Han visste inte var han borde befinna sig. Vad han borde göra, vem som kunde behöva honom. Såhär nära inpå det hela, knappt ett dygn senare, var det som om hela borgen hade glömt bort hur man andades. De turades om att vaka hos de skadade, men ännu sedan någon hade blivit avlöst av någon annan kunde man fortfarande se dem uppe, rastlöst vandrande, oförmögna till vila. Själv kände han samma sak; det var så tidigt på morgonen att det nästan var natt fortfarande och egentligen borde han kanske försöka vila eftersom han inte hade sovit sedan Levs utbrott, men bara att sitta sysslolös i två minuter var en omöjlig uppgift. Efter att ha tittat in hos Vasilisa, som i alla fall levde även om hennes tillstånd var osäkert, styrde han stegen mot rummet där Fay befann sig. 
    Han mötte Erakan (bekymrat rynkad panna, tröttheten som en ridå för ögonen) i dörren, och när han försiktigt steg över tröskeln såg han att Gary också var där och höll vaksam uppsikt över sin syster. Att se på henne, såren och revorna där stelnat blod gjorde pälsen sträv, var smärtsamt. Och ändå kunde han inte ens föreställa sig vad hon måste känna, hon och hennes bror som var flockens nyaste tillskott och kanske just hade börjat känna sig hemma här.
    Fays ögon var slutna. Ezekiel kastade en blick på Gary, viskade: "Sover hon?", men sedan fladdrade det till i ögonlocken på henne.
    "Fay", började han mjukt, väntade ett ögonblick i dörröppningen för att inte överraska henne. "Förlåt, jag väckte dig väl inte?"

Det hade varit svårt för Fay att förstå just hur skadad hon blivit. De första timmarna efter incidenten hade chocken effektivt skyddat henne från att känna mycket alls men hon såg hur Gary, Erakan och de andra tittade på henne. Rädslan i deras blickar. Och allt eftersom adrenalinet gick ur kroppen desto mer kände hon den själv. Smärtan var skarp och brännande, där revorna över nacken och delar av ansiktet pulserade i skarpa stötar. Fay gnydde medan hon höll tillbaka tårarna. Det gjorde så fruktansvärt ont och när sömnen äntligen vann över smärtan var hennes slummer rastlös.
    Hon vilade huvudet mellan framtassarna, hakan tryckt mot marken när Ezekiel klev genom dörröppningen. Hans röst fick ögonen att röra sig under ögonlocken och Fay blinkade upp mot honom utan att höja huvudet. "Jag är vaken. Det är svårt att sova", svarade hon och gav honom ett leende. Det kändes som att han behövde det. Hans uppsyn var skärrad och låg på en och samma gång med en blank, sorgsen blick som fick henne att tycka lite synd om honom. I den stunden undrade Fay hur hon överhuvudtaget hade kunnat känna sig rädd för honom när hon först kommit till Cirkeln. Han var helsvart som vargen som stått över hennes moders kropp, men till skillnad från honom var Ezekiels ögon alltid stora och snälla. Även nu, när de nästan skamset vilade vid hennes.
    "Jag kommer bli okej", försäkrade hon innan han ens hunnit fråga. "Du ser nog värre ut än vad jag gör." Hon såg honom le, om än bara för ett ögonblick innan tystnaden fann sin plats mellan dem. Fays stämma var svag och trevande när hon tog till orda. "Hur är det med Vas? Är hon fortfarande... Är hon–" Plötsligt överrumplad av känslor fastnade rösten i hennes hals, och Fay knep ihop ögonen för att hindra tårarna från att spilla över.