[Öppet för en till spelare :3 har inte rollat på länge men tänkte starta upp ett litet roll för att komma igång.]

Teck hade haft rätt. Det var en lång väg att gå. Var allt förgäves?
Det enda som mötte henne då hon anlänt var ett tomt vattenfall. Här fanns det inte mycket annat att se, men den där krypande känslan fanns kvar. Det kändes som om något skulle dyka upp, något oerhört viktigt.
Huvud sjönk en aning då hon fortsatte följa sina steg närmre det forsande vatten. Det var ljudet som hon hade hört under en längre tid, det som hade lockat henne. Trots det hade hon inte fått svar. Rösterna viskade ännu obegripliga meningar.
- Tadaima..
Upprepade hon i sin tystnad och det fick rösterna att kväva sina ord.

Öronen vreds bak mot nacken i samma stund som hon bestämde sig för att dra sig undan vattnet. Det skära ögonen såg klart och tydligt hela området, men det var bara en sak som lockade henne. Det som drev henne framåt den här gången kändes som en naturlig instinkt.
Stegen upphörde så småningom framför ett hål rakt ner i marken.
Varför kände hon sig så svag? Bena ville bryta sig under hennes kropp. Hon ville falla.
Den här gången stod hon inte emot, utan lät sig falla ner med känslan mot den kalla marken. Det var så många tankar som for genom huvudet, suddiga bilder och bortglömda minnen. Vem kunde urskilja lögnerna från sanningen?

Under dessa få minuter hade hon inte funnit något. Allt hade bara blivit värre. Försökte hennes sinne spela henne ett spratt, eller hade det vart en varning?
Fientligt område eller ej, nu var hon här.

Det fanns inget som ännu hade rubbat honom ur hans tankar, mål och drömmar. Allt hade gått hans väg, som om den var lagd framför honom utan några hinder. Men självklart kunde inte gudarna ge honom den glädjen resten av livet? Nej han var tvungen att vara smart, spela sina kort rätt. Hans planer hade satts i verket redan. Uppdrag var givna till medlemmar som testades, deras lojalitet skulle bevisas. Han var på väg emot en större framtid. Det kändes som om inget kunde ta honom ur balans igen. Hans gamla liv var som bortblåst och det fanns bara framtiden kvar att skita emot. Att aldrig titta tillbaka, nej för var fanns där kvar för honom? Inget.

- You'r suppose to be dead!
Hans röst var mörk, dov och på något sätt bar den med sig en skrämd torn. Iwaku's värld föll i spillror framför honom och öronen sjönk bak emot nacken. Nej han måste ha fel, han måste se fel. Det finns säkert andra tikar, i liknande storlek med tre svansar. Kroppsfasonen var slående lik. Han rös av kylan som plötsligt kröp honom in på skinnet. Han rös av rädslan som slog honom om hjärtat och hans själ. Det måste vara någon annan. Han drog ett hastigt andetag och tog ett steg närmre. Öronen sjönk längre ner och han stod med munnen förvånat öppen och ögonen gnistrade till trotts att där inte funnits något som kunnat ses som liv sedan han föddes. Det var omöjligt? Han studerade varje hårstrå på tikens kropp. Han kunde höra deras sista samtal spelas upp i hans bakhuvud. Han hade skrikit åt henne. Han skämdes. För nog var det hon som stod där, där framför honom. Det var Fatima.

Hennes kropp ryckte till och hon var inte sen med att vända sig om för att bemöta den andra vargen. En hane, betydligt större än henne själv, med en blick så död.. Där fanns inga känslor att avspegla. Det var som att förblindat stirra på månen under en kall vinternatt. Var det därför hon fick en illamående känsla? Hon ville krypa undan och kräkas. Var det rädslan som hade tagit över? Hon visste inte alls vart hon skulle vända sig om eller ta vägen. Benen ville springa, hennes egna röst sade klart och tydligt; ge dig av.
Men om hon rörde sig så skulle hon falla. Kunde man ens se att hennes ben skakade?

"You'r suppose to be dead!" Det var inte först nu som hon tog in orden, förstod vad främlingen hade sagt.
Desperat såg hon sig om och letade efter honom. Teck. Han hade följt henne hela vägen hit, gett henne skydd och sagt att han skulle finnas där. Hon visste bara inte vart exakt han befann sig just nu.
Den lilla tiken svalde hårt och såg tillbaka mot vargen. Hon backade undan och gav honom utrymme. Svansarna sjönk längst med hennes bakben och hakan var inte många centimeter ifrån marken då hela kroppshållningen sakta sjönk som det nervvrak hon var.

Hur kunde han ens ha vetat det? Hade detta vart hennes orsak till det tragiska slut hon en gång hade fått? Vindarna hade lett henne rakt in i en fälla.
Detta var en främling, hon hade aldrig sett honom förr. Det var de som hon intalade sig i alla fall. Hon förnekade de svaga bilderna av honom som faktiskt fanns kvar. Det kändes som om det var det bästa att göra.
Munnen öppnades halvt, men snabbt som vinden stängde hon den igen.
Hon skulle bara ångra sina ord.

- I'm so sorry..
Det var något han hann säga innan han tänkte och förstod situationen. Han talade utan att se tecknen. Det var kanske något han inte ville se eller märka? Kanske ville han inte inse vilka misstag han gjort i livet. Han bad om ursäkt, det skulle inte räcka. Det visste han, för nog kände han Fatima.
- I was suppose to save you.. How?
Sa han fortfarande utan att tänka och se. Han drog öronen bakåt då han äntligen upptäckte att tiken bara stod där. Sa inget. Brydde sig inte? Eller visste hon inte ens om vem han var? Han såg ännu mer förvånad ut, sårad kanske till och med. Han väntade, tänkte efter. Hur kunde det vara så här? Var detta menat? Han ville inte ha det så här.
- Minns du mig, Fatima?
Hans röst var osäker, hans fråga var osäkrare. Det fanns inget som kunde kallas ledare kvar i honom. Inte i stunden. Nog hade han ängnat många dagar, ännu fler tankar åt tiken, men aldrig hade han kunnat tänka sig att hon plötsligt en dag bara skulle stå där framför honom. Han visste vad han skulle göra, han skulle påminna henne om vem han var tills hon skulle minnas. Han kunde inte lämna det nu.

