Det var något speciellt med att vakna bara minuter innan soluppgångens början. Att sträcka på sina stela ledar och mjuka upp senorna som höll vingarna uppe, för att sedan försvinna upp bland molnen som solen färgade till guld. Dagen var vacker och erbjöd det finaste väder och varghanen hade inga planer på att låta morgonen gå till spillo!

Cerulean hade alltid föredragit himlen före marken. Han kände sig alltid fångad - trots allt, försvaret var inte bra. Han var mycket snabb i luften och kunde vända på storleken av ett gruskorn, men på marken var vingarna väldigt mycket i vägen. Kanske inte när han bara befann sig där nere, men i strid? Det skulle aldrig fungera.

Cerulean tippade vingarna en bit framåt och sjönk långsamt i höjd. Solstrålarna värmde hans päls och återspeglades i de gyllene ögonen som gav honom hans skarpa syn. Han kunde lätt urskilja spåren av ett bytesdjur flera hundra meter ner.. och definitivt den vita varg som befann sig där mitt på Numoorislätten. Ensam. I en våg av nyfikenhet dök han neråt, planade ut på rakt spår och svävade över henne med någon meter till godo, innan han i en elegant sväng landade på marken kanske fem meter framför varghonan. Vingarna lades bekvämt till rätta på ryggen innan han sjönk ner i sittande ställning och tippade huvud på sne. Som vanligt - inte den första att tala.

Kyliga vindar ifrån natten svävade fortfarande omkring på slättens längder, och det medelhöga gräset dansade i takt. Den vita varginnan hade vaknat under vargtimmen - innan solen ens hunnit börja gå upp. Det hade varit perfekt för henne, då det blev jobbigare för henne att färdas med hettan och solens skoningslösa ljus. Albinismen gjorde platser som denna rätt outhärdlig då det inte fanns speciellt mycket träd som kunde förse henne med skydd från solen. Även om hon vant sig mycket med den stickande känslan i huden, så kunde hon bara tåla tillräckligt mycket. Det som hade känts som en äventyrlig idé, hade bara blivit jobbig för henne. Numoorislätten var en vacker plats, men hennes fysiska handikapp gjorde det inte värt det.

Med fjäderlätta, något studsiga steg plogade hon sig igenom gräset. Det kittlade henne mjukt på sidorna och under magen. Rasslandet och vindens ven var en harmonisk symfoni. Himlavalvet färgades i orangegula nyanser, då solen fortfarande låg i horisonten. Tack vare hennes tidiga vaknande hade hon lyckats färdas en anständig bit nu på morgonen, vilket gjorde henne på förvånansvärt bra humör. Dock kunde hon inte låta bli att känna sig en aning ensam - inte för att hon längtade efter sällskap, mest bara för att hon fortfarande inte kunde släppa tankarna om honom. En knivhuggande smärta dunkade plötsligt i bröstkorgen.

Från ovan svepte plötsligt en gestalt ner. Blue hade inte alls varit medveten om dennes närvaro, och låste genast benen i en tvärt gir. Framför henne hade en vingprydd varg landat. De azurblåa ögonen började förvirrat se sig omkring, något förvånad över vart ifrån han kommit. Det var inte första gången hon blivit påhoppad så plötsligt, men det kom alltid som en mindre chock. Paranoian triggades genast, om än i en mildare grad än förut - faktum var att hela hennes hjärndemoner verkade ha mildrats en hel del. Hon var så glad över det, om än han bara kunde se det - skulle han någonsin få se det?

Blue föll tillbaka till verkligheten, och insåg hur hon nästintill tvångsmässigt håll andan innan hon drog ett djupt andetag. 
"H-hej?" sade hon osäkert. Öronen var tillbaka vinklade, och hon hade sjunkit ihop något. Hanen visade inga fientliga avsikter, men han hade trots allt överraskat henne. Vad han ville var otydligt, och det skrämde henne något. Svansen hade svepts längs hennes sida, när hon prövande såg på den gyllene, vingklädde hanen framför henne.

Hon verkade.. rädd. Honan som han först tagit som vit hade visat sig vara en albino - varghonans kroppshållning var stel och omisskännligt vaksam. Cerulean vinklade öronen åt motsatt håll till den första nyfikenheten och vägde bakåt något steg för att markera sina icke illasinnade avsikter. Hon stammade (nästan som om hon tvingade sig själv) fram ett svagt 'hej'.

"... Åh. Jag är ledsen om jag skrämde dig." Han log mjukt och vinklade långsamt öronen fram igen mot den nästan rosafärgade honan.

"Mm.. Jag är inte farlig. Lovar." För att ytterligare markera lät han benen nå marken så han hamnade i liggande ställning, men ändå så pass att han snabbt skulle kunna fly om hon plötsligt skulle få ett vansinnesutbrott eller liknande. Han hade sett det förut, skenet kunde sannerligen bedra! Bland annat hade han blivit biten i örat av en liten varg av älvtyp. Det hade tagit ett tag för det såret att läka.

