[Reserverad för Figaro.]

Skymning, och skogen var sig lik. Uråldrig, tyst och stilla. Även om vinterns vita täcke nu täckte omgivningarna så var Kaiwood lika mörk som alltid. Det var andarnas hemvist, Morikos tempel. Och det var hemmet för bestarna som stod bredvid honom.
Men bestarna började bli otåliga. Shiva kunde känna det, precis som han kände omgivningen omkring sig. Han var ett med skogen, och han förstod flocken som ingen annan. Och det var otåliga. Det kröp under skinnet på dem. De var krigare, de var inte skapta för att bara vänta i skuggorna. Det skulle driva dem till vansinne ifall ingenting ändrades.
Det behöver hända något.
Nu.

Och det var dessa tankar som fick honom att vandra till revirets utkanter. Det var dags för förändring, men han kunde inte se vad framtiden skulle kunna erbjuda dem. Det fanns så många möjligheter, och han behövde fundera över saker.
Han behövde tänka. Därav det eviga vandrandet.

Det svartvita hanen rörde sig genom skogen med slutna ögon. Ändå såg han allting omkring sig, tack vare energikraften som lät honom se allt som fanns i skogen. Och det var också tack vare den som han upptäckte främlingen som rörde sig i Kaiwood.
Genast slogs de mörka ögonen upp och det var med en intresserad blick stirrade han ut bland träden utan att riktigt se något alls.
Genast bytte Shiva riktigt och började vandra mot den varg som var modig nog att våga sig in i skogen. Kanske det inte var en dödsdom att beträda Kaiwood, men sannerligen var det med livet som insats. Om inte andarna eller skogen misstyckte fanns alltid han där, redo att jaga bort inkräktare.
Han travade lätt framåt, och snart var han nära den andra vargen. Än kunde han inte se denna, men trots det visste han exakt var denne befann sig. Han lät sin mörka röst eka mellan träden.
"Vem är ni, som beträder mina marker?"
Ett leende gled över hans läppar samtidigt som han rundade ett buskage och visade sin svartvita skepnad för främlingen.
Det här skulle förhoppningsvis bli intressant.

Han nynnade glatt för sig själv, utan att bry sig om hur det lät. Han brydde sig inte. Han var övertygad om att han sjöng hur vackert som helst. Han var resultatet av ett liv i lögn. Hans liv baserades på en lögn om att Figaro var vackrast, Figaro var bäst. Något som ingen sagt men som han alltid hört, eftersom hans sinne förvrängde alla uttalade ord till hans fördel.
Han avbröt sig när en röst ljöd genom skogen, studsade mellan trädstammarna. De giftgröna ögonen med de smala, svarta lodräta pupillerna rörde sig hastigt längs omgivningen, klättrade uppför träden och försvann upp i skyn.
"Vem är ni, som beträder mina marker?"
Ett litet självbelåtet leende kröp upp i Figaros mungipor och han travade lugnt vidare, främlingen till mötes. En liten pratstund kunde väl aldrig sitta fel, eller? Han var inte rädd. Han var väl medveten om att någon flock han hade hört talas om hade sitt revir i Kaiwoodskogen, men han var inte säker på vilken. Inte säker på om det spelade någon roll för honom.
Han stannade och log mot främlingen som stod framför honom. Denne var några centimeter högre i manken än han, men han var säker på att han kunde klara av honom om det skulle behövas. Han var orubblig i sin tro på sig själv. Kanske behövde han någon som tog ner honom på jorden igen, eftersom han hade svävat i luften alldeles för länge.
"Mitt namn är Figaro", sa han bestämt. "Vem är ni?"

En ljust grå hane, med ilsket gröna ögon stod framför honom. Energierna runt denne var aningen bleka, med fortfarande lika livliga som runt varje levande varelse. Shiva kisade svagt medan han studerade den främmande vargen, och insåg med ens varför det han såg kändes så bekant. Snabbhet. Ja. Det var det han såg. Precis som hans egna förmåga. Fanns där något mer? Det var svårt att avgöra.
Likväl kunde han se att där fanns styrka och stolthet, även det precis som hos Shiva själv. Likheterna mellan dem två var roande för den svartvita hanen. Speciellt med tanke på att Shiva själv var övertygad om att den andre inte skulle vara någon match för honom. Snabbheten var på Shivas sida, oavsett om den andre besatt samma förmåga. Han hade tränat hårt, lärt sig hantera den kraft han hade, så som få andra kunde hantera den. Och när det kom till styrka och stolthet... Mja, ingen hade mer av det än vad Shiva hade. Åtminstone om han frågade honom själv.
Tanken på en kamp mellan dem två korsade Shivas huvud. Det fick leendet att breddas en aning. Men det var inte aktuellt nu. Kanske senare.

