"Grejen med kristaller är inte bara att de är fina att titta på. De är ett såntdär av naturens underverk, tror de kommer till tack vare stenarna och kylan och sådär där uppe, vet inte riktigt, det är en långsam process, men det är inte lätt att bryta ska du veta. Man behöver kombination av tålamod, styrka och finess, för om man tar i för mycket kan man bryta kristallen på ett sätt som inte är gynnsamt."
     De hade bara vandrat i tystnad i kanske en timme eller så. Zahari hade inte direkt fått en öppning, det var inte som att Drew frågat. Hans tankar började treva mot kristaller och sedan tyckte han att det var lika bra Drew fick veta allt han hade på hjärtat. Det var sällsynt kunskap trots allt, och Drew hade nu äran att få ta del av den. Zahari var inget om inte generös. Han hade redan glömt kraven han ställt på Drew inför deras vandring, vilket kanske var lite motsägelsefullt men absolut ingenting han reflekterade över.
     "De gör sig bra som de är, men också i smycken. Har en kontakt i Civitas som är bra med metaller och så, så vi jobbar tillsammans ibland. Ibland vill man ju ge kunden valmöjlighet att själv bestämma, för om du frågar mig är de bästa kristallerna de som är oförändrade, bara rörda av vind och snö innan de hamnade i mina tassar. Vissa outbildade vargar talar om dem som råa eller oslipade men om du frågar mig är det ett fett barbariskt sätt att uttrycka sig om något så sällsynt. Jag skulle mer säga naturliga kristaller, eller kanske kristaller i sin primära form? Varför ändra på något som redan är perfekt liksom, fattar inte. Fast för vissa kanske motivationen är just att ljuset fångas bättre ifall de har slätare ytskikt. Om man vill hänga upp dem i lyan som en dekorativ dyrgrip, så att ljuset reflekteras i själva rummet. Det kan göra sig fint en solig dag."

[till Dew!]

Man känner andra som man känner sig själv, talesättet kändes passande i situationen. Zaharis varning om att han inte fick dösnacka tycktes rota sig i att Zahari själv ville ha allt utrymme för det. Dew å andra sidan gick som utlovat tyst och sammanbiten på deras resa. Ofta några steg bakom, alltid på behörigt avstånd, utom räckhåll. Vad sa det om honom och det var så han kände inför andra?
Mängden information den andra besatt kring just stenar och kristaller var en smula imponerande, och det var givmilt av honom att så lättvindigt dela med sig av den. Men trotts att det väckte nörden inom honom så klarade han inte riktigt av att gå in i att lyssna och lita på den andres ord. Kunde inte skaka av sig känslan av att om han släppte garden så skulle vad som helst kunna hända. Kanske var strömmen av ord bara ett försök att distrahera honom? Vagga in honom i en falsk trygghet? Dew planerade inte att vara lättlurad, och han tänkte inte sova förrän de nått Blodbergen och han hade familj runt sig. Där hoppades han att han kanske äntligen kunde känna sig trygg.
Att gå med i en flock hade aldrig förr lockat honom men det kändes som att Devils om några borde kunna erbjuda honom beskydd och säkerhet. Allt han ville var att få vila igen, på riktigt, sova en full natts sömn och kunna slappna av om så bara för ett ögonblick. Det var målet med resan. Och han behövde bara stå ut med den babblande stenskallen en liten bit till innan han förhoppningsvis nådde dit.
Vandringsleden svängde och genom dimman kunde de skymta en väldig, svart ek resa sig. Den såg otroligt malplacerad ut där den stod, men Dew nickade i igenkännande emot det. Kissträdet. Då var det inte superlångt kvar till passet. Den delen av resan som övertygat honom om att han verkligen behövde en resekamrat som uppbackning.