De klarblåa ögonen betraktade hanen försiktigt; hans ögon var lika gyllene som hans fäll. Hanen talade med en vänlig ton, vilket gjorde henne bättre till mods. Långsamt rätade hon på sig gradvis, men inte helt upprätt. Öronen följde hennes ställnings exempel, och var näst intill helt rättade på hennes näpna huvud. 

"J-jag blev bara lite..." rösten var lite starkare nu, även om den var försiktigt. Ögonen sökte sig bort från honom, och upp i skyn lite kort. "chockad." avslutade hon efter den korta pausen. Ögonen sökte sig tillbaka på honom igen. Ett snett, något misslyckat leende trängde sig fram på hennes skära läppar - det var nästan lite ursäktande, som om hon var den som gjort fel.
"Jag är Blue." Denna gång skapade darrningarna i hennes röst inte den osäkra stamningen, kanske för att det var som en inövad replik. Svansen svepte några kort slag bakom henne, när nerverna började lugna ner sig lite - dock vågade hon inte riktigt slappna av; paranoian var hemsk på det viset.

Han log ett älskvärt leende. "Jag märkte det.." Långsamt rätade han på sig till sittande ställning, men höll huvudet avslappnat sänkt några centimeter lägre än normalt. Han hade inte lust att skrämma iväg henne - samtalet var vardagligt men ändå för honom intressant. Senaste gången han talat med någon.. Det var många månader sedan. Stämbandet kändes ovanligt stela och ovana.

"Blue?" Han betraktade henne ögon. "Passande. Det är ett vackert namn. Jag är Cerulean."
Han lät svansen läggas runt framtassarna, nästan som en katt. Synade honan noga. Något hängde i luften runt henne.. Han lät i hemlighet hans vindakrafter svepa hennes doft mot honom för att kanske kunna lista ut vad det var. Hans känslighet för sinnesstämningar talade genast om för honom den stress som hopades inom henne, som utsöndrades i små fragment genom hennes rosaskrimrande hud. Var hon sjuk?

"Ursäkta.. Jag menar.. Ursäkta om jag frågar.. Är du.. okej?" Han vred på huvudet en aning i en frågande gest.

Blue granskade honom med en tom blick. 
"Blue? Ett vackert namn, synnerligen passande." Menade han att hon var vacker? Tanken var alltid lika ovan och främmande - att någon kunde se henne som vacker var något hon knappt vågat föreställa sig. Jayce hade alltid sagt att hon var för gammal för att vara så försynt. Varginnan svalde hårt, och lät blicken falla ner på hennes tassar när blodet tycktes bubbla lite extra i hennes ådror - och de mindre pälsade partierna blev något rödare för en kort stund, som att hon rodnade.

Den gyllenevita hanens namn var Cerulean - han verkade en aning yngre än henne själv, men bara för att hon visste om sin riktiga ålder - mentalt visste hon aldrig om hon skulle överskrida 20 års åldern. Blygheten gjorde det näst intill omöjligt för henne att utvecklas och leva som många andra gjorde. Snarare hade hon åldrats neråt än uppåt. Det högg tvärt i hjärtat - smärtan var alltid lika ilande stark; det spelade ingen roll hur många gånger hon kände den. 

"Är du okej?" 
Blue kände hur ångest bubblade upp, och paranoian tvärt därefter. Var hon okej? Såg hon inte okej ut? Var hon sjuk? Vad hände? Blue såg sig någon panikslaget omkring. Varför brydde han sig? Vem var han? Med ryckiga rörelser tog hon några steg tillbaka. Varginnan skakade något av nervositet - den glasartade blicken var fastnaglad på honom.
"J-ja?" Det lät mest som en fråga än ett svar. Var hon okej? "Nej." Hon lät osäker, fortfarande lite frågande. "J-jag vet inte." Hon hade åtminstone känt sig okej, tills han hade frågat. Men hon hade inte heller tänkt på sitt mående så mycket sedan hon brutit ihop i Kaiwood, då han hittat henne. En svag ilska började kännas i djupt bland alla förvirrande tankar. Han hade fläckat ner hennes sinne, och hon visste inte ens varför - vad han gjort. De känslor hon förträngt under sin tid på Numoorislätten började komma fram. Häftigt drog hon efter andan, svagt hyperventilerade. Vad höll hon på med?!

[Haha, snacka om nervvrak! Är lite förvirrande, men ja...]

En våg av 'janejjagvetinte' sköljde över honom. Hennes stress bubblade upp som lavan ur en vulkan - han ångrade genast att han först saken på tal. Cerulean chockades av henne beteende, det liknande något han aldlrig sett förut. Panikstyrda, halvdöda, sinnessjuka - alla hade han sett. Men inte på detta vis.

