Det var en lugn natt. En uggla hoade stillsamt, tydligt urskiljbart i det vindstilla mörkret. Det var som om naturen hade bestämt sig för att just inatt skulle allt vara stilla. Blair hatade det.
   Fakargen gick raskt, med mjuka, tysta steg. Han hade begravt Shadys kropp morgonen efter. Det hade tagit några timmar, men Blair hade inte brytt sig. Shady var värd det. Om han lät hennes kropp skändas av asätare skulle han inte känna igen sig själv. 
   Så fort graven var färdig var Blair åter utan syssla. Tankarna började springa iväg. Mest sörjde han, men en liten tanke lyckades fatta eld och ta över hans uppmärksamhet. Tänk om det inte varit Shady han begravit? Tänk om det var en bedragare som iklätt sig hennes ansikte. Blair hade träffat vargar med illusion som kraft. Kanske ägde den också en doftkraft, för att förklara den rätta doften. Ju mer fakargen tänkte på det, desto mer ville han tro på det. Det kunde förklara varför hon betett sig så olikt den Shady han visste.
   En logisk del av honom skrek att han skulle sluta med bortförklaringarna. Ju snabbare han accepterade att hon var borta, desto snabbare skulle han kunna börja läka. Men Blair ville inte lyssna. Det tröstade honom att tro att det inte var Shady som dött för hans käftar.
   Med huvudet så fullt av tankar kunde Blair inte sova. Istället rörde han sig fram genom Lövskogen. Vinden, ständigt cirkulerande, plockade upp och informerade honom om andra dofter. Han ignorerade de flesta. Bytesdjur var han inte intresserad av, inte heller ville han ha sällskap. Trots det stannade Blair upp när en bekant doft nådde hans nos. Rialea? De hade aldrig varit speciellt nära, och han hade känt sig äcklad av henne sedan hon åt sina valpar. Vad hade hänt om hon hade ätit Iriea också? Ögonen smalnade lätt.
   Blair stod stilla, och lät henne komma till honom.

Ria hade vandrat norr efter att hon lämnat Shady bakom sig, hon hade nästintill äcklats av vad den före detta ledarinnan hade blivit, hon hade legat och krupit i solen bara för att få en liten seger över en röst hon hade i huvudet, Ria visste hur det var att dela huvud med någon, men hon var den som ledde, hon var den som styrde, hon var stark, vilket var varför hon var tvungen att ge sig av från den forne ledaren, ljuset gjorde henne vek, blind, hon kunde inte se utan skuggor, och på slätten där hon lämnat henne fanns det inte mycket som gav skuggor.
Så när hon kommit till skogarna norr om slätten kände hon sig befriad, hon kunde se igen, eller det var inte riktigt att se, det var mer att känna av vad som fanns i skuggorna, hon kunde inte se färger eller dylikt, men former och storlekar var lätta att urskilja.
Hon kände snart en bekant doft och ett brett leende spred sig på hennes läppar, det var en varg hon kände, inte jätteväl men hon kände honom, hon hade trots allt sett honom växa upp i flocken.
Hon rörde sig mot doften och snart skvallrade skuggorna om hans former, hon kände igen de, de skvallrade om att det var Blair framför henne, och doften påvisade det med, men det var något annat över honom, Shadys doft, och blod... vad hade kunnat hänt.
"Hallå Blair, har du saknat mig?" 
Kurrade hon honungslent, men med en förrädisk underton vilket ofta var närvarande hos Ria, hon var inte någon man kunde lita på.
"Säg mig, har du sett av Shady? Eller ska jag säga det som en gång var Shady?"
Hennes röst hade fortfarande samma förrädiska underton.

Mycket riktigt: det var Rialea. Blair kunde se den mörka dyka upp bland träden. Han placerade tassarna brett isär för att stå stabilt. Visserligen trodde han inte att Ria skulle attackera honom, men han hade svårt att lita på henne, speciellt nu. Eftersom de inte längre delade flock fanns det inte längre något som sammanlänkade dem.
   Ria talade, och han rynkade pannan. Hennes röst gjorde inget för att mota bort misstänksamheten. Saknat henne? Han hade inte ägnat henne en tanke, precis som att hon antagligen inte tänkt på honom. Blairs neutrala mask gick inte att läsa, och han svarade inte.
   Rialea frågade om han hade sett Shady. Blair hade först inte tänkt att reagera, men när skuggvargen fortsatte kunde man se missnöje svepa över dragen.
   "Eller ska jag säga det som en gång var Shady?" Det var nära att han blottade tänderna, men fakargen hejdade sig i tid. Visste hon? Han luktade fortfarande blod, men... Nä, det var troligare att hon syftade på Shadys förfallna personlighet.
   "Ja", svarade han kyligt neutralt. Inte oartigt, men inte heller varmt och välkomnande. Avvaktande var ett bra ord för att beskriva det. "Vill du henne något, eller är du bara nyfiken?"

