[Reserverad för Malvado.]

Han hade svårt att hantera det. Enda sedan demonen hade släppt sitt grepp om honom hade han börjat minnas saker. Saker om sitt liv, om hur det var att vara fri, att vara sin egen, att vara den han en gång hade varit.
Och allt det var bra, det var jätte bra. Han älskade sin frihet, otroligt mycket, och han önskade inte att bli av med den.
Men den var inte det enda han fått tillbaka.
Även känslorna hade återkommit. Känslor som kom ur minnen av alla de hemska saker han hade gjort, alla de onda dåd han hade utfört. Kanske han aldrig hade varit en av de goda vargarna i sagan, men inte heller var han en iskall mördare, en känslolös best. Men Hon hade gjort honom till det, viskat ömma och kärleksfulla ord åt honom och lurat honom in i mörkret. Ristaka. Och ännu fanns hon där inom honom. Och även om han önskade Henne död kunde han inte bli av med Henne. Hon hade ingen kontroll, men Hon fanns där.

Och när natten lade sig över skogen han vandrat in i orkade han inte fortsätta. Han hade fått sig lättare måltider, mindre gnagare som varit för dumma för sitt eget bästa. Han hade släckt törsten som brunnit i strupen, han hade badat den utmärglade kroppen. Pälsen såg lite bättre ut, men fortfarande var han en sorglig syn för ögat. En bräcklig varelse, en meningslös dåre i en stor värld.
Och han var trött, så trött. Han behövde vila. Han ville sova. Och benen vek sig under Kaiito, utan att han lade vidare stor fokus på var han lade sig. Huvudet föll till marken och han slöt ögonen. Sömn, som han längtat.
Så hörde han hennes viskande röst i huvudet. Hon påminde honom, lekte med honom, som alltid.
Och ångesten tog sitt grepp, rev inom honom, ånger och smärta, saknad och sorg. Och ett långt utdraget yl lämnade den djupt skadade hanen. Hur skulle han någonsin kunna leva med denna smärta inom sig?

[Blir lite udda, psykologiska rollspel när man spelar Kaiito xD Pga demonen och allt shit... Han är lite instabil, hahha.]

Malvado visste inte riktigt vad det var för skog han hade vandrat in i. Han hade korsat Silverpile och på något sätt tänkt att han skulle komma till Ötamon direkt, men tydligen fanns det mer som skiljde honom från hans slutgiltiga mål. Han suckade och klev in under de täta trädkronorna. Vägen han gick mellan träden kantades av blodröda rosor och det var faktiskt en väldigt vacker syn. Malvado började överväga att bara stanna här ett litet tag, innan han begav sig till Ötamon. Den tanken försvann dock lika fort som den dykt upp då han tänkte på vad som väntade honom i Ötamon. Det var dit han skulle, det var där hans mål fanns.

Hans målinriktade sinne rubbades dock av en främmande vargdoft. Han vände blicken mot det håll som vinden tagit doften ifrån, och sedan tillbaka mot vägen framför sig. Efter många om och men så ändrade han rutt och följde efter doften. Han gick ett litet tag och kom slutligen fram till vargen. Vid första anblicken kunde vargen ha varit död, men när han inspekterade kroppen såg han att buken långsamt rörde sig upp och ner.

Malvado såg sig omkring, men ingen annan var i närheten. Han backade några steg och lade sig ner i vid roten av ett träd, en bit ifrån hanen. Han placerade huvudet på tassarna och studerade under tystnad den andre hanen. Han ville inte störa och väcka den slumrande hanen. Malvado själv var inte tillräckligt trött för att sova, men lite vila skulle göra honom gott.

