Amanita vävdes in i Blairs historia som om hon varit där när han upplevde det, han talade så levande och verkligheten han levt i blev hennes. Det var underligt hur få det faktiskt var som hade upplevt så här mycket under så kort tid. Amanita mindes sitt egna liv som ganska kort och inte så händelserikt. Hon flyttade en gång, med sin mor och bror och sedan stannade hon hos fadern. Inte mycket mer med det. Blair hade upplevt så mycket för att vara så ung. Hon lyssnade till orden med stort intresse och hon var väldigt tacksam för allt det han ville dela med sig av till henne. Det var nästan ärofyllt, i alla fall för henne. Det var sällan hon fick någon kontakt med de dödliga. 
- Det låter som ett stort ansvar, men jag är säker på att du klarar det galant. 
Sa hon och log smått emot honom. Det var alltså Zombie's som fortfarande härjade runt i Numoori. Hon gjorde en grimas när hon tänkte på odjuren. Hon hade sett en vampyr som blivit smittad av viruset. Det hade inte tagit speciellt lång tid för denne att förruttna helt. De var trotts allt redan döda, så logiskt sätt borde sjukdomsförloppet gå mycket fortare. 
- Zombies... Jag undrar vart de alla kommer ifrån.. Så vad ska du göra nu? 
Hon såg på honom med gnistrande ögon och spetsade öron. Genuint intresserad av vad han hade tänkt göra nu. Om det fanns en tik som höll honom kvar här nu så borde han väl ta tag i det? Hon var övertygad om att denne kunde förlåta honom en dag, det vore dumdristigt att inte göra det. De verkade trotts allt stå varandra väldigt nära och man borde inte ta livet för givet. Som hon gjort.

Vad skulle han göra nu? Det var en bra fråga. Han hade lika få svar som han hade haft vid attacken. Livet hade tappat mening. Vad gjorde man när det inte fanns något tydligt att leva för?
   "Jag vet inte", svarade han efter en kort tystnad. "Hur spenderar du din evighet?" Amanita hade evigheten på sig. Utan ett syfte, eller något att leva för, så måste man bli galen. Kanske kunde han ta lärdom från henne.

- Jag vandrar mest, ensam. Att dela evigheten med någon hade varit fantastiskt, men jag tror inte jag skulle kunna göra så mot någon. Några vänner har jag, men de är få. 
Hon svamlade mest, visste inte riktigt vad hon skulle säga. För hon hade trotts allt inget klart och fast mål som andra vampyrer verkade ha. Hon bara va. Rätt tråkigt och så var det. Hennes liv hade ingen mening längre och det var tröttsamt till och från. Det var därför hon värderade dessa stunder så högt. Där hon träffade någon som tycktes ha mening för henne. En relation som kunde spela någon roll till framtiden. 
- Jag försöker utveckla mig själv, som du vet lever vi på vargblod. Jag har under en längre tid tränat på att leva på vargblod utan att behöva ta livet ifrån dem. Jag levde länge på djurblod också, men man blir svag och går tillslut i dvala. Det funkar inte i längden.
Svarade hon och la verkligen ut sanningen, mitt framför honom. Som så få fick det serverat fick han det här och nu, efter bara en stund i hennes sällskap. Hon värderade det ganska högt med tanke på hur få vargar hon litade på och Blair var en sådan varg som man kunde lita på direkt. Det var så fantastiskt enkelt och bekvämt. 
- Du som är ung och fri borde försöka hitta ett nytt syfte, något mer att leva för. Du har massor av möjligheter, du måste bara öppna ditt sinne för att finna dem. 

Blair visste inte om hon ville ha medlidande, men han kunde inte låta bli att känna det. Tidigare hade han inte sett vampyrernas tillstånd som en förbannelse, men det Amanita sa gav ett nytt perspektiv. Evigt liv kanske inte var så glamoröst som det verkade. Blair var i alla fall säker på att han inte ville leva för evigt, åtminstone inte så som hans liv såg ut nu. Hon hade rätt. Det var dags att sluta vara fylld av självömkan, och ta tag i livet. Skulle det här inte vara livets guldår? Det ryckte i mungipan, men det lilla leendet dog snabbt ut. Hennes ord om hur hon levt på djurblod gjorde honom fundersam. Amanita hade verkligen försökt. Om Blair varit vampyr visste han att han inte skulle gjort ens hälften av den ansträngningen.
   "Är du hungrig?" frågade Blair. Han hade frågat henne om hon var på jakt tidigare, men han visste inte om det betydde att hon inte var hungrig eller bara ville stanna kvar. I en mycket liten rörelse vred Blair huvudet åt sidan. Om hon nekade kunde den avfärdas som att han bara tittade åt andra hållet, men det var en tydlig inbjudan.

