Blue log vänskapligt emot honom, och svansen började mjukt vifta bakom henne för att signalera den plötsliga ivern. Den tidigare osäkerheten var som bortblåst, och för en gångs skull kunde man få en glimt av den riktiga Blue - utan hennes hjärndemoner. Det var en markant skillnad på de två, och de syntes bara man tittade på henne. Albinotiken såg nu ut att vara fylld med liv, jämfört med några minuter tidigare.

"Vet du.. Jag skulle kunna följa dig dit. Fram till Höstskogen. Om du inte vill göra din resa själv." 
Ett glatt pipande ljud lämnade hennes strupe, och hon reste sig snabbt upp.
"Du får gladeligen följa mig dit, Cerulean." rösten utspeglade den entusiasm hennes sinne plötsligt fått. Det var en aning chockerande - det var länge sedan hon känt denna sprudlande glädje, och varför visste hon inte. Kanske var det bara det att ett större mål hjälpte henne? Varför längtade hon ens tillbaka? Blue ruskade snabbt på sig som för att skingra tankarna, innan blicken svepte över till de mörkblåa silhuetterna. 
"Raukakekedjan kan vara ett förödande ställe, så med dig som hjälp känner jag mig genast lite säkrare." Hon avslutade meningen med ett ödmjukt, bubblande skratt - nästan lite fnissande. De azurblåa ögonen mötte hans gyllene igen, fortfarande lika spirande av iver.

Blue skrattade med honom, innan hon kände hans blöta tunga över hennes nos. Något osäkert drog hon tillbaka öronen, och tittade lite frågande på honom. Det var länge sedan hon hade haft någon nära, och även om hon inte saknade det så blev hon alltid lite förvånad när någon rörde vid henne. Hon mindes känslan från tidigare, med hans kropp intill hennes. Hon saknade honom, hon saknade det.

Albinon insåg hur hennes tankebanor arbetade henne neråt igen, och hon bröt upp med ett glädjefyllt leende och skrattade lätt. Hon reste sig upp och såg emot bergen, drömmande, längtande. Svansen började gunga ivrigt.
"Ska vi ge oss av på en gång? Eller har du något du måste göra innan?" trots att hon var ivrig över att få fortsätta bort, så lät hon lugn när hon tilltalade honom. Om han hade något han behövde göra innan så var det inga problem, hon såg fram emot att gå med honom och han var värd den tid som han eventuellt skulle nyttja.

Cerulean kunde inte låta bli att flina åt hennes förvånade min. Jo, han var sådär under skalet - underbart spontan och full av liv. 
En halv sekund verkade hon tystna, vilket fick honom att reagera - men tanke hann inte komma till handling innan hennes ljusrosa ansikte bröt upp i ett strålande leende. Hennes fråga fick honom att tänka till.
Han vände blicken tillbaka mot sin lya, vred huvudet en aning på sne. Förmodligen skulle någon björn eller främmande varg lägga beslag på den, men det var ett mindre problem. Det gick alltid att gräva en ny den dag han återvände.

Skämtsamt svarade han; "Nej. Det enda är min lya, men det är ett mindre problem. Blir den beslagtagen är det ändå inte särskilt synd - fågelfamiljen utanför kan aldrig hålla näbben i schack på morgnarna. Det blir en glad överraskning för den nyinflyttade hemtjuven." Han skrattade låg till och vände blicken tillbaka till Blue.


"Det vill säga - låt oss gå och se vad framtiden har att erbjuda!" 
[Du kan avsluta rollet nu om du vill efter ditt inlägg? :D Sen fortsätter vi i Raukake :D]

Albinohonan nickade förstående åt honom, och log nöjt åt honom när han avslutat sin mening med ett skratt. När han gett henne signalen om att de var helt okej att börja gå, vände hon sig om emot bergen och tog sina första steg bortåt.

Det kändes fjäderlätt att gå - och trots att solen kastade sitt hotfulla, stickande ljus över hennes kropp som förmådde hon sig inte att klaga. Hon längtade efter något. Vad? Hon visste inte. Något inom henne misstänkte hennes entusiasm - hon visste inte riktigt vad hon förväntade sig, eller vart all glädje kommit ifrån. Stormstäppen kanske inte alls skulle förändra allt, faktum var att den förmodligen inte skulle. Men hon ville inte splittra det nyfunna hoppet, så hon lät bli att tänka djupare på det...

De azurblåa ögonen var målmedvetet fästa på silhuetterna i fjärran. Återigen kände hon hoppet gro. Vad var det som hände?

[ AVSLUTAT ]