Hälften av syskonskaran hade begett sig på en kortare dagsutflykt till Yanamore utan ett syfte  med resan, mer än att de båda behövde komma ifrån de gamla vanliga rutinerna. Dessutom hade Mörkö gått henne på nerverna tidigare under dagen, så honom hade hon inte frågat om han ville följa med. Frågan hade erbjudits den andre brodern istället, och tillsammans hade de rört sig mot Yanamore. Det hade inte dröjt länge förrän de hamnat i en argumentation och gått skilda vägar för tillfället, fortfarande med en överenskommelse av att ses innan det blev mörkt för att bege sig tillbaka hem tillsammans.
   Men mörkret föll snabbare än Lÿs förväntade sig. Kanske var det vinterns snabba framfart som gjorde att nätterna tycktes närmare nu än under hösten.
   Oavsett, så var hon försenad, och dessutom utan den mat som hon lovat Rök. Uppmärksamheten av andra i hennes ålder hade fått henne att tappa bort tiden, och inte kunde väl någon klandra henne? Det var precis vad deras mor hade lärt henne, att ta tillvara på varenda sekund av uppmärksamhet för att sedan utnyttja situationen, och det hade hon allt gjort. Tiken hade lyckats lura till sig mat och till och med smycken med hjälp av sin skönhet och spelande vänlighet samt sårbarhet. Maten hade hon, som det matvrak hon fortfarande var, ätit upp. Lÿs visste att Rök skulle vara oimponerad, men det var inte direkt en nyhet för henne.
   Hade det inte varit för det starka månljuset som lyste upp träden och omgivningen hade hon haft svårt att urskilja broderns svarta fäll i kontrast till de mörka träden bredvid honom.
   "Rök." Hennes röst var silkeslen. Ett självsäkert leende klädde hennes läppar när hon ljudlöst närmade sig sin bror, likt en vålnad i den ljusa vinternatten. "Seså brorsan, se inte så sur ut. Jag är ju här nu."

Månen hade varit hans enda sällskap en längre stund än väntat när ljudet av systerns lätta tassar nådde fram till honom, och snart även hennes röst. Hennes lena röst kändes nästan vass i hans öron. Förödmjukande. Rök mötte hennes bländande, ljusa skepnad med svarta ögon.
     “Ja, det är du,” svarade han med samma isande kyla som speglades i hans minspel. Den intiga blicken granskade henne noggrannare. “Och utan det jag bad dig om. Som vanligt då. Vad är det den här gången? Två snygga pojkar? Bytte du mat mot lite uppmärksamhet?” Rök reste sig upp med en kvick, svepande rörelse. Den sedvanliga elegansen i hans sätt försvann inte trots den blossande irritationen. Han ruskade kort på sig för att försäkra om att den långa, vågiga pälsen låg rätt. Han mötte upp henne med några långa steg och högfärdig blick. Demonstrativt rynkade han på nosen när han drog i hennes lukt.
     “Du stinker,” väste han med rösten drypande av avsmak. “Vad är det för folk du hänger med egentligen?” Rök visste mycket väl att bilden han målade upp av sin syster inte alls var sann. Den var bara gjord för att bestraffa. Hungern som gnagde honom i magslutet hjälpte inte hans redan vissna humör.

Lÿs fick kämpa emot lusten att blotta tänderna åt broderns kommentarer. Dels för att hon irriterade sig själv genom att ta åt sig fastän hon vid det här läget borde ha vant sig, och dels för att det inte passade in i hennes nätta och vackra anlete att se arg ut.
    “Åtminstone får jag uppmärksamhet, käre bror, till skillnad från vissa andra,” inflikade hon med samma silkeslena och nästan hypnotiserande stämma som förut. Hennes blick var fixerad vid honom när han i en elegant rörelse reste sig upp och slöt upp vid hennes sida.
    För ett par sekunder bildades djupa veck längs hennes nosrygg, men de var snabbt som bortblåsta. Lÿs tänkte inte låta honom se att hon faktiskt tog illa upp. Det faktum att han började nosa sig närmare hennes största svaghet störde henne mer än något annat, och hon skakade långsamt och prydligt på huvudet. Rörelsen fick hennes långa lockar att dansa i natten.
    “Bara för att du inte är kapabel till att hålla en konversation i mer än ett par sekunder behöver du inte trycka ned mig.” Ett självsäkert leende växte sig fram på hennes läppar, fastän hon inombords kände rena motsatsen. Trots att de hade vuxit upp tillsammans och trots att de var bror och syster så visste Lÿs inte än idag hur hon skulle lyckas att få honom att reagera på annat sätt än det vanliga obrydda och irriterade beteendet. Det gick henne på nerverna att han kunde komma åt henne på det viset.
    “Kom nu.” Hennes röst var vassare nu. Om de stannade kvar visste inte Lÿs hur länge hon skulle orka hålla det spelade humöret uppe. “Det blir bara mörkare nu, och då kanske jag tappar bort dig.”

Lÿs mothugg nådde honom aldrig på det sättet som de var avsedda. Istället bemötte han bara dem med lätt höjda ögonbryn och mörk blick. Det hon sa var sant och även om han förstod att hon försökte anklaga det för en bristfällighet hos honom så såg han det inte så. Rök ville inte prata med främlingar. Ännu mindre umgås med dem. Ännu hade han inte förstått fördelen med vänner eller att knyta relationer överlag. Han föredrog sitt eget sällskap framför någon annans - så hade det alltid varit.
     “Det behöver du oroa dig för,” sade efter en kort tystnad då de båda vänt om för att påbörja hemfärden, “jag kan bara följa din delikata doft.” Under trädens skuggor, dold från månens sken blev det lilla, rävaktiga flinet på hans läppar osynligt i det svarta anletet. De båda tog avstamp och ljudet av deras vingslag fyllde utrymmet mellan dem. Frustrationen låg fortfarande glödande kvar i bröstet på honom, värmde honom trots den vinternattens kyla. Förhoppningsvis skulle det finnas mat hemma. Om hon inte ätit upp den också.

[Avslutat]