Amanita såg på honom när hans leende dog ut, men det kändes ändå som om hennes ord hade nått fram och berört honom på något sätt. Det gladde henne om han skulle rusta upp sig själv och finna ett nytt mål i livet, en väg som tog honom till en ljusare framtid. Hans ord fick henne först att se en aning fundersamt ut för att sedan förstå helt vad han menade. Öronen vändes bakåt och hon såg förvånat på honom. 
- Du vet att det är farligt?..
Hennes ord var allvarliga och hon backade ett steg. Hon visste inte om han var säker på att han förstod vad han gav sig in på för risker. Inte nog med att han blev svagare så var det inte säkert att hon kunde kontrollera sig, bara för att hon gjort det tidigare. Problemet var väl egentligen inte att hon inte var hungrig, hon var nästan alltid hungrig. Det tog aldrig slut. 
- Är du säker?
Nita ville försäkra sig om att det inte uppstod några missförstånd. Hon ville att han skulle veta. Kanske för att det på så vis var lättare att förlåta sig själv om det skulle gå snett. Fast det var bara en usel bortförklaring till att kunna fortsätta leva.

Amanita backade ett steg, som om hon ville se honom i sin helhet för att veta att han inte skämtade. Lugnt reste sig Blair, men följde inte efter. Fakargen var medveten om riskerna, även om han misstänkte att han underskattade dem. Det betydde dock inte att han tänkte backa ur. Dels ville han hjälpa henne, men det fanns även en morbid nyfikenhet att veta hur det kändes när livet sögs ur honom.
   "Jag är säker", svarade han. Det fanns många saker han ville lägga till - uppmuntrande ord, ordvitsar - men Blair valde att låta orden hänga i luften. Återigen vred han på huvudet och blottade halsen.

Hon lade huvudet lätt på sned när hans svar kom. Något hon inte förstod var hur man kunde vilja riskera sitt liv för någon som redan var död? Hon kunde enkelt jaga någon annan. Å andra sidan fick de mer tid ihop, men så ovärderlig var den inte. Där emot valde hon att inte ställa frågan utan valde att ta några lugna steg fram emot honom istället. Hon såg först in i hans gröna ögon innan han vände huvudet åt sidan igen. Amanita tvekade inte längre, men behöll de gröna ögonen i minnet för att inte förlora greppet om vem det faktiskt var som hon valde att ta livskraft ifrån. Hon stod nära, kunde höra hur han andades och hans lugna hjärtslag var nästan öronbedövande brus i hennes huvud. Hon behöll kontrollen ända in i det sista. Hon särade käkarna och med en mjuk rörelse högg hon Blair i halsen. Det turkosa ögat färgades med ens alldeles blodrött och hungern tog henne i ett våldsamt grepp. I vanliga fall hade hon smugit sig på sitt offer, eller lurat den nära för att i en överrumplande våldsam attack anfallit utan nåd. Detta var något helt annat, det var nästan något vackert. Pulsen från hanen tog över hennes inre och det var precis innan den började bli allt för långsam som hon kunde se de gröna ögonen igen. Hur de slocknade framför henne och hon slet sig ifrån sitt grepp om honom. Hon backade ett steg, men förblev nära ifall han skulle behöva stöttning. Hon hade ingen aning om hur trött han skulle bli då hon inte hade någon kontroll eller vetskap om hur mycket blod hon faktiskt tagit ifrån honom. Den rosa tungan for sedan utanför käftarna för att ta bort det fortfarande varma blodet som droppade om hennes käkar. 
- Är du okej? 

Blair hade väntat sig smärta, men inte yrsel. Ju mer blod Amanita sög, desto svårare blev det att hålla sig på ben. Det kändes som att världen plötsligt balanserade på ett ben i kraftig vind. Han blinkade, men prickarna försvann inte. I någon sekund ansträngde han sig för att hålla balansen, men gav sedan upp och satte sig ner. Yrseln mildrades något, men han svajade ändå lite. Ett litet skrockande slapp ur honom, och han vände blicken upp mot henne.
   "Spännande", sa Blair, en aning sluddrigare än han menat. "Chaibos, vad snurrig man blir." Tankarna var trögare än tidigare, och Blair försökte komma ihåg det så gott det gick. I andra fall, allvarligare än det här, kunde det vara användbart att veta vad blodförlust gjorde med kroppen.
   "Du måste tycka jag är galen", kommenterade han.

Amanita tog sedan ett djupt andetag och drog in doften av blod i sina lungor, njöt av lukten och tillfredsställelsen som befann sig i hennes inre. Monstret verkade snabbt lägga sig till ro, slumrandes där inne och hon kände sig nöjd. Stolt och stark. Blair hade satt sig ner och hon stod nära nog att hon vred runt kroppen för att stötta honom med bogen mot hans sida ifall han skulle bli snurrigare. Hon log brett när hon hörde hans skrockande och smått sluddrande ord. Han tog det ändå bättre än vad hon förväntat sig. 
- Egentligen en ganska smärtfri död, man svimmar ganska fort eftersom det blir en chock för kroppen. 
Amanita relaterade mest till hennes egna överfall. Hon kunde inte minnas individen som överrumplat henne, men hon hade svimmat väldigt fort och hann aldrig göra något märkvärdigt motstånd. Hon skrattade lite vid hans sista mening, ja han var minst sagt en udda individ. Det var något med honom som gjorde henne glad och lättad, att det fanns sådana individer kvar i världen gladde henne. 
- Lite kanske, men tack. Får jag fråga varför? 
Hennes ord var vänliga men också fundersamma. Hon var nyfiken och ville veta vad han egentligen fick ut av det. För nog måste det vara något mer än en vanlig vänlig gest gent emot en total främling egentligen. Hon log emot honom ett tacksamt leende och de glödande ögonen gnistrade till. Kanske var han trotts allt en nyfunnen vän. Lite galenskaper kunde trotts allt inte skada i hennes vanligen ganska tråkiga vardag.