"Jag.. Förlåt, sa jag något fel? Om jag gjort det så.. Jag är hemskt ledsen!" Han sänkte skamset öronen ner mot nacken, oförmågen att röra sig. Blue en vilsen själ. Hennes sinne tedde sig oläsbart för honom - hon.. var inte allt för olika de demonvargar som sades husera i Numooris mörkaste vrår. Men en demon var hon inte. Något tärde på henne inifrån, och han var fast besluten att ta reda på vad även fast han egentligen bara borde lämna henne och låta hennes panik lägga sig som den nyss gjort. Han skämdes rejält för att ha varit så oförlåtligt framfusig. Det var inte en av hans bästa handlingar genom åren.

Hennes ytliga andetag skar i luften. Hennes blick for ömsom mellan honom, ömsom mellan osynliga väsen i luften. Det fick Ceruleans blod att rinna snabbare genom ådrorna, stressen smittade av sig på hans arma väsen. Vad skulle han kunna göra för henne? Långsamt närmade han sig tiken med namnet Blue, lät nosen snudda vid hennes päls. Hanen anade att hon skulle bli rädd för hans plötsliga närmande, men hoppades på tvärt om - varpå han mjukt  strök huvudet mot hennes hals i ett försök att lugna den albinofärgfade tiken som för tillfället var halvt utom sig.

Andetagen var så hastiga att hon knappt hann dra åt sig av syren innan hon blåste ut dem igen. Hon hade inte haft en ångestattack på flera veckor, vilket hade lämnat en tom känsla; som att hon saknade något. Nu när den väl var tillbaka, välkomnande hon den lite. Förändring hade alltid påverkat henne på ett negativt sätt, och även om detta hade varit för det bättre så hade det skapat ett tomt hål. 

Blodet hade frusit, och hennes hjärta bultade så hårt att hon knappt kunde höra något annat. De azurblåa ögonen kunde inte fokusera på något; de flackade uppskakat emellan varghanen och omgivningen. Hon kunde se hur han rörde på läpparna, men lyckades inte urskilja hans ord. Det dova bultandet bedövade allt annat.

Cerulean närmade sig henne, och trots att hon ville fly platsen hade hon blivit som förfrusen. Det var inte ovanligt att hon blev paralyserad under sina panikattacker, men det var alltid lika skräckinjagande. Även om hon visste någonstans i sitt undermedvetna att han inte ville något annat än väl, så var det enda hennes tanke skrek var att han ville döda hennes familj! Det spelade ingen roll att de redan var döda, för när hon hade sina ångestladdade attacker var det alltid dessa tankar som var starkast.

När hanen strök sitt huvud emot hennes hals, höll hon strikt andan. Vad gjorde han? På något vis skrämde det henne ännu mer, men likaväl fick det henne att lugna ner sig. För första gången på en minut drog hon ett riktigt andetag. Ytterligare sekunder passerade, tills hon slutligen andades normalt.
"T-tack." andades hon fram emellan svaga snyftningar. Känslorna kokade fortfarande i hennes väsen, men om än något mildare. Det var chockerande och beundransvärt det hanen gjort - han hade bestämt sig för att hjälpa henne igenom en av hennes nervsammanbrott, trots att han inte ens visste vem hon var, det krävde både mod och renaste godhet.

Blue's ångest verkade uppfylla hela hennes väsen. Hennes kött darrade, spändes och krampade om vart annat. andetag, ryckiga och oregelbundna. Han stod där vid albinons sida tills hennes anfall verkade trubbel av en aning. Ett djupt andetag drogs (Han anade att det var välbehövligt. Hyperventilation gav inte speciellt mycket syre) och paniken verkade svalna. 
Honans röst bröt tystnaden med ett svagt tack.

"Det är inget att tacka för. Jag är glad att kunna hjälpa.. Ehm, speciellt om det var mitt fel. Förlåt." Han hade slutit upp vid tikens andra sida och satt nu och betraktade hennes sköra gestalt. Så mycket rädsla - hur var det möjligt att husera så mycket skräck i en enda vargakropp? Så mycket på en gång.. Det var knappt möjligt!

"Jag är ledsen om jag gjorde något fel. Jag.. jag kan gå om du vill. Det är inga problem." Cerulean var sannerligen inte van vid att handskas med denna sortens varg. Ingen alls, faktiskt. Han tänkte efter en kort stund - den senaste han mött.. Var det inte en mindre karg? Kanske.. Nej, hans sociala sidor var skrämmande tomma. Vargar var ju flockdjur, kanske gällde det inte honom? Han backade undan från Blue, sträckte på vingarna och gjorde sig beredd att flyga ifall det vore hennes önskan. Troligt, efter vad han lyckats åstadkomma. Vilken idiot han var! Hans sociala handikapp var verkligen grovt allvarligt..