Han måste ha slumrat till, om så bara för några sekunder. Han måste ha försvunnit in i sömnen, för när han åter öppnade ögonen var han inte längre ensam.
Ett hastigt andetag drogs och av ren reflex satte han sig upp i en bakåt ryggande rörelse. En mörk varg låg endast en bit ifrån honom.
Damon.
Men nej, det var inte fadern, det insåg han fort. Det var någon annan, en främling, eller kanske någon han hade mött men inte mindes. Hur denna tagit sig dit hade Kaiito ingen aning om. Han måste ha somnat, han måste ha varit ouppmärksam. 
"Jag hade aldrig låtit det hända..."
Han ruskade på huvudet, tänkte inte låta demonens ord knäcka honom. "Bara för att du aldrig tillät mig sova," mumlade han som svar. Hon skrattade kort inuti hans huvud. Vad som var det roliga var för Kaiito okänt.

Fokusen lades åter på den mörka hanen. Sov denne? Kanske. Och därmed kanske det även fanns en möjlighet för Kaiito att smyga iväg utan att den andre skulle märka något. Försvinna in i nattens mörker. I denna skog var växtligheten tät, perfekt att gömma sig i. Han skulle kunna försvinna, ifall han ville.
Men å andra sidan... Den andre hade inget ont gjort honom. Bara lagt sig där, nästan som för att vaka. Över honom? Kaiito kände sig förbryllad. Borde han kanske..?
Han harklade sig, högt, för att se ifall den andre skulle reagera. Det var svårt för hans nyvakna ögon att urskilja vidare mycket i det täta mörkret. Rörde sig den andre? Fanns det några tecken på att denne ens var vid liv? Och gjorde han ett dumt val nu, som stannade kvar istället för att fly fältet?

Ett harklande fick honom att långsamt öppna ögonen. Den andra vargen hade vaknat och låg där och studerade honom.
"Ni bestämde er för att vakna nu?" sade han med ett vänligt leende samtidigt som han studerade hanen. Han hade en rätt intressant teckning i ansiktet, runt ögonen, men förutom det såg han mer eller mindre ut som en vanlig brun varg med ljusare partier.
"Vem må ni vara?" frågade han sedan. Det var alltid lättare att komma ihåg andra vargar om man kunde koppla ihop ett ansikte med ett namn.
Han satte sig långsamt upp med blicken fortfarande fäst på den andra hanen och inväntade ett svar.

[Jag ber om ursäkt för att det blev så kort ]

Kairo var inte säker på att han hade hoppats på det, men den andre var vaken. Ord flöt genom strupen på främlingen då denne höjde på huvudet. Kairo blinkade.  I mörkret hade han åter sett den andre som Damon. Hjärtat hade hoppat över ett slag vi tanken. Under tystnad lugnade han ned sig själv. Denna framför honom, det var inte vargen han så innerligt avskydde. 
Han satt stilla och lyssnade till orden som sades. Att han hade bestämt sig för att vakna? Det var väl ett sätt att uttrycka sig på, men Kaiito tyckte knappast det var något man bestämde över. Antingen så vaknade man, eller så gjorde man det inte. 
Men han tänkte inte börja ifrågasätta. 
"Kaiito," svarade han med en hes stämma. När han hörde hur rösten lät hostade han till. Demonen fnissade åt honom. "Och vem är ni?"

[mobil inlägg xD]

Malvado nickade med ett snett leende.
"Väl mött, Kaiito", sade han med en nickning. Han flinade lite när han sedan fick samma fråga tillbaka. "Malvado", svarade han kort. Han hade mer och mer börjat överväga att byta tillbaka till sitt gamla namn, från den tiden då allt var okej, när livet var helt okej trots familjetragedin som ägt rum. Han trodde dock att han aldrig riktigt skulle vänja sig vid att kalla sig själv för 'Corazón', trots att det var det enda namn som han far kallade honom vid. Likväl som Mal aldrig skulle vänja sig vid Corazón, likväl skulle nog fadern aldrig vänja sig vid namnet Malvado. Och det var mycket förståeligt. Men det namnet han hade nu var förknippat med så mycket negativt, så mycket ondska och felval. Kanske skulle det vara en möjlighet att lägga allt ont bakom sig och börja om på nytt? Det var ju trots allt just det han försökte göra nu..

