För att vara så tidigt på året var det en relativt ljummen kväll, inte så bitande kallt och mulet som det varit tidigare dagar, och den mesta vätan i staden var mindre påtaglig, dagens sol hade värmt upp stenarna så att de hållit sig torra under dagen, och nu på kvällen kunde han fortfarande se många vara ute på gatorna.
 Månvargarna som fortfarande bodde omkring i provisoriska hem i staden var en sällsamt vacker syn, även om deras anledning för att vara här var dyster. Med ett sista leende hälsade han farväl till en av de yngre som han talat med, han hade kommit med lite mat och varma pälsar, det skulle bara gynna honom att framstå som vänlig och givande, det kastade även ett bra sken över flocken, som redan varit givmilda nog att husera alla här och förse dem med skydd i dessa svåra tider.
 Det var med en värdig grace som han vände sig och vandrade ner för gatan, delade då och då blickar och vänliga hälsningar med de han mötte. Gonggongen hade ljudat, och hela staden låg som i ett tyst hyschande töcken, vargar viskade varandra emellan, noga med att inte tala för högt och de flesta verkade nästan smyga fram, rädda att störa den viktiga tiden, snart skulle den ljuda igen och den tystande slöjan skulle lyftas ifrån invånarna.
 Den gröna blicken fastnade på en Månvarg han tyckt se i området tidigare, då med ett gäng yngre valpar i släptåg, hade det inte varit för måntecknet hade han varit så otroligt alldaglig, Viol hade inte ägnat honom en andra tanke under dagen, men nu när mörkret sakta kom krypande och markeringen på hanen började glöda var det något sällsamt vackert med honom.
 "Ursäkta" hans ljusa låga röst blev avbruten av gonggongens gälla ljud, och han log ursäktande, medan han väntade på att kunna tala igen.
 "Förlåt att jag stör" försökte han på nytt med ett varmt leende, något sneddat av de stora betarna i underkäken.

|Till Murg <3
Utspelar sig till en början under

Stund av Stillhet:

|

Trots att det skedde varje dag hade månvargen inte hunnit vänja sig vid ljudet av gonggongen som ljöd. Murg ryckte till och stannade upp i sitt steg. Öronen vek sig ogillande bakåt. Blicken flackade uppjagat mellan flera olika individer på gatan. Av någon orsak förflyttades han tillbaka till den kvällen när deras värld rasat samman. 
Han började skaka. Elden, skriken och allt blod gjorde sig påmint. Nog för att det hade varit påtagligt förut men inte som denna gång, alltid på eggen av hans medvetande men aldrig som denna gång.
"Pap-pa...?" Bilden av Ghadams kropp på marken. Blodet som täckte den och saknaden av andetag som skulle fått hans bröstkorg att höjas och sänkas. Hans systrar runt honom, deras ansikten gömda i skuggorna. "Pap... -" Gonggongen ljöd på nytt och Murg drogs tillbaka, upp ur havet av mörker han nyss befunnit sig i. Han flämtade, försökte kontrollera sina andetag.  
"Förlåt att jag stör."
Rösten fick honom att rycka till och han svängde hastigt runt för att möta den som tyckts tala till honom. En varg, större än han själv och med väldigt specifik kulör på pälsen som han sett några få andra individer med liknande färger av. 
"Eh, hej du," sa han med en skakad röst och försökte bjuda individen på ett leende, om än ett ansträngt sådant. "Kan jag hjälpa dig med något?"

Månvargen såg betagen ut, som om gonggongen väckte honom ifrån en mardröm. ett medlidsamt uttryck lades på Viols anlete, och leendet blev beklagande. Han kunde inte ens tänka sig all de hemskheter dessa arma vargar kunde ha sett, det måste vara traumatisk om något.
 "Åh, åh nej, inte då" svarade han mjukt och skakade på huvudet i små rörelser.
 "Jag tänkte fråga dig om du behövde någon hjälp" medan han talade vred han på sig så att filtar och plädar kunde skymtas ur en vackert flätad väska. De var nästan överfull av mjuk päls och annat värmande material som verkade vilja smita ut öppningen som inte var helt stängd
 "Jag tyckte se dig med några yngre individer tidigare" fortsatte han med en vänlig ton, blicken letade tillsynes efter de ungdomar han talade om, men återvände till främlingen ansikte då han inte tycktes se något.
 "Sen såg du ut som om du behövde hjälp med något" han såg öppen och ärlig ut, genuint nyfiken.
 "Är det något jag kan göra för dig?"

  "Åh..." förvåningen lös genom hans anlete när vargen framför honom erbjöd värmande stycken av fällar som han bar i en delikat tillverkad bärsäck över sidan av ryggen. 
"Jag tyckte se dig med några yngre individer tidigare."
  "Ja!" yttrade han lite för snabbt och i en tonart som pikade lite högra än menat. Han harklade sig. "Ja-ja precis, " nickade han. "Mina kusiner." Det var något behagligt med hannens mjuka sätt, det ingav ett lugn och en trygghet han desperat var i behov av. Murg slöt ögonen, samlade sig - gjorde vad han kunde för att pressa undan tankarna på det som precis spelats upp för hans inre öga. Glädje, lycka, positivitet. Glädje, lycka, positivitet. Han rabblade mantrat som en inre monolog, om och om igen. 
Murg öppnade ögon och såg mot den vänliga främlingen igen, denna gång med ett genuint uttryck i hans mjuka anlete.
  "Tack, " han log varsamt. "Men det är okej. Mitt namn är Murg, vem är du?" I väntan på ett svar kom han på sig själv med att inte ha svarat på hanens första fråga. "Åh-åh!" Inflikade han hastigt. "Jag tar gärna någon fäll till mina kussar." Leendet övergick till ett ursäktande sådant och han gjorde ett försök till att kort skratta bort sitt taktlösa agerande.

