[Reserverad för Mugen. Första inlägget med Andúnë så kan bli jävligt skumt, hahahah ;D Vi får se hur det går.]

Kylan var bitande, precis som den första kylan inför vintern brukade vara. Omgivningen var klädd i frost och hela världen glittrade då solen kastade sitt sken över den i ett försök att värma. Men den tiden var över, hösten var på väg att övergå i vinter och sommarens härliga värme var långt borta.
Men det gjorde ingenting för den brunspräckliga varginnan som med lätta steg vandrade över slätten denna morgon. Världen verkade ännu inte riktigt ha vaknat till liv. Det var tyst omkring henne, en rofylld tystnad som viskade om den vackra dagen som var på väg att komma.
Hon drog ner den kyliga morgonluften i lungorna med ett djupt andetag. Mornar som denna kunde hon inte annat än uppskatta världen som hon levde i.
Hon vandrade utan mål, det hade hon alltid gjort. Letade inte efter något, eftersom hon inte önskade finna något. När tiden var inne skulle hennes plats i världen uppenbara sig, det var hon övertygad om. Men det var bättre att inte hoppas på något, för då kunde hon inte bli besviken. Det hade hon alltid hållit fast vid. Negativa känslor undvek hon så långt hon kunde, de förde aldrig med sig något bra. Så hon mötte varje dag på samma sätt som hon mötte den - Med ett stillsamt lugn och en lycka över att vara vid liv och få uppleva ännu en dag.

Den mörka unga vargen vandrar över den frostklädda slätten. Hon fnissar lätt när hon känner frosten ge vika under henne små tassar. Det är en lustig känsla som hon finner lika lustig varje annalkande vinter. Hon tar några skutt fram och känner frosten under tassarna. Det är nästan en kittlande känsla. En morgon som denna skulle nog många kalla vacker. Men den lilla vargen ser bara ljus och skuggor när det är ljust om dagen. Och utan vägledning av månen är hon inte så glad i dagarna. Men hon är ändå en liten bekymmerslös varg och dagarna är minst lika vackra och magiska som nätterna. Trots att hon på dagarna känner sig lite extra ensam och vilsen då månen inte talar till henne lika tydligt.

Hon stannar strax upp. För en doft har nått hennes lilla nos. Doften av varg. Öronen lägger sig försiktigt mot nacken. Även om hon är väldigt social och älskar sällskapet av andra vargar kan hon inte låta bli att känna sig lite osäker inför sådana möten. För hon har inget sätt att försvara sig på om dagarna. Därför känns det bättre för henne att gömma sig om dagen och vara aktiv om natten. Men sakta styr hon stegen i riktning mot doften. För hon är så nyfiken.

En svag vind kom farande över det öppna landskapet, drog i den långa pälsen som klädde den smala kroppen. Det brunspräckliga mönstret glittrade i morgon solen, och hon stannade upp. Låt den gråblåa blicken söka över slätten. Inget fanns att se. Men hennes nos hade uppfattat något, något som fått henne att stanna upp. Det doftade svagt av en annan varg.
Hade denne upptäckt henne? Frågan kom även om det inte var vidare viktigt för just henne. Var mötet menat att ske så skulle det, annars var det inte hela världen ifall hon och främlingen vandrade rakt förbi varandra. Så hon suckade kort, och fortsatte sedan sin vandring. Doften hade varit för svag för att hon kunnat avgöra vilket håll den kom ifrån, så hon fortsatte i den riktningen hon tidigare hållit.
Mycket snart visade det sig att det verkade vara precis det hållet som den andre befann sig åt. För doften slog över henne igen, denna gång starkare. Hon drog svagt på mungiporna, kanske det var menat att hon skulle möta främlingen?
Och inte dröjde det länge efter det innan hon fick syn på en gestalt en bit bort. Med all säkerhet den främmande vargen vars doft hon stött på för ett tag sedan. Och hon sträckte lätt på sig, antog den majestätiska hållningen som hon ärvt av sin moder, medan hon fortsatte vandra mot den andre. Stillsamt undrade hon vad detta möte kunde föra med sig, ifall det skulle vara värt det. Men hon visste också att hon inte skulle få veta det om hon inte beslöt sig för att genomföra det. Så hon tvekade inte, vandrade bara framåt med en avslappnad sinnesstämning.

Hon använde nosen för att försöka lokalisera främlingen. För det är bra övning trots allt. Då hon inte ser något vidare så får hon lita på nosen. Och öronen. Är det tasssteg hon hör längre fram? Denna slätten är svår för henne. För även om frosten lyser upp en del så är själva bakgrunden mörk. Ljusa vargar skulle vara lättare att lokalisera då se skulle uppenbaras som vita skuggor. Men mörkare vargar är svårare att lokalisera i mörkare områden. Även om slätten i sig är ljus och upplyst och väldigt plan. Himlen är ju ljus den med. Men hon kan inte riktigt skilja på alla skuggor omkring henne. Är det ett träd? Och där är en sten

Nej! Den var ingen sten. Den rör på sig. Ungvargen tvärstannar och baken trycks ner mot marken bakom henne och framdelen följer snabbt efter så hon blir liggande i det frostiga gräset. Hon kisar upp på den mörka gestalten som nu faktiskt ser lite varglik ut mot den ljusa himlen. Ett leende uppenbaras på hennes läppar och hon sätter sig upp.
"Goddag". Hälsar hon glatt. Och hoppas hon inte trots allt tagit miste och det visar sig vara en stor sten.

