[Torbjörn och Baugur]

Nordriket hade legat lågt ända sen det där dagen i Islagunen då Hielo blivit sårad av den vilda Cestron som dykt upp. Skadorna som Hielo hade fått den gången hade varit så svåra att Hielo aldrig helt skulle återhämta sig och han hade valt att lämna Nordriket snart därpå. Det hade varit osagt om han hade haft planer på att återvända en dag men Baugur hade antagit att när Hielo hade lämnat så var det för gott. Och Baugur tillsammans med de andra isbloden hade fortsatt som vanligt. Baugur hade dock hållit sig vid slottet mer än vanligt. Han hade hunnit få två kullar tillsammans med Akela bland annat och hade varit delaktig i att se till så de skulle bli ordentligt uppfostrade till nya lojala isblod, och Baugur hade bara fortsatt arbeta på likt en tom maskin. Men nog hade det blivit svårare för Baugur att riktigt finna sin plats igen, när hans och många andras lojalitet trots allt hade vilat med Hielo som en gång hade räddat dem alla som små.

Det var längesen som Baugur hade varit ute på Numoorislätten senast. Solen var blek och vinden sval och det låg nästan en ovanlig kyla över slätten. Men Baugur som var van att bokstavligen bo i is tyckte det var riktigt varmt och behagligt. Mycket hade hänt sen sist han varit iväg, men han hade helt enkelt saknat att bara vandra. Men han ville egentligen inte vandra själv och hade gett andra ursäkter, det behövdes ju alltid nya rekryter, för att kunna ha anledning att egentligen vara ute och leta efter sin förlorade vän som han fortfarande önskade finna en dag. För även om hans egna krona var tyngre nu med åldern så kändes huvudet allt jämnt för lätt.

Från ingenstans så såg han plötsligt en stabbig valp som tultade fram en bit bort. Han stannade upp och lyssnade på vinden som bar med sig lukter och röster inte alls långt härifrån. Valpen var inte ensam. Men nog vart han nyfiken. Han stod stilla med huvudet högt för att visa sig känd för valpen när han fick syn på Baugur. Han ville inte skrämmas i onödan.

Torbjörn hade försökt fått med sina syskon eller kusiner på grodjakt men ingen ville vara med, han förstod inte varför. Grodor är jätteroliga ju! Aja, deras förlust! Men han ville inte att nån av de vuxna skulle störa han allt förmycket så han hade väntat men väldigt jobbigt tålamod att de skulle vara upptagna med sitt innan han påbörjade sin jakt. Så när Vega äntligen vände sin uppmärksamhet till nån av hans kusiner så skuttade han iväg. Han hade sett en groda inte alls för längesen, han böjde ner nosen till marken som han hade sett de vuxna göra och försökte spåra. Det var inte lätt att avgöra vad alla dofter kom från men han försökte ändå. Han lyckades inte få upp nån groddoft men han hade turen att en groda hoppade nästan framför nosen på honom. ''Där är du!'' sa han exalterat och hoppade efter den. ''Kom hit!''. Den lilla valpen skuttade efter grodan som lyckades på gång efter gång smita precis från honom. Till sist fick han tack i grodan mellan tassarna.‘’Fick dig!’’ ropade han ut triumferat men när han lyfte tassarna så smet grodan snabbt iväg. ''Men... ååh'' suckade han och ruskade till sig. Det var då han fick syn på ett par stora horn. En hjort? Men när den lilla valpen väl tittade ordentligt så såg han att det inte var en hjort utan en stor varg. Torbjörn ställde huvudet på sne och tittade på främlingen. ''Hej!'' hälsade han seden och vajade glatt med sin korta svans. ''Vem är du?''

Baugur lät den stadiga valpen komma fram till honom. Han log inbjudande.
"Jag är.. Búrfel, från Nordanskogen. Jag ska hälsa på släkt i Civitas och råkade passera förbi här. Och ni är?" Han var inte orolig för att bli igenkänd här, men ville vara försiktig med att utge sig för den han egentligen var, så han valde att använda en av sina söners namn. För även om Baugur inte var igenkänd så kunde namnet Nordriket eller Isblod vara det. För nu, så var det inte värt risken. Baugur svepte med blicken och tyckte sig se röken från en eld inte allt för långt bort och något som såg ut som bonader. Han såg mot valpen igen.
"Inte är du väl här ute alldeles.. själv?"

''Jag heter Torbjörn men alla kallar mig Björne!'' svarade han glatt främlingen. ''Vad är Civitas för något? Ligger det långt bort?'' frågade valpen nyfiket. Det var spännande att träffa någon ny och dessutom vara först med det! Gudars vad hans syskon skulle bli avis! ''Jag smet ifrån för att jaga grodor, mina syskon och kusiner vill inte vara med'' sa han med en liten ledsam suck men ställde sig sedan bredbent men en glad svans. ''Vill du fånga grodor med mig?!', Björne log bret med stora ögon. Åh snälla säg ja! Tänkte han exalterat.