Kaiito såg emot den andre med sina pupill lösa ögon. Namnet sade honom inte mycket. Han letade i sitt minne. Var detta någon som han hade träffat? Han kunde inte minnas, allting var en enda röra i huvudet. Och ångesten, den kom tillbaka, då minnesbilder från det förflutna flödade över honom.
Huvudet ruskades. Nej, han ville inte minnas, inte nu.
Han nickade kort emot den mörke hanen. Munnen öppnades då han tänkte säga något, men han stängde den åter för inga ord kom. Han visste inte vad han skulle säga.
"Sååå... Tappat tungan, älskling?"
Ristaka var inte sen att kommentera hans beteende, och Kaiito tryckte bort impulsen att böja sig under hennes väsande stämma. Hon fnittrade åt honom. Nej, aldrig mer skulle hon få makten. Aldrig mer, oavsett hur länge hon dröjde sig kvar i hans sinne.

[Haha, social inkompetens på hög nivå xD]

Hanen, Kaiito, ruskade på huvudet. Dock verkade inte hanen mena 'nej' med det, utan det såg snarare ut som om han ville bli av med något inombords. Malvado kunde mycket och väl relatera till den känslan, och den där karaktäristiska skakningen på huvudet. Han kunde nästan inte låta bli att le åt den tanken.
Malvado såg bort mellan träden, mot det håll han förmodade att Ötamon låg. Det kliade i honom att fortsätta mot Ötamon, och i ärlighetens namn verkade inte Kaiito speciellt pratglad heller. Kanske var det dags för honom att fortsätta mot sitt slutgiltiga mål?
Han vände, om än aningen mödosamt, blicken mot Kaiito igen. Malvado kände hur han själv fått lite tunghäfta. Skulle han säga något? Eller skulle han vänta på att hanen skulle tala? Den pinsamma tystnaden hade lagt sig, och till och med Mal blev lite obekväm med den.

Tystnaden lade sig över dem, påtagligt tryckande. Kaiito som vanligtvis inte direkt orkade bry sig, som inte hade fått för Ristaka om som fortfarande hade svårt att förstå det sociala, kunde inte förstå varför han kände sig så obekväm just denna gång. Blicken flackade över den svarta vargen, sedan ner mot marken, sedan åter mot främlingen. Det här var svårt, så svårt.
"Du är så patetisk, älskling."
Hon fnittrade. Kaiitos käkar pressades samman. Nej, han vägrade vara patetisk, han vägrade vara det hon trodde om honom. Hon skulle inte få bryta ner honom på det sättet igen. Aldrig igen. Han var fri nu.
"Så..." Ordet kändes underligt att uttala, men åtminstone bröt det tystnaden och bevisade åt Ristaka att han faktiskt kunde tala. Han var inte patetisk. "Vad för dig till dessa... trakter?"
De pupillösa ögonen fästes på främlingen i mörkret, i väntan på ett svar.

Hanen bröt tillslut tystnaden som höll på att bli outhärdlig. Han verkade inte pratglad, den här Kaiito, så Malvado var aningen förvånad över att höra hans röst, och även höra orden forma en fråga.
"Ötamon", svarade han och såg drömmande bort mellan trädens dunkel. "Jag är på väg till Ötamon, så jag är endast på genomresa här", utvecklade han och såg tillbaka mot Kaiito. "Får man lov att ställa samma fråga till er?" frågade han sedan. Det var någonting hos den andra som fick Mal intresserad. Hanens tystnad var obekant, många främlingar var pratglada, nyfikna och intresserade av att veta vem de hade mött. Kaiito verkade inte vara det, och det gjorde Mal intresserad.