Blue drog ett djupt andetag - lät syren genomsyra blodet igen, och sansa hennes nerver. Bultandet i hennes öron hade dämpats, och denna gång kunde hon tydligt höra vad Cerulean sade.

"Det är inte ditt fel." klämde hon fram hastigt. Hon koncentrerade sig på att andas några andetag, innan hon mötte hans gyllene blick med ett genuint uttryck. Hur skulle hon förklara? På något vis hade hon inte tidigare behövt förklara sina hemska attacker, han verkade ha förstått, och hon hade behövt förklara sig. Vad skulle hon säga? Att hon var galen? Trasig? Det verkade inte finnas ett ord som skulle kunna sammanfatta vad som var fel på henne. Men hon ville inte låta han tro att det var han som skapat det - hon var bara så skör för känslor. Hopplös.
"Jag hanterar bara inte känslor så bra..." försökte hon förklara, men kände ändå inte som att det var tillräckligt. "Sedan jag förlorade min familj." fortsatte hon, om än något osammanhängande. "O-och du får gärna stanna." Denna gång var rösten en aning tystare, osäker - han kanske ville lämna, men var bara för godhjärtad för att verkligen säga det.

Cerulean lät vingarna sänkas en aning av lättnaden. Så.. Det var alltså inte hans fel. Det var en mental klump av is som släppte från hans hjärta då han fick klart för sig att han inte var problemet - det skulle smärtat hans sinne i tider om han visat sig vara så extremt klumpig i orden. Taktlös? Det hade han väl aldrig varit?

Men när hon uttalade sin senare mening föll vingarna slappa ner intill hans sidor. Mållös - så pass att han inte hörde hennes avslitande mening. Familj..

Familj.

Familj...

Ceruleans familj. Kullsyskonen.

"Min familj är de alla borta." Han drog ett djupt andetag. "De överlevde inte.. Men jag gjorde." Han fuktade nosen, men tungan kändes plötsligt torr som sandpappra och hjälpte ingenting. Minnena flimrade förbi hans inre. Minnen han förträngt för att minimera sin smärta. Hur han lekt med sina syskon på kvällen vid tårarnas träd, hur föräldrarna jagade födan och hur de hungriga små knyten ivrigt vräkte i sig. Hur de somnat tätt tillsammans i nyans trygghet, hur han växt upp.. Växt upp till en värld av ondska.

"Jag vet din sorg." Fick han till slut fram efter att en minut passerat. Hans bleka min dröjde sig kvar innan han lyckades tvinga fram ett svagt leende. 
"Det gör jag verkligen." Han tassade tillbaka till tiken och lät tungan dras över hennes öra i en vänskaplig gest.
"Det är svårt att försöka liksom.. leva vidare. Tro mig när jag säger att jag vet."

De azurblåa ögonen stirrade tomt på honom, trots att det stormade av känslor inom henne. Det Cerulean sade var inte allt för olikt vad en annan en gång talat om för henne. Att det alltid kom tillbaka till honom. Det högg smärtsamt i bröstet igen - tankarna på honom fick det alltid att värka inom henne, bara för att hon insett att chansen för att de någonsin skulle mötas igen hade sjunkit till det minala, för att han skulle lämna Numoori. Blue svalde hårt.

"Jag är glad att jag mötte dig, Cerulean." rösten var dämpad. Ett svalt, snett leende letade sig fram i hennes nätta anlete. "Även om jag skrämde dig och framkallade hemska minnen." fortsatte hon ursäktande. "Min smärta och min saknad verkar bara aldrig lindras, och min själ tycks aldrig kunna gå vidare. Jag får aldrig en tid av frihet." Förutom med honom. Alla känslor som virvlande inom henne var bara ett nät av trassel, men en av de starkaste var skuld - hon kände skuld emot Jayce för att tänkte på honom, även om det inte var på något sätt romantiskt - för den känslan hade hon begravt med hennes familjs lik.

Hennes ord lät så likt något han sagt sig själv en gång. Det hade varit något år efter att han sett sina syskon begravas under det där stenraset.. Leendet försvann på en gång medan han kämpade för att göra sig kvitt floden av smärta. Tjuten av skräck.. Ljudet av sten som krossades till grus och mjuka kroppar som gav vika för tygnden.. 'Jag kan inte lämna alla minnen.. Hur ska jag kunna finna ro! Förtjänade jag det här?'
Jo. Det var så han i sin förtvivlan skrikit ut över Numoori i sin ensamhet, när han flytt från olyckplatsen så snabbt hans späda vingar kunde bära honom i den unga åldern..