Blair svarade inte på hennes första fråga men det behövdes inte, hon visste att så antagligen inte var fallet, hon var inte direkt en varg man saknade när hon inte var nära, om det var något som kunde saknas var det den veka patetiska personen hon delade ett huvud med, men hon hade inte tillåtit denne att vara ute tillräckligt länge för att någon direkt skulle känna henne så väl.
Blair visade inte direkt hur han kände förrän hon nämnde att Shady inte var vad hon varit, med andra ord hade han träffat henne, och med blod-doften kunde hon sätta ihop ett och ett, och i samma stund som hon gjorde det spändes något inom henne när Lea sörjde, och hon skakade lätt på huvudet för att skaka bort Leas känslor.
"Ut ur mitt huvud!" men det var inte nog denna gång och när huvudet riktades tillbaka mot Blair var det en mask av sorg och hela kroppsspråket var mer undergiven, även hennes röst var annorlunda, mjukare, vänligare, med en klang av sorgen som hon kände inom sig.
"Är hon..." frågan dog ut och kände sig skamsen, skulle Shady kommit dit till honom om bara Ria hade stannat? Lea visste att det inte var hennes fel men det kändes så i stunden, när hon stod där framför vad som kunde ha varit hennes forne ledares mördare.
"Varför?" frågade hon kort, hennes röst var fri från anklagelse, den var mer undrande på ett melankoliskt vis

"Ut ur mitt huvud!" Rialea verkade lägga ihop två och två. Intresserat såg Blair på hur hon verkade flippa ur. Han mindes att Shady någon gång talat om Rialeas två identiteter - Ria och Lea. Ria var den betydligt mer framträdande av de båda. Inför Blairs blick blev skuggvargens kroppsspråk mer undergivet, och hon talade med mjukare ton.
   "Är hon... Varför?" Blair såg först bara på henne, och försökte avgöra om Ria - eller Lea? - faktiskt undrade, eller om det bara var ett sjukt trick. Sedan bestämde han sig för att det inte spelade någon roll. Rialea hade uppenbarligen träffat Shady innan Blair gjorde det. Hade hon velat vara med den före detta ledarinnan, så hade hon varit det.
   "Igår", svarade han korthugget. "Jag vet inte varför. Hon bad mig göra det, och jag hade svurit en ed." Det smärtade honom att behöva förklara det så nära inpå, men han behöll sin neutrala min. Blair påminde sig själv om att gå raka vägen till floden efter det här mötet. Han behövde tvätta av sig bloddoften. Det skulle också få honom att känna sig lugnare.

Lea uppskattade att han sa när, även om hon inte frågat efter det, och strax därefter kom svaret på hennes andra fråga, han hade ingen aning om varför, men Shady hade tydligen bett honom, och om Lea hade rätt kunde det ha något med anledningen att hon krälade runt i Numoorislätten så länge.
"Förlåt för att jag grävde upp minnena, det var inte min mening att göra dig upprörd"
I hennes sinne ekade Rias röst som ville ta sig ut, men hon tänkte inte tillåta det, inte nu, för en gångs skull skulle hon stå på sig.
"Jag vet att du har svårt att lita på mig, det skulle jag också ha om jag vore du, men vet att jag är ledsen för det hon fick dig att göra"
Hon andades in genom nosen och det var det enda som antydde att Blair var kvar och lyssnade på henne, det skulle inte överraskat henne om han hade lämnat henne, men han verkade vara kvar.

Blair ville fnysa åt Rialeas ord, men han höll god min och nickade istället. 
   "Visst", mumlade han. Han ville inte ha medlidande. Allt han ville var att Shady skulle komma tillbaka, lika eldfängd som vanligt, och skälla på att han tillät sorg förmörka hans omdöme. Lite besvärad över Leas vänliga ord skruvade Blair lätt på sig, medveten om att hon inte kunde se honom. Sedan harklade han sig.
   "Jag måste gå." Inte för att han hade någonstans att vara, men för att hon fick honom att må sämre. Blair väntade inte på svar. Han vände sig om och gick, och tog sin doft med sig. Stegen styrde han mot den finaste floden han visste. Den låg visserligen i utkanten på IA's revir, men det struntade han i.

[... blair blir lite för ledsen av att tänka på shady för att stanna ):: avslutat?]