Solen var påväg ned i sin färd över himlen, som färgades rosa av dess döende sken, och luften var sval och skön. Det var alltid något ljud runtom den unga hanen, om det så var av vattenfallet eller flocken, alltid var det något som lät, och för honom var det lugnande. Flocklivet var något han var van vid, varma kroppar tätt intill varandra, alltid någon man kunde tala med, och alltid något att göra. Speciellt nu när det fanns valpar. Första deen av hans vandring ensam hade varit jobbig, alla ensama dagar och nätter. Han hade haft tur som funnit Ökker. 
 Han såg mot vännen som låg invid honom och log varmt. Den ljusa hanen hade förgyllt många av hans dagar och hade gjort vandringen lättare, hjälpt till att jaga bort molnen av oro som ibland tryckt i hans sinne, och nu fanns han där i flocken med Sirocco. Det kunde inte ha gått bättre. Den unga hanen kände sig självisk, men han var litet glad över att de inte hittat Ökkers familj, så att hanen kunnat ta en del av hans istället.
 Han suckade nöjt och lutade sig bakåt mot vännens sida och hummade nöjt. De hade kommit varandra ännu närmre och den ljusa hanen var den mörkes bästa vän. Han lade huvudet över hans rygg.
"Vad tänker du på?" frågade han lågmält, uppriktigt nyfiken, han var alltid nyfiken på vad som försegick i vännens huvud.

Solen var på väg ner och han tittade på molnen som passerade långsamt framför det rosa skenet. Han tyckte ett moln såg väldigt intressant ut. Det såg nästan ut som.. Han tänkte förbryllat för sig själv. Ja, vad såg det ut som exakt? Wooglegoof. En Wooglegoof. Det var precis vad det såg ut som. Raklång med sex ben som stack ut undertill och två huvuden som grälade och en lång spikrak svans. Precis hur en Wooglegoof skulle se ut tänkte han för sig själv och log lite halvnöjt medans molnformationen sakta gled iväg och förvandlades till något annat.

Han kände hur något lades över hans rygg och han rullade runt lite så att det hamnade mer på sidan av hans mage istället så att han kunde se vännen. Han log brett.

Vad tänker du på?

Ökker slog lite lätt mot den andres huvud med ena tassen och sade skämtsamt:
"Att du skulle passa jättebra med is framför näsan." Han fnissade lite åt synen. Tänka sig om han skulle göra det, det skulle bli så kallt för den andres nos men det skulle se så roligt ut. Han log fortfarande åt tanken när han lade ner huvudet och tittade mot solnedgången igen. "Jag undrar lite om mamma och pappa också kan se solnedgången där de är." Fortsatte han och såg lite förundrande ut. "Eller någon av mina syskon!" Lade han till. "Du skulle gilla dem!" Sade han och skrattade. "De är knäppa!" Han sade det som om han var helt normal i en familj av knäppgökar.

Han lyfte huvudet åter igen och log varmt.
"Och de skulle gilla dig väldigt mycket också."

Is framför näsan? Han försökte föreställa sig det, men han visste itne riktigt vilken formation hans vän skulle ha gett sin is, så han kom ingen vidarestans med tankarna. Han log roat åt tanken dock han fnös i ett lätt skratt.
 "Nu är du inte klok" orden till trots var rösten tillgiven och full av värme. Ett genuint leende låg på de mörka läpparna, ett sådant som fick det att värka i kinderna om man log för länge, men man ändå inte kunde hjälpa det.
 Vännen talade igen, om sin familj och Rocco undrade också. Kanske var de där ute någonstans och såg på samma solnedgång? Kanske hade de vandrat så långt att de inte kunde se den längre? Sirocco valde att inte sätta ord på den tanken. Han kunde minnas så väl hur vännens hopp skinit i ögonen när Sirocco sagt att de kanske kunde hittat dem. Han skämdes fortfarande litet över sin själviska tanke att han var glad att Ökker stannat istället för att hitta dem.
 "Det kanske dem gör, men jag tvivlar att de har lika bra sällskap som jag" Han lade huvudet så det låg över den andres skuldror, glad över hans närhet.
 "Jag är säker på att jag hade gillat dem" hur kunde några som fått fram Ökker till världen varit annat än underbara? Han var som en gåva.
 Då Ökker lyfte huvudet tvingades Sirocco också tilla tt göra det igen.
"Tror du det?" undrade han uppriktigt, fortfarande osäker på vad vännen såg i honom som var så fantastiskt. Ninäd hade också sagt att han var speciell, men han hade övergivigt honom. Men Ökker var ju kvar? Hade följt honom genom halva landet och sedan stannat. Sirocco log igen. Ökker var verkligen en bra vän.