[ kort ... ]

Kaiito lyssnade. Ötamon. Hade han inte passerat där, en gång för länge sedan? Hade han inte... 
"Oh, ja, käre Kaiito. Det var där vi dräpte lawaren."
Huvudet ruskades snabb. Han ville inte minnas. Han ville inte veta av vad han hade gjort, han hade velat glömma allt. Men nu, utan demonens grepp om honom, forsade minnena tillbaka. Det var så mycket på en gång, så svårt att hantera. Han kände hur ögonen tårades lätt och blicken vändes mot marken samtidigt som han blundade. Ett djupt andetag drog. Han måste ta sig samman. Det här var varken rätt plats eller tid för att bryta ihop och visa sig som den svaga varelse han nu var.
"Aldrig hört talas om den platsen," svarade han sedan, samtidigt som han åter såg upp på den främmande vargen.
Några sekunder av tystnad följde hans ord, för frågan som ställts till honom fick honom att fundera. Vars var han egentligen på väg? Han vill till hennes famn, men samtidigt fruktade han det som väntade honom där. Inte bara hennes sorg och ilska, utan även fadern och flocken denne var med i. Kaiito var kluven i frågan.
"Själv vet jag inte. Jag hade tankar på att gå mot Numoorislätten, men jag fruktar att jag kommer stöta på flocken Qu. Något jag inte önskar."
Inte för att de skulle göra honom något. Och varför berättade han detta egentligen? Han måste verkligen ha tappat större delen av förståndet medan Ristaka hade varit den som drog i trådarna.

Malvado log när han hörde hanens svar.
"Det är en vacker plats. Jag råder er att besöka den någon gång", svarade han. Ja, Ötamon var en plats likt ingen annan, utan tvekan en av de vackraste platserna han någonsin sett. Mal hade inga problem att leva resten av sina dagar i den skogen. Kanske berodde det på skogen, kanske berodde det på vem som fanns där...
När hanen åter tog till orda lutade Mal huvudet lite på sned och såg fundersamt på den andre.
"Varför fruktar ni Qu?" frågade han med både förvirring och fundersamhet i rösten. Hanen verkade inte vara mycket till bråkmakare, och så vitt Mal visste så struntade Qu i de som struntade i Qu. Kanske hade Kaiito också något otalt med flocken som tydligt hörde till de mer rättvisa flockarna i Numoori? Att kalla Qu för rättvis var dock kanske lite att ta i. Och när allt kom omkring så var Devils och Qu inte så olika varandra trots allt. Även om ingen av flockarna lär erkänna det.

Du borde besöka den någon gång, sade Malvado. Att han borde besöka Ötamon. Ironin i det hela skar inom Kaiito.
"Åh, din lögnare. Vi som redan sett det härliga i den skogen."
Demonen skrattade gällt inom honom, och tänderna pressades samman hos den unga hanen. Han ville inte visa något, tänkte inte visa något. Men det var så svårt, alla dessa känslor som kommit tillbaka, han kunde inte hålla dem i styr. Det var för mycket, alldeles för mycket, och han var ibland rädd att hans kropp skulle rasa samman för att den inte kunde innehålla allt detta. Och till lika skulle det vara skönt, att få falla samman.
Den mörka hanen talade än en gång, vilket befriade Kaiito från sina tankar. Ett roat hummande letade sig fram ur hans strupe när han hörde orden, samtidigt som ett tragiskt försök till ett leende drog över hans läppar. Varför han fruktade Qu? Vilken ironisk fråga.
"Jag fruktar inte flocken, jag avskyr en hane som hör till dem. Hans namn är Damon, och mina möten med honom slutar aldrig väl."
Tanken på fadern upprörde Kaiito, och precis som vanligt vid starka känslor sjönk temperaturen i luften omkring hanen. Inte vidare mycket just denna gång, men märkbart.