Blair hummade lågt åt svaret. Det lät logiskt, även om han inte visste hur det kändes att dö, åtminstone inte fysiskt. Hennes nästa ord fick honom nästan att börja skratta. Man vet att det är allvarligt när man blir klassad som konstig av en vampyr. Blair hade aldrig sett sig själv som normal, men han började undra hur långt ut han hade glidit på den sunda skalan.
   "Jag är nyfiken", svarade han, och tvekade sedan. Det tog honom en sekund att trycka ner instinkten att stänga in sig och sina känslor. "Och jag letar efter känslor som känns riktigt, riktigt äkta. Så jag är alltid öppen för att pröva nya saker, kan man ju säga."

Amanita spetsade noga öronen när hon hörde han tala igen. Det var en bekväm känsla som la sig över henne när hans stämma ljöd. Klingade i hennes öron. Det var som om de var två av samma mynt, fast han levande och hon död. Hon gjorde likt honom, letade ständigt efter känslor som kändes äkta. Letade efter minnen, händelser och saker som gjorde att hon kände sig mer levande. Allt för att behålla skepnaden av att hon faktiskt är en varg. Hon skulle hata sig själv om hon förlorade sitt medvetande till mörkret och blev en av dem. Hon räds den dag det sker. 
- Nyfikenheten kan döda dig en dag. Var försiktig.
Sa hon först väldigt retsamt och log mot honom, men de sista orden sa hon med vördnad. Hon kunde enkelt erkänna det för sig själv att världen skulle bli en sämre plats utan denna varelse. Denna fantastiska Blair. Den skulle definitivt bli tråkigare för henne. Nyfikenheten var något de delade, men den var inte lika farlig än för henne. 
- Jag förstår dig, jag förstår dig precis. 
Sa hon med ett fundersamt hummande efteråt. Han kunde knappast ana hur lika de faktiskt var. Hur mycket hon jagade känslor precis som han, känslor som höll henne till den ljusare framtiden som låg framför henne. Hon vände blicken mot himlen och en tyst suck lämnade henne. Det var dags att vandra vidare. Hon vände blicken tillbaka mot honom, tvingades inse att det var dags att lämna hans sällskap och det var länge sedan som hon tyckte det var tråkigt att slita sig från en så ny bekantskap. 
- Det vore bäst om jag drog mig tillbaka. Jag hoppas våra vägar möts igen Blair. Vi ses. 
Hon skulle göra det kort och orden var väldigt ärliga när hon talade. Helt ärligt hade hon gärna tagit med sig honom på sin resa, men hon kunde inte nu. Hon hoppades att han skulle minnas hennes ord om att vandra med henne. Om han så önskade. Den mörka kroppen började sedan röra sig bort från platsen och i nästa sekund svepte hon iväg i natten med nästan onaturlig hastighet. Mörkret som inte längre var lika kompakt slöt sig bakom henne.

"Nyfikenheten kan döda dig en dag. Var försiktig." Ett snett leende drog över de mörka läpparna. Hade det varit en annan vampyr hade hans nyfikenhet kunnat sluta illa inatt. Istället hade han fått en ny... vän? De hade knappt känt varandra en natt, men det var länge sedan Blair hade öppnat sig så totalt för någon. Om de inte var vänner, så hade hon i alla fall en speciell plats i hans sinne. När hon sa att hon förstod honom så trodde han på henne. Det kändes inte som tomma ord man bara sa - Blair vågade sig på att faktiskt tro att hon menade det.
   Amanita vände blicken mot himlen, och gestens betydelse var plågsamt uppenbar. Trots att det fortfarande var mörkt ute, så kunde man ana hur himlen började spricka upp i ljusare nyanser. När vampyren såg tillbaka mot honom sa hon precis vad han tänkte. Han fann inget sätt att säga samma sak på ett annat sätt utan att låta tafflig. Istället sänkte han huvudet i någon sorts avskedsbugning.
   När hon försvann såg Blair efter henne. Även om han hade kunnat skärpa blicken hade det varit svårt att följa hennes rörelser. Lika snabbt som hon uppenbarat sig var hon borta. I det tilltagande ljuset satt han tyst. Hennes närvaro hade dämpat den alltjämnt närvarande känslan av att han var fruktansvärt ensam. Nu när hon var borta, var det den enda känslan som ekade i bröstet. En liten suck lämnade honom, och han sjönk ner i en liggande ställning. Det dröjde innan Blair somnade.

[Avslutat <3]