Den andre vargen presenterade sig som Figaro, ett namn som inte sade honom något. Huvudet lades aningen på sned. En total främling. Hur många sådana skulle egentligen komma att beträda dessa marken under hans tid? Numret hade ökat den senaste tiden. Vad var det egentligen som lockade dem alla till Kaiwood?
"Väl mött, Figaro." Han uttalade namnet, smakade på det. "Själv heter jag Shiva."
Svansen svepte bakom den svartvita hanen innan han satte sig ned med smidiga rörelser. De mörka ögonen hade en outgrundlig gnista i sig då han studerade den andre hanen, samtidigt som det sneda leendet stadigt hölls kvar i ansiktet.
"Säg mig, vad gör ni här?" Han kastade en blick omkring på stammarna och ett lätt skratt lämnade honom. "Kaiwood har inte så mycket att erbjuda såhär års."

En tyst maktkamp utspelade sig mellan de båda hanarna, när de mötte varandras blickar och mätte dem. Det var inte säkert vem som vann, men Figaro var förstås övertygad om att det var han. Han höll de giftgröna ögonen fästa på främlingen, som presenterade sig som Shiva, utan att vika undan, om så bara för en sekund. Han höll huvudet högt och blinkade inte.
"Säg mig, vad gör ni här? Kaiwood har inte så mycket att erbjuda så här års."
Figaro lade huvudet på sned och betraktade främlingen med kyligt intresse. Ett sarkastiskt litet leende drog hans vänstra mungipa uppåt, knappast märkbart men ändock en liten rörelse.
"Åh, där har du helt rätt. Inte på långa vägar tillräckligt. Men jag är inte här för att stanna. Jag är bara på genomresa."
Han hade inte haft för avsikt att stanna i Kaiwood längre än nödvändigt. Det fanns många andra platser, skogar och berg som han ville besöka. Som han ville se innan han dog. Kaiwood betydde inget speciellt. Var bara en av alla skogar han hade passerat, en av alla skogar han skulle passera.
Han iakttog den andre hanen vaksamt. Någonting talade om för honom att de var relativt lika. Snabba. Stolta. Starka. De besatt samma förmåga.

De mörka ögonen i Shivas skallen glimmade av något outgrundligt. Där fanns något retsamt, samtidigt som mörkret lös omkring honom. Han var en varelse full av energi, men knappast en av de goda.
"Du borde inte vara här alls."
Orden lämnade honom med en säker röst. Hans skog. Hans område att försvara. Och även om denna Figaro kanske hade lite tåga i sig, lutade det nu mot att Shiva inte gillade denne. Det var något med attityden som den andre hanen visade upp... Dessutom hade Shiva aldrig varit vidare förtjust i kargar. Inte för att han mött så många, men ändå. Hade han bestämt att han inte gillade något så var det inte mycket som kunde få honom att ändra sig.
"Låg mig föreslå att du vandrade tillbaka därifrån du kom, och håller dig undan från mina marker."
Han log emot den gråa hanen, med ett leende som var lika charmigt som det var kyligt. Det här mötet hade inget att ge honom. Nu hade han bett den andre bege sig iväg på ett trevligt och civiliserat sätt, mer än så kunde han inte göra. Nu var det upp till den andre.
Ett svagt hummande lämnade Shiva. Nu skulle det bli intressant att se hur Figaro reagerade.

Han höjde ett grått ögonbryn när den andre tog till orda igen. Rörde inte en muskel.
"Du borde inte vara här alls. Låt mig föreslå att du vandrade tillbaka därifrån du kom, och håller dig undan mina marker."
Figaro granskade den andre, beräknade hur långt det var läge att gå. Han var stolt och egocentrerad, men han var inte dum eller självmordsbenägen. Han älskade helt enkelt sig själv alltför mycket för att ignorera och beträda en flocks marker. Han ville inte se detta (enligt honom själv) oerhört vackra liv gå till spillo.
"Bara för att det här mötet rinner ut i sanden tänker jag faktiskt röra mig härifrån. För att vårt samtal... inte ger mig något. Liksom hela denna skog. Och jag antar att det här är det sista vi ser av varandra, så farväl."
Ett retsamt leende klädde den grönögdes ansikte innan han reste sig upp - långsamt och omständigt, som för att betona sina ord - och sakta började stega därifrån. Han vände sig inte om för att se hur främlingen tog hans beteende, utan behöll bara det lilla flinet och trampade vidare utan att öka på stegen ett dugg.

[Känner mig rätt klar. Vill du tillägga något så gör det, annars avslutar jag!]

[Haha, segaste personen någonsin har jag varit... Lika bra vi avslutar det då jag dragit ut på tiden så hemskt xD]

En massa meningslösa ord lämnade den andres mun, medan Shiva sträckte på sig i samma takt som han kände hur vinstens söta känsla spred sig inom honom. Visserligen kanske det inte varit en strid att tala om, att skryta om, ingenting som skulle gå till historien - men lika väl en vinst. För honom.
Det sneda leendet i hans ansikte mötte den grönögde innan denne vände sig om. Shiva stod fast, rörde inte en muskel medan han såg den andra försvinna bort bland de uråldriga trädstammarna. Det var det här som var
Tänk om det vore såhär enkelt varje gång? Så... patetiskt. Nej, det fanns mer att respektera hos de som faktiskt bjöd på en riktig kamp. Denna grönögda varg... Det hade varit för enkelt. Men likaväl var Shiva nöjd, och med ett kort skratt reste han sig för att röra sig tillbaka mot flocken.