Något sade henne att hon inte behövde vara rädd. Rösten var så lugn och vacker. Men varför?
Två sidor slogs inom henne varje gång hanen yttrade ett ord. Något ville att hon skulle minnas, medans hennes gamla jag gjorde allt för att sopa undan det. Dölja det.
Orden han sade kunde få henne att pussla ihop bitarna. Minnesbilder. Men allt hon såg var denna varg framför henne. Hon kunde se hur han anföll henne, bröt henne samman. Bit för bit. Han hade stulit hennes liv. Men inte haft ihjäl henne.
"Minns du mig?"
Hon kisade med blicken då han ställde frågan. Mer än så gjorde hon inte.
Hur kunde han vara så viktigt men samtidigt så.. Farlig? Hon förstod inte, hela situationen kändes overklig.
Försiktigt såg hon bort igen. Chaibos hade endast skickat tillbaka henne för att hon inte trivdes med livet, ytterligare ett straff var att stjäla hennes minnen. Allt skulle gå förlorat om hon inte mötte de viktigaste vargarna hon haft i sitt liv. Hennes uppdrag hade vart att själv finna dem, men hon hade fått hjälp av naturen själv som lett henne hit. Så komiskt, att även Chaibos ville att hon skulle minnas denna hane.
Ett tredje straff?
Fatima skrattade kort till och det ljusa ögonen såg tillbaka mot hannen igen.
Jo, hon kunde minnas honom. Men så länge hon förnekade det så hade hon en chans att förlora det små delarna av honom som ännu fanns kvar.
- Du har rätt, du skulle ha räddat mig. Känner du dig dum nu?

(Omg, ap-segt svar men ska försöka komma tillbaka nuuuu >:)

Iwaku förblev tyst. Förstummad över att se henne vid liv igen. Det var en ovanlig känsla som spred sig inom honom. Men varför? Hur? Han förstod inte, men utan att tänka sig för tog han några steg närmre. Som om han inte riktigt trodde på att hon var där. Var det någon som spelade honom ett spratt. En illusion? Han såg sig omkring för att försöka upptäcka Fiero's närvaro. Han kunde inte finna den. Dessutom hade inte Fiero en aning om hur Fatima såg ut. Så detta var en omöjlighet. Han drog in hennes doft åter igen i sin mörka nos. På något sätt kände han sig åter igen hel. Hon var här. Det var allt som betydde något just nu. Han förmådde sig från att hålla sig borta från hennes sinne. Han ville att hon skulle berätta själv. Han sträckte på sig, försökte komma närmre trotts att hon backat undan tidigare. Hennes ögon smalnade av. Var detta ett tecken på att hon verkligen mindes honom eller var det ett av Fatimas berömda trick?
- Det är det förflutna. Det glädjer mig att få se dig igen Fatima.
Sa han och gav tiken ett svagt, svagt leende. Det tonades ut så småningom om och försvann. Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Hon kunde lika gärna bara ha vridit till hans ord för att få det att låta som att hon verkligen visste vem han var. Han ville känna henne. Han var nämligen inte helt övertygad om att hon verkligen var där. Var det en dröm? En elak sådan? Han beslöt sig sedan för att ta reda på om hon verkligen kände igen honom. Må det inte vara ett trick, må det vara verklighet. Han önskade djupt inom sig.
- Vem är jag?

Varför var han så lugn? Var det ett simpelt försök till att inte skrämma bort henne?
- Det är mitt straff.
Viskade hon fram då hon skymtade det svaga leendet han gett henne. Det var precis som om alla rörelser han gjorde gick i slowmotion, och de sista orden ekade. Blicken slog snabbt fram och tillbaka. Panik, panik, panik.
- Du vet att jag kan fly ändå, långt bort från ditt påklistrade leende. Du behöver inte sätta dig in i rollen där du tror att du måste säga det jag vill höra.
Inte enbart depression och krossat hjärta kan tvinga fram tårar. Ilska och hat är något starkare, och tårarna som nu långsamt rullade längst hennes hennes kinder var just på grund av ilskan.
- Och det förflutna, ha? Det betyder ingenting? Ja, vi skiter i det, eller hur? Det är så du verkar vela se på det. Så varför frågar du ens om jag minns dig.. I vilket fall som, tillhörde du bara det förflutna.

- Och min mardröm.
Mumlade han, en dålig ovana när det kom till Fatima. Han var inte alltid den han borde vara. Den starka ledaren som de flesta såg upp till respekterade eller räds. De själv fick välja om han var skrämmande eller storslagen. Honom spelade det ingen större roll. Han såg på henne med sina tomma döda ögon.
- Varför skulle du fly ifrån mig?
Sa han sedan. När det sista de någonsin försökt göra var att försöka nå varandra? Mindes hon inte hur han förbrilt letat genom halva Numoori för att finna henne? Det var hon som hade vågat ta steget utanför Byomi. Det var han som gett henne mod och anledning att göra det och vad skam han kände, men samtidigt var han så stolt.
- Det glädjer mig varje dag att du tog steget Fatima. Men samma stolthet skär genom min själ. Det var mitt fel, men varför inte kunna blicka framåt? Du är ju här nu? Äntligen möts vi igen.

[Avslutat]