomar åsamkat henne, ensamhet. Nu kändes de så avlägsna och hon kunde se allt så klart - som om all dimma som lagt sig i hennes hjärna de senaste åren äntligen började tyna bort.

Det kändes märkligt - modersinstinkterna hade kommit fram så som från ingenstans. De skapade en fruktansvärd längtan efter sina egna; Maokai, Jinx & Kayle. Men innan tankarna hann gå för djupt avbröt Cerulean dem. Tacksamt andades hon ut, och spände öronen för att lyssna noga till vad han hade att säga. Blue såg upp emot himmelen.

"Kanske är det inte stjärnor vi ser, utan istället öppningar i himmelen där kärleken till våra älskade flödar igenom och skiner ner på oss för att låta oss veta att de är nöjda." 
Honan drog ett djupt andetag, innan hon såg tillbaka på Cerulean som stöttade sig emot henne. Ögonen sökte sig upp över himlavalvet igen. 
"Maokai, Kayle, Jinx... Jayce... Mor och far, mina bröder och min syster... Jag älskar er." andades hon knappt hörbart. Den obarmhärtiga smärtan tycktes värka extra mycket, och hon knep ögonen hårt och bet ihop. Det kändes bra att sörja, men det var saknaden som värkte. De hade lämnat ett stort svart hål i henne, och hon hade mer eller mindre lärt sig att leva runt det, men hon kunde inte låta bli att se ner i det gapande mörkret då och då - ibland regelbundet och ibland gick det en längre tid. Hon visste inte vad som var bäst.

"Det är en fin tanke.."
Rösten var lågmäld och sävlig. Det var intressant hur världen var. Kanske var det inte stjärnor, himlaljusen. Kanske var det själar som vilade i tystnad och vaknade nattetid för att se efter sina älskade bröder, systrar, mödrar och fäder, vänner...

Blicken hade höjts från marken upp i den silverblänkande himlen. Cerulean undrade var de befann sig. Undrade om de hade det bra. Undrade om de fortfarande var klädda i sin lurviga valppäls och om föräldrarna mindes honom.. En rysning for genom hans kropp. Klart de mindes honom. Det var hemskt hur långt ifrån varandra de var, trota att många år passerat verkade bara avståndet växa.
Någon gång skulle han få säga farväl. Eller tvärt om - bli hälsad välkommen.
Döden kändes plötsligt som ett bra alternativ. Ett hemskt, men befriande, alternativ. Men han kunde inte lämna Blue. Det skulle förbli.. Tills vidare.

Honan mumlade en nästan ohörbart mening intill honom. Han kunde urskilja två namn, Maokai och Jayce, men resten förblev en gåta. Hon måste ha en särskilt stor släkt. Full av nyfikenhet, med medveten om att han egentligen inte borde, ställde han frågan.
"Vilka var det du nämnde? Var.. är.. det din, familj?"
Cerulean betraktade hennes blå ögon.
"Mina.. De hette Weranna." Ordet kändes som gift i munnen. Det hade inte uttalats sen den dag hon dog.
"Och Neroc.. Sen mina syskon. Corylle. Cerala. Och No.. Nocura." Det var så innerligt svårt att säga dras namn. Det var som glömt. Namnen kallade genast fram förträngda minnen.
"De försökte rädda oss och dog i försöket. Jag beundrar dem för det. Det var bara mina vingar som i paniken räddade mig.. Mina föräldrar begravdes då de försökte få med sig mina systrar och min bror. Min ar hade kunnat överlevt med sina vingar, men valde att offra sig. Jag är stolt över de alla."

"Vilka var det du nämnde? Var.. är.. det din, familj?"
Blue nickade. Det var första gången hon varit så samlad och lugn när hon talat om sin familj.
"Maokai, Jinx och Kayle var.. De var mina barn. De är mina barn." På något sätt kändes tanken främmande. Det var som att det varit i en annan livstid. Blue skulle aldrig känna sig redo för valpar igen - om hon ens kunde tänka tanken. Det var så svårt att föreställa sig att hon gjort det valet. Men det var med Jayce, hennes älskade Jayce...
"Jayce var min partner. Far till valparna." Andades hon tystlåtet. Tacksamt nog fortsatte Cerulean prata.

Det gjorde ont att höra hans historia. Hon kände dig hjälplös. Och även om han lämnade rum för henne att berätta sim historia så visste hon inte om hon vågade. Det kändes fortfarande så färskt.
"Jag är ledsen... Men din familj är stolt över dig." Återigen speglades modersinstinkten i rösten.