Hanen ruskade plötsligt på huvudet och lyckades bryta det inre kaoset genom att sånär bita av sig tungan. Frihet - det var bara en plats han kunde finna mental frid på när tankarna stormade inom honom. "Du skulle ha vingar, Blue." Han såg på henne med mjuk blick.
"Jag önskar att jag kunde göra det för dig.. Att flyga är friheten bekroppsligad. Det är där uppe", han gjord en gest med nosen upp mot himlen, " som jag förträngt alla minnen och förmått mig själv att glömma.. Att glömma.. Ögonblicket min familj dog." Cerulean log ett sorgset leende och backade undan några steg. Skulle han våga göra ett försök att frammana sina krafter igen? Det skulle vara första gången efter att chocken av sin familjs död..

Ett tacksamt, försiktigt leende prydde hennes rosa läppar, och med ögon fylld av medlidsamhet tittade hon på honom. På ett vis hon inte kunde förklara gladdes hon av att det fanns andra som delade hennes förflutna, och hennes sorg. Men det som alltid fascinerade henne var hur olika de var i själen - vissa hade styrkan och modet att gå vidare,  att lära sig leva igen; Blue var inte en av dem. Hur mycket hon än önskade att orden han sade skulle hjälpa henne, hade hon lärt sig att den enda som kunde rädda henne för gott var hon själv. En lättsam suck lämnade henne, och hon lät den klarblåa blicken falla ner på hennes knotiga tassar.

"Jag är ledsen, Cerulean." viskade hon nästan. De tindrande, om än tomma ögonen såg upp på den yngre hanen igen. 
"Vissa av oss är bara dömda att leva i tragedi, antar jag." Fortfarande var rösten lågmäld, lite som att hon talade till sig själv. Vad han hade sagt till henne under fullmånen den kvällen kändes så sanningsenliga, och Blue hade aldrig förnekat dem - men hon aldrig likaså trott dem. Det kändes som verkligheten började komma tillbaka till henne, och den var brysk och iskall - men levande. Det var länge sedan hon känt sig levande, kanske skulle hon aldrig kunna fly sina dödslängtande tankar och sorger, men behövde hon leva i dem?

Cerulean slog ner blicken i backen, tog in det albinon sade. Hon såg ut att tänka efter innan hon valde sina ord som till slut med trött stämma viskade fram. "Vissa av oss är bara dömda att leva i tragedi, antar jag."
Han höjde blicken igen och såg på henne i säkert en halv minut. Funderade över vad han borde svara. Vad han ville svara. Tragedi, hade hon sagt. Nej.. Det var fel ord. Kanske inte just innebörden, men var det ett tvång att leva kvar i förflutna tider? Tiken hade säkert hela livet framför sig.
"Tragedi.. Världen skapar många sådana, Blue." 
Han tog ett steg mot henne, såg på hennes slokande gestalt.
"Man måste bara.. Försöka vidare. Jag har egentligen ingen speciell tro, men jag har alltid känt i själen att en gång älskad kommer förbli även fast tiden isär blir lång."

En bris rufsade om i hans tvåfärgade päls, vilket fick honom att återigen blicka upp mot skyn. Solen steg allt eftersom minutrarna gick och badade Numoorislätten i ett mjukt, värmande dis.
"Man måste bara tro.. Tro på att det inte skedde förgäves. Gudarna hade gjort ett val över vilka som skulle lämna vår värld. Kanske förhindrade de ett fruktansvärt öde att ske längre fram? Kanske förtjänade de en bättre plats än vår grymma tillvaro med sjukdom, svält och sorg?"


Han sträckte ut vingarna från kroppen och lät vinden släta ut fjädrarna ordentligt på plats. "Försök släppa det, Blue. Sorg läker, men förstör om den missbrukas en längre tid. Det gjorde den med mig. Välj att låta det gå, det är ett löfte - jag gjorde det, och trots att såren aldrig läker helt så lindras de vartefter sanningen sjunker in... Typ." 
Lekfullt puffade han till henne på skuldran med ett vänligt vargflin. "Nog med tråkigheter nu.. Jag ska testa en sak. Jag vet inte om det fungerar." 


Cerulian slöt ögonen. Andades långsamt. Sökte inom sig själv.. Men fann ingenting. Inget som skulle tyda på hans forna krafter. Någon minut passerade då han samlade sig och återigen försökte. Frustrerat morrade han till och slog upp ögonen mot den närmsta punkten på marken; en liten vit blomma. Som plötsligt i en kaskad av silverglittrande ljus förvandlades till en svart orm. Förvånat tjöt han till och hoppade undan från de krökta huggtänderna, i samma sekund försvann ormen och blomman dök upp igen - lika vit, skör och intetsägande som förut. Ett glatt grin spred sig över hans läppar innan han fäste blicken på solen och efter en sekund fick den att skifta form till en måne. 
"Förlåt för det där.. Jag.. Var inte beredd! Jag trodde mina illusioner var borta för gott!" Han flaxade upphetsat till med vingarna och skuttade fram till tiken. "Okej. Bli inte rädd nu. Sitt bara still. Det borde fungera.." Han la högertassen på hennes vänstra rad av revben. En kall strimma av osynlig kraft strömmade genom benet ner till tassen och fram till Blue. Cerulean höll andan när han säg hur en genomskinlig slöja svepte från hennes skinn upp i luften och formade två skepnader liknande blad. Spetsar formades fram ur de rundade formerna innan färgen vällde fram över de genomskinliga och till slut bildade vad han varit ute efter - ett par vingar i samma färgnyans som Blues rosavita päls.
Tyst backade han undan från henne och log. "Bli inte rädd som sagt - det är bara en illusion, de är inte verkliga. Men.. du bör kunna styra dem. Vilket betyder.. Att du borde kunna flyga."