Hon tog sig allt närmare med de lätta stegen samtidigt som blicken hölls fäst på den mörka vargen. En svart varg. Hon mindes tidigare möten. Det verkade vara en vanlig färg i detta land. Men vad visste hon, hon hade ju knappast mött alla de som vandrade i Numoori.
Hon log svagt när hon närmade sig, men stannade tvärt upp då den andre helt utan förvarning lade sig ned i det frosttäckta gräset. Det var inte en reaktion som hon varit direkt beredd på, men samtidigt kunde hon heller inte döma den andre. Och när denne trots det underliga beteendet hälsade henne med en glad röst kunde hon inte låta bli att hälsa tillbaka. Hon var nämligen väluppfostrad, mycket väluppfostrad.
"God dag, varg." Hälsade Andúnë tillbaka. Rösten var mjuk, len. Det var en sådan röst som du kunde lyssna på i timmar utan att ledsna.
Hon granskade den svarta som låg på marken och kisade upp emot henne. Andúnë kunde inte låta bli att undra varför. Det var ett underligt beteende, men hon påminde sig själv om att hon inte hade någon rätt att döma den andre. Inte ännu åtminstone, inte utan att veta mer. Det skulle inte vara rättvist.

[Mugen satte sig upp ju. :3]

Mugen ler glatt mot främlingen som hälsar tillbaka. Det var tur. Då var det ingen sten. Hon börjar fnissa lite lätt.
"Jag heter Mugen. Inte varg". Säger hon. Hon kisar upp mot främlingen igen.
"Men jag är en varg. Vad heter du?" Frågar hon sedan. Glad över lite sällskap. Svansen viftar glatt bakom henne. Hoppas bara den här främlingen är snäll och inte en elak sak som vill bita henne. Mugen tycker inte om vargar som vill bita henne. Sådana springer hon helst ifrån. Men hon är inte så snabb. Inte än. Och så är hon fortfarande väldigt ung. Kan inte så mycket om världen. Och så ser hon inte mycket. Även det är ett problem för henne. Även om hon inte lider av det. Men då hon inte är född med dålig syn så är hon fortfarande ovan för ögonen vill kunna se.

[Haha, oj. Bra att jag någonsin läser inlägg ordentligt xD]

Den andre satte sig upp, fortfarande kisandes mot Andúnë. Så hon själv valde att sätta sig ned, mitt emot den svarta vargen som nu talade åt henne. Och Andúnë kunde inte hindra ett kort skratt att undslippa ur hennes strupe. Den andre, som presenterade sig som Mugen, verkade faktiskt rolig.
"Ursäkta, Mugen," svarade hon med sin mjuka stämma samtidigt som hon log ett varmt leende mot den svarta honan. "Mitt namn är Andúnë."
Hon granskade den andre. Det verkade vara en vänlig varginna, ung och kanske aningen naiv, men vänlig. Och det var en god egenskap enligt Andúnë. Vänlighet var många gånger underskattat, tyvärr. Så de som väl hade förmågan att vara vänliga borde ta väl vara på den, åtminstone om man frågade Andúnë.

Mugen ler glatt. Leendet leker över henne svarta lättar när hon sitter med nosen i främlingens riktning.
"Trevligt att möta dig, Andúnë. Vilket fint namn du har". Säger hon glatt och ärligt. Det var ett väldigt vackert namn faktiskt. Öronen klipper mjukt till på det svarta huvudet innan de spetsas framåt igen. Mugen vet inte riktigt om hon ska sitta kvar där hon sitter eller resa sig eller vad hon ska göra. Men det kanske inte är artigt att sitta kvar där hon sitter efter att ha dundrat in som hon gjorde.

Hon reser sig lätt och sveper till med svansen. Mugen är inte så insatt i hur man för sig inför andra vargar. Hon har varit ensam väldigt länge och det sociala är hon inte någon direkt mästare på. Men hon försöker. Alltid ärlig. Alltid vänlig. Det är väl sådant som för det mesta uppskattas... Eller?

Den brunspräckliga kunde inte låta bli att le. Den andre var verkligen trevlig, precis sådana vargar som hon uppskattade.
"Tack," sade hon med sin stillsamma röst och det syntes klart i hennes ansikte att hon uppskattade komplimangen. Och han började gilla denna Mugen mer och mer, då det verkade vara en alldeles övervänlig varghona han stött på.
"Så, vad för dig till dessa trakter?" frågade hon sedan med en ärlig nyfikenhet. Hon undrade verkligen, inte för att hon trodde att vetskap var makt, utan för att hon ville vara trevlig och trodde att den andre kunde tycka det var roligt att få berätta om sig själv.
Och hon log alltjämt.