Det var inte utan att Cerulean blev chockad. Hade hon valpar?
Det slog honom att hon var aningen äldre. Hon hade haft mer tid på sig.. Det var ändå en konstig tanke. Plötsligt verkade tiken uråldrig och klok där hon satt intill honom en fast hennes sinne egentligen gjorde henne yngre än honom.
Blue hade upplevt både valpar, make och familj. På ett sätt kändes det som att hans eget liv stått still, vilket det på sätt och vis gjort.. Det som faktiskt ändrats var hans utseende. Annars hade det.. Varit stilla.          

Till på köpet kände han en avlägsen avundsjuka, grundad på Jayce. Han hade fått en särskilt vacker tik.    
Cerulean suckade mjukt åt sig själv, hoppades att han inte var dömd att leva ensam. Nu hade han ju Blue iallafall.. för tillfället. Efter målet Stormstäppen kändes livet obehagligsvart, tedde sig skrämmande mörkt. Blue hade gett honom friheten åter. Det skulle bli hemskt att se den försvinna med henne. Hanen log då hon sa att de måste vara stolta över honom. Blue var så vänlig.

"Jayce måste ha varit en bra individ. Du förtjänade honom. Du förtjänar honom." Han sjönk ner i liggande ställning och lät tassarna hänga ut för kanten ner mot världen där under. Placerade huvudet ovanpå frambenen och slöt ögonen.        
"Jag önskar att jag kunde föra dina förlorade tillbaka.."

Ett känslolöst, kort skratt lämnade henne.
"Nej. Det var jag inte." Hon drog ett kort andetag, och såg på Cerulean meningsfullt. "Jag ledde honom till döden. Likaväl som mina valpar." Rösten blev ostadig och hackig. En hård klump av sorg bildades i hennes strupe, och hon blinkade frenetiskt för att hålla tillbaka tårarna som försökte klämma sig fram.
"Jag förtjänade ingen av dem." Blue försökte låta bestämd, för att Cerulean inte skulle argumentera tillbaka. Det spelade ingen roll vad som sades för Blue skulle aldrig kunna se sig själv värdig av dem.

"Jag önskar att jag kunde föra dina förlorade tillbaka.." 
Blue såg något osäkert på honom. Han hade lagt sig ner med tassarna hängandes över kanten. 
"Jag med." suckade hon, och menade både det samma till honom och att hon kunde föra tillbaka sina älskade. För åh, vad hon älskade dem. Det värkte i hjärtat varje gång de kom till minne, och hon kände sig alltid så fruktansvärt fylld med skuld för att hon inte tänkte på de tillräckligt mycket, om än hon gjorde det. De azurblåa ögonen sökte sig över himmelen, och försökte föreställa sig hennes familj på andra sidan stjärnhimmelen.

"Blue". Rösten var plötsligt barsk då han hävt sig upp på frambenen och fäst blicken i henne.
"Säg aldrig mer sådär. Det var inte ditt fel! Jag har ingen aning om vad som hände, men bara i händelse att du mördat dina valpar och din make stämmer det - allt annat är misstag. Hör du det? Misstag."

Blicken mjuknade en aning.
"Hade det varit Nocura som överlevt hade hon möjligen känt skam för sina handlingar. Hon kunde ju inte veta, det var omöjligt. Hon var en valp, hade inte en aning om att stenarna kunde lossa.."  Cerulean reste dig upp och motstod en reflex att torka hennes tårar som var på bristningsgränsen. Så bräcklig i sitt jag... Det var uppriktigt sagt synd om henne.

"Du måste lyssna på mig, Blue. Du förstår mig som ingen annan gör. Du har känt min sorg." Rösten var mjuk, likt en moder till sin skrämda valp. Tröstande och silkeslen.
"Man måste bara.. släppa det. Inse.. att det kanske var menat att vara. Världen var en för dålig plats för så vackra individer." Återigen slog han sig ner intill henne och lät vingen svepas över hennes rygg likt en beskyddande mur av mjuka fjädrar. Hennes doft svepte runt honom likt en parfym av tikpäls och hennes egna unika tillägg, den doften som symboliserade den blåögda albinon.

Blue orkade inte strida emot, trots att det kändes som om han bara matade in lögner i hennes öron. Istället pressade hon samman käkarna och såg uttryckslöst på honom.

"Världen var en för dålig plats för så vackra individer." 
Blue drog ett tyst andetag. Det må vara sanningsenligt, men det var inte därför de tagits ifrån henne. Honan vek bort blicken och lät den falla på hennes knotiga tassar. Månens sken färgade bort alla hennes rosa pigment och gjorde de istället silvriga. 