Det kändes jobbigt, men likaväl befriande att höra vad Cerulean sade. En djup suck lämnade hennes trubbiga nos, innan hon såg på honom. Vad hade han tänkt att göra? Stirrigt såg hon sig omkring, försökte lokalisera vad han gjorde eller vad han försökte göra. Plötsligt väste en orm vid hennes sida; chockad och rädd gnällde hon till när hon hoppade ett steg åt sidan.

Tydligen hade Cerulean skapat den. Oförstående såg hon på honom när han ursäktade sig. Var det hans kraft? När han närmade sig henne blev hon återigen osäker, och visste inte om hon skulle låta honom röra vid henne, men när han placerade sin tass emot hennes revben så förmådde hon sig inte riktigt att flytta sig undan - hon var trots allt lite nyfiken på vad han skulle göra. 

Efter några sekunder växte plötsligt något fram ur hennes skuldror - ett par vingar. Återigen pep hon förskräckt, och hoppade undan från Cerulean. Öronen spände sig när han talade till henne igen. En illusion? Blue såg på de praktfulla vingarna som såg helt äkta ut - de var vackra, men helt ovana för henne. Osäkert försökte hon vifta på ena, utan att lyckas. 
"J-jag kan inte." pep hon ursäktande. Storögt såg hon på vingarna igen - de var sannerligen vackra, om än de bara varit riktiga. Återigen försökte hon göra någon svepande rörelser, men utan framgång. Kanske var det för att hon saknade de muskler som faktiskt rörde på vingarna? Var det för att de var en illusion? Hon kände sig lite som en besvikelse.
"Förlåt..." sade hon lågmält, och tittade blygsamt på honom. Innan hon kastade en blick på vingarna igen, och ansträngde sig för att på något vis få de att röra sig. "Jag tror inte jag kan." sade hon försiktigt. "Jag antar att jag är bunden till marken, Cerulean." Även om hon hade lyckats att röra på de, så var hon osäker på om faktiskt vågat flyga. Det var en skrämmande, men även drömsk tanke - att få se allting från ett nytt perspektiv kanske skulle öppna hennes tankar en aning.

Blue's reaktion var mer dämpad än han anat, vilket på ett sätt var bra. Tiken verkade inte allt för chockad, mindre än han anat iallfall. Hon verkade för några sekunder tänka efter, innan medgivandet kom; hon tvivlade på sig själv.
"Jag antar att jag är bunden till marken, Cerulean."
Han skakade bestämt på huvudet och tassade fram till tiken igen.
"Ingen kan i början. Det tog en tid för mig att ens hitta musklerna i vingfästet. Försök igen!" 

Med ett litet skutt sköt han upp sig i luften, tippade vingarna framåt och svävade in på hennes vänstra sida. Han bet ett lätt tag om hennes vänstra vinge, rätade ut den till fullo, svängde runt och sträckte ut nästa för att hon skulle känna de illusionerade musklerna i fästet. 
"Du måste bra tro på dig själv. Du kommer tycka att det är värt det, jag lovar. Känn musklerna, senor och fjädrar, föreställ dig alltihop i arbete, tillsammans i harmoni.." Cerulean log och knuffade mjukt upp hennes hållning. 
"Och sträck på dig! Du är luftens härskarinna nu!" Ett mjukt skratt slapp ut mellan hans leende läppar då han slog med sitt vingpar och steg någon meter i höjd.

"Försök igen!" 
Blue testade igen; hon knep ögonen och försökte föreställa sig själv med naturliga vingar. Inget tycktes hända. Något skamset såg hon på Cerulean, som enkelt och smidigt hade hoppat upp i luften. Visst var hon en aning avundsjuk på hans förmåga, men samtidigt var det skrämmande för henne. Blue hade alltid varit fäst vid marken, det var hennes natur - att flyga kändes så himla... abnormt. 

