En liten turkos sak vandrade i den röd gula skogen, löven låg nu på marken och skulle stanna där och ryttna under hela vintern. Fåglarna var ännu kvar och hade inte lämnat Lövskogen ännu för att komma till en annan mycket varmare plats, dom kvittrade uppe sina träd och lockade den turkosas blåa blick, eller inte lockade blicken, fåglarna var irriterande, öronen gjorde mycket ont, det både sved, mullrade och pep i öronen, konstanta ljud som aldrig slutade, om detta skulle fortsätta så kan den turkosa inte stanna här länge, det är ett som är säkert.

Den turkosa honan släppte blicken ifrån fåglarna och stannade upp i sitt gående, utan att det sytes så öppnade hon en springa av sin mun och ut kom det 100 grader i värme, det syndes att det var bara en liten area med vågig luft, man riktigt såg hur det vågades hela tiden. Men den turkose höll sin blick bara iskall rakt framåt, och vips så blev fåglarna plötsligt ihjäl brända, den turkose plockade sedan upp dom tre grillade fåglarna men med fortfarande iskall blick och trippade därifrån.

Efter en liten stund hade den turkosa honan hittat en bra plats att ligga på och äta dom tre fåglarna på, det var en stor sten som honan hade lagt sin på och börjat smaska på en av fåglarna lite smått, kvittrandet ifrån fåglarna fanns nu inte mer, bara för att honan hade dödat tre stycken hade alla andra fåglar blivit vettskrämda. Hon log för sig själv då hon hade tagit en tugga. Hon bara log. Men så hörde hon ett nytt ljud, det var något flaxande ovanför henne, något mycket obehagligare än det kvittrande ljudet ifrån fåglarna tidigare. Huvudet for upp ifrån matstenen, tittade upp emot skyn i sin liggande ät ställning, hon ställde sig upp och tog med en av fåglarna i munnen, sedan sprang hon då hon inte kunde se den flaxande saken i skyn. Rädd och liten som honan var sprang hon för sitt liv och flaxandet kom bara närmare och närmare. Det lät som om det var något stort som gav ifrån sig flaxandet, kunde det vara möjligt att det var en pelikan? Nej, dom lever väl inte här?

Honan sprang och sprang och trodde att detta aldrig skulle få ett slut.

[Paxat till Saturn! 8D]

Han hade stannat kvar i Lövskogen ett kort tag till. Ville suga åt sig mer energi. Samla krafterna så att han inte skulle vara så patetiskt svag i andras ögon. Han kände sig starkare. Synen hade även den blivit bättre. Men alla färger liksom blandade ihop sig med varandra. Han kunde inte riktigt fokusera. Markbunden är han fortfarande. Det tycker han inte om det minsta. Men det är bättre att se till att all styrka är tillbaka innan han ens vågar använda vingarna igen. Men han sträcker på dem då och då för att musklerna inte ska stelna. Han sveper några gånger med de breda falkvingarna. Starka vindpustar skapas. Sen viker han mjukt in vingarna mot kroppen igen. Han börjar sedan vandra. Han borde ta sig tillbaka till reviret snart. Men lite till kan han stanna. Energiflödet är helt öppet. Så att han kan suga åt sig mer energi när han går. Lagra energi i kroppen. Det är alltid bra att ha. Det hjälper kroppen att återhämta sig snabbare. Tigerfalken ruskar på huvudet. Vinglar till men hittar snabbt balansen. Det kommer nog sitta i ett bra tag till. Yrseln.

Skogen viskar till honom. Krafterna är inte lika vilda och okontrollerbara längre. Det är bra i alla fall. Skogen viskar åt honom att han inte är ensam i skogen. Öronen spetsar sig på den randiges huvud och han ser sig omkring med sin ofokuserade blick. Försöker uppfatta färger och rörelser som inte tillhör skogen. Energierna säger åt honom att någon närmar sig. Snabbt. Han undrar vad det är. Han fortsätter gå. Med lugna och fasta steg. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan framåt igen.

Hon vänder sitt huvud bakåt i ett av sprången, och det var ingen varg, det var bara en stor klump av fåglar som flaxade bakom henne, varför vet hon inte. Hon tvärstannade så att det blev två racer spår ifrån hennes två bakben som skrapat i marken, hon blev sur och utgav ännu en gång den 100 graders varma hettan, klumpen med fåglar föll till mark och ännu en gång hade hon fått bort obehagliga ljud. Men något stod inte riktigt rätt till, för varför skulle ett flaxande låta som om det var ett stort djur? Varför? Det var ju små fåglar, inte en stor pelikan.

Den turkosa honan såg sig omkring i omhopp att få syn på något levande, men förgäves, eller vänta. Där framme, exakt där, kunde den turkosa honan skymta en randig och stor filur. Vad det var vet hon inte, men hon kanske hade sprungit förbi den då hon sprang i all värdens fart och fått en uppfattning om att det var ett stort djur som flaxade bakom henne, det var säkert bara något hon fick för sig då hon sprang. Men hon blev nyfiken på denne randiga sak. Var det ens ett djur?

Den turkosa honan gick närmare den randige stora filuren,
då hon stod framför denne filur öppnade hon sin trut och sa:
- Hejsan, vem är du?
Viskade hon som alltid för att det inte skulle smärta i hennes öron. Hon kikade försiktigt upp emot den andre, hon hoppades på att detta inte skulle sluta illa bara för att hon hade frågat vem denne randige var. Men hon tittade sedan på dennes kropp, den turkosa honan inspekterade den randige och fick direkt respekt för honom, ja, hon fick ett spår om att det verkade vara en hane.