"Jag vet inte, Cerulean..." andades hon tyst, fortfarande med blicken strikt riktad neråt.
"Jag vill så gärna tro allt det du säger. Jag vill så gärna tro det jag säger mig själv. Det är bara så svårt." fortsatte hon - hon visste att Cerulean skulle förstå, han skulle förmodligen redan veta detta.
"Det har snart gått 5 år, och vissa dagar känns det som att det hände igår och ibland känner jag inte någonting alls. Jag vet inte ens vem jag är om jag någonsin tar mig ut ur denna hjärtesorg." kved hon fram. Det var tufft att erkänna. Blue utstrålade inget annat än svaghet, men just för denna sekund kändes det som att hon visade sitt nakna hjärta för världen, och hoppades att inget skulle göra det illa.

Cerulean gav henne ett sorgset leende. Hans ögon dröp av smärtan bakom sina ord.
"Ta sig ur.. det går inte. Jag har levt i ungefär tjugo år med sorgen som ett svidande sår i hjärtat. Och hittat en mycket viktig detalj. Detaljen som tillåter sorg att mildras med tiden.. Den som låter hjärtesåren läkas till ärr."
Efter en kort paus lade han till: "Jag vet. Jag har utstått ensamhet. Smärta. En sorg som ätit mig inifrån till det enda som återstår av mitt forna jag varit ett blekt fragment av tilltygat hopp. Jag tvingade mig själv att breda ut fragmentet till sin egentliga storlek. En blek, sårbar själ.. men läkt. Det är svårt. Oändligt svårt. Åren kommer att gå och sorg kommer bestå. Men du läker, kanske långsamt och med smärta.. Men det blir bättre."

Blicken vandrade över omgivningen tillbaka till deras tilltänkta sovplats. Även fast han ogärna lämnade den varma platsen bredvid henne så visste han att de skulle behöva krafterna imorgon. Vem visste vad som väntade.

"Kom nu. Timmen är sen. Vi behöver krafterna imorgon."
Cerulean reste dig motvilligt och med en sista blick på månen styrdes stegen sävligt tillbaka från stupet. Ytterst ovillig att avbryta ögonblicket Blue blottat sin själ för honom, samtidig han skalat av den mur av tillbakahållen ensamhet han byggt upp under åren.

I tystnad tassade Cerulean in under skrevans dunkel, upplyst av silvermånens sken,och sjönk ner under taket av vittrad granit. Underlaget, täckt av gräs och ogräs, erbjöd en förvånansvärt skön madrass. Långsamt lät han huvudet sänkas till tassarna i väntan på att Blue skulle lyckas slita sig ifrån himlens skådespel.

Hjärtat bankade vilt innanför hennes revben. I tystnad lyssnade hon på den yngre hanen. Om än hon så gärna ville kunna göra det han gjort - veckla ut själ på nytt och låta den andas, låta den läka - så tvivlade hon på att hon någonsin skulle ha den kraften, det modet. Ett ostadigt, något snyftande andetag togs genom de vidgade näsborrarna. Den kyliga bergsluften fick hennes lungor att nästan ila av köld; det var uppfriskande, fick henne att känna sig lite mer levande, om än det bara varade för några sekunder.

"Kom nu. Timmen är sen. Vi behöver krafterna imorgon." 
Blues blick vilade fortfarande på de beniga tassarna, när han reste sig upp och gick tillbaka. En försiktigt pust lämnade hennes munhåla, innan hon reste sig upp och vände sig tillbaka; hon hann precis skymta det sista av Ceruleans svans innan den försvann i mörkret i skrevan. Ögonen sökte sig återigen upp emot natthimmelen. Något med Cerulean fick henne att sakna Jayce mer - hon letade efter honom i varenda aspekt av livet men allt hon lyckats hitta var längtan. 
"Jag älskar dig såååå mycket." Snyftade hon kort, och föreställde sig hans silverpälsade ansikte i skyn. Ett genuint leende letade sig över läpparna, innan hon kort svängde på svansen och började gå emot skrevan. Väl framme slank hon smidigt in, och lade sig intill Cerulean - inte allt för tätt, men nog för att de skulle kunna känna av varandras värme. Varginnan knep ögonen hårt, och genast började minnen spelas i sinnet. En djup suck lämnade henne, som ett godnatt, innan hon försökte släppa alla tankar och glida in i sömnen.

[ AVSLUTAT ]