I vanliga fall kunde man inte riktigt kalla Viol en avatar av tålamod, men skådespela var något han kunde, och det var en mask av tålamod och värme han bar när främlingen verkade samla sig något.
 "De verkar som väldigt fina individer" flikade han in. Valpar kunde vara ljudliga och allmänt jobbiga, men Viol menade faktiskt vad han sa. Av vad han sett hade de betett sig exemplarisk och lyssnat till sin äldre kusin. Ganska imponerande.
 Åter tog månvargen tid till att verka andas och samla sig på nytt, Viol kunde inte ens tänka sig vad det var som snurrade innanför pannbenet, vad för bilder som kunde hemsöka honom. Men när hanen åter mötte hans blick log han vänligt emot honom igen, försökte spegla den trygghet Civitas och Tenebris försökte vara för dem i deras nöd.
 "Det är ingen fara Murg" rösten varm och inbjudande, testade namnets uttal. Det kanske inte var det mest respekt ingivande, men det passade främlingens milda sätt.
 "Jag är Viol Stjärnsten, av Tenebris" svarade han innan han tog fram flertalet mjuka material ur väskan som hände över hans vänstra sida, några större finare plädar än vad han delat ut tidigare, och räckte dem emot honom.
 "Säg till om ni behöver mer, jag har mat om ni är hungriga" insisterade han.

Murg tog tacksamt emot fällarna när Viol räckte över dem, och med ett knyck på nacken svingade han dom över ryggen. Han hukade sig något och ruskade sig för att få dem att glida ner över skulderpartiet.  
 "Stjärnsten?" sa han häpet samtidigt som han sträckte på sig.  "Vilket sammanträffande, hah! Jag kallas för stjärnrumpa... för mitt måntecken." Upprymd över deras gemensamma nämnare vinklade han sin bakdel mot Viol för att hinta till vad han menade. Att det kanske var en lustig sak att göra mot en främling hade han inga som helst tankar på. "Min mamma hade ett likadant på ena höften, fast mindre. Av osagd anledning tyckte Duraneir att jag skulle ha den rätt på baken!" Sanningen var den att Murg var otroligt stolt över att ha blivit given Mivirias måntecken, även om det var placerat på ett lustigt ställe. Han bjöd gärna på sig själv för att skänka ett skratt till någon på grund av det.
  "Men Tenebris säger du? Det är flocken som byggde Civitas, eller hur?" Det var en en fråga som han egentligen visste svaret på men ville ha bekräftat. "Är alla lika sö-nä." Han tystnade, bet sig i läppen och harklade. Det där kom ut fel. "Snälla som du varit mot mig?" Murg bjöd på ett fånigt leende. Nog för att denna Viol var söt, absolut, men det var inte vad han menat att säga.
  "Mat är gott." Inflikade han som hastigast och log stort.

Han visste inte hur glad han var över att få sitt ärade namn jämfört med en rumpa. Dock så var det utan någon driekt skam eller försiktighet som han studerade sagd rumpa då hanen pratade på om den och det lysande tecknet. Han antog att just den rumpan kanske inte var så fel att jämföras med.Samtidigt märktes det tydligt att det var något hanen var stolt över. Han hade märkt hur han använt hade och inte har, troligtvis ett ömt ämne och han tänkte inte göra något för att verka okänslig eller dum. istället skrattade han med Murg och log varmt.
 "Gudarna gör underliga ting" svarade han bara bekräftande, lagom intetsägande för att inte kliva på några tassar eller tår.
 "Ja, precis" bekräftade han med en nickning och såg sig om över staden. Det var något nytt i Numoori, hade han hört, och en intensiv succé från start. Trots att han inte ens varit född när de byggdes var han stolt över platsen.
 Det tog mycket av hans talang till att dölja sin förtjusning över vad han trodde att Murg tänkt säga, men han lyckades med nöd och näppe. Istället för belåtet var leendet på läpparna fortfarande vänligt och inbjudande. Inte hade han väntat sig illa dolt smicker.
 "Åh jag vet inte om jag kan säga samma sak för mina syskon" han blinkade retsamt med ena ögat men fortsatte sen med en mer allvarlig, men fortfarande mjukt ton.
 "Men jag hoppas att u ser att vi alla försöker ändå" Erbjudit dem en fristad där de kunde återhämta sig och vara säkra.
 "Det är viktigt att se efter sin nästa" ju fler som man stod på god fot med desto bättre. Vargar kunde ha långa minnen när det gällde tjänster, och de var mer villiga att hjälpa om man var villig att ge själv.
 "Är alla månvargar lika söta som du?" tonen var varm och undrande men också lite retsam, återkopplade till vad Murg nästan sagt. Till skillnad ifrån månvargen hade Viol inga problem med att ge ut smicker, dessutom så var hanen ganska söt, nu när han faktiskt fick tid att tala med honom