Ökker svarade med ett stort leende när den andre hade sagt att han inte var riktigt klok.
"Vänta du bara." Fnissade han.


Han lyssnade noga på när den andre svarade. Fylldes av värme och behag av att bara vara närvarande med den mörka vännen. Han var väldigt glad att han valde att följa med den andre. Nu hade han en helt ny familj och han tänkte fortfarande på vad hans andra familj gör men denna familjen välkomnade honom och tog hand om honom. För att inte nämna Sirocco som gjort väldigt mycket för honom.
Det var väl inte konstigt att han kände sig så lycklig i Siroccos närvaro. Kanske lite mer än med alla andra. Men det visade bara vilken otrolig vän han var tänkte han glatt. En riktigt, otroligt underbar vän.


"Jag är helt säker på det!" Svarade han entusiastiskt. "Typ.. umh.." Han tittade runt sig som om han letade efter något. "Lika säker som att det trädet står där." Svarade han stolt som om det tog bort all oro och försäkrade allt. Ökker rullade runt helt så att hans mage var fullt synlig och så tryckte han upp en tass i ansiktet på den andre på ett lekfullt sätt.

Vänta på vad? Han visste inte riktigt, men var säker på att Ökker i framtiden skulle minnas ögonblicket och komma på något dumt skämt han kunde göra. Säkert hade det med isen på noset att göra också. Sircco kom på sig själv med att le åt den tanken, och insåg att han inte skulle ha något emot det. Vad som än gjorde Ökker glad brukade också göra honom glad. Det var så deras vänskap hade funkat, nästan redan ifrån början.
 "Det ska vi allt bli två om" svarade han retsamt och kom på sig med att önska att det skulle ske snart nog.
 Lika säker som att trädet står där. Det sände en värme genom hans bröst och hans leende reflekterade den värmen. Det gladde honom, att Ökker trodde att hans familj skulle gilla Sirocco. Han hade insett att det var viktigt för honom, men nu när han tänkte på det spelade det faktiskt en stor roll.
 Ökker rullade över på rygg, och tog därmed bort det stöd Sirocco haft emot honom. Han hade inte riktigt varit beredd och hamnade därför liggandes med Ökker som en sorts huvudkudde. Öronen låg mot den andres mjuka buk.
 Förvånat skrattade han till och snart dök en av Ökkers tassar upp mot hans anlete och tryckte så att en av kinderna täckte halva synen på ena ögat.
"Meh" klagade Sirocco roat och flinade. Han vred på sig, så att Ökkers tass inte längre låg mot hans ansikte, och så att han själv inte längre låg på vännen, och satte sedan en egen tass emot vännen sida för att kittla honom.
"Det ska du allt få för!" hans röst road och retsam.

Ökker såg förvånat men roat på vännen när denne rullade iväg från hans tass precis som om vännen hade slagit till med något riktigt fult knep för att undvika hans tass. Han sprattlade mindre graciöst när Sirocco satte tassen i sidan på honom och kittlade honom så att han inte kunde förhindra ett högt skratt innan han kom runt och upp på alla fyra för att snabbt svänga runt och försöka brotta ner den andre. Det såg och lät nästan lite som ett gräl men det var inget mer än lite lätt lek.