Ett rungande skratt lämnade Malvado när han hörde hanens svar. Så Kaiito tillhörde inte heller den gruppen individer som såg upp på Damon?
"Jag kan inte säga emot er där", flinade han roat. Även Malvado hade ju stött på Damon vid ett flertal tillfällen. Å andra sidan hade han endast sig själv att skylla när det kommer till Damons inställning till honom, men det var en helt annan historia.
"Jag har själv haft min beskärda del av möten med den hanen", fortsatte han med en road ton. Kanske borde han inte se så lätt på det som han gjorde nu, Damons ord ekade fortfarande inom honom ibland.
Jag ger dig ett försprång.
Malvado visste inte om de var efter honom. Än hade han inte korsat Qu's väg, än hade inte en enda bris fört med sig deras dofter. Kanske var de inte efter honom när allt kom omkring? Han visste inte, men inte heller kunde han riskera att verkligen ta reda på det. Var han jagad var han dödsdömd om de kom ifatt honom..

Skrattet som lämnade den mörke fick Kaiito att rycka till. Sedan bredde åter det sneda leendet ut sig i hans ansikte. Så den andre var inte heller en som gillade Damon. Så ironiskt att de skulle mötas här. 
"Du och dina familjetragedier."
Ristaka suckade då hon hörde hans tankar. Kaiito bara flinade åt henne. Hon fick allt vänja sig vid att han kunde tänka för sig själv nu. Ingenting var som förr, men han var åtminstone glad över att ha återvunnit sin frihet. Sin makt att påverka sina egna beslut. Han var inte längre Hennes slav.
"Trevligare individer finns det att möta," svarade Kaiito. Blicken svepte över den mörke. Han undrade vilka historier som fanns i dennes förslutna, på vilket sätt som Damon var involverad.
"Jag hoppas innerligt att min far en dag kommer möta sin undergång. Det skulle säkerligen befria många."
Hur många öde hade egentligen Damon varit med och förvridit? Kaiito ville inte tänka på det. Det enda han visste var att det fanns en djup avsky inom honom emot den vargen, och han önskade aldrig mer träffa på denne.

Malvado ryckte till när hanen nämnde Damon som sin far. Han försökte dock att spela nonchalant, men han misstänkte att han redan misslyckats på den punkten. Om Mal hade varit samma individ som han var för flera år sedan hade han inte tvekat på att ta Kaiitos liv, bara för att han var son till Damon. Och det hade inte spelat någon roll om fadern och sonen hade hatat varandra, Mal hade tagit hans liv ändå.
Mal hade aldrig tyckt särskilt bra om Damon, det var någonting med honom som inte riktigt gick att sätta tassen på. Mal skulle aldrig kunna lita på den hanen, och det hade inte att göra med att de kom från rivaliserande flockar. Damon verkade bara så... oberäknelig.
"Säkerligen", instämde han. Han vände sedan bort blicken när han åter började tala. "Jag känner inte Damon, i alla fall inte på samma sätt som resten av Qu gör... Men jag får känslan av att han endast leder flocken för att få känna att han har makt", Mal vände blicken mot Kaiito igen, osäker på hur hans ord skulle tas.

Kaiito flinade vid den andres ord. Ironin i det hela, den andre som beskrev hans far, var enorm. Hade han inte själv betett sig på precis samma sätt?
"Är det inte det allting handlar om? Makt."
Något han nu fick ångra varje sekund av sitt liv. Mardrömmar, ångest, den där överväldigande känslan som sade åt honom att det var lika bra att dränka sig... Han kunde inte bli av med det hela, och han undrade hur Damon kunde leva med sig själv? Han som dessutom var så mycket värre.
"Kanske det är på tiden att besöka pappsen. Du vet ju vad de säger, blod är tjockare än vatten. Ni kunde lika gärna vara samma varg, älskling."
Han ignorerade Hennes ord. Han visste redan att det inte var värt något att söka upp fadern.
"Varför skyr du honom?" sade han istället med ögonen fästa på den mörka hanen. "Ifall jag får fråga."

