Alla de ord som kom från hanens mun tycktes först bara välla ut, som om han för första gången på länge faktiskt talade högt om ämnet. Malvado klandrade honom inte, och hade inte för avsikt att avbryta honom heller. Han visste inte säkert hur det kom sig att vissa vargar blev demonbesatta och andra gick fria, men nog hade han sina teorier om det alltid, men han var osäker på om hanen skulle acceptera hans teorier.
"Vi har alla en plats här i världen", svarade han lugnt. "Flocken jag kommer ifrån har en demonbesatt medlem, så att leva med andra trots att man har en demon inom sig är inte uteslutet", sade han. Kanske skulle det ge Kaiito lite tröst, och hopp om att det fanns en plats i världen för honom också.
När hanen sedan började tala om förlåtelse knöt sig hjärtat till en knut i bröstet på Malvado. Det där med att söka förlåtelse kände han till allt för väl, men han visste inte om han trots det var rätt varg att svara på den frågan. Han hade gjort många snedsteg i livet, blivit förlåten för ett fåtal av dem.
"Jag... öhm... det finns väl...", han fumlade med orden, visste inte riktigt vad han skulle säga. Han harklade sig, tog ett djupt andetag, och försökte svara Kaiito med hela meningar istället.
"Att söka förlåtelse ligger hos er, och om ni känner er värd förlåtelse. Men att faktiskt få förlåtelse ligger inte i er makt", svarade han. "Hos vem söker ni förlåtelse?" frågade han sedan, i hopp att få ett kontext till det hanen talade om.

[Ledsen för seeegaste svaret. Men här kommer det.]

Kaiito lyssnade till hans ord. Öronen rörde sig ovanpå hans huvud samtidigt som han reflekterade över det som sagts. På något vis kändes den mörke hanens tal tröstande, som om han sade precis vad Kaiito behövde höra. Även om det var långt ifrån vad Kaiito själv önskade få höra.
Det fanns en plats i världen för alla de som vandrade där. Åtminstone enligt Malvado. Och vilsen som han var valde Kaiito att tro på de spruckna orden. Att det fanns en plats i världen för honom också.
Han hade mening.

"Echo."
Namnet gled ur hans mun innan han ens reflekterade över det. Men ja, hon var allt han tänkte på, allt han drömde om. Och han hade svikit henne. Allt han nu ville var att få henne tillbaka. Att få se henne en sista gång. Att få gottgöra allt han gjort fel.
"Det finns så mycket..." Han tystnade, harklade sig menad han funderade över vilka ord han skulle välja. "Enda sedan jag åter fick kontroll över min kropp och mina minnen har jag insett alla de fel jag gjort under demonens inflytande. Det finns mycket jag önskar be om förlåtelse för, men främst hos henne... Echo. Jag lämnade henne och... Henne och valparna."
Han tystnade, visste inte vad mer han skulle säga. Han visste inte ens varför han sade allt detta. Det var som att smärtsamt återuppleva allting igen, det rev inom honom. Samtidigt nynnade demonen förnöjt i hans huvud.
"Åh, gubben, sluta ljug. Du njöt av det minst lika mycket som mig."

Det första ordet som undslapp Kaiitos läppar var ett namn. Echo. Namnet sade Malvado ingenting, men av att döma vad hanen yttrade sig om härnäst så var Echo någon som stod honom väldigt nära. Malvado kunde inte sätta sig in i exakt hur det var att ha en annan själ att dela kropp med, än mindre om själen i fråga var en demon. Det enda han kunde relatera det till var sina egna, abstrakta demoner och hjärnspöken, och det var inte i närheten av den upplevelse som Kaiito antagligen hade. Men var det så att han kunde se sig själv i denna unga vargen? Berättelsen om att ha lämnat den man älskat, tillsammans med henne valpar, var alldeles för bekant för Mal. Men han hade ingen demon att skylla sina onda gärningar på, ibland önskade att han hade haft det.
"Kanske finns det förlåtelse att få...?" sade han stillsamt. Han visste inte mer om deras historia än det lilla han just fått höra, men kanske var det inte omöjligt att det gick att söka förlåtelse.
"Det kanske är värt att försöka?" sade han sedan, och avslutade sina tankar högt.