När Cerulean bet tag om hennes vinge, såg hon förvånat på honom. Något hade känts när hans tänder placerades emot de illusionerade vingarna - var de också en illusion? Hur skulle det ens funka? Blue var förvirrad, och kände hur de många frågorna och funderingarna började smått ladda upp ångesten.
"C-cerulean..." hon lät lite anklagande. Blue ville så gärna vara honom till lags, men att flyga kändes orimligt för henne. Hon litade inte på dessa illusionerade vingar, och inte heller på sig själv. Kanske skulle hon få pröva på att flyga någon gång, men inte nu - hon vågade inte. Hjärtat började öka i takt i och med att nervositeten började komma tillbaka.

Blue var onekligen rädd. Osäker. De klarblå ögonen skrek ut hennes nervositet. Han förstod henne, och landade mjukt bredvid albinon.

"Förlåt. Jag ville inte pressa dig. Jag blev bara så.. exalterad. Jag brukar inte ha sällskap." Han sänkte skamset huvudet, vred öronen bakåtriktade, men ett litet leende spelade fortfarande i mungipan. En blick på hennes vingar och de bleknade bort ut i intet. Nog var han lite besviken - han hade så gärna delat himlen med henne, om så än bara för en kort stund..

"Du skulle älska himlen. Det är en fantastisk plats, man behöver inte ens flyga högt. Skulle du sväva en halvmeter över marken och mot all förmodan tappa balansen så skulle du ju med lätthet landa säkert. Tro mig, jag vet." Cerulean puffade mjukt till henne och backade sedan något steg.

"Jag kanske inte bör störa dig mer."

Kvickt ruskade hon på huvudet åt honom, och lät hennes azurblåa ögonen träffa hans gyllene.
"Du behöver inte be om förlåt." Rösten var mjuk. Blue ville inte att han skulle anklaga sig själv, det var hon som förhindrade sig själv. En försiktigt suck av lättnad lämnade henne när hon såg hur vingarna tynade bort. Om än de var vackra så skulle hon aldrig kunna göra de rättvisa.

När Cerulean pratade om himmelen log hon något blygsamt. Det han sade kanske stämde, och även om hon litade på honom mer än sig själv så skulle hon aldrig våga, de mentala spärrarna var för kraftfulla för henne att bryta igenom.

"Jag kanske inte bör störa dig mer." 
Blue såg på honom något sorgset. Den yngre, tvåfärgade hanen var så full av liv, och hon avundades honom för det. De blåa ögonen sökte sig upp över himlavalvet, och solen hade vaknat ur sin dvala och började bana sin väg upp. Värmen som den tog med sig gjorde henne en aning törstig.
"Jag vill inte hindra dig från att ge dig av, om det är det du behagar..." sade hon tyst prövande. "Men säg mig, finns det något vattenhål i närheten?" Sanningen var nog att hon inte så pass akut törstig, men hon ville inte riktigt än lämna honom. Något med honom var en aning förtrollande.

Varghanen skakade på huvudet åt varghonan. Så vänlig, när hennes inre å uppenbarligen skrek åt henne av ångest. Det var en aning sött, att hon verkade bry sig om andra trots sitt egna mentala handikapp. Så speciell.
"Någon gång ska jag lyckas få med dig upp.. Hoppas jag innerligt. Det skulle vara en ära att dela  min värld med dig."
Han flinade roat, men minen nollställdes vid hennes senare ord.
"Jag lämnar dig bara om du vill. Våra samtal är.. Stimulerande.. Ehm."

Varenda ord Cerulean sa, och hade sagt, var sant. Det var mycket med den hjärnsjuka tiken som intresserade honom. Märkligt. I sanning brukade han inte fatta tycke för sin egna art, trots allt.. Han hade inte för vana att dela med sig av sig själv. Men med Blue, kom hans sanna jag naturligt. Kanske för att hon var så neutral gentemot honom.
Cerulean sken genast upp när hon frågade honom om vatten. Hade han givits penna och papper i människoform hade han enkelt kunnat rita ut varenda liten fördjupning i den enorma slättens gestalt, så visst hade han koll på vattenkällorna.
"Självklart. Jag tar dig dit.. På en gång?" Svaret formulerades i en avslutande fråga, mer för att ta reda på om hon samlat sig tillräckligt för att vandra de få kilometrarna dit.

Ett kort, bubblande fniss lämnade henne. Cerulean var helt klart roande för henne. Ett mjukt leende tedde sig på hennes läppar, innan hon bröt den krökta formen och svarade:
"Ja, helst." tonen var lättsam, och något livligare. Mötet hade varit väldigt känsloladdat och annorlunda, vilket hon faktiskt uppskattade på ett vis - och hanen verkade trots allt inte så avskräckt av hennes beteende vilket gjorde att hon kände sig mer avslappnad.

Blue reste sig upp på de bräckliga benen, och kollade osäkert på honom. Vilket håll skulle de bege sig åt? Solen hade börjat hetta på hennes rygg, och avlägsna stickande i hennes hud hade genast börjat kännas vid.