Främlingen har tur. För Saturn är inte på sitt mest tjuriga humör. Han är faktiskt rätt glad för en gång skull. Glad över att han överlevt. Men trött. Kanske lite vresig. Men det är ingen fara. Han studerar en underlig turkos varelse som kommer närmare. Han studerar främlingen. Han kan inte förnimma sig att han har sett någon sådan varelse tidigare. Främlingen kommer närmare. Och viskande hälsar och frågar vem han är. Främlingen verkar inte vara hotfull. Men underlig i alla fall. Och varför viskar hon? Och hon sprang förut som om hon hade eld i baken. Var hon jagad av något. Är det något hon försöker undkomma. Alla dessa frågor slår rot på samma gång. Saturn avfärdar dem alla. Han bryr sig inte om vad främlingen gjorde innan hon kom upp till honom. Men hon blockerar hans väg. Orkar han gå runt? Han orkar inte med om det skulle bli slagsmål. Man kan inte lita på främlingar.
"Vem frågar?" Frågar han med sin halvmörka speciella röst.

Den turkosas blåa blick vändes emot den randiges ansikte. Han frågade vem som frågade honom, och det skulle hon såklart svara på.
- Jag heter Eqii, och du? Viskade hon till svar, sedan såg hon ner i marken och väntade på den randiges svar också.

Hon såg sig omkring, det var tyst och skönt, inga fåglar, inget kvittrande, men nu helt plötsligt kom det upp något nytt i hennes öron. Hon gnydde till då det bara smärtade mer och mer. Hon skämdes.

Med smärtan i sina öron såg hon sig ännu en gång omkring, en liten å syndes inte så långt bakom den randige hanen, blicken blev hotfull och arg, den turkosa honan steg åt sidan bredvid den randige och gick fram emot ån med den hotfulla blicken, den turkosa släppte inte blicken ifrån ån, inte en endaste sekund lämna hon den blåa blicken. Hon gillade inte dom små grodor som simmade runt där, så hon utgav ännu en gång het värme emot dom, och plötsligt var dom lika döda som fåglarna. En del vargar kan ju undra hur grodor kan skapa obehag för andras hörsel, men för Eqii var detta inte alls konstigt. Det var bara OBEHAG.

[Sorry för inget svar på länge. D': Förlåt, förlåt, förlåt! D':]

"Mitt namn är Saturn". Svarar han tiken utan att låta särskilt hövlig och deklarera hur trevligt det är att träffas och så vidare. Det är inget som Saturn skulle göra om han verkligen inte tycker det. Men det krävs en hel del för att man ska vara av intresse i den randiges ögon. Öronen klipper till på hans huvud när han studerar tiken som verkar sur över något och klampar förbi honom. Han kan känna energin som strömmar ut från tiken och ser grodorna som dör. Kokade. Han höjer på ena ögonbrynet och sätter sig ner. Studerar tiken och vad hon gör.
"Vad sysslar du med?" Frågar han henne något bryskt. Han undrar varför tiken blev sur på grodorna och dödade dem. Om hon planerar att äta dem är det väl inte hela världen. Men slöseri om hon bara ska låta dem ligga. Saturn är ingen godhjärtad jävel som springer runt och demonstrerar om godhet och fred i världen och att man inte ska kriga eller döda på grund av småsaker. Han kan med döda bara för dödandets skull. Men det är sällan han bara låter sitt byte ligga och ruttna, vad det än är han dödat.

Den randiges namn var Saturn, och han frågade vad hon sysslade med, den turkosas huvud vreds bakåt och ansiktsuttrycket såg väldigt argt ut. *Vad jag håller på med? Han är väl inte blind heller!* Tänkte hon irriterande i sitt pälsförklädda huvud.
- Det .. behöver du inte bry dig om .. fast jag kan väl berätta ändå. Jag är mycket svag för ljud, alla ljud som du kan höra låter bra i dina öron, men i mina öron smärtar den som fan! Viskade hon argt, sedan såg hon ner emot grodorna igen, grodor ska varken vargar eller hundar äta, det är mycket farligt, och det visste hon om.

Den blåa blicken granskade området igen, nu var det ännu en gång lugnt. Hon log för sig själv, och sedan vändes blicken emot Saturn.

Han höjer åter på ena ögonbrynet när han studerar tiken och denne förklarar för honom. Jaså? Det är på det viset. Saturn reser sig upp igen.
"Då ska jag smyga härifrån". Säger han med ett kyligt flin och piskar till med svansen så att vindens lek i fjädrarna får dem att ge ifrån sig ett mjukt frasande ljud. Sedan väljer han att svänga åt vänster och börjar därefter att gå därifrån. Han ser inget intressant i att studera tiken när hon kokar grodor.

[kort. x3]

Hon ryckte i den högra mungipan så att tänderna blottades, det var som om hon försökte vara tuff, men egentligen inte, det bara blev så, och Saturn sa att han skulle smyga sig härifrån. Men oh nej. Han smög inte alls, han gick sin väg och flinade kyligt, han gav ifrån sig ett litet frasande ljud med sina hängande fjädrar i baken, varför han gjorde de, var väl för att retas. Eqii uppfattade de som om han retades, och på hans färd skulle det hänga med något som han kommer att hata.
- Ha det så kul på din färd .. Sa hon viskande för sig själv med ett elakt leende, sedan kom det ut iskall luft ut ur hennes mun, endast för att jävlas. Nu, skulle det lilla osynliga och kalla molnet förfölja honom tills han kommer till en varm plats.

AVSLUTAT!