[Öppet för en eller max två spelare.
Då jag inte rollspelat Izusa tidigare (fått adoptera karaktären) kan det ta ett tag innan jag får något riktigt flyt i mitt skrivande.]


Solen sken från en klarblå himmel, och även om luften var kall så kändes det att våren var på ingång. Snön låg fortfarande som ett täcke över marken, som för att bevisa att vintern ännu härskade här. Och de silverglänsande träden var täckta av frost från nattens hårda kyla, vilket fick skogen att glittra i ett häpnadsväckande sken då solens strålar träffade den.
Det var en vacker dag, och den skulle komma att spenderas på en helt underbar plats.

Förundrad vandrade en vit varghona genom området. Hon hade tillbringat ett par dygn i skogen, sett att den haft sin charm. Men inte förrän nu, när solen stigit över himlen, hade hon skådat dess sanna skönhet. Förundrad lät hon blicken svepa från träd till träd medan stegen förde henne framåt, alltjämt med ett brett leende på läpparna. Det här var verkligen underbart! Hon kunde föreställa sig att det var en plats som denna som tillhörde änglarna, eller kanske till och med Gudarna.
Ett glädjeil for genom kroppen på henne och Izusa kunde inte hindra ett språng av lycka samtidigt som ett kort, skrattande skall lämnade henne. Det här var bara en sådan dag då man kunde känna sig så glad och tillfreds med livet.
En perfekt dag.

*peeet*

Ingen som vill hoppa in? Skulle vara super roligt att få komma igång med min lilla donna :'D

Off: Hoppas det är ok att jag hoppar in med brorsan...

Den gråvita hanen låg under en av de väldiga silverpilarna. Han hade befunnit sig i denna skog några dagar nu. Den unga hanens kropp var tärd efter all denna tids vandring. Aldrig stannade han på samma ställe mer än en dag eller två, alltid i rörelse. Men nu hade hans kropp sagt ifrån, nu var han tvungen att vila.

Han låg ihop rullad med nosen instoppad under svansen. De grå ögonen var slutna, öronen var vikta bakåt men på ett avslappnat sätt ända tills de vaga ljudet av skratt nådde hans känsliga öron. De ryckte till i dem och han höjde sakta huvudet. Nosen arbetade intensivt nu då han vädrade och öronen klippte på hans huvud i jakt på ljudet. Han slöt sakta ögonen och letade sig inåt innan han sedan sträckte ut sitt sinne, letade efter den andra vargens sinne med sitt eget. Ganska snabbt hittade han den andre vargens sinne då det var enda sinnet i närheten. Hela han stelnade till. Han kunde inte läsa av sinnet eller dess tankar men han kunde känna att detta sinne hade han rört vid förut.

Han öppnade ögonen och klippte bandet med de sinnet han rört så lätt vid. Sakta reste han sig upp, den smått utmärglade kroppen darrade till. Att ständigt vara på rörelse, att inte låta kroppen återhämta sig hade tagit ut sin rätt och en tid hade han både åkt på både skador vid jakt och någon okänd sjukdom som tärt på hans fysiska kropp. Han var svag nu, svag och trött men ville inte möta denna varg som fanns nära. Ville inte möta det som skulle kunna komma upp till ytan om detta möte skedde.

Glatt fortsatte hon sin vandring genom skogen, ett steg i taget. Det kändes som att ingenting kunde gå fel idag, det kändes som att allting var perfekt. Även om hon hade genomgått mycket, förlorat mycket och saknade mycket, så var allting perfekt just idag. Det var en glad dag, och hon såg ingenting som kunde dra ned henne nu. För även om hon ofta tillägnade tankar till sin förlorade familj behövde också hon få han en stund av lycka ibland. Annars skulle hon snabbt göra dem sällskap hos Chaibos, och det var ingenting hon önskade. Visst saknade hon dem, men livet var till för att levas. Hon önskade inte att få dö.

En plötslig vindpust drog genom skogen med oväntad styrka, och Izusa stannade upp och vädrade i luften. Doften av en annan varg nådde henne, och nyfikenheten vaknade. Det var trots allt en perfekt dag, varför då inte stifta nya bekantskaper också?
Glatt började hon leta efter doftens källa samtidigt som hon svagt nynnade på en melodi hon mindes från barndomen. Hon hade alltid gillat då modern sjöng den, den gjorde henne glad. Därför kom det sig naturligt för henne att nynna den då hon kände sig glad. Och idag var en bra dag, ingenting kunde ändra på det.