"Dåså, hitåt! Det finns en källa i närheten av Raukakekedjan... var du på väg dit?"
Cerulean frågade nyfiket. Isåfall kulle hon nå sitt mål inom en väldigt snar framtid... vilket betydde att han blev ensam igen. Tanken fick det att vrida sig i magen. Han var så trött på att tala med sig själv. Trots allt var det inte många som orkade med honom, hans energi och överdrivna glädje över småsaker.

Solen steg över himlen, men den bekom honom inte. Cerulean hade erfara solen bland molnen och den var aldrig så stark som där. Värme var inget han brydde sig om - men däremot verkade det störa Blue med sin albinofärg. Hennes hud, där den syntes under pälsen, verkade redan ha blivit en nyans rödare.
Omtänksamt höjde han högervingen ovanför henne och skuggade därmed större delen av hennes kropp.
"Bättre? Solen är visst inte din bästa vän.."
Hanen skrattade lågt till och höjde sedan huvudet utöver slätten. Källan var redan inom synhåll, och efter ytterligare en stund så var de framme. Törstig började han slicka i sig vattnet innan han damp ner på strandkanten med vingarna hopvikt på ryggen.

Återigen breddade sig ett mjukt leende på hennes läppar. Det kändes så naturligt med honom; han var en lättsam och öppen individ vilket gjorde att hon inte behövde kämpa för att dölja osäkerheten och ångesten bakom ett påklistrat leende. Det kom sig automatiskt, och hon gladdes av hans närvaro.

Raukakekedjan? Blue visste inte riktigt vart hon var på väg - hon hade planerat Sienna men hade insett att hon självmant vandrat snett sydväst. Något i henne försökte tala om för henne att hon skulle tillbaka, att det var där hon kunde läka sig hel igen. Stormstäppen... Blue vek undan blicken från Cerulean blygsamt.
"J-jag vet inte." pep hon osäkert. "Jag tror det." hon lät övervägande. Det var det enda som ändå kändes som en trygghetspunkt i hennes liv, trots att det bar med sig hemska, smärtfyllda minnen. 

"Bättre? Solen är visste inte din bästa vän.." 
Något generat log hon till svars. Den stora vingen över hennes späda kropp gjorde susen, och genast dämpade det svaga stickande i hennes hud.

Väl framme vid vattenhålet, tog hon några långa steg på sina slanka ben innan hon vid vattenhålets kant stannade. Den smäckra naken krökte sig elegant när hon böjde sig över vattenytan, och började likt Cerulean lapa i sig av vattnet. Inte förrän hon faktiskt kände den svalkande känslan i halsen och vattnets energigivande effekt insåg hon hur törstig hon faktiskt varit. 

När hon kände sig nöjd, backade hon med mjuka steg tillbaka och satte sig ner. De azurfärgade ögonen sökte sig över de gröna vidderna, innan de föll bort i fjärran där man kunde urskilja blåa silhuetter som föreställde bergskedjan. Var det dit hennes undermedvetna försökt föra henne? Osäkerheten stressade däremot inte henne för en gångs skull, och trots de känslor som börjat tumla runt innanför hennes skallben lyckades hon hålla sig i schack. 

Ögonen träffade plötsligt den tvåfärgade hanen, och hon log instinktivt.
"Jag tror jag har bestämt mig." rösten var klar, och något glädjefylld. Öronen var spetsade på hennes välskurna huvud, och för en gångs skull var hennes kropp upprättad i sin normala hållning. Solljuset fick hennes päls att glittra som silvertråd.
"Jag ska bege mig till Stormstäppen." Det hade inte varit ett svårt beslut - för något inom henne hade redan gjort det. Även om det skulle bli en känslofylld resa var hon redo på det. Allt hon hoppades var att hon skulle komma ut starkare ur det - men vad hade hon att förlora?

Cerulean kunde verkligen inte undgå att lägga märke till hur oerhört vacker albinotiken var när solen sken igenom hennes pärlvita päls. Hon såg för en gång skull uppriktigt glad ut, vilket värmde hans hjärta. Vem förtjänade lycka mer än hon, egentligen?
Blue hade gjort sitt beslut. Stormstäppen.. Det var ingen trevlig plats. Han hade varit där en gång, passerat uppe i luften, och vingarna hade nästan knäckts ur sina leder av de enormt starka stormbyarna. Vad var det som drev henne dit? I ärlighetens namn, han vågade inte fråga. Det var förmodligen hennes ensak.. Men en annan tanke slog honom.

Höstskogen låg ju där intill. Han hade alltid velat besöka skogen där hösten alltid rådde, nog för att det vore intressant att erfara en sådan plats - men mest berodde det nog på att han inte ville förlora Blue och hamna ensam igen.

"Vet du.." Han avbröt sig och sträckte upp vänstertassen för att klia sig bakom örat. "Jag skulle kunna följa dig dit. Fram till Höstskogen. Om du inte vill göra din resa själv."