Det var fuktigt och kyligt ute på slätten, dimman låg tung över dess torra gräs och över den skara vargar som nu låg spridd över ett litet område, nära dess slut emot den enorma urskogen. De hade slagit läger för kvällen och dagen efter skulle de äntra den enorma uråldriga skogen.
 De flesta låg i egna små grupper, men flocken var fortfarande sånär samlad att de hade uppsikt över alla. Några av de äldre valparna, som numer kunde kallas tonåringar, härjade glatt omkring trots den sena timmen.
 Sirocco låg tätt intill Ökker, hade partnerns huvud vilandes på sina framben, medan han själv nöjt låg och vilade huvudet över hans nacke. Ögonen var lätt stängda och de båda delade en tystnad emellan sig som var långt ifrån besvärande. De var inte många stunder ifrån varandra, än mindre än förut. Han hade trott att det inte ens var möjligt, och många valpar hade smått stått och retats på sitt barnsliga vis, inget som stört honom det minsta. Hans syster hade varit förvånansvärt glad och öppen över förhållandet, och Ökker hade medgivit att hon hjälpt honom på traven.
 "Hjärtat?" hummade han lågt utan att öppna ögonen, lyssnade i väntan på hans lugna andetag.

[Ökker]

Ökker låg och tänkte för sig själv med huvudet på Siroccos framben. Hans blick följde valparna, som nu snarare var tonåringar. Men han såg dem fortfarande som unga, små valpar. Det knöt sig lite i magen på honom men han kastade bort känslan så fort han kunde. Det var trots allt en dum känsla att ha.
Han kunde känna Siroccos stämband vibrera innan han hörde den hummande rösten tätt intill hans öron.
Det rykte i mungiporna på honom och känslan försvann helt. Han skulle inte byta stunder som dessa för något.
"Ja mitt hjärta." Hummade han ut i en tyst, sjungande röst som endast var för Siroccos öron.

Det var ett lågmält samtal, och från avstånd skulle man varken kunna höra eller se att de faktiskt talade. Inte för att de var paranoida över att andra hörde, utan för att de var så fullständigt bekväma i varandras sällskap, högre ljud krävdes inte. De behövde heller inte se på varandra när de talade, de visste vart de hade varandra.
 Det fladdrade lätt i bröstet till Ökkers ord, och den mörka hanen kunde inte hindra ett leende som bröt sig ut på hans läppar.
"Jag har tänkt på något" fortsatte han lugnt, stamman mjuk, men något trevande. Osäker på hur partnern skulle reagera. Dock så var han inte orolig, Ökker var hans trygga plats i världen, och ännu låg de lika stilla och lugnt som innan.
 Den turkosa blicken gläntades och låg på de valpar som snart var förstora för att kallas så.
"Om det gick" det var där det stora hindret låg, om det var möjligt "Skulle du vilja ha en familj då?" en egen, med honom.

Han njöt av att höra Siroccos röst och hummade lätt till svars när Sirocco sa att det var något som han tänkte på - för att säga åt honom att han lyssnade och för att få honom att fortsätta på sin tanke gång. Men trots att han hade tänkt frågan så många gånger och länge velat fråga den själv så ryckte det till i kroppen på honom när Sirocco ställde den, men slappnades snabbt av igen. Hans ögon försökte nå Siroccos även om det inte var direkt möjligt och han log mjukt.
"Du menar små valpar, som ser ut som dig och mig. Som springer runt och kallar oss pappa?" Svarade han, om än ännu mer silkeslent och drömmande än han någonsin gjort innan. Han hade trots allt tänkt tanken många gånger. Speciellt när valparna var små. Hans föräldrar instinkter var trots allt enorma även om han försökte att aldrig visa det mer än i ett flock-broderligt sammanhang. Visst önskade han sig valpar, men inte mer än att önskade att detta ögonblick - och alla där till - som han delade med sin älskade Sirocco, aldrig skulle ta slut. "Ja. Jag skulle älska det. Men även om det inte skulle gå, så är vi två en familj ändå." Hummade han lika tysts som innan och log mjukt.

Han visste vad han menat, vad han sett framför sig, men ändå fick Ökkers ord det att knipa i hjärtat av längtan. Små valpar som hade hans charmiga pälstofs som hände mellan skuldrorna. Kanske med Siroccos moders ögon. Hans ögon. Faderns svans? Det fladdrade lätt i bröstet och han hummade bara bekräftande. Att ha små som kunde kalla dem för pappa, han önskade inget hellre.
 "Du är min familj med" han suckade nöjt och blåste varm luft mellan Ökkers öron. Snusade lätt som för att kittla honom.
 "Men du kan se det också, eller hur?" Ännu en suck, drömskt, likt hans samtalston. Visst han förstod att det mest troligt inte var möjligt, de var två hanar, men han kunde drömma, och önska. En familj med Ökker vore himelriket.

Hans öron rykte lätt till när Sirocco blåste varm luft på dem och han fortsatte att lee av hans ord. Det värmde inombords att få höra honom säga det även om han visste att han tänkte.
Men du kan se det också, eller hur?


Han vände blicken framåt innan han blundade. Om han koncentrerade sig så kunde han nästan se framför sig hur små valpar tog form. De hade en rosa liten hår tufs, randiga svansar. Vissa av dem hade till och med långa, smala ben så som hans mamma, lite mörkare än honom själv kanske. Men med så mycket likheter till både Sirocco och honom själv. Ökker lät tankarna försvinna innan det återkom till den gamla önskan att han någon gång skulle träffa hans föräldrar igen och introducera Sirocco till dem, och alla deras valpar. Men det var omöjligt, i alla fall det sista.
"Med lätthet." Svarade han på Siroccos fråga.

Värmen i bröstet, som spred sig över hans väsen och fällde ljus över hans sinne, flammade vid hans ord. Sirocco hade aldrig tänkt på familj på det sättet. Aldrig sett sig själv med valpar. Visst hade han inga problem med de kullar som vuxit upp i flocken, och han gillade att umgås med dem. Men när han först fattat känslor för Ninäd hade han accepterat att det kanske inte var något för honom. Men nu, med Ökker, var det helt plötsligt en tanke och idé han inte kunde lämna bakom sig. Perfekta små liv som de kunde kalla för sina valpar.
 Han hummade bara som svar till Ökker, litade inte på sin röst, och kunde inte riktigt slita sig ifrån den perfekta bilden i hans sinne. Han ville inte släppa den, kanske skulle det vara möjligt? Om det fanns en möjlighet skulle de hitta den, tillsammans.

Avslutat