Det var tidigt på morgonen, då nattens tårar fortfarande glittrade på marken.
Solen spred sitt bleka gryningsljus och lyste upp den sömniga skogen med sina blossande klara färger. Luften var rå och kylig, lätt att andas. Frisk.

En snövit hane vandrade genom skogen. Hans gröna blick svepte över omgivningen, såg en ekorre kila uppför en trädstam och gömma sig. Löv föll genom luften, singlade mot marken och lade sig tillrätta bland alla de andra. Och ändå verkade det finnas fullt av dem kvar på träden.
Några fåglar brast ut i sång, med olika röster i harmoni med varandra.

Lysander gäspade stort. Öronen klippte till. Han hade inte sovit särskilt mycket den natten, och tröttheten gjorde att hans humör sjunkit avsevärt. Visserligen var han inte så trött att han ville lägga sig ner och sova nu på morgonen, och hans fysik var på topp. Det var mest sinnesstämningen det tog på.

Han var irriterad, och öronen låg bakåtstrukna. Huvudet hölls i mankhöjd, och ögonen hade en hård och kall blick, som blängde upp mot fåglarna i träden.
Deras kvittrande gälla röster skar i hans öron, och plötsligt verkade det inte så illa att sova. Han vände ner blicken och såg på marken. Mycket löv som låg likt ett täcke över jorden.

Han knyckte på nacken så att den silvergrå luggen lades tillrätta efter att vinden blåst den för hans syn. Sedan trampade han runt lite, innan han sjönk ner och lade sig på marken. Huvudet vilade på framtassarna, med sina svarta tår. Han slöt ögonen och suckade lågt.
Om bara fåglarna ville tystna. Men det verkade snarare som om de höjde rösterna när de såg att han låg där under trädkronorna och försökte få en blund i ögonen.

(Pax till Zaynah! :D)

Höstskogens daggprydda skepnad var en vacker syn med de ständigt dalande löven. Morgonen hade fört med sig fåglarnas muntra sång och de livade upp skogen ännu mera. Solen sken igenom trödens grenverk och kastade sljus strimmor på den tjocka lövbädden på marken.

Den rödcreamfärgade fläckiga tigen gick emd lugna steg mellan träden och de orangegula ögonen svepte över landskapet. Hennes känsliga nos uppfattade skogens alla unika dofter och de känsliga öronen uppfattade ljudens olika nyanser.

Hon fortsatte lungt gå. En otäck olycka hade splittrat hennes familj. Hon visste att henens mor och far avlidit men hon letade efter sina bröder. Önskade och hoppades att de överlevt lika väl som att hom överlevt.

(konstigt svar men är lite stressad, gör massa saker samtidigt :-P)

Lysander skulle just slumra till, när ljudet av dämpade steg väckte honom.
Han öppnade ögonen, höjde på huvudet och spanade med sin giftgröna blick mellan trädstammarna.
Rödcreamefärgad päls skymtade fram. Någonting rörde på sig.
Doften av varg fanns i luften.

Han satte sig upp, med öronen fortfarande vridna bakåt och ett ogillande ansiktsuttryck.
Undrade vem som störde honom. Han hade ju lyckats hålla sig borta från folk under flera dagar. Varför skulle han möta någon just idag?
Han suckade, reste på sig och fuktade nosen med tungan.
De gröna tecknen i hans päls såg ut att lysa i solskenet.

*Peeeeeeet*

(Avslutat)