[Sorry för fantasibrist, men kommer verkligen inte på mer att skriva xD hhaha, så dålig jag ääääär....]

n Mugen ler glatt när hennes komplimang verkar ha glatt den andra tiken. Mugen blir glad om hon kan göra andra glada. Hon är en sådan person. Och hon tycker om att befinna sig i sällskap av andra. Hon tycker inte om att vara ensam. Svansen viftar mjukt bakom henne och öronen står glatt spetsade på huvudet. Frågan den andre ställer sedan får Mugen att fundera en stund.
"Jag vet inte riktigt. Det är inget speciellt jag söker. Men att vara ensam kan vara väldigt tråkigt ofta. Den violetta blicken stirrar tomt.
"Vad för Andúnë hit då?" Frågar hon sedan nyfiket.

[Mobilinlägg.
Och Mugen är numer silvrigt snövit. :3]

Andúnë kan inte låta bli att tänka på hur bra de två måste verka trivas tillsammans, åtminstone ifall någon utomstående hade gått förbi och sett dem. Och hon måste också erkänna, att även om hon inte vet mycket om Mugen eller känner denne särskilt bra, så trivs hon i sällskapet av den silverfärgade honan. Det verkar vara en riktigt trevlig varelse hon har stött på.
"På så vis," svarar hon med sin mjuka röst. "Det kan jag hålla med dig om, ensamhet kan ibland bli allt för jobbigt i längden." Hon hade själv upplevt det, då hon hade lämnat sin familj och allt det som en gång hade varit hennes hem. Det hade varit ensamt, och inte långt efter att det hade blivit outhärdligt hade hon slagit följe med en annan varg i sin vandring, endast för att inte vända tillbaka. Men även det sällskapet hade blivit för mycket till slut. Det var en balansgång, och det var svårt att hålla den.
"Jag söker lite samma som dig, sällskap kan aldrig skada. I övrigt kan jag inte påstå att jag söker efter mer."
Hon log svagt åt sina egna tankar som dröjde sig kvar vid föräldrarna och syskonen. Hennes bror hade varit den första som givit sig iväg, sedan en av systrarna, och sedan hade även hon givit sig av.
Hon undrade hur de hade det och vad de gjorde nu. Men säkerligen hade de det bra allihopa. Säkert hade de funnit lyckan i livet.

Mugen nickar medhållande. Ensamheten har varit en ofrivillig följeslagare länge. Hon väljer inte ensamheten. Men den har tydligen valt henne. Med den tomma blicken stirrande ut någonstans i intet placerar hon framtassarna lite bekvämare sida vid sida.
"Sällskap har länge varit en glädje jag försök finna. Men på ett eller annat sätt rycks de ifrån mig". Svarar hon. Det gör fortfarande ont att tänka på familjen som hon förlorade en efter en uppe på Snöslätten. Det hade varit en självmordsfärd men än dock hade föräldrarna dragit med sina två valpar upp dit. En efter en hade de stupat tills Mugen var ensam kvar. Och då fann hon en ny reskamrat som hjälpte henne överleva. Hon har länge funderat på vem denne främling var. De pratade inte mycket med varandra. Hade mest en tyst överenskommelse om överlevnad. Sedan hade de hamnat i det Chaos som härjat i Numoori och där i kommit ifrån varandra. Om främlingen överlevt eller ej vet inte Mugen. Men hon undrar varje dag.

Andúnë log ett smått uppmuntrande leende emot den andre då denne talade om att sällskapet rycktes ifrån henne. Den bruna honan kunde på sätt och vis relatera till de orden, men hon valde att inget säga om den saken. Det fanns ingen anledning att fortsätta tala på det spåret, det skulle inte göra någon av dem något gott.
"Så kan det vara ibland," svarade hon. "Men man får vara glad åt det man har, och så länge det varar."
Det hade hon lärt sig för länge sedan. Att uppskatta det hon hade så länge det varade. Det var ett av livets mysterier, men det gjorde henne gott. Man kunde inte gräma sig över det som varit eller det som man en gång haft, då kunde man aldrig njuta av livet.

[sorry för segt svar D:]

Mugen ler lätt. Hon nickar medhållande.
"Så sant". Och Migen har aldrig direkt känt sig ensam. Hon har alltid gjort set bästa av sin situation. Och hon har Månen att småpratade om nätterna. Bara det är en  stor tröst.

...

[Jag tappade helt tråden där. -.- kommer inte på något mer. :( Förlåt. Jag ska försöka tänka lite till. Men känner du att du kan komma med ett bra svar trots mitt krapiga svar så får du svara]

[Pga inaktivitet från mig, plus att det var sagt att alla roll skulle avslutas för att ge nystart (vilket jag behöver med denna karaktär), så säger jag nu att detta rollspel är AVSLUTAT.
Vi kan säga att de talades vid en stund, och sedan skiljdes som vänner i hopp om att kanske stöta ihop igen ^^]