Malvado skrattade roat åt hanens ord. Jo då, många vargar tycktes sträva efter makt, vissa spenderade ett helt liv med att jaga den. Han själv å andra sidan hade aldrig varit närmare intresserad av makt, aldrig sett sig själv som en ledare. Det var lite därför som han var obekväm med sin nya roll som beta i flocken - ledarskap hade aldrig varit hans grej. Men kanske Tass såg någonting hos Malvado som inte ens han själv såg?
"Han är... lite väl orubblig. Och jag ser honom inte alls som den typiska Qu-vargen", sade han stilla. "Och som jag sa, jag får intrycket av att han endast strävar efter makt, och jag kan inte säga att jag gillar det. Qu är värda en bättre ledare än någon som använder dem för sin egen vinnings skull", fortsatte han sedan. Det var lite skrattretande att han talade så om Qu, men faktum var att Malvado höll inget agg mot den flocken längre. Det var borta, och det var väl främst tack vare att han hade fått en ny chans.

Lite väl orubblig.
Kaiito grunnade över ord. Stämde det verkligen på hans far? Kanske. Han hade själv så lite erfarenhet av Damon så han kunde inte säga. Men de sidor han sett hos den andre var verkligen inget som han gillade.
"Precis som du, min kära."
Han ruskade kort på huvudet. Nej, han vägrade tro på Henne. Han var inte som sin far. Han skulle aldrig bli som sin far.
"Bli som honom? Älskade, det behöver du inte. Du är redan honom."
"Tyst!" fräste han irriterat åt Demonen samtidigt som blicken vändes från den mörka och ned i marken. Förvirrat såg han sedan upp, återigen mot den mörke. 
"Ursäkta, jag..." Han tystnade, letade febrilt efter orden. "Jag..." Inga ord kom. Demonen skrattade åt honom.
"Och där har vi tunghäftan igen..."

Någonting hos den andra tycktes förändras och det var med en uns av misstänksamhet som Malvado betraktade honom. När hanen gjorde ett utrop ryckte Mal först till, aningen skrämd av hanens plötsliga ord, men när ursäkten därefter kom slappnade han av åter igen. Han lade huvudet på ned och fick ett fundersam uttryck i ansiktet samtidigt som han betraktade den yngre hanen. Någonting här var inte som det skulle, helt klart.
"Ingen fara", svarade han lugnt. Instabila individer hade han mött tidigare, herregud, han hade själv varit en av dem. Han förblev sedan tyst, osäker på vad han skulle säga. Skulle han fråga vad som var fel? Han ville fråga, men visste inte om han borde göra det. Hanen hade inte själv bjudit in till ett sådant samtal, och Mal var osäker på han var rätt varg att starta ett. Han tog ett djupt andetag.
"Får jag lov att fråga vad som är fel?" frågade han tillslut, med en genuin omtänksamhet i rösten.

"Fel... Han säger att jag är ett fel!"
Ristaka skrek i huvudet på Kaiito, fick honom att vinkla bak öronen som för att skydda sig från den gälla rösten, även om det inte var möjligt.
"Visa honom! Visa den fördömda hanen att det inte är något fel med mig, med dig, med oss!"
Kaiito tvekade. Vad skulle han säga, vad skulle han göra? Den andre hade frågat, undrat. Såklart. Han var ett skal av en varg, ett minne av bättre tider. Han vore en dåre om han trodde att han kunde dölja den söndertrasade insidan han bar på. Att han kunde dölja Henne...
"Det är..." Orden tog än en gång slut. Han tvekade, kände hur dum han var. Hur idiotisk, meningslös och patetisk han var.
"Se där, något har jag visst lärt dig, käresta."
Ett djupt andetag drogs. De blåa ögonen såg in i de röda som väntade på ett svar. Och sedan formulerade han svaret på det bästa sättet han kunde komma på.
"Hekul Ristaka. Demonen."