Zahari tog en kort paus, kanske mest för att andas efter att ha pratat i ett men också för att försöka skönja Drews reaktion. Han svarade inte, kanske för att han inte brydde sig. Det var inte Zaharis problem, det var få som förstod hur otroliga kristallerna var, och ju färre som intresserade sig för att göra den farliga resan till Wintera desto färre konkurrenter. Men han kunde ändå inte låta bli att känna sig kränkt. Det var inte varje dag han fick för sig att dela med sig om hur viktiga kristaller var.
     "Okej, fattar, inte särskilt intressant va? Mer intressant kanske för dig att höra hur många som faktiskt satt livet till i försök att bryta kristall i Wintera? Kristallerna är lika vackra som de är farliga. Eller snarare, platsen de frodas på är farlig. Man kan dö när som helst, och om inte av vädret så av någon konkurrent som vill röja dig ur vägen."
     Allt Zahari visste om Wintera var skrönor han under sin uppväxt fått höra från sin pappa Rahu. Mycket förskönat och äventyrligare i Zaharis huvud än vad det verkligen var. Men det behövde inte Dew veta - att det här var hans första resa västerut. Han visste han kunde klara det, han hade ju hört allt om stället från sin pappa. Varför han nu valt att delge allt han visste med Drew kunde han däremot inte sätta tassen på. Men undermedvetet ville Zak få Drew att tycka han var cool. "Det är ingen resa för veklingar, Drew. Bara de starkaste och mest härdade lämnar Brytet med både sitt eget skinn oskatt och kristaller i väskan."

Dew höjde lätt på det ena ögonbrynet och nickade svagt.
"Hmm"
Uppbådade han tillslut som svar med en måttligt intresserad ton. Men han kunde märka att det inte dög för Zahari och det sista han ville var att stöta sig med sitt sällskap lagom tills de nådde passet. Behövde inte ge hanen några orsaker till att tycka illa om honom.
"Då är väl du rätt man för jobbet."
Försökte han som en komplimang.
Cestrohanen såg verkligen både stark och härdad ut, även om han i och för sig saknade några synliga ärr och skavanker. På det yttre kunde Dew misstas för den som genomgått mest vedermöda. Och Dews förflutna var inte direkt fritt från prövningar, men kanske visade det bara på att Zahari var den mer förberedda och skickliga av de två.

"Eh, ja? Såklart jag är," fnös Zak till svar som det vore en självklarhet. Även om Drew inte sa särskilt mycket var han inte helt ouppmärksam iallafall.
     Det förekom inte Zahari att fråga om Drew, vart han skulle, varför han ville ha sällskap till Blodbergen och varför just Zahari var rätt sällskap. 
     "Kristaller är dessutom väldigt is-liknande vilket är fascinerande i sig." Han fortsatte prata om kristaller. "De kan skifta lätt i lila, rosa, vita, även de som skimrar i flera toner. Trots att de är genomskinliga. Är det inte häftigt? Blåa-ish har jag också sett, sa jag att de finns i rosa? Lila också. Har även sett ljusröda, antar det är samma som rosa iochförsig. Men inget grönt, såvida ljuset inte påverkar men det har jag inte sett."

Komplimangen verkade ha önskad effekt, och det var utan spår av irritation som Zahari fortsatte pladdra.
"Mhm"
Inflikade han där det passade.
"Berätta mer."
Dew var mest nöjd över att hanen distraherade sig själv nog för att inte få för sig att slå läger vid eken där andra ofta också höll till. Det räckte att ha en att hålla koll på, han behövde inte fler främlingar.
"Orange då?"
Frågade han med bara lite äkta nyfikenhet. Skulle ändå vara ganska coolt att ha en kristall som var blå och orange som han själv.