Valparna. Tanken på den var som ett slag i magen. Han kunde knappt minnas dem. De hade varit så små då han gett sig av. Hur gamla var de inte nu? Hur mycket hade de inte växt och utvecklats? Han kunde inte låta att tänka på det, undra över det, och det fick honom bara att må sämre och sämre.
Kaiito önskade att han kunde ta tillbaka allting. Men det var inte så det fungerade, vilket han var smärtsamt medveten om.
"Det är alltid värt att försöka, inte sant?"
Den blåa blicken sökte sig till Malvado.
"Patetisk är du, precis som vanligt."
Han bet samman tänderna och ignorerade Ristaka. Hon skulle inte få lägga sig i något mer, aldrig mer. Han var fri, och han tänkte hålla fast vid sin frihet om det så skulle kosta honom livet. En tanke som fick demonen att skrocka gott.
Malvados ord gjorde att en beslutsamhet växte inom Kaiito. Han skulle finna Echo och han skulle göra sitt bästa för att vinna henne tillbaka. Det fanns inget annat alternativ, inte i detta läget. Han behövde få återse henne, om det så var för en sista gång. Men hon var hans allt, han kunde inte bara lämna det som det var nu.
Det var otänkbart. Han var tvungen att återse henne.

Han nickade långsamt, tankfullt.
"Alltid", svarade han. Självklart. Det var alltid värt att försöka. Så länge man fortfarande våndades i det förflutna, så länge det fanns något där i bröstet som smärtade, så var det värt. Visst var det väl ändå så, att alla förtjänade en chans till lycka? Det fanns ingen som kunde hindra en från att söka förlåtelse, söka sig sin lycka.

[ kort, men rollet kanske börjar lida mot sitt slut? ^^ ]

Det ryckte till i hans kropp vid den mörka hanens ord, precis som om någon skulle ha slagit till honom.
Alltid.
Det hade en gång i tiden varit ett löfte, ett ord som hade haft mening och betydelse, och han hade svikit det. Nu var det inget annat än ett blekt minne som försvann längre och längre bort bland hans förvirrade tankar.
Han var tvungen att ta tag i sitt liv.
"Tack, Malvado."
Stillsamt reste sig Kaiito, och ett svagt leende drog över hans ansikte. Den första skymten av ett leende som glidit förbi hans läppar på en väldigt lång tid.
"Jag måste bege mig av. Helt plötsligt känns det som att jag har massor att göra, och ont om tid..."
Han kastade en blick över omgivningen. Det var dags. Han kunde inte längre fly från sitt förflutna. Han var tvungen att ta tag i det.
"Tack... Och adjö."
En sista blick föll på Malvado och tacksamheten lös i de blåa ögonen. Vad den andre hade gjort var inte mycket, men Kaiito kände att han hade fått klarhet. Han kunde inte längre bara lida, han var tvungen att ta tag i saker. Han var bättre än så här, starkare än så här.
Och med de orden vände han sig bort från den mörka hanen, styrde stegen mot Numoorislätten, i hopp om att en dag få återse Malvado under lyckligare omständigheter.


[Avslutat? ^^]

Hanen reste sig upp, tackade, och började sedan tala om sin avfärd. Malvado tänkte inte hindra honom, kanske hade han fått hanen på andra tankar, och det var de som nu gjort att han hade mycket att stå i. Kanske... Att Kaiito sedan tackade honom åter igen värmde lite hjärtat på den åldrande hanen, som inte hade sett det som en sådan stor grej. Men kanske hade han hjälpt till, om så bara en liten del.
"På återseende, förhoppningsvis", svarade han med ett leende och följde Kaiito med blicken när han vandrade iväg. Han hoppades att hans resa skulle bli enkel och behaglig. Det hade varit något visst med honom, som om Malvado kunde se en del av sig själv i Kaiito...

[Avslutat ]