Hanen verkade tveka, och Mal tänkte att han kanske skulle låtit bli att fråga. Han hade trots allt ingen aning om vad Kaiito bar med sig i bagaget. När hanen till Mals förvåning faktiskt svarade var det först tveksamt, men sedan med en viss säkerhet. Demon alltså... Malvado funderade ett kort slag innan han svarade. 
"Jag har själv aldrig upplevt det, men jag känner vargar som... har en en demon", svarade han lugnt. Han tänkte på både Shiro och Aisu, där Shiro väl var den som Mal kände bäst. Trots det visste han inte speciellt mycket om Shiros demon, men han hade heller aldrig frågat. Han hade aldrig tyckt att det var hans sak att... nosa i, så att säga.
Han ville säga att han var ledsen för att Kaiito bar på en demon, men han ville inte utmana ödet. Kaiito kanske var väldigt fäst vid sin demon, och skulle försvara den till slutet. Eller så hade demonen så stor kontroll över honom att den skulle ta besittningen. Malvado visste så pass lite om demonerna i Numoori att han valde att inte säga någonting mer.

Kaiitos öron spetsades då den andre talade. Så det fanns... fler som honom? Fler som led under demoner. Tanken var underlig, men samtidigt gav det honom... hopp.
"Som om du inte visste det redan... Vi mötte ju dem, Durano och hans värd. Det minns du väl?"
Och där var Hon igen, hånade honom för att han inte mindes, påminde honom om saker han helst ville glömma. Bilden av en ljus hona dök upp för hans inre. Klorna grävdes ned i den mjuka marken under tassarna. Han ville inte, inte nu...
"Andra?" sade han i ett försök att få ett grepp om verkligheten igen. Och det fungerade, för då hans fokus lades på Malvado slutade minnesvågorna att rulla in över honom.
"Vet du... Eller... Har de sagt hur man blir av med dem?"
Hoppfullt såg Kaiito mot den mörke hanen samtidigt som demonen skrattade högt inom honom, uppenbart road av hans fråga.

Malvado nickade tyst. Han var väl inte direkt vidare påläst om demonerna, men han visste lite. Men när han hörde hanens fråga insåg han att han inte skulle kunna ge några goda råd,  även om han ville. 
"Nej, tyvärr inte", svarade han aningen uppgivet. "Inte heller vet jag så mycket om demoner, änglar och allt däremellan... men det jag vet är att en del demoner stannar tills man dör", svarade han och insåg snabbt att det kanske inte var ett svar som Kaiito ville höra, men det var det enda svaret han kunde ge. Han visste inte heller vilken demon det var som tagit Kaiito i besittning.

[Wooops, hade helt glömt detta roll! Ursäkta.]

Orden som den andre sade var ingenting som Kaiito hade önskat höra, men å andra sidan han heller inte haft vidare höga förhoppningar om vad svaret skulle bli. Att han skulle få dras med Ristaka till sina sista andetag var något som han länge hade anat, men vägrat tro på. Nu, när den mörke sade dessa ord, blev det uppenbart. De satt ihop, han skulle inte bli av med Henne.
En lätt suck lämnade honom, medan demonen skrattade högt. Den här natten hade ju verkligen kunnat sluta bättre.
"Jag har länge funderat, undrat, över detta... Demoner, hur det kommer sig att jag blev vald till värd... Och allt som kommer med det. Hur jag ska leva, vart jag ska ta vägen, vilken plats i världen som är min..."
Orden bara kom, utan att han hade kontroll över dem. Det var tankar som länge hade susat omkring i hans huvud, och nu blev de till ord, avsedda för den mörkes öron. Ifall det var vidare klokt visste han inte, men inte heller spelade det någon roll. Han hade inget att dölja, inte längre.
"Speciellt en sak har gnagt inom mig, en undran jag inte kan släppa... Hur finner man förlåtelse?"