"Orange?"
     Zahari sneglade på Drew och funderade ett slag innan han svarade. Orange kristaller tyckte han lät dumt, varför skulle det finnas? Men å andra sidan, det var kanske inte omöjligt. Men varför just orange? Drews favoritfärg kanske.
     "Vet inte, har aldrig sett det. Kanske kan hålla utkik när jag väl är där uppe.  Finns kanske sällsynta orangea kristaller om man letar noga."
Det tvivlade han på, men kanske skulle Drew gaska upp sin attityd lite ifall hoppet om orangea kristaller levde. Medan Zahari såg mot Drews håll noterade han till slut (till sitt förtret) den enorma, svarta eken som tornade sig längre ut på slätten. Den stack verkligen ut där den stod, ett landmärke som Zahari noterat ett par gånger på sina vandringar, men framför allt var den en bra viloplats då den erbjöd adekvat skugga. Zahari hade varit för inne i sitt prat att han helt missat de gått förbi.
     "Ah piss också, missade vi gått förbi eken. Varför sa du inget? Vi kanske borde gå ditåt, chilla i skuggan en stund, skulle behöva en paus."

Skit också. Han trodde verkligen att han kommit undan. Men såklart inte, han borde inte sagt något, bara låtit Zahari fortsätta sin monolog.
"Vem är det som vill sega nu va?"
Svarade han med en retsam ton, men för första gången på deras resa log han lite. Ville verkligen inte stöta sig med den andre.
Däremot kunde han inte släppa sin misstänksamhet, speciellt som han sneglade upp emot himlen och den alltjämt var täckt av moln. Inte direkt mycket behov av skugga kunde han tycka, försökte Zak lura honom på något vis? Dew snarare frös trotts den ljumma temperaturen, dimmans fukt gick honom in på huden. Men den andre hade i och för sig betydligt mer päls, och packning, kanske blev det varmt.
Vid Chaibos han behövde sluta försöka hitta ursäkter åt hanen, sådana fick han faktiskt presentera helt själv. Det var sånt här påhittat rationaliserande som gjorde att man gick på lögner.
"Jag är inte trött."
Det var inte sant.

Zahari fnös. "Äh. Sega-dega. Jag bär på mer grejer än va du gör." Kanske var det allt prat som gjort honom trött, men det höll han för sig själv. 
     "Jag är inte heller trött," kontrade han snabbt. "Jag behöver ba- asså-" Typiskt. Zahari ville inte verka som att han inte orkade lika mycket. Han orkade, och han orkade mer än taniga Drew. Samtidigt var han lite missnöjd. Han hade hoppats Drew skulle vara lättad över förslaget, men nu skulle ju Zak vara den som verkade svagare ifall han insisterade på en paus.
     "Äh. Tänkte faktiskt ba det vore lägligt att passa på om där fanns någon med bra varor att byta. Men," han suckade uppgivet som om han begick en stor, osjälvisk uppoffring. "Jag antar jag kan få tag på det jag behöver i Svartstrand. Kom igen då, vi fortsätter."
     Kanske kunde de vila i Skuggpasset iallafall. Drew kunde väl inte marschera på hela vägen utan rast, eller?

Det hela var lättare att avstyra än han trott. Kanske var det inte så viktigt för Zahari att stanna ändå, kanske hade han inte någon hemlig agenda bakom förslaget. Dew nickade nöjt som bekräftelse på vad hanen sa.
"Vi kan ju ta en rast innan passet. Vill inte stanna där inne.."
Varför föreslog han det? Visst var han dödstrött men helst hade han väntat med vila tills han var framme. Eller iallafall tills hans var ensam, om han inte orkade hålla sig vaken tills dess att han hittat Pond och Devils. Var kanske oavsett bäst att vara så utvilad han kunde innan han marscherade in på ett revir.
Zahari hoppade på chansen att planera in en rast och Dew kände paranoian växa igen. Varför ville hanen vila? Vad ville han göra med honom? En sak var säker, oavsett vad tänkte Dew inte slappna av runt den andre. Och Absolut inte sova något. Det kom inte på fråga. Men det var väl bättre om de stannade till innan bergspasset än att Zahari kunde tjata till sig vila där inne. Inte för att Dew någonsin skulle gå med på det, aldrig i livet, den saken var klar. Klar som kristall.

[Avslutat]