"Då kallar jag dig också Björne, Björne." Sa Baugur och bugade hövligt. "Åh Civitas." Baugur hade själv inte varit jättemycket i Civitas förutom vid det tillfället som nu mera var den välkända dramatiska invigningen av Skuggfall. Hans tid i Civitas hade var väldigt kort, och hade inga egentligen inga tankar på att faktiskt ta sig dit den här gången, för nu åtminstone. Men nog hade han hört det berättats om Civitas mången gånger och fått höra om hur mycket det hade utvecklats sen han var där. Det kändes som att han hade varit där ofta tack vare alla historier. "Har du inte fått det berättat för dig? Det är en stor stad fylld med alla möjligheter och faror du kan föreställa dig. Handlare från hela Numoori och i Skuggfall slåss gladiatorerna mot varandra tills döden. Men själv föredrar jag de norra delarna. Där finns den riktiga magin. Det är renare, luften är friskare. Där vandrar det mammutar, djur stora som tre björnar och på nätterna ser du färgerna dansa på himmelen."

Syskon? Kusiner? Ja då var han definitift inte ensam. Han såg mot röken igen. Då fanns det säkerligen en hel familj där.

"Grodor? Här?" Sa Baugur förvånat. Snälla säg ja. "Självfallet, en stund kan jag allt då hjälpa dig. Jag kanske kan få vila hos er brasa en stund efter våran jakt? Men du får lära mig först. Fångas de levande eller sker det en snabb och smärtfri avrättning eller en... mindre smärtsam avrättning av de små varelserna?"

''Åh wow! Jag skulle vilja besöka Civitas nån gång!'' Björnes nästan vibrerade på plats. ''Mammutar?! Det finns mammutar?! valpens ögon var stora som tefat, han hade hört nån historia runt lägereldarna om dom men han trodde inte de faktiskt fanns. ''Gudars vad häftigt!''.


''Ja, jag visar dig allt jag kan!'' sa han stolt och tryckte ut bröstet lite kaxigt. ''Absolut, kan du få komma till oss! Då kan du berätta mer om mammutarna för min familj!'' Björne studsade upp och ner av spänning. ''Okej så... grodorna fångas levande, sen så försöker man se till att inte dom smiter. Det är den svåra delen då de är så hala. Man ska försöka få åtmintstone två stycken''. Björne gestikulerar med tassarna medan han pratar. ''Sedan så ställer man grodorna bredvid varandra och ser vilken av dom som är snabbast!'' Valpen tittade på Búrfel med stora ögon ''Förstår du?''.

"Såå.. vi ska fånga grodor för att de ska tävla mot varandra? Jag tror jag förstår." Baugur hade missat större delen av sin barndom. Han hade inte mycket erfarenhet av att leka eller vad det kunde innebära. Uppfostran i Nordriket innebar att träna bort all form av personlighet och egna drömmar. Och nu var Baugur en del i att träna andra valpar på samma sätt.

De letade efter grodor och Baugur gjorde ett utfall mot en liten groda som krossades med ett splash ljud under hans alldeles för stora tass."Åh. Jag var nog inte så bra på det här.."

De bytte taktik så att Baugur föste grodorna mot Björne istället.

När de hittade en groda som Búrfel kunde prova att fånga så slutade det inte som tänkt, han krossade nämligen den stackars grodan. Det högg till i Björne och han blev lite ledsen men han vill inte heller att hans nya vän skulle må dåligt över det. ''Oj...'' fick den lilla valpen ut och tittade på den väldigt mosade grodan. ''Ingen fara Búrfel, jag begraver den!'' försäkrade Björne honom och började gräva en liten grop, inte lika mästerligt som Odd men kusinen var ändå inte här för att dömma honom i hans grävande. Det var svårt att få med sig den mosade grodan men Björne lyckades begrava den i hålet och sa en snabb liten bön innan han vände sig mot Búrfel igen. ''Så! Vi gör ett nytt försök! Men jag kanske ska stå för själva fångandet'' sa han med ett leende.
De lyckades få ihop tre grodor och Björne ställde upp dom försiktigt på rad, ''Okej, är du redo Búrfel? Grodan som när den där pinnen först vinner! Jag tror den här till vänster vinner, vilken tror du vinner?'' frågade han exalterat och släppte sedan grodorna. ‘’Heja heja!’’ ropade han ut och de små grodorna började hoppa iväg.

"..Jag antar att jag hejar på den högra då. Den ser ut att ha bra.. spänst i de små benen."

De lekte en stund med de små grodorna och baugur hade oväntat roligt till och med och Torbjörns oskyldiga tankar gav Baugur en stund av frid i hans egna, och för en stund kunde han önska att han fått känna samma lycka i hans egna valpar. Men Baugur visste att det var priset för attfå fram en lojal och stark krigare, obrutbar i sin vilja och sina mål. Men att för en stund kunna finna ro i en annan verklighet var ändå fint.

"Nå, fanns det möjlighet att få möta din familj, om de går med på att erbjuda en resenär vila vid en brasa."

Torbjörn hade det väldigt roligt med grodorna speciellt när en annan ville leka med honom, även om Búrfel verkade ha det lite svårt med just lek och det där lilla missödet med den första grodan. Men det lekte en stund till med grodorna och det Torbjörn började bli en aning hungrig, så när Búrfel tog upp att få möta hans familj så sa han inte nej.
''Absolut! Är ändå lite hungrig, du kanske också är det? Kom så visar jag vägen så kan vi kanske bjuda på en bit mat också!'' sen den lilla valpen glatt och började skutta tillbaka hemmåt med Búrfel bakom sig. 

Avslutat