Han lyckades få in ett grepp som han tyckte var helt fantasktik. Han stod med ena benet ovanför manken på den andre och bet lite lätt i pälsen på andra sidan av halsen för att försöka dra ner den andre hanen i marken. Han mumlade lite med den svarta pälsen i munnen.
"Dd vt ite v dd strtt." Hans skratt hördes bättre än hans tal och han lade all sin vikt på den andre för att välta denne.

(Du vet inte vad du startat. Även om det var han själv som startat det hela.)

Ökker vred och åmade sig lätt under hans tassar då han kittlade honom och han flinade stort, sen kom dock vännen lös och snart så var leken ifull gång. Båda försökte komma åt något ställe där de busigt kunde hänga kvar och lätta morranden steg mellan et och annat skratt.
 Ökker hade snart ett grepp så att han stod över Sirocco med en tass över hans manke. Det låg ett tryck på honom och han visste att Ökker försökte få med sig honom ned på marken igen. Så som de stod nu skulle Sirocco inte lyckas få tag på ett eget grepp, men heller ville han inte riktigt låta vännen lyckas med sin manöver.
  Med munnen full av Siroccos päls försökte vännen tala, och Sirocco trodde sig veta vad det var han ville ha sagt, och i samma sekund hade han bestämt sig.
 Istället för att följa med i Ökkers rörelse lät han sig ramla åt andra hållet, och drog därmed med sig vännen som landade på honom. Sirocco låg på rygg och flinade mot Ökker som halvt låg på hans mage.
"En gentleman startar inte bråk, men jag kan då avsluta ett!" hans röst retsam. Han hade inte spenderat en tanke åt den mer intima omfamningen det blivit av det hela, han var bara glad över att ha, i sin mening, vunnit över vännen.

Ökker släppte snabbt pälsen på vännen när de började röra sig. Han var inte ute efter att skada den andre trots allt. Han försökte förhindra sig när den andre började rulla helt åt fel håll men med ett lätt "urg" landade han på den andre.

En gentleman startar inte bråk, men jag kan då avsluta ett!


Han gav ifrån sig ett lätt skratt innan han öppnade ögonen och tittade in i Siroccos Turkosa ögon. Det var inte en känsla av obehag han kände. Det kändes som om tiden stod stilla runt omkring dem. Hade han kunnat rodna så hade nog hans kinder kunnat lysa upp allt omkring honom. Det kändes som timmar innan han kom på sig själv. Han reste sig fort upp och tittade storögt på vännen. Han stammade fram ett par "Ja-jag" Innan han sprang iväg med hjärtat bankandes i bröstkorgen och gömde sig. Han visste inte vad det var för känsla och han visste inte om den var dålig.
Tänk om han var sjuk. Han tittade shockat runt omkring sig. Tänk om han hade smittat sin vän.

Helt plötsligt såg han in i vännens gula ögon, och ett tag låg de bara där. Det var ungefär då han kom och tänka på hur det måste se ut ifall någon såg på dem, det var ju inte direkt som om de låg avsides eller så och det fanns ett par medlemmar i närheten som mycket väl skulle kunna kasta en blick åt deras håll. Det hettade lätt i kinderna på tanken, men innan han hann öppna munnen och kommentera något, i en retsam ton, så hade Ökker kastat sig upp och stammat innan han drog iväg utan så mycket som ett ord till. Förvirrat låg han kvar på ryggen och såg åt det håll vännen försvunnit. Var det något han hade gjort? Han kunde inte minnas att Ökker någonsin betett sig såhär innan, vilket även betydde att det inte hänt. Sirocco mindes allt.
 Med en olustig känsla i buken rullade han tillsist över på mage och såg sig om. Hade någon märkt vad som hänt? Han kände sig plötsligt litet nedslagen och reste sig sakta, för att inte göra ljud ifrån sig, och smet ifrån platsen. Kanske behövde vännen bara lite tid?

Avslutat